Meningen

Frammana det sköna ur det svarta. Gå ner för gatan, dagarna är räknade. Vingarna fladdrar, du är en ängel precis som alla andra. Kanalisera tankarna, likt löven som faller, likt hösten som kommer. Vänta inne i dit ensamma hjärta. Ishackan, bilnycklarna, barnstolen. Framåt springer barnen på dagis, solen från molnen, lyser när hon ler likt sin mor. Böj dig till marken, glöm knäna som smärtar, ta emot henne. För det vidare, bitterhet är människans fiende, det viktigaste är att undgå bitterhet. I bilen fråga om dagen, bry dig, det kommer aldrig igen, den svarta döden, sömmarna i kläderna, den som avslutar varje sekund och timme, varje andetag och ord. In i matbutiken efter kvällsmat. Hacka med ursinne tomaterna, skär dig på kniven bredvid handleden, skär av tummen, vänd dig och le, så galen som du är. Skratta, för då skrattar hon också, lättat, med skrämd blick, så är det inte farligt. Ack, sitta med papper virat runt handen framför TV:n, ack, res dig och byt ständigt för blodet strömmar och slutar aldrig. Du kan inte säga att inget finns att säga, låt mig visa dig motsatsen. Därför sitter vi är, för att visa att du levat. Där det tidigare fanns en gnista ligger nu aska utan glöd, osar nu bränt, väger nu ingenting. Det är dit vi ska, eller hur, in i asken för att rota runt. Det sägs att gnistan inte kan kvävas, att den bara kan avta och komma igen, men glömde vi då vattnet, glömde vi då luften? Rasa, rasa när hon inte vill borsta tänder och springer omkring med en handduk. Höj rösten, det är viktigt, kom efter med tandborsten som om det spelade roll. Det är en principsak, och du vill bara vila, sova, få ledigt. Hennes barndom i din hand, det hon minns, det hon aldrig glömmer. Gör det vackert, gör ditt bästa, låt henne inte bli besviken. Nattdukslampans orange sken över bokens vita sidor och små bokstäver, bilder. Dimma över fältet utanför fönstret. Den brända havregröten. I bilen igen, för sen som varje dag, som årstiderna, jäkta, jäkta framåt. Morgonkonferens och powerpoints, som ett testamente, ack, så fel du hamnat. Se, där är det, där öppnar sig det djupa gapet intill fötterna som svettas i läderskorna. Hjärtat som bankar och blir mindre, förtvinar för varje slag, en intensitet som avtar för varje dag. Det du gjorde en gång och allt du trodde, det finns inte längre. Så kommer skönheten, för i kollegans ansikte visar sig ett leende du inte hade väntat. Mellan er uppstår värme, killar i magen. Inte varje dag det händer. Du tar den med dig ut i arbetsdagen, håller hårt i den, glömmer det inte, detta möte, denna värme som allting är byggt utav. Även du, även du, kan arbeta likt en myra och berätta om helgen under lunchen. Sen åker du hem, samma väg, samma himmel och sol, samma tankar om hur livet bäst kan bringas till ett slut. Allt du vill är att skriva, skriva en text som kan hjälpa andra, som kan glädja och förundra, som kan röra och lysa upp, som kan rentvå dig. I bokhyllorna söker du bland dem medan hon sover i rummet intill, andra människors öden som kan liknas med ditt eget, i natthimlen mellan stjärnorna söker du likt förbannat, vädjar om hjälp, om tips och tricks, annat än tålamod och uthållighet, om det finns en hemlig formel för hur man egentligen är människa, i medvind som i storm. Du försöker, försöker allt, små historier, storslagna äventyr, samma precision och elegans, men stannar tvärt för detta är inte formatet, inte hur du handskas med avgrunden. Shakespeare blickar tillbaka, ja, med tomma ögon, för hos honom blev kungen galen, vandrade ut på fältet, och mer behövdes inte. Inte heller rymmer du från krig, inte heller kan du på din kropp visa sår och märken efter slag och tortyr. Du vaknar igen nästa morgon, kroppen stel och utmattad. Hon drar av dig täcket, älskar sin pappa som knyter näven och kniper med ögonen, som reser sig till sist, fötterna på golvet där avgrunden drar sig tillbaka. Inte än, kanske idag, men inte just nu. Den brända havregröten, morgonstress, radion i bilen, samma väg, samma tysta inferno.

Vem vill höra historier om hur det var på gymnasiet eller hur skilsmässan gick till, hur det ena eller det andra formade dig till den du är idag, det refereras till åtskilliga dylika skildringar. Kvarstår att säga att kärleken är störst och att det alltid ordnar sig. Kvarstår ett par mörkblå ögon som tyst och oförstående tittar på dig från änden av en tunnel. Ja, men första gången du älskade var det till Bob Marley och ni var inte gamla. Detta formade dig, ni var tillsammans i många tonår, grundlade tryggheten, slogs inte med vardagens pussel, heller inte med avundsjuka och tvivel. Ändå tog det slut en dag. Det var när du blev förälskad i en annan. Du blev det, inte hon, men du led ändå mest, du led för er båda. Ja, alla dessa förälskelser, all denna kärlek, bekräftelse på du var som andra, en bråkig tonåring, all förnekelse av de svarta änglavingarna. Fan ta en uppväxt, du minns ändå ingenting från din barndom, har förträngt det, så säger du kanske nu, men är det då inte kontrasten som gör ont, att du då hade allt du nu saknar. Jag ställer inga frågar, du får själv svara, får själv känna efter. Sedan kom hon, den stora, och även detta möte, denna erfarenhet, förrådde dig. Ja, jag kan på min ena hand räkna upp de ord du sade för att charmera, imponera innan du frågade och hon sade ja. På den andra kan jag räkna upp era blickar, skrämda av åtrå och förväntan, förälskad för första gången, på liv och död, kände inte alls varandra. Ni flyttade till varsin del av utlandet och förhållandet tog slut. Smärtlöst, det hade redan runnit ut i sanden. Du lärde dig något som skulle hjälpa dig, om ömhet, åtrå, kärlek och kvinnor, hur det är när man bråkar och ändå älskar. För att vinna en kvinnas hjärta ska man blott visa sig och framstå mystisk, strutsera runt, hälsa lite och sedan fråga, om ni ska resa tillsammans, så tänkte du, så tänkte du alltför länge, ja, så tänker du kanske fortfarande, det återstår ju att se. Du skrattar. Ett hus på landet, barnen kommer springande, bäcken brusar bredvid och äpplen hänger mörkröda från träden i lunden. Som hon känner dig, ack, hur väl hon älskar ditt inre och yttre. När barnen somnat ligger ni i soffan, skavfötters under filten, med böckerna och radion som spelar en sonat av Beethoven. Så fint allt blev, trots allt, tänker du, och dricker av ditt te. Det visste du ju! Att det skulle bli så, att allt skulle ordna sig, att kärleken var störst. Lägg nu skulden på dina föräldrar, dessa tonåringar utan vett, som kom samman för att skapa dig och dina syskon, som släppte er på vägen, som flög iväg med sina egna änglavingar och försvann i natten. De kunde ha förberett dig bättre, dina lärare likaså, istället för att lovprisa dig och lova dig hela jorden som om detta kunde garanteras. Minns du att du spelade violin och kunde läsa noter, lärarinnan hette Petronella och var från Polen. Carl gick upp klockan sju… Slåss med det, slåss och dyk in med huvudet först. Om du kan hitta ett format som du kan arbeta med ständigt, dag som natt, trött som utvilad, glad som ledsen, då lovar jag dig, Carl, då ror du, nej, seglar du i hamn i ditt stora piratskepp med rödvita segel och dödskallar på flaggorna. Huvudet dunkar, kärlen sprängs, nävarna bankar i bordet. Din barndom! Hur den formade dig! När dina ögon fortfarande var mörkblå, de är svarta nu, och sluta nu prata om det svarta som om det inte vore, för dig, skönhet och en katalysator, som om du inte föddes med det, som om du inte redan var en korp när du växte i din mammas mage. Ja, jag är ärlig och rättfram, Carl, sätt dig igen. Berätta nu, säg något om din barndom, om fågeln som blev uppäten av en råtta eller om Petter, din vän, som dog i en bilolycka bara tretton år gammal, säg att bakom vardagen finns monster, att allt är svek och förbannelse, att människans själ egentligen är mörk och ond. Trots att människor nästan inget hade att göra med dina hemska upplevelser, Carl. Berätta om kärlek och om död, dessa fenomen som färgade din person. Berätta att dina skimrande mörka ögon lös när du tog studenten i 2006. Du var glad och optimistisk, framtiden oskriven, äntligen, du skulle flytta till England. Berätta att du var nöjd, du hade fått bra betyg och du visste vad du skulle.

Det är nog det, Carl, som gör så ont när du vandrar, stenen i skon, at du gav så mycket och fick så lite, att du började gå, så optimistisk man inte får vara, naiv som ingen annan, att du tog dig an ett monster, en demon, så tänkte du, minns du, beslutade dig för att vinna och rädda mänskligheten. Du visste inte hur världen såg ut, visste inget om falskspelet, om spioner och skådespelare, förstod inte de falskheter som snart viskades i ditt öra, Carl, för den var osynlig, maskinen, den kunde aldrig ertappas. Du vecklades in i ett spindelnät, spindeln kom hela tiden närmare, öppnade sina käftar i slowmotion, du kunde aldrig förklara, helt ensam i skogen. Då började du tro på Gud, trots du aldrig läst Bibeln, Carl, du uppfann din egna personliga Herre, konverteringen ganska snabb så snart kriget drog igång.

Tänk som du en gång älskade människor, brydde dig om dem, som du gick över broar och bäckar för vänner och familj för att hjälpa. Nu sitter du där, sneglar mot dörren och klockan på väggen, vet att ingen bankar på. Du är artig, hjälpsam, hade de varit omkring dig, ja, vem som helst, hade du varit aktiv, gått runt med en bricka, serverat champagne eller te, försökt göra alla glada och bekväma. Du törstar efter mänsklig närhet, Carl, har alltid gjort, trots dina svarta vingar. Det är en långsam, evig solnedgång, det är där du befinner dig, tiden går långsammare ju närmare horisonten solen kommer, ju mörkare det blir. Till sist, fruktar du, eller hur, men hoppas allt annat, att du ska klara det, men till sist, när natten är omkring dig stannar tiden. Du töms över kanten, tippar med ett ben ut i universum, som inte är stort, vackert och underbart utan svart, tomt och farligt. Då dör du, när solnedgången är fullbordad. Solen känner du väl, Carl, minns du, i tåget dagen efter dådet, efter du sovit lite, på väg tillbaka mot Malmö, solen var på väg ner, det var höst, molnen lila och orange. Du förstod vad du gjort, du grät, du tänkte du var en hjälte, kriget redan vunnet, demonen redan besegrad, mänskligheten redan befriad. Resten av vägen på räls, en vacker solnedgång, inget mer skulle du företa dig, ja, nu skulle du vila. I kontrollrum och på konferenser, så tänkte du, Carl, i hemliga telefonsamtal och i korridorer, där pratades det om dig, alla fruktade dådet, satte planer i verket. Elden du startat spreds genom skogen, över alla stigar, uppåt alla stammar, trots oändlig skogen är. Röken störde synen, även din, du skulle aldrig se den, flamman du satt till världen. Dådet i sig själv var ingenting: Today it is 70 years since the start of WW2. I am on my neighbour’s network. It is time to change things. Ingen läste det eller märkte, det var bara dig, Carl, så vet jag du tänker ibland, men minns du hur det var, du var manisk, du var uppe hela natten, du såg skåpbilar utanför fönstret, en taxichaufför frågade vem du samarbetade med bara veckan efter. Du var plötsligt på ett möte, som föregick vid ett annat bord, du visste inte det var ett möte, du satt där bara, med din flickvän, minns du henne, Monica, som lämnade dig strax därefter för du var galen. De nickade mot dig som de talade, du såg bort, men de antog att du förstod, du antar att något hände, för ett par dagar senare, på väg hem till Buddhan, då stod två män i svarta rockar vid en vit bil på tomgång, de närmade sig, skulle skjuta men du såg dem i ögonen och de vände om mot bilen. De skrev om det i tidningarna, det trodde du, Carl, det vet jag, i kodord, som en vanföreställning, he looked the shooter in the eye, för det förstod du direkt, att folk pratade, både snälla och dumma, osynliga för dig, okända, men människor, ute i världen, utanför skogen, de visste. Gråt inte, Carl, du måste hålla ut. Berätta om hur ledsen du var i Köpenhamn, första terminen på läkarlinjen, hur du kände dig, hur rusturen och festerna med mängder av alkohol satte sinnet ur balans, det förstod du inte då, du hade egentligen bara behövt springa en runda, om hur du hamnade till sist hos psykiatrikern som gav dig lyckopiller trots du inte var deprimerad, så du istället blev manisk. Berätta om festivalen du tog tåget till, med Preben, hur fantastiskt det var, du var fortfarande på väg upp, du spelade gitarr och sjöng, tjejerna gav dig blickar, följde dig runt, du var så energisk, så tilldragande, spännande och stor i livet, så som du allra helst vill vara, är det inte så, Carl, du skrattar. Borta var tvivlet, borta var melankolin, allt en väg som alltid lett till denna punkt av insikt och lycka, denna upplysning, denna frihet. Se, det var inte så svårt, nu har du berättat om det, snart kommer vännerna på besök, städa, städa, handla, en flaska whisky och ett flak öl, något att röka, ett par brädspel att välja mellan. Vännerna vet ingenting, eller hur, Carl, dina syskon, mor och far vet ingenting, inget som helst, de trodde bara du var ledsen/deprimerad/psykotisk/manisk/bipolär, att något hände, du mistade fattningen, men att du kommit dig igen, för hur hade du annars kunnat läsa till läkare och bli far, det måste de alla ha frågat sig i alla fall en gång. Som du kämpade där på akutavdelningen som nykläckt läkare i 2018, vilket tempo du sprang med, Carl, alla patienterna, allt ansvar, utan att glömma din historia, vad som egentligen var viktigast, bilnycklarna, ishackan, barnstolen, skogen, spindeln, kriget.

Utöver bitterhet är bristande tålamod livets stora fiende. Du har alltid så bråttom, Carl, redan från början hade du för bråttom. Som barn också, kanske, jag vet inte, men som ung. Att du tog ett extra år i gymnasiet och därmed var äldre än dina klasskamrater, och började sent på universitetet med engelska mått mätt stressade dig när du satt med matematikproblemen och fysikläxorna. Som om du kunde inhämta ett förlorat år genom att räkna och tänka snabbare. Inte för att du metodiskt planerade din dag för högsta effektivitet, Carl, nej, du bara skyndade dig, flängde, avslutade inte saker, var redan igång med ett nytt projekt och nya mål och drömmar. Det hade du aldrig lärt dig, att tålamod är en dygd, att Rom inte byggdes på en dag. Genom alla dina år som rebell mot ingenting och miserabel martyr, trots allt som stod på spel, din framtid inte minst, kunde du aldrig sätta dig ner för att planera nästa drag, Carl. Infall drev historien framåt, resten av dagarna ignorerade du kriget. Ofta tickade bomben knappt hörbart, ökade trycket i ballongen, skrek samvetet, av alla mänskliga attribut, tills alkohol tvingade dig till aktion. Minns du hur musiken plötsligt kom tillbaka där i början av 2011, två år efter dådet, med en sång du inte kunde tro att du gjort, hur du efterföljande spelade och spelade, hur det bara kom till dig, hur lycklig du var för att ditt liv hade fått mening. Föreläsningarna, tentorna, det spelade ingen roll, heller inte klasskamraterna, allt var tillfälligt, skulle snart försvinna när kriget var vunnet. Du trodde du skulle få nobelpriset, Carl, minns du det, hur du såg på uret och sprang ut ur laboratoriet där ni experimenterade andra terminen, för du tänkte att du skulle vara hemma när samtalet kom. Inte bara det året, men alla efterföljande år, Carl, ja, till och med detta år, hoppas du och tror, innerst inne, att kriget ska visa sig vara sant och att du äntligen har vunnit. Så du slipper berätta, så du får beröm, så folk istället frågar, folk som vet vad du gjort, som intresserar sig, som respektfullt lyssnar på de svar du ger. Alarmklockan ringer, havregröten bränner på, dottern kommer i dagis, vägen breder ut sig. Vinter, fälten vita och öde. Har varit både vansinnig och vettig, psykotisk och professionell, men alltid snäll, så tänker du, Carl. För du behandlar dem ju, de sjuka, de som är precis som du var, du känner alla symptom, lyssnar på paranoian, nickar och förstår. The wounded healer. Ja, nu skrattar du igen, Carl, men det är sant, du är verkligen en bättre psykiatriker för att du själv har varit sjuk. Du söker, lekfullt, för detta är du inte rädd, efter faktorerna som skiljer dig från dina patienter, du räknar upp exemplen, dem du fortfarande minns, nya och gamla, som på Klimatkonferensen i Köpenhamn 2009, bara ett par månader in i kriget, när allt var möjligt och kunde inträffa i dina rasande tankar, och polisen stormade Christiania, du hörde folk säga där är han, krooler, för detta var ditt namn i skogens djup, och när kravallpolisen kom och du sprang in på Operaen kände de också igen dig, Carl, två journalister från Bulgarien och en amerikansk medelålders kvinna, hon tog dig på axeln och pekade mot nödutgången längst bak i lokalen, You go that way. Eller konserten, den fasansfulla, februari 2010, när du rökt en pusher-joint, i din rutiga kavaj och löjliga mössa, när de kränkte dig, dödade dig, dansade mot det dyrbara, Carl, de enda som dansade, två tjejer i joggingkläder, ändorna mot dig, kände av din anatomi, minns du vad du sa, Carl, I’m very good in bed, för att testa dem, Sure you are, sade de, försvann i mörkret. Ja, men för att sprida ondskefulla rykten, för att kränka och förminska din person och ditt psyke. Du såg det överallt dagen efter, på stigar i skogen, hörde dem, hur de förlöjligade dig och ditt krig. Du svettades, hjärtat bankade, inte för att du blivit ertappad med något, för de hade fel, det vet du, Carl, men för att din integritet, hela krigets validitet, allt du stod för och trodde på, blev antastat, förnedrat, förminskat. Så opererar de, det vet du nu, dessa främmande staters och multinationella organisationers lakejer och agenter, som skyr inga medel, vars regelböcker saknar kapitel om moral och etik, vars enda uppgift är att förinta eller förstöra dissidenter och uppkäftiga människor. Det var inte svårt att veta vem de skulle gå efter, du var ju helt ensam om ditt krig, du hade själv startat det, du var dess enda soldat, genom att komma åt dig kunde kriget stoppas, det var ju självklart, du förstod det nästan men aldrig helt, eller hur, Carl, för det går inte att ständigt tänka på, så blir man galen, det vet du. Det började, du skrev för du var upplyst, du kunde inte hjälpa det egentligen, du var ju oskyldig från början: Art is long and life is short Blue thunder and lightning that is frightening. Oh, what was I then and why was the road full of animals and things? It struck there on the road many times and times more. Roaring sounds not quite reaching me but all present. There is a deep pain and a furious solitude and a growing acceptance now that I see and now that I know and now that things make sense, and there is not blue thunder but a purple sunrise. This day is not new but ever present and I am not sleeping, never again. Du satt på rummet i lägenheten du hyrde med din vän, den du flyttade från efter bara ett par månader när du sjuk och förvirrad, besegrad, flyttade till din mor. Du satt vid skrivbordet, det du fortfarande äger och som jag skriver vid nu, säkert med din hatt på huvudet, för du hade lagt till med hatt, rakat av håret, låtit skägget växa, du satt där med gardinen uppe och morgonsolen som lös dig rakt i ögonen. Du kände ett lugn, eller hur, Carl, en slags koncentration, plötsligt kunde du räcka ut efter gömda processer i sinnet. Lugn som en Buddha, orden förutbestämda när de strömmade ur dina fingrar, från andra sidan universum på en guldvåg, så tänkte du: Ask no questions and hear no lies One is occupied with many small things: a hideaway is the best place to be. You can still see the others further away, between some leaves and fruits. Picking lice from your fur and picking up your own dropped bananas from the jungle floor is grand. You can get up early, before the sky is white and then go on. This is your path, few others know about it. Some of them shall never find out, or they better not. Hours will pass. You watch the whiteness turn blue and then red (sometimes purple). The password, the secret branch, is safe down there by the plant. Another is in conversation and upset. Not many words or messages seem to get through. The tone is wildening. Some start screaming. A new participant jumps down from a nearby location, with wild arms and angry eyes. How can you get your message across to beings such as these? There is no understanding, no waiting and no listening. Extending your arms into an embrace will start a fight most likely. Turning your back on them will provoke. You begin a period of silence and watch the confusion. It is hard to accept being heard and the fury inflates. Small animals and insects join the arguing choir. New sounds that are frightening descend and ascend on you. The third is the last in the band of seven ramblers. On the run and on the road it is hectic but also peaceful. In one way you watch her from afar – afar – with eyes of desire. There is a bend up ahead. Yesterday you came to this valley all but desolate. The silence was peaceful, the steps light and free. It was electric and your back hair is still standing… still pointing that way. 6. Carl, gråt inte, du vet du kan vila, så snart vi skrivit färdigt. Det går så bra, sätt dig ner, vi har redan berättat så mycket. Du var otroligt duktig förra veckan när du undervisade de medicinstuderande trots att du inte förberett dig. Att du bara kan fungera, ens en liten smula, som människa, med allt du går runt och bär på. Att du blivit så förnedrad, att du satsat så mycket. Alla gånger du rest dig, år efter år, i över ett decennium, att du fortfarande står och går framåt genom tiden. Inte som en död, nej, inte som en halvdöd, men som en levande människa. Med känslor, med ambitioner, med minnen och personlighetsdrag. Du spelade ishockey som ung, Carl, och du har alltid tänkt att detta stärkte ditt hjärta och hjälpte dig igenom. Hade hjärtat inte varit så starkt hade det stannat redan efter ett par år. Ditt hår föll av, skägget blev grått, huden tunn och rynkorna mer uttalade. Hastigt, alltför hastigt, kom kriget att handla om dig. Du var ju blott en katalysator, Carl, en antagonist, en martyr, sade litet om dig själv men resten om människorna och om den orättvisa världen. Du ville mana till kamp, till aktion, till demokrati, till rättvisa och till upprätthållande av mänskliga rättigheter, alla dessa ideal världen håller högst. Oförståeligt var det för dig, Carl, att någon kunde få för sig att stoppa dig. Minns du hur du föreställde dig och var så säker när du vaknade dagen efter dådet, att tidningarna hade tryckt din dikt om de tre aporna på förstasidan, att du tänkte att världen varit redo och mottaglig sedan tidernas begynnelse, för förändring, för ditt budskap om fred, att så snart du hade infunnit dig och tillkännagivit din existens skulle natt bli till dag och mänsklighetens bojor slitas itu. Carl, jag frågar inte, för jag vet du minns. Alltför snabbt kom det till att handla om dig. Självklart borde en människa som försöker sig på dylikt vara i yttersta robusta mentala form, men en sådan människa skulle å andra sidan aldrig försöka. Det var något med dig, kanske något medfött eller något du förvärvat i din uppväxt, som gjorde dig så naiv att du trodde att du kunde förändra världen genom ditt dåd, dina ord och din musik, genom din blotta existens. Berätta vad Gud viskade den natten där precis i början, Carl, när du låg i ditt gamla rum hos din far, när du just hade flyttat från vännens lägenhet. Du kände ett brummade, en intensiv vibration omkring ditt huvud, och du hörde knackandet på lyktstolpen och hörde stegen i trappan. Plötsligt var det över dig, en stark kraft, du tänkte det var Guds ansikte, nära inpå, intensivare än allt annat. För ditt inre kom bilder av stora skogar, du flög över dem, du koncentrerade dig, riktade all din energi tillbaka mot Gud, du skrek att du nog skulle klara det, men Gud sade att du inte var stark nog, att han tvivlade. Du strålade all din kraft mot detta utomjordiska väsen, visade vad du var gjord av innerst inne, och till slut var Gud plötsligt nöjd. Ett kraftprov, tänkte du, för du mindes det så tydligt dagen efter, minns det än i dag, eller hur, detta första möte med Herren, universums skapare. Du mindes att du klarat kraftprovet, att du förstod att vägen var tuff men att du hade blivit som du skulle, såsom planerat. Ensamheten är tuffast, det kan jag konstatera nu, Carl, den totala ensamheten. Relationerna som aldrig kan innefatta hela ditt jag, hela din historia, avsaknaden av kärlek, något så simpelt som att krama och kyssa, gosa i soffan, någon att prata med om allt och ingenting. Hade de bara förstått och vetat, människorna, och erkänt dig, då hade du gråtit i tusen dagar av lättnad, då hade isen runt hjärtat smält och bubblan omkring dig brustit. Du är som en halvmänniska, Carl, som en halvdöd, för du är ju inte sjuk, kämpar med samma som alla oss andra, men också med ditt krig, denna ändlösa batalj. Ishackan, barnstolen, bilnycklarna, kriget, dådet. En läktare, alla som en gång vetat vem du var, alla dem, skogens invånare, de onda och de goda, denna läktare som blev till världen, du spelade inför, du skrev för, du fanns till för. När vansinnet tog över, när du tappade fotfästet, och skrev om det, visade det, när du drog dig tillbaka i ett halvår efter förnedringen, när du kom tillbaka, när du andades, talade, visade dig, ja, allt du gjorde, Carl, gjorde du inför denna läktare, denna påtänkta publik. På läktaren satt inte dem du ville rädda, de svaga, de nedtrampade, de utan tillgångar och säkerhet, de som inte vet, som bara upplever men inte förstår världens orättvisor, som är brickor i de storas spel om pengar och makt. Nej, där satt de som kände till kriget, som kände till dig, din kamp och ditt dåd. Både vänner och fiender du aldrig mött, du aldrig skulle få möta. För du har aldrig mött, ansikte till ansikte, någon som känt till dig, Carl, så är det. Bara tecken, riktiga och påhittade. Bara kärlek, inget annat, kärlek och finess, kärlek och uthållighet, kärlek och konst och skönhet, din arsenal, för erkänn, Carl, du visste inte mycket om världen. Du var måttligt beläst, det får jag erkänna, men om det mesta som är viktigt i världsordningen ganska ignorant, och när kriget var ett faktum sprang du inte heller till biblioteket för att lära dig allt värt att veta när världen ska räddas. Dina ingredienser var enkla, kärlek, självuppoffring, tillgivenhet, det enda i din ficka, allt du kunde skriva och sjunga om. Såsom Jesus, såsom Buddha, såsom många andra profeter och martyrer, sade du, och du hade inte fel, Carl, det var inte det som var problemet.

På väg hem i mörkret körde du nästan på en kanin. Den sprang längs vägen, vek av, hamnade under bilen, du bromsade och hann, du klarade det, kaninen sprang iväg, den överlevde. Vid vägsidan satt en katt helt stilla, gula ögon i strålkastarna, den såg ditt dåd, Carl, kaninens räddning. Sedan kom en bil, den som satt i bilen ovetande. Jämför nu detta med vad du har, se att det är snarlikt, att kaninen blev räddad och att katten var enda vittne. Väl hemma satte du på Live at Budokan med Bob Dylan och öppnade din flaska rödvin, för du ville teleporteras, minnas, resa tillbaka, till de första åren, så som du kände då. Du vandrade längs Nørrebrogade i den iskalla vintern, världen var tyst, blixtstill, snön knasade under skorna, du på väg hem till Nanna. På hennes dator såg du flikar med militärsidor, du tänkte genast hon var en agent, trots hon också läste medicin, och aktivisterna ni besökte på kvällen, dagen innan aktionen, de nickade åt dig, det trodde du, minns du, de såg på sig med stora ögon. Cyklarna polisen konfiskerade, hur du tog fel buss, hamnade vid ingången till Bella Center bland journalister, tidigt på morgonen när politikerna ankom, under de tre vise männen, du gav detta en särskild mening, eller hur, Carl, det killade i magen, mötet med Gud låg friskt i ditt minne, överallt kunde du märka samma mystiska närvaro, Guds öga som en hinna vart än du gick, dina steg fastlagda sedan tidernas begynnelse, inget, inte ens din smärta och dina tårar, efterlämnat till slumpen, allt detta såg ditt hektiska öga dagarna omkring dådet, i månader, inget undgick din analys. Du var på psykakuten också, dagen efter dådet, du hade inte sovit på ett dygn, det var din födelsedag, också detta gav du särskilt betydning, att dådet utfördes natten innan du blev 23, men vem hade inte gjort det. Ack, en ålder, Carl, att påbörja ett krig, att förlora sig själv. För dristig, naiv och idealistisk. Läkaren pratade med dig, du svarade relevant, men snabbt, din röst var uppspelt, skärrad, du ville visa på datorn vad du hade gjort. För du kunde se det, eller hur, Carl, det var ett bevis de inte hunnit radera, för du var så snabb, intresset för dina texter, hur det växte, du märkte det, läktaren var proppfylld natten för dådet. Ung och oerfaren, Carl, det får man gärna vara, men inte som du, du visste inget om skogen, inget om världen, tänkte inte på vilket intryck du gav. Den gråhårige läkaren verkade inte förstå någonting, men det förstår du ju nu, du lyssnar heller inte när patienter förklarar vanföreställningars logik. Gå hem och sov, sluta med lyckopiller, det blev epikrisen, du verkade må bra, och det gjorde du också, eller hur, salig, euforisk, tankarna på dådet och skogen, en uppbruten skattkammare, det strömmade guld, så hem till far igen, kunde fortfarande inte sova. Monica, som hade följt med, åkte ensam tillbaka till Malmö, hennes vän, hon med stengrå ögon, som bröt på tyska eller franska, som hela tiden manade på utan att säga ditt namn, via postkort i skogen, det var säkert hon som låg bakom mötet, eller hur, det tänker du fortfarande, Carl, att hon arbetade för en organisation, kanske var hon nazist, anarkist, vad som helst, för du frågade aldrig, satt där bara vid det lilla bordet vid fönstret, och när det tog slut med Monica försvann hennes vän också. Omkring dig i dessa dådets första dagar föreställde du dig onda skugglika skickelser som aldrig sov, de smög runt omkring dig, visste vad du skulle, gissade på vad du tänkte, förföljde dig, de kom från kriget. Du sade, Carl, för att ignorera det onda var en av dina första principer: Better to wear out than to rust out Let’s call it The Cause. Our cause. We define it as the set – from North to South – containing everything that we think is wrong. For example, as members of this set we have: capitalism gone wild, environmental problems, starvation in Africa, the shady pharmaceutical industry and so on. You can be either for or against the cause, but you can work in the financial sector, for example, and still be for the cause. It is best to ignore those that are against the cause. Now, we say that we make it one of the goals of our life to pursue this cause, for nothing is more important to us. Obviously, there is no one solution that will make our cause complete, but we know that. We will pursue our cause until we wear out, for the cause never rusts. Gråt inte, Carl, drick ditt vin, så minns du kanske hur du var. Hur det killade i magen, hur det blåste om dig, hur förvissad du var om att dina ord nådde fram till läktaren som hela tiden byggdes ut. Ropen, fascinationen, hela världens extas, mänskligheten trygg i dina händer, så tänkte du, på de svaga, dem utan röster, du skulle skipa rättvisa, berätta om orättfärdigheter, ändra själva kärnan, själva hjärtat, jordens hjärta, ty inget konkret fanns i dina planer, inget mål, inget annat än alltings upplysning. I musiken hörde du hemliga tecken, du var galen, detta var innan det skrevs sånger om dig, innan du landade, Carl, ja, till och med Beethoven var gudomlig, bokstavligt talat, så att, när du kom, du skulle styrkas och bli förvissad. Lyssna på musiken igen, Carl, så kanske du minns, låtar du inte hört sen dess, kanske du transporteras tillbaka. Ibland vet jag att du minns, vagt som en insikt, magen killar, mörkret lägger sig, trycker, precis som det gjorde då, det skimrar för öronen. Du kände att något svävade omkring i natthimlen, något som kunde landa, gå, att Gud styrde och ställde, vakade över jorden, hjälpte dig i kriget. Ber du inte samma bön än idag, Carl, säg som det är, jag hörde dig tidigare, du låg i trädgården, himlen blå och klar. Gud hjälp mig, bad du, hjälp mig göra rätt, hjälp mig utföra ditt uppdrag, låt mig också bli glad, Gud, hjälp mig att lugnt och utan bedrövelse räkna mina dagar… Trots att mycket inte gått din väg, Carl, trots att du lidit nederlag efter nederlag, såsom många andra, vet att kortvarig lycka kan följas av stora smärtor, ja, trots detta har du bara blivit starkare, och äldre, dag för dag än mer respektabel som människa. Jag försöker uppmuntra dig, Carl, det är sant det jag säger, du har inom dig en källa till magi och skönhet, såsom många andra, du kan ge världen gåvor. Det är det du kan, Carl, du kan mycket annat, men detta gör du bäst, lider ett slag, skapar något utav det.

It is best to be on the safe side Det är därför jag inte kom, därför jag sprang. Jag trodde de jävlarna skulle döda dig. Varje gång tidningarna skrev om någon som dött trodde jag att det var du. Endast när jag var berusad av hundra öl och tusen shots vågade jag berätta vem jag tänkte på där i tystnadens rus. Jag vill skydda dig men jag kan inte. Havet är för mörkt, människan är för ond, avståndet är för stort, mitt svärd är för slött och mina ord är för små och jävlarnas galenskap är för stor. Säkerhet nås kanske endast genom döden; kanske endast då kommer de lämna dig ifred. Kanske är döden den säkra sidan för oss två. I varje historia om hjältemod och riddare finnes väl en jungfru som ska räddas, kärlek vid vägens ändå, så tänkte du, Carl, att du slogs mot demonen i människohjärtat, för en bättre värld, ensam eller tillsammans, och hon, hon, hon fanns, den rena kärleken, du hade redan träffat henne, du hade älskat henne från första dagen. Varje närmande hade fört smärta med sig, och vi vet nu att det aldrig skulle bli er två, att det aldrig var tänkt. Samma födelsedag, detta återigen ett tecken, två år äldre, från samma stad, kände varandra perifert. Raggade upp dig i baren på juldagen året innan kriget, följde med hem, drack gin, älskade för fulla att minnas. Ett par månader, ett halvår gick, du började på läkarlinjen, hade fullt upp, började glömma henne, det fanns ju söta tjejer också på läkarlinjen. På grund av Zoloft ville du plötsligt träffa henne igen. Ni fikade, en vecka eller två innan dådet, när du rusade uppåt, och självklart blev hon rädd för dig, Carl, du var ju knappast ett kap. Framfusig, fritt associerande, svår att förstå, från en annan värld, talade för snabbt, spottade henne säkert i ansiktet, så plötsligt tystlåten, frånvarande, trots du aldrig haft auditiva hallucinationer, och ett faktum, alltmer övertygad när ni skiljdes med en vänskaplig kram, att hon älskade dig. Du var psykotisk, Carl. Så kom kriget, allt i samma veva, hennes svar bortsvept, feltolkat, och du påbörjade en frenetisk jakt. Ja, men för fan, Carl, hela ditt sjuka hjärta, du glömde kriget, det kom i skymundan, du hade blivit rädd. Kunde du bara få henne, denna kvinna du alltid älskat, så tänkte du, då hade du kunnat vinna kriget. Istället förenades mörkrets krafter, hon och kriget tillsammans, ett monster höjt långt över din förmåga att tänka klart. Minns du, Carl, du sprang runt i Malmö utan någonstans att sova, hade flyttat från vännens lägenhet, ringde på din brors dörr mitt i natten, sprang mellan barer, till Bhuddhan, letade efter henne överallt, hon som blivit rädd för dig och inte ville hittas. Två gånger var du vid dörren, vännen öppnade på kläm, sade nu fick det vara nog. En komplott, tänkte du, mot vår kärlek, för hon visste också, så tänkte du, Carl, att din kamp var livsfarlig, att någon var ute efter dig, säker var du, i din värld, att hon älskade dig också, minst lika högt. Bäst att vänta, för farligt att ses ihop, du var mannen, som ett djur, trotsar alla faror, lät inget stå i vägen, ja, kriget fick vänta, för du hade kontroll, så trodde du, att du visste vad du gjorde. Du skrattar, Carl, och jag förstår dig. 2500 kronor i böter för ofredande, bunken med e-mails utskrivna på A4 tjockare än en roman. I rätten där du såg henne för första gången på två år läste advokaten upp vad du skrivit. Jag vill knulla med dig, det var det grövsta han kunde hitta, för du var ju inte ond, Carl, det vet du, du trodde verkligen att hon fanns där för dig, såg henne i TV, hörde hennes röst när ingen var där, men hon svarade aldrig, oavsett hur desperat du vädjade. Allt du hade var idéen om henne, den påhittade, och när kriget verkligen kom, när du drev ut på djupt vatten, var hon din enda räddning, så tänkte du, Carl. Beauty is in the eye of the beholder Ungefär såhär tycker jag att du är: du är en dansare, dina ögon är en tigers, dina ben är långa och smala, din hy är vit, du är mer rock’n’roll än hela Rolling Stones tillsammans, jag offrade mitt liv för dig (skämt!), du är exakt två år äldre än mig, jag känner dig inte, du såg in i mina ögon under middagen men jag slog bort blicken, vi såg på Fanny och Alexander när vi var bakfulla på dagen efter juldagen men du sov mest, jag skriver brev till dig och berättar allt men du svarar aldrig, du är sexigast i hela världen, jag är kär i dig, vill du bli ihop med mig? Detta var din största psykos, Carl, allt annat för flyktigt och mångfaldigt för att klara tidens prov. Du behöver inte erkänna, men jag vet du minns känslan, där alldeles i början, den absoluta kärleken, den du projicerade på dig själv. Brevet om förundersökningen prickade äntligen hål på ballongen, fick låset att klicka, först då, med fysiska bevis, kunde du logiskt argumentera för ditt fel, hon ville inte ha dig trots allt, innan dess föregick allt i ditt huvud, din stackare, innan dess pendlade du mellan hopp och förtvivlan varje dag som skogens ögon vändes mot dig, som världen hoppade över ett varv, psykosen alltid närvarande, bräcklig som en is, gång på gång föll du igenom. Du låg om nätterna, borde väl egentligen ha gråtit, Carl, i intensiv telepatisk kontakt, hon svarade, saknade dig, smekte dig, älskade dig, du både trodde och trodde inte, på kärlekens känslor. Du träffade andra, ja, inte så många ändå, för kriget tog alltmer plats, men några, kunde inte hänge dig. Vi ska inte gå in på vad hos henne du föll förr, Carl, om man nu kan kalla det att falla, det är oväsentligt vilka drag som attraherade dig. Tänk, Carl, du var inte en människa, du hade förlorat dina attribut, visste inte längre vem du var, verklighet och fantasi, Carl, verklighet och fantasi, du följde inte kursplanen, du undvek föreläsningarna och klasskamraterna, ensam om din hemlighet, i världen ensam om kriget i skogen. Ändå var du vettig, var det inte så, så tänkte du, att du ändå förstod vad som hände, i stora drag. Det föll dig in att överdriva din sjukdom, att spela galen, att dansa på vansinnets rand, för att förvirra, så de fick som de ville. Du både trodde och trodde inte, var både hjälte och helt vanlig, inte än en tanke, på det osvikliga faktum, att människor i världen kunde missuppfatta dina ord, eller från början vara arga, eller inte alls tycka det du höll på med vad rättfärdigt. Allt, Carl, allt offrade du. Det är därför du är en hjälte, Carl, för vad du gjorde, inte för dig själv men för andra. 9. Du sprang, alltså joggade, Carl, för det har du alltid gjort, du spelade ishockey, när du återupptog andra terminen, tog om den, och beslutade dig för att lämna kriget, de brinnande skogarna, då sprang du för att finna klarhet i psyket. Som alla andra gick du på föreläsningar, läste, pluggade till tentor. Hösten efter dådet hoppade du av, det sade du till alla, du skulle inte bli läkare men författare, det var det du alltid velat vara. Eller musiker, för du spelade också musik, musiken är också en viktig del av din historia, Carl, men det är svårt att återge i text hur vackert du sjunger och spelar. Kanske var det sången som först rörde människorna, fick dem att bygga läktaren, att sätta sig för att lyssna. Du skrev många fina låtar innan kriget, Carl, sånger om ensamhet, kärlek, om det att vara deprimerad. Första terminen i Köpenhamn var inte lätt för dig, men det hade det inte varit för någon människa. I den förfärliga nybyggda marklägenheten rev alkoholen upp ångesten, drog dig mot ett hål. Manin var en reaktion på denna depression, som i sin tur kom ur din uppväxt och problemen i unga år, Carl, även om psykiatrikern aldrig diagnosticerade en depression och gav dig behandling ändå, vilket är orsaken till att du blev sjuk, att du inte var sjuk från början. När hösten kom och terminen började, den andra, stannade du i Malmö. Minns du, din far, så upprörd han blev. Du är min äldsta, sade han och både grät och ropade på samma gång, du får inte falla, du måste hålla dig uppe, du är vår ledstjärna, du blev så upprörd att du kastade en kruka i golvet så bägge gick sönder. Detta var innan din far flyttade till lägenheten i Wasa. I tidningarna kunde du läsa om ditt dåd, de skrev om dig, världen visste, men i kodord, poppiga krönikor, om dig utan ditt namn, allehanda tecken som du redan glömt dagen efter, ja, snabbare än någonsin, allt du gjorde och sade, du blev kändis över en dag, Carl, the renegade, alltid under övervakning. Nu kan du förbanna din far, Carl, som du älskar, för att han fick dig att bliva på läkarlinjen, men det kunde du inte då, för du tänkte inte klart, du var förlorad i en storm, tog din fars råd till dig. Det hopp du tänkt ta ut i världen, luffare i Indien, omkringresande skribent, stoppades, haltades. Istället blev målet en långsam återgång till studiet. Du minns Balthazar, advokaten i sina sista levnadsår med ALS, han hjälpte dig bli återinskriven på universitetet, vanligtvis var man tvungen att avsluta de första två terminerna, men du fick börja igen på andra. Han hjälpte dig mer, Carl, du fick köpa hans 3:a på Østerbro, din far tog ett lån, det var ju smart att investera i en studentlägenhet i Köpenhamn, men du betalade räntan, detta sänkte din ekonomi, inga möbler, du traskade runt, det tog lång tid att inreda, åh, Carl, min galne vän. Bad money drives out good Oh I am always exaggerating, I’m always playing a role Ironic it is then, that this is the part I’m starring today Always the rebel, always in trouble, always moving Take me not too serious for I get far too much joy I’m a rock star in everything I do, and here too I’m not dying, not crying, not running, no I’ll look you in the eye while we laugh at my achievements and encounters I’m spoiled and I’m a faking liar I’m a smoker and a drinker that do anything for love anything for money, no just kidding there, lol It’s one way to live and I’m sure that everyone is just as happy as I am to be alive. 10. Du var ju punkare som ung, Carl, individualismens flagga svävade högt i ditt barndomshem. Du läste kommunistpartiets pamflett och strök under, ville diskutera med din far som bara log och inte tog dina påfund på allvar, femton år som du var. Från utbildningen, alltså vanliga skolan, och punkidolerna, fick du kännedom till och förståelse av de mänskliga rättigheterna, att dessa var osvikliga och beskyddades av alla och envar. I hela världen gällde dessa rättigheter, det trodde du, Carl, där orättvisor pågick var detta för att sådant kunde ske utan kränkning av det mänskliga, det basala. Krig hade funnits, om andra världskriget har du hittills lärt dig mycket, men fanns inte längre, inga krig fanns i världen, det sade de, de vuxna när du växte upp. Denna bubbla vars kanter vi utforskar, Carl, har ju visat sig vara ganska böjlig och efterkomsam, jag menar, trots att du nyligen läst Cesaranis tjocka bok om förintelsen har du ändå aldrig, utöver i verkan som läkare, sett ond bråd död, krig, flykt, massmord och utrotning på riktigt. Du söker filmer som skildrar människan i nöd och allvar, och tror dig veta något om dessa saker, ändå lät du dig skriva följande, en gång mot slutet av 2010, i Proverbs, ditt magnum opus: A mooing cow soon forgets its calf Mayaindianerna var bra på att räkna sägs det. Det sägs att de hade en kalender med flera cykler, som tog slut och började om, tog slut och började om. Trots att mayaindianerna är döda sedan länge är vi fortfarande livrädda för vad som ska hända när en av deras cykler tar slut om några år. Vi tror att världen ska gå under och innerst inne förbereder vi oss alla för eldhav, flygandeödlor och rasande hus. Kanske är det sant. I sådana fall är vi alla de sista människorna innan apokalypsen. Vem är det som bestämt allt detta och kan man inte ändra på det? Om alla ignorerar allt vi vet och bara visslar lite kanske inget sker men just nu tänker vi alla på kollektivt självmord. Du skrattar, det är jag glad för, du har säkert också frågat dig vilken slags knäppgök som kan skriva så, men minns kanske också stämningen den dagen du skrev, när snacket gick om undergång och skogen stod i lågor. Ja, hela tiden har du reflekterat din omvärld, så tycker jag man kan säga, Carl. Inbillade och riktiga faror, du har mött dem alla och skapat åt varje ett litet enskilt svar. Står du inte här, lugn och trygg i din nya bostad, torsdag afton. Inget på schemat för helgen, en ensam ungkarl på jakt efter kärlek. Det du alltid söker och vill ha mer av, får i rikliga doser, om du bara ser vad du har omkring dig. Kära människa, koppla av, sjukskriv dig om det behövs. Låt inte tidens slöa tänder bita bort olyckliga dagar. Känn inte efter för mycket, glöm att du har något att utföra. Skönheten ses i alla hörn och vrån. Den frusna daggen en åker om hösten. Lär dig styra ögonen, människa, lär dig, känn, vad som är bra i världen. Du behöver uttrycka dig, så är det, Carl, om du inte tillåts… Ja, det vet jag inget om. Sanningen är att du alltid fått säga och göra precis som du velat, inom lagens stränga ramar förstås. Inte för att du någonsin, Carl, det måste jag erkänna, egentligen har varit ond eller handlat omoraliskt. Vad ryktena om dig säger är en helt annan sak, det vet jag, Carl. Kampen, kriget, har alltid handlat om det goda mot det onda, så är det ju. Att rättfärdigheten vinner till slut. I dess rökfyllda paviljonger står du, Carl, som ett vitt sovande spöke. Ja, du skrattar.

Vissa dagar är du avtrubbad, Carl, slö som en smörkniv, bryr dig inte om kriget, kan ingenting, inte ens jobba. Ibland skriker det åt dig, du blir orolig, kriget kallar, hade du bara haft tid, möjlighet, då hade du skrivit, sjungit, krigat igen. Plötsligt blir du paralyserad, om du inte redan var det, traumatiserad, enskilda händelser och tankeförlopp, saker du fruktade skulle ske, saker som hände trots du inte märkte, härjar åter, får ditt hjärta att slå galopp. Din syster var i Sydamerika, du trodde de skulle ta ut henne i öknen, du var tvungen att ringa till Bolivias djungel för att höra hennes röst. Då tänkte du att samtalet fick uppmärksamhet, att faran nu blivit större, och du ringde igen ett par dagar senare. Du kunde inte slå tanken ifrån dig, de var ute efter dig, de onda, skulle skada din familj, innan de sköt skulle de förklara att skulden var din. Du skrattar, Carl, men nervöst, det hör jag, du är fortfarande rädd, kan likadant idag plötsligt frukta ett straff från klar himmel. Straffet är så klart inte rättfärdigt, ty inget straffbart har du gjort, förutom ofredande, men du tänker at ryktet förekommer dig, perverteras, hamnar i fel folks händer, folk som inte tål att bli skojade med. Utan dig inget rykte, trots att de far med så mycket osanning. Nej, jag har inte hört något, det är du som insisterar, Carl. Du visste det skulle bli så, att efter smekmånaden, när det blev uppenbart att skogen brann, att någon satt eld till den, då skulle ögon – både goda och onda – vändas mot dig, stilla skulle de påbörja din förstörelse och din räddning. Du visste folket skulle sjunga vid din balkong, du var deras hjälte, men därefter att motståndarna, när folket gått hem, skulle banka med vapen på din dörr och begära din tystnad och död. Du visste folket skulle försvinna, att läktaren skulle tystna, att endast onda röster skulle eka, motståndarna, de följde varje steg, studerade vartenda drag i din personlighet efter svagheter. Du hamnade ju i fängelse en gång, Carl, där i början, när någon lade sömnmedel i din öl på Debaser. Du lyckades sätta dig i baren innan du somnade. Polisen kom, de trodde du hade rökt cannabis, de drog dig in i bilen, minns du att du skrek, för du var berusad och det var orättfärdigt, du var ju oskyldig. Dagen efter var du bakfull och dimmig, långsam i tankarna, som om någon verkligen hade förgiftat dig, men du, Carl, du hade kissat på golvet, de kunde inte ta ett urinprov, tog istället ett blodprov, och du frikändes, de hittade kanske bara benzodiazepam. Ändå repade ni den dagen, minns du att du hade ett band med två vänner du nu förlorat kontakten till, ni var ganska bra, ni hade till och med en spelning, du stod på scenen med gitarren och undrade om hon, din älskade, din trolovade, var bland publiken, spotlighten bländade dig. Ni spelade in era låtar, en skrällande demo som knappt gick att lyssna på, du gav det till skogen, för du tänkte att folket på läktaren inte kunde få nog av din konst. Var det inte en uppenbarelse, Carl, när du upptäckte musiken du gjort den första terminen, våren 2009, hur försiktig, smärtfylld och vacker den var, och att du självt gjort den, skapat den, jo, det måste ha varit en uppenbarelse, och du måste varit stolt, eller brydde du dig inte, men du gav den också till skogen. Utöver dina banala texter var denna torftiga musik faktiskt din första gåva. Lik som du spelade mer sjuk än du var, lik som du beskrev dig i överdrivna termer, likt detta gav du också din bräcklighet en särskild plats i kriget, Carl. De tog det för givet, folket, så tänkte du, eftersom du startat kriget och var dess enda synliga soldat. Folket förstod din plan, de visste du var stark, starkare än någon annan, mer frisk, mer klarsynt, mer begåvad med alla nödvändiga hjälteattribut, de visste att din svaghet var bevis på styrka, dina dramatiska tårar en täckmantel för snillrika planer, att din smärta egentligen handlade om deras, folkets, smärta. Nog skulle de stora politiska talen komma, nog skulle du bli konkret, visa vilket stoff du var gjord av, Carl, så tänkte du. Nu fick de nöjas med pubertala sånger och dikter, eller snarare, du betänkte nog det fantastiska i att du själv, som en enda liten människa, hade skapat all denna skönhet. Att du hade gjort det, du som alltid väntat på något stort, alltid haft de stora tankarna inom dig. Du rös när du tänkte på läktaren, som växte för varje dag, på vinden som spred ditt namn, Carl, att du inte inbillade dig, att det var på riktigt, allt du föreställde dig.

Ta det lugnt, Carl, du är fri nu, springer i regnet som kyler pannan, rätar på tankarna, du flämtar och ler. Ett svårtytt leende. Du är hård, Carl, som en sten, listig som en räv, inte konstigt, så mycket du gått igenom. Samtidigt är du mjuk, ömtålig, kan vända plötsligt, som en örn störtar, mot svårmod, vilket också är förväntat, att ditt känsloliv är förstört och paradoxalt. Du älskar at springa i regnet, det syns på dig, som att duscha och älska samtidigt, trots att det var längesedan du gjorde just detta. Den tidiga sommarmorgonen för dådet, klockan halv fyra, bara minuter efter ”Today it is 70 years…”, såg du plötsligt en knapp i översta bjälken, den lös och blinkade i blått, Webchat stod det, Live webchat. Mystiskt tänkte du, otroligt, du tryckte, hjärtat, minns du, som det bankade. Who are you? skrev någon. I’m Carl Olsson, du såg ditt långa namn, en slumpvis sifferkombination, på skärmen, du var inte rädd, Carl, bara modig, du hade inget att dölja. Slowly, slowly, skrev de, som en film, en dröm, avslöja inte ditt namn, du som begått stordåd. En uggla på vägen, så var du, Carl, när du vältrade dig i uppmärksamhet, när de än trodde du var spion, än hacker, än terrorist, och du, manisk, bara en hjälte, en rockstjärna och kändis från starten. Så tänkte du, Carl, för skogen fanns ju inte på riktigt, dessutom hade du allt under kontroll, kämpade för rättfärdighet och frihet. She doesn’t love you, skrev de, om den du älskade och hade börjat förfölja. Snart antog du namnet krooler, crueler, grymmare än de onda. You have been duplicated, sade de. Of course, sade du, slog bort tanken, att andra kunde låtsas vara dig. He’s already talking to the Talibans, skrev de, och du slog genast bort även denna tanke. Inget farligt, allt på låtsas, en slags ordlek, bara stigar i skogen, så tänkte du, Carl. Final fantasy, a victorian union? såg du plötsligt och spetsade ögonen, läste domännamnet, ett stort lands underrättelsetjänst. I doubt there are many left who would want that, svarade du då, Carl, krooler, en ledare i skogen, självaste soldaten som startat kriget på gärningsnatten, sprit språngande psykotisk Carl Olsson på sin födelsedag, den tidiga sensommarsolen på uppgång. Andra höll med, Yes, get out of here. Inga pengar, ingen militär, inte i skogen, så tänkte ni kanske, för här skapades en kärna, läktarens första åskådare, dådets första vittnen. Du föreställde dig allt, nattens krigare, skogens försvarare, experter på trädslag och vegetation, för det var ju en revolution, Carl, du sprängde skogen i bitar. Sedan gick du till ICA, det var morgon, köpte folköl och tidningen, den din vän slängde, där det stod att väktaren stängt portarna till skogen, att detta hade bestämts av Makten. Ingenstans ditt namn, denna förbannelse, du var ju livsfarlig, sjuk dessutom, i verkligheten förlorad, marken du beträdde okänd, skogen ett krig i brand, fri och vild, en sällan plats för demokrati och yttrandefrihet. Det var denna skog som skulle bevaras, som inte fick tyglas eller styras, som var utan stadgar och restriktioner. För detta kämpade du, Carl, för detta och mycket mer. Dessa osynliga människor, dessa anonyma skogens väktare, som talade till dig i början, som säkert kom och gick genom åren, som kanske vidaregav din historia som ett arv, förvaltade den, du önskar, Carl, eller hur, föreställer dig att de finns, att om du kände deras namn, då skulle du tacka dem, för utan dem hade kriget varit förlorat direkt, ja, bara det att de fanns, att de svarade när du skrek. Ack, mörkret sänker sig över dig, det du känner, den botten du skrapar vid, det är döden själv som kallar.

Du ska skapa ett hem, Carl, hur mycket du än härjat, skrikit och slagits. Försumma henne inte, gör inte det, trots allt där ute som kallar. Se det, du är på toppen av din bana, res dig ur detta inferno, detta godhjärtad mans förfall. Du har kraften och jag vet, Carl, så som jag känner dig, du har också viljan. Gråt inte, säg inte att det inte går, känn inom dig, frammana det sköna ur det svarta, som du så väl talade, från bottnen du skrapar mot när du grubblar. En hel dag åt oro och melankoli, det tar sådan kraft, slukar ork och uppmärksamhet. Hänge dig i varje situation, låt inte hjärtat skynda på, lev i nuet och var glad, Carl, se vad du har istället för vad du saknar. Detta svarta kanske är kärlek, en slags ouppfylld nyans av saknad, en kraft som inte tar utan ger, förgyller dig, får dig åter att blomstra. Glöm inte fundamenten din person står på, att kärlek finns på riktigt, att du får och ger varje dag, ja, bara inte av den slags, men av en kvinnas varma kropp och sinne, en närvaro som beroligar den ständigt skenande hingsten, alltså du, Carl, du måste få uttrycka dig, annars går det inte, du får inte låta känslorna spärras inne tills du snubblar på dem och faller, likt en blind man för ett stup. Jag hittade något i papperskorgen idag, ett hopskrynklat papper, fin handstil, är det du, Carl?

Runt ögonen formas rynkor nedåt Orden som kommer mister sin klang Kartan du bar med dig förstörs av regnet Börjar du ropa Någon som hör dig Vägen för dig vart Frågetecken

Ja, när kraften tvinar, när drömmarna gör ont, när tankarna skingras likt svärmar av svalor, och vinden blåser, allting smärtar och livet, ja, det biter ibland, så är det, Carl, det gör ont, men även barnbarnen ska få höra det, det vet du, så tag dig nu i kragen, du vet att du kan. Att vara missnöjd med sitt yrke är ett privilegium få förunnat, särskilt när man betänker hur gott du har det, rent fysiskt alltså, materiellt, och vad ditt arbete består av. Göra annat kan du också, på din fritid, om kvällarna, du kan fördjupa dig nästan lika mycket som vore det att uttrycka dig din primära inkomstkälla, Carl. Det är alkoholen som gör det, eller hur, det vet du, som orsakar dessa nedåtgående tankespiraler, som föder ångesten och livsledan, för du var till kalas i lördags, så är det, och idag är det onsdag, du känner det fortfarande, den giftiga dryckens pessimistiska inverkan på ditt psyke. Jaha – du är redo, säger du, så låt oss dyka in. Det var en ödesdiger kväll, din far hade flyttat till Wasagatan, en herrskapslägenhet med fyra rum och badkar på WC. Föranlett kvällen hade dagen, dagen efter förnedringen, på tåget som du eländigt tog ty du inget körkort än hade, där talade de om tidningar och bananer, allas blickar tycktes vända mot offret, krigets soldat, vettlöst förlöjligad, för dristig och ung för att låta saker bero, men självklart ej besegrad av surrealistiska upplevelser som lika gärna aldrig kunde ha hänt. På kvällen tog du ett bad, Carl, du tog datorn med in, efter badet var du så ståtlig, påtagligt liderlig som man säger, tänkte du nog skulle visa, eller i alla fall själv få se, hur fel de hade, de som kränkt dig så förfärligt och spritt rykten trots du så oskyldig var. Du sparade det i minnet, låg i soffan, din fars stora skinnsoffa framför TV:n, där politikerna skrattade, då släppte det lite för dig, Carl, det måste man säga, ty du började skriva, något storartat, alltomgripande, en förolämpning mot de onda, ett par berömda sista ord, ett skämt i hela dess form, som ingen någonsin skulle få se, bara för dig själv, för vem annars skulle förstå om du visade, nej, aldrig i livet, ändå du något skickade, ett brev till dig själv i retur, ett plakat i skogen osynligt för vanliga ögon, såvida de inte förföljde, tittade över axeln, visste vem du var, och kriget, det du startat. Minns du, Carl, det första du tänkte, nu skulle du i alla fall få se, efter ett halvår, äntligen, om skogens skeenden var verklighetens, om kriget du för dina ögon någonsin skulle skåda. Ja, och läktaren, de som dig älskade, på dig trodde… Gråt inte, Carl, sucka inte heller, det värsta är förbi, en dag ska de säkerligen förstå, hur sådant kan hända, från människa till människa, hur delar kan leva sitt eget liv. En bro mellan skogen och staden för dig, Carl, som långsamt insåg trots halva dig redan visste, som du grät, som du dig själv förbannade, hur du dig hatade och äcklade, som du svikit mänskligheten, så tänkte du. Så äntligen en sång, till dig, Carl, en du inte själv skrivit, som antydde du inte borde leva, och även musiken log. Du skrattade också, Carl, minns du det, detta osvikliga faktum bekräftade teorier, skogen var staden, kriget fanns, trots skröplig och ensam soldat du då var. Sedan grät du igen, overklig som sorgen var – men du grät inte på riktigt – eller hur? Men glöm inte det, Carl, till denna dag, ska du möta en livs levande person som hälsar och berättar vem du är. De tisslar och tasslar, mumlar och viskar, men ut bland folket spökar du för tomheten, det vet du, du är en renegade, en okänd soldats spöke i honnör vid sin grav.

Du reste hemåt, Carl, till din mor, bort från lägenheten som stod tom i månader, lade dig i soffan, du köpte ett spel, det var Final Fantasy XIV, ett eländigt spel, du kände dig knappt värdig som människa att spela. Videosekvenser, meningslösa knapptryck, du lade kontrollen ifrån dig, visste inte om att resa dig eller försöka somna. Om mornarna denna ångest, en du aldrig smakat på förut, traumat hjärnan mekaniskt bearbetade, från alla vinklar och vrår, intrycket, hela meningen, samtidigt som du försökte glömma, trots det knappast var en fråga om att någonsin komma vidare. Du skrev återigen en hel bok, värdelös att läsa likt dina brev till din älskade, hon var med dig än, som du trodde, en svart bok där tankarna landade utan censur, utan fallskärm, du visade den inte för någon, skrev för hand så vinden inte skulle svepa bladen mot skogen, som du lämnat, med svansen mellan benen, svept kappan och vänt ryggen, ord plötsligt överflödiga, meningslösa. Lik fångar dömda för mord inte skriver romaner, kunde du inte, Carl, beskriva, ja, bara själva tanken på den surrealistiska unionen mellan skogen och verkligheten och din plats i den gav dig mardrömmar, slog dig mot marken. Du tänkte på självmord, Carl, en tendens jag vet du har, på ditt korta liv och dess sorgliga öde, så banalt, absurt, att till och med döden skrattade, och du mindes mötet med Gud, plågade dig med föreställningen om en gudomlig besvikelse. Kraften försvann ur dig, incitamentet, stämningsläget sänktes, på promenader med din mor en bit utanför staden beklagade du dig, men i andra ord, om något annat, liknande, eller bara på tristessen, som din mor förstod så väl, din mor som också kände till vemod och nedtryckta tankar. Det fanns inte i dig, Carl, en vilja, ditt öde var beseglat, din framtid spolierad, så tänkte du, resten av livet en plågofylld resa, mot slutet, du var en skamfylld flugskit på mänsklighetens karta, för ingen var hårdare än dig själv, ingen förutsåg värre scenarier än du och ditt inre öga, som ständigt plågat blicken slog bort, trots du hoppades, innerst i ditt hjärta, ditt sorglösa inre, det som sade att livet var en gåva, att framtiden ingalunda var förlorad, du klängde till det, Carl, detta hopp, du bad till Gud, solsystemets skapare, att rättvisa skulle finnas på jorden, att du inte skulle straffas, ja, även att det inte var sant, att skogen och verkligheten var två enskilda världar, att det som hände i skogen stannade i skogen, att aldrig i livet du med ögat skulle se, eller i örat höra, svallvågorna, konsekvenserna att stå för, att det helt enkelt inte var sant något av det, hellre vansinne än på riktigt, skrek du, du minns, Carl. Balthazar, advokaten, hjälpte dig, hösten 2010 återupptog du läkarstudierna, en vandrande robot, Carl, ett spöke, fast inbitet på att återansluta sig till de levandes värld. Gråt inte, jag vet det var svårt, nästan omänskligt, men allt är ju relativt, så låt oss undgå överdrifter. Minns du, du stod med Devlins Textbook of Biochemistry i ena handen och din far i luren i den andra, Jag kan inte, jag kan inte, skrek du. Din far som tålmodigt väntade, som stöttade sin son i kris, som inte trodde på vanföreställningarna trots sonen sökt förklara, som inget visste om kriget i skogen, som gjorde allt i sin makt, han räddade dig många gånger, Carl, så är det, ja, du nickar, du älskar din far, skulle nästan bli läkare för hans skull. Du var förändrad, för alltid, för klasskamraterna bjöd du på dig själv i mildaste grad, du var avlägsen, stannade hellre hemma, din värld sedan länge, i över ett år, delad uti två utav ditt egenskapade krig. Carl, krigaren.

Vi ska köpa varsin cykel, gå på opera, Beethovens nionde symfoni, minns du jag sade han var döv, dotter, hur han dirigerade orkestern utan att höra, ur takt men med all passion krävd av yrket, dess produkt, musiken. Du var på date igår, Carl, berätta hur det gick, berätta hur vacker hon var med den lite böjda näsan som din och de glipande framtänderna, precis som henne, hon du en gång avgudade, men detta var annorlunda, det kände du i hela kroppen, ni såg varandra i ögonen, sade ja, inte nej, nej. Du är också helt annorlunda nu, Carl, det behöver jag knappt säga, en riktig men annorlunda man, en rättskapens herre, litet sluten om dig själv i din kuppa, men i verkligheten, där det gäller, en älskande människa som bryr sig, en bra pappa, tala om kvaliteter samhället och medmänniskorna förtjänar, allt du fått, egenskaper och attribut tillskansat din person, Carl, men ett förhållande, kan du verkligen klara det, du får ursäkta, du skrattar, med alla väskor du bär på, vad du ska berätta, hur detta ska gå till, din historia som ej kan döljas, hur, vad ska avslöjas och vad ska glömmas, det är det jag undrar, min vän, vad som egentligen ska berättas. I videobutiken men din äldsta vän, han Gregor, trummisen, numera känd i staden men, ack, som han sliter med musiken, ja, han, minns du, Carl, att du sade något högt om skogen, och Gregor som ryckte till, ifrågasatte dina ord, de var ju galna, han kände dig sedan länge, ni skrattade, bara ett skämt, valde en film, det var längesedan, du minns inte vilken, jag förstår, på Wasagatan, med Berta, den stora kärleken men år efter, Nintendo Wii på bredskärmen, ni pratade lite, minns du, Carl, hur du inte kunde få fram det, det galna, det ditt liv plötsligt bestod av, det overkliga, skogen, kriget, förnedringen, offret, hur du skulle resa dig, det var detta, Carl, du egentligen tänkte på, men, ack, så tidigt i historien, det skenar förbi, handlingsplaner, tänka igenom situationen, inte din stil, Carl, du skaffade möbler till lägenheten, installerade musikstationen, stämde instrumenten, tänkte, minns du, du skulle spela det du inte kunde skriva, ty musiken kunde jämfört att skriva lindra själsliga plågor, utan tankens kraft, med händerna, med stämningen, med känslorna, frammana det vackra, du började spela, Carl, du hade alltid vetat att musiken var det du egentligen skulle, likt musikanterna från Bremen flydde du, från föreläsningar och fredagsbarer, från klassträffar och studentföreningar, till gitarren, till sången, obskyra alster, om kriget, för läktaren, i början vansinniga försök, inget värt att notera, men sedan, som en gnista, minns du, Emilie, du var åter förälskad, återigen lite läskig som du lämnade ett brev vid hennes dörr, men efter en kväll hos henne, en klassträff, du svängde förbi 7-11, köpte några öl, startade programmet, räckte efter gitarren, inspelade något vackert, början på en epok, lite lugnare än den första, måste man säga, när Berta flyttade in, hon pendlade till Malmö, hennes besvikna min när du inte hade diskat, när du inlåste dig på rummet med musiken, slöt dig i din främmade värld, som hon såg det, en hemlös som plötsligt fått ett vardagsrum, ur takt med världen i ditt krig, Carl, du försökte vara dig själv, den du en gång var, men hur du än försökte kunde kriget inte glömmas. Det var här du sprang ut ur laboratoriet en dag i oktober, innan nobelpriset – spis det, sade du under lektionen, när Cornelia, hon som till fredagsbaren slängde sig gränsle över dig, frågade om nästa steg i instruktionen – ni avlivade råttor, dissekerade människolik – det var här du gjorde det, denna vackra musik vi minns dig för, den första epoken, du spelade, kontrade bilden av nedgång och fördärv. Inte kan en människa nedbringas av skämtsamma associationer till dekadens och idioti, eller hur, Carl, inte kan ett enda litet felsteg kosta hela livet, så mycket, att resten inte ses värt att leva, så kan det inte vara, det tänkte du, vad fanns mellan dig och de andra, läkarstudenterna, resten av världen, som var annorlunda, som spelade ostämt i verklighetens orkester, nej, ingenting, tänkte du, för så var det, ingenting hindrade dig, Carl, från att närma dig de nya vännerna, de som intet om kriget hört, de som älskade dig för den du var, Carl, från Sverige, lite äldre, lite blyg, skulle bli en bra läkare, rolig när han blir full, svenskerstiv, supersmart, en tokskalle, minns du, Carl, en kväll i baren, de sade du var för smart för att läsa till läkare, de förstod ingenting, att framför sig, stående upprätt, var du, Carl, soldaten, budbringaren, den som konfronterat Gud och ondskan, denna vackra ängel med svarta vingar som skrev och sjöng, ja, du skrattar, det gör jag också, vi har det ju riktigt mysigt ihop!

Sommaren 2010 arbetade du i hemtjänsten i Kongens Lyngby, cyklade i solsken och regn mellan villorna och betongblocken, besökte de sjuka och de friska, de som klarade sig väl i hemmet, oftast i välstånd, och de som satt på soffan efter en hjärnblödning med cigaretterna och TV:n på Classical Movie Channel, dag efter dag, ett arbete du också haft ett par år tidigare, innan depressionshösten och upplysningen – låt oss kalla manin för upplysningen – ett arbete du gillade, det gav motion, du lärde dig danska och, framförallt, du mötte de olika öden och historier som utgör livet, gamla personer som formats i medgång och motvind. På ett sätt hade du landat, Carl, du var inte längre manisk, du hade klarat andra terminens biokemi, på ett annat var du mer förvirrad än du någonsin varit förr, livet plötsligt en slags mardröm, redan här hade du minnen och upplevelser du aldrig kunde bekräfta. Spindelnätet som redan obemärkt lagt sig om dig, världen du såg inte den du trodde på, skenet bedrog, kriget rasade för fullt. Minns du, Carl, Halloween på Deep mindre än två månader efter dådet, du sjöng karaoke, Time is on my side, de nickade, de var inte vanliga människor, de var utklädda sändebud från allehanda instanser, så tänkte du, några pirater och zombier, andra inte utklädda alls, de höll ögonen på dig, stämningen var nervös, men du märkte inget, här var du utom dig själv, en snabbkörande, våghalsig konung, du var Will Oldhams spöke, i en vit illasittande jacka, den där mössan och svarta Cheap Monday-byxor, så nerför spiraltrappan till baren där en svart man rasade mot dig, ställde frågor om Jesus, sådant du inte kunde svara på, du bara log, minns du, Carl, så frustrerad han blev, hur han röt, denne medelålders skallige mörkhyade man, som mannen i The Shining, du köpte öl efter öl, minns inte hur kvällen slutade. Eller ljusfenomenet utanför Norge, den svävande cirkeln, var det dagen efter mötet med Gud, Carl, minns du, i alla fall strax därefter, du var så säker när det hände, att det fanns ett samband, att kriget var större än skogen, att din historia var så utomordentligt speciell att självaste Skaparen visade sig på himlen, varje tanke, Carl, som du tänkte, i snabbgående stigning mot omloppsbana, lämnade solsystemet, som du tänkte, inget omöjligt, allt var sant, allt kunde hända, och hände, just då var du galen, och flera månader fortsatt. Ett år senare pluggade du igen, Carl, halv, skuren mitt itu, med din oslagbara uthållighet, din resiliens, din kraft och passion, för så är det ju, det har jag lärt från dig, Carl, att man böjer sig, reser sig, anpassar sig, i livet ger man aldrig upp.

Nu gick du upp tidigt varje morgon, skötte dig, om helgerna försvann du i Köpenhamns nattliv eller besökte Buddhan i Malmö, din läderbögvän blott ett år yngre än din far, din potrökande, skånsktalande guru, satt där och spelade backgammon eller låg i hängmattan på balkongen, det var här, Carl, du lärde dig att röka gräs utan att bli panisk och hjälpslagen, men om veckorna gick du upp tidigt, jobbade, skötte dig, kriget på något sätt på avstånd, ett muller vid horisonten som inte pågick om dagen, ett hemligt krig du inte längre deltog i, för du var en fallen soldat, de hedrade dig, mindes dig, men skogen hade redan börjat glömma dig. Du var i någon slags chock, Carl, absolut inte helt återkommen till de levandes värld, fortfarande fastfrusen till isflak, föreställningar och idéer du inte kunde lämna, för de var känslobundna, låg dig nära till hjärtat, ditt krig, ditt dåd, läkarstudierna bleknade i jämförelse. Du hade inte börjat skriva än, heller inte göra musik på riktigt, du bidade din tid, kursböckerna höll dig i balans, till det yttre välgående, i det inre storm, våldsam storm, och din älskade – din trolovade, som du desperat förföljde – som anmält dig till polisen, det enda som fanns kvar, ty inget fanns bevarat av krigets första slag, inget fanns beskrivet, ingenstans hade du dokumenterat ditt hjältedåd, ja, förutom ett par texter och ett bleknat fotografi, men inte heller störde detta dig då, hösten 2010, när du påbörjade tredje terminen, anatomins termin, där kärl, nerver och muskler skulle memoreras i förlopp, särdrag och latinska namn. På något sätt var du entusiastisk, glad för studierna – alltid en optimist, Carl, när du inte ser svart – såg fram emot att möta nya människor, data tjejer, nu när du var fri, fri från den förbannade psykosen, fri från kriget, från allt tråkigt som skett. Att bli läkare, vilket yrke, så tänkte du som uppmuntring, vilken ära att kunna hjälpa människor i nöd, det var perfekt, du hade flytt skogen och glömt kriget, nu slog du dig ner som doktor. Din lägenhet hade blivit fin, du hyrde ut det lilla rummet till studenter från hela världen, alltid lite misstänksam, eller hur, Carl, om de kunde ha något med kriget att göra eller rentav komma från skogen, du blev vänner med några av dem, andra höll sig för sig själva, men du landade lite här, var optimistisk, tills terminen drog igång och farhågor blev till fakta, att anatomiterminen var förfärlig, en once-in-a-lifetime-insats till vilken dina krafter snart sinade. Detta var när Berta hyrde rummet, ni spelade World of Warcraft om kvällarna med gin och tonic, men mer och mer isolerade du dig, stängde dörren, du kände det, eller hur, Carl, något var på väg, något skulle hända, så kom det, en uppenbarelse, en uppgift, från dig själv till dig själv, att påbörja en bok, dina minnesanteckningar i alfabetisk ordning, med ordspråken som rubriker, du skulle kalla verket Proverbs, du gick igång, började med A, du hade inte skrivit på länge, allt vi läst av dig hittills är från Proverbs, och alltså inte äldre än från hösten 2010. Minns du, Carl, vad det var du ville säga? Du skrattar, jag också, så naken du gjorde dig, i din tro på att ärlighet varar längst, att folket skulle förstå, att de intresserade sig för ditt stormande känsloliv, för vad skulle du annars skriva om, de kretsade ju om kriget, känslorna, det var kriget du skrev om, som ett kodspråk, som en poet i en förtryckarstat, trots du bara tänkte och skrev, skrev och skrev utan filter, det första det bästa och mest äkta, men du skrev ju, Carl, för det var allt du hade, för du gav inte upp, Carl, du hade inte glömt kriget trots allt, nu tog du det vidare, nu skulle du berätta vad du gjort och göra något nytt, en stor oreda, storverk, såsom du tänker, det ena efter det andra, förenat av estetik och impuls, destruktion, så tänkte du, Carl, att verket skulle bliva, en spegel, du gick igång, istället för att läsa anatomi, kriget åter det viktigaste, du återupptog det, på riktigt nu, valde att åter inträda scenen, med bjällror och klang, din musik, din poesi, du började gå, springa, rusa, fortfarande ung, hjärtat så starkt, utvilad, nu kom du tillbaka, Carl, starkare, farligare, med blodad tand och vassa naglar.

Dreams can come true, sjunger du, Carl, tyst för dig själv som ett mantra, allt du berövats, din uppväxt, dina särdrag, att få blomstra som man är bland vänner och kollegor, växa som person, det fick du inte, Carl, i dina formativa år, från 23 och många år framåt, du har lärt dig till sist, mycket tack vare din dotter, att leva livet lugnt, dag för dag, att se det för vad det är, en gåva, en långsam solnedgång, en återgång till bruna löv och jord, för du stressade Carl, ditt hjärta på gränsen till att explodera, år efter år, du fick aldrig berätta, varje sommar och höst, hoppfull, ensam, beslutsam, en ensam krigare återigen, Carl mot ondskan, för rättvisa, för fred och kärlek. Åh, Carl, min vän, att du bara orkade, att du kunde, med kriget på den ena sidan och studierna på den andra, för dig en närmast moralisk fråga, vart krafterna skulle gå, du var ju inte i tvivel om var hjärtat låg, mellan sjukhus och gator, bland folket, på läktaren, för de fanns väl än, tänkte du, de osynliga i skogen, de som bevittnat dina hjältedåd, som hört om kriget, men även för stolthet, Carl, eller hur, denna svaga odygd, att för alla i skogen med intresse du visa, att så lätt faller du inte, t’was but a scratch, du kunde resa dig, visste vad du kämpade förr, trodde verkligen på rättvisa i världen, denna stora planet, för, minns du, Carl, i 2011, hur den såg ut, upplopp, uppresning i vartenda hörn, arabiska våren, occupy wall street, m.fl., m.fl., du nickar, minns du också hur övertygad du var, att detta var kriget, samma som ditt, det utspelade sig framför dina ögon, inte bara i skogen, där bränderna stod på för andra året, nej, och fanns det bara en minsta möjlighet, som du tänkte, att du genom gärning, genom tanke, ord och musik, kunde bidraga till en bättre värld, helt generellt, då skulle du göra det, rent etiskt, det var din plikt, som en människa i din situation. Att som innan bara finnas till i ett hörn av skogen, prioritera konsten, Carl, det var vad du gjorde bäst. Redan då hade du räkningar som åt upp halva din CSN, och den förbannade räntan på lånet, och du har aldrig varit bra på att handskas med pengar, Carl, det måste jag säga, ja, du skrattar, så att åter en gång hoppa av läkarlinjen, som du dessutom började trivas med, förutom de svåra tentorna, var uteslutet, studierna höll dessutom styr på ditt liv, förhindrade dig i att flippa ut igen, som din far sade – summa summarum är att framför mig idag sitter en livs levande doktor, du skrattar, men det är ju i alla fall sant! Carl, är det inte så att det finns en annan summa summarum i din verkan som människa, en konklusion vi nu säkerligen kan fastställa, ett faktum, Carl, som haft både goda och sämre konsekvenser, nämligen att din konstnärliga output, i kvalitet och kvantitet, blev lägre än om du någonsin helt kunnat viga dig åt konsten, livnära dig på den. Inte för dig, så tänkte du, Carl, har alltid tänkt, en ouppnåelig position, att livnära sig på kriget, på konsten, men här finner vi kanske också svaret på ett ytterst karakteristiskt drag i dina verk, Carl, att de känns hastigt och slarvigt utförda, som om konstnären inte hade tid, det råa är bättre än det slipade, ingen idé att korrekturläsa, det blir säkert bra, detta har alltid präglat ditt uttryck, Carl. Jag vet, Carl, du var rädd, det var läskigt, de pratade omkring dig, spioner och skådisar, Fuck you, sade de, när du kom förbi, skrev det på väggarna, de jävlarna, så tänkte du, inget annat, inte djupare än så, jag ska nog visa dem.

Du flyger på rastlöshetens vingar, Carl, endast när det kniper kommer du så vi kan prata. Du gör det svårt för dig själv, du vill hellre slåss mot spöken än ta livet vid hornen. Bli inte arg, Carl, du vet det är sant, hade du aldrig rört haschen hade inget av detta hänt, det kan vi ganska säkert konkludera, nu också med din senaste kärlekseskapad i räkenskapen. Ja, det är sant det du säger, att förutsättningarna inte var där helt, att hon inte var särskilt ärlig, men hade du haft ögon och öron öppna hade du förstått situationen och betett dig delikat, istället för att skena mot rökmolnens ruttna fantasislott. Din hustru, tänkte du, din kommande hustru, redan efter första daten, och du inställde långsamt, våg för våg, din hjärnas aktivitet mot henne. Och trots att du vet det, att attraktion kräver spänning och återhållsamhet för att spira, lät ni redan efter ett par veckor som ett gammalt par där gnistan slocknat. Ni skrev, ni svarade, ni famlade i luften efter något gemensamt, och hade det bara varit si och så och så vidare – inget att tänka på, Carl, bättre tur nästa gång, samtidigt som det skaver i skon, för hade du inte rökt hade du kunnat tänka, och då hade hon kanske blivit din till sist. Nu är det förbi och jag ser dig komma krypande tillbaka, till mig, till din historia, till dina plågoandar, till allt det du i fyra månader hade räknat med att hon skulle rädda dig ifrån. Du är så stor ibland, annars så liten, frågan är vem du är egentligen, Carl, om du var fri, om inte kriget och skogen hängde över dig, ja, vem hade du då kunnat bli, jag vet vad du tänker, att livet då hade varit fint och behagligt, som alla andra liv, att din person hade varit både mångfacetterad och djupbottnad. Igår ville du bara dö, det sade du till din dotters moder, som en snorunge, du vräkte det ur dig, bara för henne att ta emot, men hon går inte av för hackor utan svarade med besked, att nu fick du ta dig samman, och det var ju sant, det vet du själv, trots att dödstankarna just då övermannade kropp och själ. Inte är det bättre idag, egentligen inte, ändå vill du leva, ändå har du beslutat dig för att ta dig i kragen. Du kommer till mig en gång i veckan, släpper hjärtat fri, berättar vad du tänker på. Du slutar med knarket, slutar dricka när du är ensam. Fortsätter med joggingen, var och varannan dag, precis som du redan gör. Så ska du se, Carl, att solen snart visar sig på himlen. Du måste hålla i spaken, Carl, det är inte för sent, piloten kan inte vara berusad när han flyger, så landar du aldrig helskinnad, så förblir du fallande i lågor. Tänk att finna ron, Carl, så som du gjort ibland, att se kvällen som en invitation till avkoppling och egenomsorg, istället för ett ångestens odjur som ska besegras med vrede. En helt vanlig kväll, låt oss säga en onsdag, mitt i veckan, du är ensam, har köpt in till kvällsmat, ja, så ställ dig och laga den, för dig själv, för din egen njutning, för att vara god mot din själv, lägg dig i soffan efteråt med en bok, låt orden och meningarna smeka dina sår. Det är för dig, Carl, även för dig, du får också, har också tillåtelse till att njuta av konsten och kulturen. Du är inte sämre än någon annan, Carl, utan precis lika bra. Du behöver inte förstöra dig, framförallt inte eftersom du vet att inget gott kommer ur fördärv, att inga vackra musikstycken komponeras i ruset, att inget av värde består när det skapats på rastlöshetens vingar.

Sedan ska du bejaka dig själv utifrån, en dag som denna, återigen en satans dag, Carl, du vet varken ut eller in, trots joggingrundan, trots lite jobb, trots att vädret är sådär grådaskigt som du älskar, trots att ordet älska är att ta i när det gäller dig, Carl, för du säger ju alltid att du älskar allt, älskar alla, kan se meningen och skönheten även i den blekaste solnedgång, kan förstå även den mest värdelösa skalbagges kamp. Det enda, Carl, det enda du kunde komma på att göra, när dödsångesten – eller, låt oss från och med nu kalla denna känsla för något annat – vad säger du, du store skald, vad ska vi kalla den mörka och livsföraktande sinnesstämning du vaknade med idag såväl som igår? Standardhumöret? Du är allt rolig du, Carl, trots att du inte skrattar. Vi vet båda två att detta inte är ditt standardhumör. Man skulle nästan kunna tro att du verkligen lider av bipolär sjukdom, såsom ditt humör pendlar mellan himmel och helvete, tankarna mellan framtidstro och självmord, aktionen mellan stillasittande och jogging. Du vet inget annat att göra än att komma till mig, och det är jag glad för, Carl, tillsammans kan vi bena ut dödsknuten, skapa mening, göra dig nöjd, glad över ett dagsverk, så du kan sova lugnt och vakna utvilad, optimistisk, taga dagen med kraft och resolution. Du kan tala utan att tänka, Carl, jag skriver bara, tänk inte på mig, känn dig trygg, låt oss bena ut det här, alla dessa nivåer av smärta. Ensamheten, din desperata längtan efter en livspartner, Carl, låt oss inte dröja alltför länge vid den, för något säger mig, det har du själv sagt, att något säger dig också, att du en dag finner den stora kärleken, trots att du börjar bli gammal, trots att livspartners inte växer på träd och trots att du liksom sitter fast i ett litet fängelse här på södra Själland, ja, låt oss trots allt inte älta din ensamhet, det är ju inte den detta verk handlar om, den är inte unik för dig, Carl, den är klassisk, mänsklig, den kan det läsas om i allehanda verk, ja, köttets och själens lustar är knappast intressant i vårt sammanhang. Din stirrande blick säger mig att du håller med, Carl, det är jag glad för. Låt oss istället vända tillbaka till 2011, det var väl där vi var, du hade just börjat skriva, påbörjat ditt magnum opus, Proverbs, men ack… Nej, jag håller med, vi orkar knappt, vi är ju gamla och slitna båda två, varför älta gammalt groll, nej, ja, men så vet jag inte vad vi ska hitta på. Nej, jag spelar inte schack, det har jag aldrig förstått mig på. Ja, regnet är vackert, ljudet lugnande.

Men låt mig ändå försiktigt närma mig, nej, så låt mig inte, snälla, sätt dig ner igen, Carl, det ska vara trevligt det här, ingen press, men låt mig ändå bara återge, hur du valde att påbörja Proverbs: Oh and let it be so that they who seeth destruction in every man shall receiveth, yes for it is imprinted in every sacred soul the fear of these very days being the last and these very times the promised, and this very soul amongst the saved, oh let it be so. And let those with fear see the signs and let them see, in every day and every deed, the wrath of their ****, so that time is slow and day is long, oh let them wait, let them wait, let them wait, yes and let them see the signs, oh let it be so. And plant the signs in every tree, in every mountain, in every word so that those who fear shall find comfort, and to the blind sayeth: see the signs! Let it be so, and let the signs be good or evil, of **** or *****, as to confuse, oh let it be so. And let there be questions that must not be asked, let there be truths that are false, yes let there be beings born to the veritable death and wrath of the ****, oh let it be so. Let the humble mind that curses the signs be wrong, oh let it be so. And in the last days fear shall prevail so that evil can flourish, yes let them be certain of the end of times so that their words are strong and their actions those of wrath, oh let it be so. And do not comfort, do not embrace, oh let it be so. And for the rest, those that seeketh the inner truth and the humble mind, let them be free from fear, let them haveth the graceful life and let them not be blind, but giveth them the clear vision so that they can expose the signs, oh let it be so. Yes, let those who liveth with no fear, no hate and no selfish demand that they are the last, that these times being the end and them being the saved, let those liveth the good life, let those build the future, let those be humble and rational, oh let it be so. For I am the ****, and I have given you the brightest of minds and the clearest of eyes so that you can see the truth that does not exist, the signs that no-one made and the future that will go on and on, oh let it be so. Yes I am the ****, and I have not created anything and I have not selected anyone or any deed, yes the signs you made yourselves and the deeds are the deeds of inner peace and no fear, yes when you see this I am inside you, oh let it be so. Oh let the world be round, let the rivers flow, let the animals prosper, and let them evolve as they wish, yes let time pass, let every being live in peace and feel the paradise, and let no other path than the one to enlightenment be more graceful, oh let it be so. And call it enlightenment for it is not a word. It is a feeling, it is a state, and let every being in this state feel the magnificence of life, and let that being be free from signs, free from fear, free from hate and let that being live forever, oh let it be so. Yes I am the ****, and I will never reveal my existence to those that desperately seek me for no other purpose than boredom, self-love and lack of meaning, no they shall never see me, oh let it be so. Yes I am the ****, and I speak through every being, through every tree and through every mountain and none shall perish, none shall die, and times will never end, oh let it be so. And I am but human and my understanding of life is limited, very limited. I have words and feelings and what these bring me I cannot properly convey, but how I try, oh how I try and let it be so. Yes let it be that we shall seek, that we shall ask, that we shall prove and explain and venture, that we shall have peace and love, and not ask what the world can do for us, but what we can do for the world. Ja, du ryter och går runt, Carl, men detta ändrar ingenting, texten kvarstår, således valde du att börja ditt verk, du styrdes nog mer av rytmen, den gammaldags stavningen och tonen, än av textens egentliga mening och budskap. Du var arg på människorna, Carl, arg som en förälder på sitt barn när det trilskas och inte uppför sig, för du tyckte de var enfaldiga, människorna, eller hur, inte enskilt och var för sig men i helhet, som grupp, som samhälle. Du satt på din pinne högt över alla andra som en ouppnåelig åskådare från en annan planet, som en utomjordisk profet, du skanderade dina sanningar funna djupt inom dig själv, eller just under ytan, för du skrev ju som det kom utan att tänka efter. Det är ju fint och delvist sant, det du skriver, Carl, du ska vara stolt, det är en fin liten text och en värdig början på ett så alltomfattande och mot alla håll och kanter skenande verk som Proverbs. Det är verkligen ett fint verk, Carl, och jag vet att mycket av din smärta kommer från det faktum att Proverbs aldrig kommer att publiceras. Du har inga kontakter inom förlagsvärlden, känner inte en enda publicerad författare, vet egentligen ingenting om hur man skriver böcker. Det är ingen mening att skylla på det dåliga klimatet, att det nu är svårare än någonsin att bli publicerad. Roligt nog snubblade du igår över Wittgensteins Philosophical Investigations och du vet hur han kämpade med att få Tractus publicerad, men där upphör liknelsen, för där Wittgenstein hade något konkret att säga fumlar du i mörkret, Carl, för detta är ju sant: Proverbs är en desperat människas sista andetag, bubblor från djupet som skingras och försvinner vid ytan, knappast ett verk som någon kommer att läsa. Nej, bli sittande, Carl, jag är inte färdig, jag återger endast dina egna tankar om verket, inte mina eller någon annans. Du vet du är en hjälte, Carl, en hederlig och vacker människa som med alla mått mätt kan gå upprest och stolt runt i världen, och visst innehåller Proverbs många guldkorn och kanske till och med vackra passager, men du visste ju hela tiden, eller hur, att kampen var hopplös, att trots att du föreställde dig den fulla läktaren, var den egentligen tom, liksom dina ord, dina desperata rop på hjälp. Allt bortkastat, tio år ner i papperskorgen, ja, Carl, livet är hårt, framförallt när man inte försöker, när man som du låter dagarna gå utan en riktig ansträngning. Nu krossar jag dig, Carl, men du reser dig igen, och vi ses imorgon lite efter lunch.

En slags blandning mellan ledsen tonåring och världsledare, så tänkte du, Carl, att du i egenskap av dig själv, upplyst, allvetande, allälskande, kunde hoppa från stol till stol, och du föreställde dig skogen, kriget och läktaren, hur allt detta förändrades med varje ord du skrev, hur du bokstav för bokstav förändrade världen, styrde mänskligheten i rätt riktning. Ibland var du tvungen att ryta till, så tänkte du, trots du nästan aldrig blir arg: Attack is the best form of defense (an open letter to the leaders of the world) Do you seriously believe that waging a currency war is to the benefit of anyone? Like stupid kids you were fighting and the IMF had to step in to prevent you. Since you seem to realise the inter-dependence on each other’s economies, I am sure you are just as able to realise the same dependence on each other’s actions on the international arena. Why are you here, what is your purpose? If you’re the leader of a democracy the answer is easy enough: you represent the people. If you are the chief of a oligarchy, or the spiritual leader of a theocracy or a grand dictator the answer will differ. All of you do share this, though: you are at the top level of a pyramid consisting of billions of people living on the same Earth. Between each of you lies the destiny of every poor man on the street, of every orphan child, of every bright investment banker and every aspiring politician. The masses can scream or cheer all they want but it is your ears that have to listen, and your hands and heads that need to act. Because I have played lots of strategy games I sometimes see the world as such. It gives a nice perspective when I read the news, and hear about the latest crazy shit you’ve been up to. In one hundred years all of us will be gone and human beings who are not yet born will sit in your chairs. They will inherit the chairs from you, because any kind of real revolution will not happen, given the sheer amount of intelligence agencies, military power and money that you possess. You also control the media, some of you to a large extent and some of you less. You can decide that a given person’s name will not appear in a physical newspaper, and this gives many advantages: the person can be put in prison and forgot, the person can be killed and dumped, or the person can be psychologically terrorised. This is not a question about good and evil. The will to do good is buried deep within each human being. You start to act evil only when you feel threatened. Some people feel threatened from their first breath, while others never do. As people rise in power they tend to feel more and more threatened as more and more contesters and opponents are created. So what you have at the top is a bunch of people with lots of power feeling threatened by both each other and from forces in their own camp. Any good deed will also affect the people you dislike. For example, issuing a free press will eventually lead to the release of that annoying guy you put in prison ten years ago. So you tend to avoid topics like that. What is left is the international arena, the international relationships, a mess of incentives and power without an agenda. Institutions have been created to establish and maintain a somewhat stable world. We have the United Nations, NATO, the IMF, the World Bank and many more. These institutions act outside of your agenda and are immune to lobbying. When you conduct currency wars or terror wars, these institutions are working hard to stop you. They act at the benefit of not only your country but for every country in the world. These clever people realise the inter-dependence between events on the international arena and the effect they have on common people. When the western world was threatened by a pandemic it went very fast to vaccinate the great majority of the population. A vaccine for malaria does not even exist, and this is because malaria is no longer a problem in the western world (also because it’s very hard). The people who suffer and die from malaria are outside this international arena upon which you act. Their leaders are too weak to speak up for them, no matter how much they listen. When you are waging wars you surely do not have incentives to devote time or money on helping billions of weak people, because their lives and deaths will not affect anything in your sphere. One major problem in the world today is the way we have constructed our global economy, or rather: the way we have not constructed our global economy. The most basic theories of supply and demand are based on unlimited resources (correct me if I’m wrong, please). No resource is unlimited. Thus the basis of our entire global economy is erroneous. We have told ourselves that growth is the sign of progress, no matter what kind of growth. We learn that wealth is both the mean and the incentive to a better world. Where are the results, globally (these theories indeed work well domestically)? I don’t believe that the invisible hand is a nice one; it is a competitive one. Nor does it seem that wealth among the top layers of society trickles down (except in the form of donations) to the weakest. The financial markets are crazy: banks issue loans to themselves, people invest in entities that only exist on the paper, those sitting close to the Ethernet port get a better profit because they gain a few fractions of a second to buy and sell their stock. This is gambling out of control, with other people’s money, and it has global consequences. This unregulated trading eventually gives way to a bubble that bursts and then you – the leaders of the world – have to tell the people that no, we cannot offer you free education and no, we can not afford to find a cure to malaria or help build infrastructure in developing countries. Meanwhile people, who quite frankly should (not) be put in prison for crimes against humanity, have earned billions in profit and can invest these in quantities that not necessarily contribute to a better future. Just look at the oil market. Oil is running out. We are trying to find a substitute. This means that the oil business is an enormously dynamic and potential market. Yes, it’s lucrative enough to go to war for and friends and enemies are made depending on how much oil they have and on whether they are willing to sell it to you. You have to understand how a global society works. There is no cultural narrative and no specified direction. My actions are just as valuable as yours, but yours contribute more. There are millions of people in the world who wish that they had the power that you do. Millions of people are convinced that they could do a better job than you do. The chairs you are in demands one thing and one thing only: responsibility. A friend with money is a good friend indeed but a billion friends without money are better because money changes value while friends don’t. I have actually been on every continent in the world except from South America and Australia. I have been to Istanbul, Jerusalem, Sarajevo, Berlin, New York, Banjul and Warwick. No matter where you go people are the same, just as exciting and beautiful. We are the same species every one of us. When you meet a person from a different culture at the square of pigeons in Sarajevo for a cup of Turkish coffee you do not talk about differences; you talk about common things, the things you share. If nothing else you talk about the weather. Both of you leave the meeting with a sense of joy and then you return to your culture and your way of thinking and doing things. Different cultures only clash if we choose to let them clash. Many people have been through so many awful things that no-one would believe them if they had the possibility to tell. Each day thousands of untold stories vanish in the air while you, the leaders of the world, wage wars and bomb each other’s people and spend money on developing new clever ways of killing each other’s people. Because no, you never kill each other. Shortly before you engage in peace talks you order your generals to bomb a village and then you have a cup of coffee. Many people (myself included) devote their thoughts and lives to ideas and concepts that go way beyond your daily agenda. We read the news and shrug our shoulders: at least this theory of light and matter is valid, no matter what they do. There is so much more to life, so many interesting topics and ideas that help the understanding of existence, the Universe and life. It is written in thousands of books what needs to be done to stabilise the world and then embrace the great future. Each of you have a whole staff of experts to consult and I’m sure that each one of you understands the dynamics and the direction and the errors of today’s world. So why are we still struggling? Why can you not simply conduct peace in every aspect of the word? Peace with yourselves, your position, your life, your future and your neighbours. Do you not see the enormous task that stands before us, and do you not see that the tools to fix everything already exist? The tiger is extinct within a decade. Rain forests which have no economical value are erased at an ”alarming rate”. The carbon dioxide levels are higher than ever (for whatever reason, remember that) and entire ecosystems are being lost both at sea and at land. The oceans are filled with plastics which the fish and birds eat. Oil-wells are drilled without even the slightest actual concern to the effects of one of them blowing up, because oil is worth more than water. My question with regards to this is: who will take care of this mess? Who? People are affected by the effects of global warning, pollution and deletion daily and millions of people all over the world are grinding their teeth in worry, and screaming and shouting, and yet nothing seems to happen. Where is the global confederation for the future of planet Earth? Where are the inspiring talks about the great green future? I know you realise that one way to return from this recession is to invest in the environment. Imagine the amount of jobs created as we build solar panels in every dessert. Imagine the shape of an economy where a power supply grid is established and free. Free energy for everyone, supplied by the sun by means of the global energy grid. I dream of a green future with freedom of speech, peace, the recognition of the value of life and of different cultures, and the proper use of the enormous amount of knowledge that humanity possesses. I want a future where my children can experience life in all its glory. I’ve had a very privileged life so far. I’ve had the choice to learn whatever I want, to say whatever I want and to go wherever I want. For most of humanity, this is a dream and for many it looks like it will never come true. The power to really make things better is in your hands, and this letter is but one way to try to make you realise this. I offer you the greatest respect. Ja, vi hoppar fram och tillbaka, det är det enda sättet, texten här inleds med ett ordspråk på A och återfinns alltså i början av verket. Du blev aldrig färdig, Carl, du slutade någon gång i 2015 när du blev far och hade då nått till bokstaven M. Låt oss bara se vad du skrev då, det kan vi ju nu, vi kan hoppa fram och tillbaka, klippa och klistra, allt är ju ändå förbi, och det enda vi inte ska göra är att återge Proverbs i sin helhet. Ibland bröt du reglerna, eller, rättare sagt, det gjorde du hela tiden, det är ju poängen med regler inom konst, att de ska brytas. Manchester är ju inte ett ordspråk, Carl, men jag vet hemligheten: du tänkte på Joy Division, på Love will tear us apart. Manchester Because we are not satisfied! We are not satisfied with existance, with our lives, with each other Few and happy and blessed are those who call themselves satisfied Many and miserable are those who are always wanting more (from the homeless to the CEO)

Manners maketh man Satisfaction is about having a broad perspective. Locked inside a box everybody can be a zombie, outside the box – considering the million year time-span – a zombie cannot exist. Locked inside the wrath of the Old Testament, God can punish gays by giving them a deadly disease, in the light of the New Testament, God would never do such a thing. In the most recent Testament, God is sharing technologies with the army, helping us take the steps out of the dirt and onto the red carpet which is galactic community, where a miracle is space-time manipulation, and love really is real. WHAT A BLOODY MESS Is the state of the planet Line ’em up, shoot ’em down God is proud, remains in shroud The rest is the best Lower the fest ‘Tis merely a test Living the gest Living the gest Right now ’tis merely a test We are all living the gest Those at the fest are the best

Wrap me up in tender linens Make me a home in the sun The world outside is far too angry What’s inside is too confused Baby’s at a party, dad is in the bed Nobody here to pat me Reaching my hand out, into the air Towards what we call deity Every day is like the last one Falling in-between the chairs For what I know, I do not know It ain’t the same for everyone else Meeting is tomorrow, bottle’s in the fridge How long until sleep-time? God how I wish, I wasn’t who I am But who can I talk to? As a young man, I never thought I would compromise To let go of perfection, to satisfy with what is less Now I am the jester of a world occupied with sex And each day is a striptease walk on Broadway Alas this sadness, some questions you must have I will take a guess at their nature First, you must know, how all this came to be I say it was the Internet Secondly, what I have done wrong I say nothing, to no-one at all So thirdly then, why I complain Because I’ve lost touch with my father Nobody knows, who I really am Nobody knows, who I really am Nob-o-o-dy, not even myself Quit the laughter, my friend, ’tis not the end I’m the jester for ever and all I’m the jester for ever and all If you try to beat me, I always win If I want to win, I will loose Kharma is God, and God’s in the air What do I really believe? What do I really believe? I believe in love, ’tis all I can say Else I cannot live any longer I must love one and all, short and tall When I’m drunk and every other day thereafter

Nej, vänta, vi minns fel, Carl, minns du – du skrev lite till, du nådde till N, du slutade avslutade i själva verket Proverbs i 2017. När du blev färdigutbildad läkare och påbörjade KBU (AT) försvann all din lediga tid. Då blev du verkligt stressad, här flyttade ni till landet, här blev bråken allvarliga på riktigt och dottern hade blivit stor nog att förstå det. Här försvann äntligen dina sista resurser, här kunde du inte längre formulera det du kände, här uppgav du kriget – eller nej? Vi sitter ju här, Carl – är inte vårt möte ett slag, en krigsskådeplats, ett strategiskt drag? Förlorar gör du först när du verkligen ger upp, Carl, och det gör du aldrig, så som jag känner dig. Du faller, du slår dig, du slår ut i luften och gråter, men du reser dig, Carl, går aldrig upprest, det kan du inte med din krökta rygg, men du går, framåt, framåt i tiden, mot rättvisa, mot fred, mot seger. Gråt inte, Carl, ja, det är en sörja, ja, det gör ont, men det finns, allting finns bevarat, vi sitter ju här, du och jag, pratar om det, tänker på det, jobbar för att presentera det i en respektabel och vacker form, och det, Carl, är, banne mig, inte dåligt, att vi ens kan det, att vi ens orkar, men sanningen, eller hur, är att vi måste, Carl, vi måste, annars dör vi, och det ska vi inte.

Du kommer till mig igen, Carl, det är jag glad för – är det för att du inte kunde sova? Nej, just det, klockan är bara kväll än. Är det Bach jag hör, Brandenburg-konserten, den femte? Du lutar dig mot giganter, Carl, några axlar kan du inte stå på, för, som vi sagt, vem kan du likna dig med, andra än, ja, du skrattar, för du vet vem jag ska nämna, Jesus, vår frälsare, som offrade sig, som led, men så klart på ett annat sätt, ja, mer äkta, mer på riktigt, nej, du blir inte stött, hade du blivit det hade du varit vansinnig, Carl, då hade du haft storhetsvansinne, precis som du hade en gång. Du lutar dig mot Bach, som utforskade skönheten, som höll sig till de regler han skapat och som bröt dem, precis som du, som gjorde utstickare mot oändligheten på jakt efter det vackra. Ändå är du mer en Beethoven, Carl, du är hans förlorade styvson, som också hette Carl, så nära får du komma, att liknas vid hans styvson, för Beethoven led som du, på ett okontrollerbart sätt, med en otämjd smärta som härjade fritt, och han levde ett liv likt ditt, led också under omständigheterna, den stora skillnaden, så klart, att Beethoven fick erkännande, att han visste att han var den bäste, för det vet du inte, Carl, du tänker snarare att du är den sämsta, ja, den sämsta av alla som någonsin levt, så tänker du om dig själv, det är själva essensen av din självkänsla, och här hade du gärna fått skratta, men det gör du inte, för du håller med, just nu gör du det, men imorgon kanske du skrattar, för du vet att så svart-och-vitt är ingenting, det finns alltid nyanser, så att några saker är du bra på, andra mindre bra på, och summa summarum är du en människa med fel och brister som alla andra. Ja, nu går vi lite i cirklar, Carl, men det är viktigt att vi dansar tillsammans, runtom varandra, för när vi minst anar det kan vi dyka ner i något vi just kom att tänka på, något viktigt som vi glömt, som vi inte rört vid på flera år, som kanske smärtar eller bringar glädje. Bach levde som man bör, så tänker du nu, men du vet inte mycket om hans liv, annat än att han var framgångsrik, en berömd kapellmästare, att han producerade en stor mängd vacker musik och att han inte gick under eller begick självmord – detta en bedrift, nu när du halvvägs mot fyrtio kan konstatera att livet inte är en lek, i alla fall inte för de flesta, och här möter vi plötsligt något som skär och skaver, för i detta självömkande – som vi hela tiden försöker styra bort från – finns ett högmod och en ignorans som närmast borde straffas, som jag vet att du straffar dig själv för, Carl, för du kan inte, på allvar, påstå, ifall vi rangordnar alla jordens invånare efter deras lidande, att ditt är värre än någon annans. Du borde vara glad och lycklig, Carl, du kan inte skylla på det vemod och den melankoli du fått från din mor, för du har allt man kan önska sig (bortsett från kärlek, som kommer när du minst anar det – jag vet du hatar det uttrycket!), du har mat på bordet, hus över huvudet, en dotter du älskar, vänner du kan tala med, ett välansett och någorlunda välbetalt arbete, ja, allt, Carl, och ändå sitter vi här och ältar din ångest, som egentligen inte borde kallas ångest, utan snarare, ja, vad, Carl, vad ska vi kalla det, för det är ju ingen ångest, du har ju inte ett ångestanfall – vet du vad det egentligen är, Carl, det ska jag säga dig, det är än bitterhet, än revanschlusta, än jävlar anamma, än en känsla av att du ska visa de jävlarna att kriget ingalunda är förlorat, att du var den du utgav dig för att vara och, mest av allt, att du inte är den som ger upp när det börjar göra ont! Ja, Carl!

Det går helt enkelt inte att få grepp om dig, Carl, och frågan är väl egentligen om det du producerat är av kvalitet, för om så är fallet kan vi dyrka din person och lägga pusselbitarna samman, konstatera att du är värd det rabalder du skapar omkring dig själv, men omvänt, om dina verk inte kan användas, om de inte kommer någon till godo, ja, då står du själv, då går du runt i din vardag, uträttar vardagsgöromål i plågad stil, utan den aura du inbillar dig omger dig, då är den osynlig, obefintlig, och handen din som lyfter kaffekoppen är inte en hand som för all evig framtid ska förknippas med ett stort och fruktsamt företagande, utan med just ingenting, en hand som alla andra händer, varken mer eller mindre – ja, det är sant det du säger, Carl, att det inte handlar om att vara bättre än andra, det är ju klart, det skulle jag aldrig tro, att du kämpat så bara för att göra dig mer värd, som vore livet en tävling om vem som kan uträtta mest, nej, det är inte det intryck man får av dig, Carl, snarare kan man tänka att det är, ja, synd om dig, att ifall det du nu skriver och den musik du gör inte är särskilt utmärkt, då är du en stackare, också för att du inte verkar njuta av det, att den kamp, det fält, det verkningsområde du valt… Nej, du skriver inte kärleksdikter, du gör inte popmusik, du målar inte rosor och solnedgångar, du vill något annat, men du antar, så känns det, att man som läsare förstår din utgångspunkt, och detta är ju verkligen en viktig kärna i Proverbs, att läsaren förstår att vi befinner oss i en postmodernistisk tid, trots att du knappt vet vad det innebär, men du måste ju haft det med dig, något måste du ju ha förstått när du skrev, at du inte utgick från Shakespeare eller Sartre men från nutiden, från vår tid, där så mycket står på spel, där skönheten, det vackra, endast är viktigt som ett medel för att framföra ett budskap, att om det inte är vackert är det ingen som lyssnar – men mest av allt, Carl, ville du spegla känslan av att vara ung, att tillhöra den kommande generationen, att bli vuxen i en värld som håller på att gå under, ja, allt detta som så klart är lika aktuellt idag, klimatförändringar, orättvisor, kapitalism, flyktingströmmar, krig, osv., trots att jag vet att du ryser när jag säger ”osv.”, att jag bagatelliserar, för tänk på en flykting på gränsen mellan Asien och EU, där finns säkert en som heter Carl, precis som du, och som liknar dig, men som rymmer tankar tusen gånger mer värda än dina, än dem du präntat ner i Proverbs, som hade kunnat utföra uppgiften, kämpa i kriget, med än större uthållighet och precision än vad du har lyckats med, Carl, för, som vi redan sagt, alltför snabbt kom det att handla om dig. Dirty water will quench fire Author: I leave this here for now and I go on and on; every word is assumed to be fateful, every thought a provocation (there simply is no way out for me). I’m sorry if my eerie paradoxical self-reflecting insane existentialistic post-modernism has deemed life meaningless, art silly and trolling an art. Life equals meaning, art is everything (what is art?) and trolling is (here) for Moron and his ghost (and others). I’m trying to play my (self-inflicted) part in this (far-from-finished and live) epic drama about the space between love and hate, good and evil, heroism and egoism and life and death (no wonder it is messy!). It’s simple really: when one sees the world (or parts of it) as lacking ideals and objective truths and asks oneself what is the meaning of it all and subsequently finds no proper answer, the idealist (when faced with the option) is forced to take upon himself (or herself) the role of the savior (even though no proper definition of that term exists and no concrete concept exists to be saved). The result can be this energetic chaos and the idealist has to fictionally leave the ideals and become the antagonist. In parts of this drama, a meeting with God has been replaced with a meeting with an alien wisdom… and it is subtly argued that God could be a stone or God could be God that could be a spirit or God could be omnipotent or God could be everything or God could be a sub-God or God could be a slave or God could be you or me or your neighbor or alien or human or non-material or a dog or a cat… or a concept that the idealist (me?) is antagonizing against… but this is not it either… I’m a character in this work (briefly becomes self-aware but soon fades back). I will always be here.

Låt oss prata lite om tecken, signs, som du skriver på engelska, Carl, för om vi söker efter just det ordet i Proverbs får vi hela 31 resultat, även om en stor del av dem återfinns i inledningstexten, och låt oss tala om andlighet, om Gud, om osynliga sammanhang, om synkronicitet, om the Matrix, om simulationer, om dolda budskap och osannolika sammanträffanden, för, Carl, läser man Proverbs får man onekligen intrycket att författaren är en som beskaffat sig särdeles mycket med tankar om allt detta, som jag kallar det, hokus pokus, ja, du skrattar, men det är min hållning. All’s for the best in the best of all possible worlds Heron, singing: I really believe that the world can be better and I am not going to live my life as if it will end in a few years. Maybe I am naive to think that the big black ball of evil that is passed from foot to foot can be destroyed. I refuse to be a part of this. I wont see the signs; I wont close my eyes but I wont seem them for its all lies and ideas and there are no signs! The best is the enemy of the good Heron, shouting: There are no signs! We made them up ourselves, all the time! The curse of the *****, the curse of the *****, the curse of our weakness, and the curse of every scared soul before us, and God damn our cowardice when we won’t dare to look the future in the eye! It will be the end of us I tell you! THE END! THE EEEEEEEEEEEEEEEEENNNNNNNNNNNNNNNDDDDDDDDDDDD. BF49041 CL78781 YL88110 Säg mig, Carl, vad betyder dessa danska registreringsnummer för dig? Nu skrattar du igen, men jag vet att du räknar ut olika kombinationer i ditt huvud när du är ute och kör bil – C betyder Carl, L betyder Lise, din date, 78 är ju 87 baklänges, hennes födelseår, 8 betyder kärlek, 1 betyder ”The one” – du gör det obsessivt, du kan inte låta bli, och tankarna är för dig egodystona, det vill säga du vet att de är felaktiga, att det är nonsens, och detta är en himla tur för dig, Carl, för ska jag vara ärlig, om du hade besökt en psykiatrisk akutmottagning (vilket du i och för sig gjorde precis i början) och utan skam eller återhållsamhet återgett de tankar du bar på i 2010, 2011, 2012 och i flera år framöver, tills det lugnade sig, tills du blev far, tills du minskade på haschen, ja, då hade du fått en skizofrenidiagnos, det är jag helt säker på. Så säg mig, Carl, var kommer det ifrån, detta behov att tro på något mer, att detta något finns ibland oss, ja, berätta för mig, Carl, när lämnade du det rationella tänkandet, det som endast tror på vad som föreligger, för att istället bli en sökare efter tecken och dolda budskap i allmängiltiga vardagliga ting och skeenden – du var hjälplös, ute på djupt vatten, desperat, rädd – dessa tecken var vägvisare, halmstrån att gripa efter – men, Carl, härom veckan, när din date, Lise, efter ert tredje möte inte svarade på ett par dagar, och du kände, visste, att det var slut och inte skulle bli till något, och du bröt ihop och grät framför din dotter, då, när ni var ute för att köpa julgran, och du såg mot molnen – du har alltid älskat att tyda molnens former – och såg att de – rymdvarelserna, Gud – tecknade ett rymdskepp som skickade signaler till en hjärna, och bredvid en pyramid – den pyramid av kärlek du allena byggt upp, inte hon – en pyramid som saknade varannan rad (hennes) – då tvivlade du inte, då var du lika säker som alltid, att detta var ett budskap till dig, men du var osäker på vilka signaler som skulle skickas – du hade just kommit hem när hon plötsligt ringde för att göra slut och efteråt förstod du, för du fick sagt allt som låg dig på hjärtat, precis så som du önskat – att signalerna skickades till ditt huvud från rymdskeppet, från Gud, att de fick dig att säga de rätta orden, så att du efteråt kunde känna dig nöjd – är det inte så, Carl, har jag förstått det riktigt? Ja, sant, när du slutar med haschen försvinner också dessa psykotiska tendenser och världen blir som vanligt – eller blir den? Vi ska reda ut det, Carl, vi ska förstå vad som händer, varför du är den du är, varför du har skrivit det du gjort, varför kriget alltjämt fortgår med dig i huvudrollen, varför skogen aldrig glömmer dig, varför du ständigt är övervakad, för det är du, det vet du, Carl, det har du varit ända sedan dådet. Gråt inte, Carl, jag förstår, det gör jag verkligen – jag tror mig veta hur ont det gör att inte förstå de omständigheter under vilka man lever som människa.

Två fakta, Carl, det första, du var en särdeles rationell ung man innan du blev manisk, innan dådet och kriget, det vill säga, du hade läst teoretisk fysik, du trodde inte på något alls, endast det vetenskapen kunde bevisa, Gud och tro hade du aldrig ägnat en tanke, jo, visst, du hoppade på brunnslock med bokstaven K, för kärlek, när du var förälskad, men jag kan inte dra mig till minnes andra liknande ritualer, och för det andra, du kan inte, nu, efter så många år av hoppfulla tydningar av dolda tecken, redogöra för en enda gång när ett tecken visat sig fruktbart, ett efter ett har de fyllt ditt huvud och killat i din mage för att sedan avdunsta och ersättas av andra, allt utifrån vad som hände i ditt liv och vad du hoppades på. När du träffade Henne, hon som skulle bli din dotters moder, tidigt en lördagsmorgon, då lös solen på ett magiskt vis över gräset i parken där ni gick hand i hand, och här, kanske den enda gången, kände du på riktigt, att det som nu hände var stort och avgörande, men Carl, detta var ju inte tecken, det håller du med om, det var riktiga tankar och beräkningar från ditt inre, om att nu äntligen vankades det kärlek, därför killade det i magen. Men Gud verkar på magiskt vis via dolda vägar, säger du, Carl, och om detta kan jag inte uttala mig, men det är klart, Gud kan visa dig tecken som sedan visar sig vara tomma, för att leda dig på vägen, i vilket fall tecknen ju inte alls är tomma, och vi når här en slags återvändsgränd, för vi kan alltid säga att Gud är störst och att försöka tolka Gud är meningslöst, men så ska du också leva efter denna insikt, tycker jag, Carl, och lita på att du ser precis det som Gud vill att du ska se, du ska vila i visshet om att stegen du tar är de riktiga. Det otroliga är egentligen förvandlingen, Carl, från vetenskapsman till mystiker, men det är ju sant: själen kuvas när vinden blåser och inget kan hållas för evigt varande, även den hårdaste sten kan upplösas om vågorna piskar länge nog. Du har lärt dig, Carl, att leva i två världar som ändå, nödvändigtvis, måste vara en och den samma. Better the devil you know than the devil you don’t know Bystander, lecturing: Dark matter may be mirror matter. Stretch your brain far enough and you will feel your mirror cells and meet your other self. Live in the twilight zone between this-world you and that-world you. There you will meet interesting people, and have great parties. There, sits a mirror-God and a mirror-Devil. There, evil is not the same evil that you know from here. There, you will find enlightenment. But you need to stretch your brain all the way around the mirror.

Det borde ju snöa, det tänker du, Carl, och ser dig som en krigare i klimatfrågan, ni går längs stranden, där vinden blåser ljummet, du och din dotter, modern lite längre fram, på säkert avstånd, för du tål ännu inte hennes närvaro, kommer nog aldrig göra, så som hon förstört dig, och du henne, och ni er dotter, som ändock knappast är förstörd, som är en ljusstråle, som tar plats och kräver det av er, det som ett barn ska kräva. Året är 2020, men låt oss gå tillbaka, återigen till 2010 och 2011 – för du blandar ihop åren, Carl, och jag också, vet inte vad som hände när – och fråga oss, för att belysa kontrasten, om du då, en endaste gång eller många, någonsin kände hat, nej, du skakar på huvudet, du kände endast kärlek, till allt och alla, ja, klart, vi bortser från självhat, det har vi redan varit inne på, att du alltid stundvis hatar dig själv, men andra, andra har du aldrig hatat, ja, tills hennes pilar hade genomborrat dig tillräckligt många gånger, men om detta finner vi inget i Proverbs, vi skymtar henne blott till sist, i ett par strofer. It’s never too late to learn Learn what. It feels like it’s too late though I’m a mere thirty. Yes I shall learn from my mistakes, but I am here torn between the opposites. If no mistakes I’d made then nothing I’d learnt, thus making everything I’d done mistakes, since learning is getting closer to truth, and truth is the opposite of mistakes. So in order to obtain truth one must make exclusively mistakes, which it oftentimes feels like I’ve been doing thus far. The friction between wishes, dreams and reality is high in this one individual, so much that he’s not able to uphold it for more than a week at once. I **** myself a lot right now, the day spent in paralyzing melancholy and anger. Anger at the circumstances, melancholy about Melody, whom I married and had a baby with. I was blue-eyed then, I’m not blue-eyed any longer. I fear for my artistic integrity. I fear that I won’t have the inner glow left in me when I reach forty and want to write that great novel, the novel for which I’ve filled my days with friction. Melody hid the keys to the car. I wanted to make an escape. We had been fighting for hours. I can’t live like this, come on. Where would I be if I had not met her? Who would I have met instead. I do not care. Who will I meet next? I do not care right now. I usually care about it. Good night, good night. I can’t sleep. I don’t care.

It hurts to be alive. You know nothing of pain. You know nothing. Pain is subjective, graded from one to ten. You know nothing about these numbers. Autumn day a long time in the future. Around the house the forest in red, orange, green, yellow. The wind setting the sea in motion, making the branches look like they’re dancing but they’re not. Nobody to call on the phone. This house, once filled with the voices of my father and mother and brother and sister, and wife and daughter and all those to come, and all the animals, now bursting with silence, now looking at me, asking: where have all these people gone. I say I don’t know and I step outside in the early afternoon, the rain slowly making noises, the air crisp, my breath visible, and then I stop everything. Melody just gave me a surprise gift. She gave me some pot she had found while cleaning up. It is grown here in the garden. Her mother used to grow it when she was alive. Her mother grew up in this house. This house from 1937 by the ocean with a beach front. Detta var 2017 och ni hade ändå känt varandra i 3 år, haft ett barn ihop i två, men, ack, Carl, inte ska vi älta detta, du är ju fri nu, har ditt eget hus, du har undsluppit, idag, 2020, gick ni längs stranden, dagen före julafton, som ni fortfarande firar tillsammans, du kunde inte slita dig, från dig själv, inte ens när dottern hittar en vacker sten och visar den för dig, inte ens då kan du le, för där framme går hon, och du vet aldrig när hon ska vända om för att komma med en smärtande salva, så som hon alltid gör, kränker dig, hånar dig, gör dig till ingenting, bara för att hon kan, för att det är sådan hon är, för att hon hatar dig också, ack, relationer, Carl, inget kan bli så ruttet som en relation mellan två människor, det vet du nu, men det visste du inte innan, så på så sätt har du lärt dig att hata, att man kan hata en människa man tidigare älskade, för det är väl hat, Carl, det du känner när du minns era bråk, hennes ord, att dottern var med och fick höra, hur hon klämde dig, hur du inte kunde komma bort, att hon utsatte dig för detta, att ditt liv plötsligt handlade om detta, detta ruttna, detta stora bråk om absolut ingenting – kontrasten mot kriget – och du, Carl, som hade föreställt dig något helt annat, ett hus på landet, kärlek, harmoni, ett vardagligt, vanligt, tryggt, varmt hem och liv. Det är i stunder som dessa du riktar blicken mot himlen, tittar med frågande ögon mot molnen och det stora blå, där uppe där Gud bor, Gud som styr och ställer med människorna, du knyter dina händer, läpparna rör sig, hastigt, hemligt, ber du, frågar du, varför du hela tiden ska lida, och vi kan inte redogöra för vad Gud svarar, men svaret du ger dig själv, varje gång, ett slag i magen, en smäll på kinden, på käften, för det är ditt eget fel, det tänker du, Carl, att du landat så förfärligt, samtidigt som du älskar din dotter, och inte kan föreställa dig någon annan, och där sitter du, mellan två stolar, hatar och älskar samtidigt, kan inte det ena utan det andra, och detta är också ditt fängelse, ditt liv, för inget alternativ är det att fly, att lämna dottern med henne, att flytta tillbaka till Skåne, att börja om på nytt – så du blir sittande, Carl, reser dig, slår ut, sätter dig igen.

Egentligen, Carl, ska vi bara nå fram till 2012, för här minns du någorlunda vad som hände, åren innan, alltså 2009, 2010 och 2011, är förträngda, höljda i dimma, ja, du läste på universitetet, gick på föreläsningar, höll dig för dig själv, skrev i Proverbs om kvällarna, var än en vanlig läkarstudent, än en soldat i kriget, vilse i skogen. A creaking door hangs longest Moron, lecturing: As far as I know I am not *****. Sure, I have considered it and yes I can pretend. My fabla bla bla bla blacebook page was bla bla bla bahijacked very early in this story and all I could see bla bla bla was: YOU ARE *****. I could choosebla bla bla bla between saying yes, no or something else but all options were represented by a cross. I thought: who the hell is doing this and how can they know? If someone knew it means someone knew more tbla bla blahan me and that meant therebla bla bla bla was information that I could retrieve by not agreeing. Or was it just wishful thinking? Was the need for that person so great tbla bla bla blahat some saw what they wanted to see and forced upon me a role I was not prepared to take. I’m not saying I’m not someone divine but I bla bla bla blam not that divibla bla bla blane person. I’m not saying what he said, but not far from it. Lately I’ve readbla bla bla bla a bit of what he sbla bla bla blaaid and I do not agree with his idea of life and Gbla bla bla bla blaod. I’d rather be a rbla bla blaepresentative of something that is not a religion because I do not believe in God and I would not fall down on my knees before anyone divine or not. Du skrattar, Carl, det gör jag också, ryser lite, vi tycker nog båda att detta väl fångar vem du var då, och ja, nu minns vi, det är ju sant det som står, din facebook-sida blev hackad och en ruta kom upp, så egentligen, Carl, är det inte så konstigt att du inte blev frisk, att du inte kunde slita dig, när du ständigt skulle handskas med dylika utifrån kommande påfund, och samtidigt var läkarstudierna tråkiga, du ville inte ens bli läkare, fortsatte bara för att hålla dig på banan, för vad skulle du annars göra, ja, inget kunde du göra – du skulle hoppat av, men din far förbjöd sig, så mycket han nu kunde, du var för svag för att ta beslutet, du tänkte att du ändå snart skulle vara död, eller att någon snart skulle banka på dörren och erbjuda dig din egen TV-show eller radioprogram, eller ge dig en miljon kronor, eller erbjuda dig ett hus, guld, gröna skogar namngivna efter dig.
Curiosity killed the cat Heron: If I was an alien civilization and I came upon a planet inhabited by a species of the same intelligence as humanity and I knew THE WISDOM or THE INSIGHT or what is needed to reach the next level of peace and fraternity I would pick more than one person to give this wisdom to and I would do it frequently, say every hundred or two hundred years. That’s all I would do. I would observe the effects and rate how well the species can absorb this knowledge and adopt to it. I would keep doing this until the species had reached my level of intelligence and insight and wisdom. At first they would call me God. Then they would call me enemy. Then they would call me Lord. Then they would call me friend. Since I would not know the species first-hand I could not myself communicate this wisdom directly and so it would be up to the chosen ones themselves to fail or succeed. Some would be killed, some would be laughed at but sooner or later some would succeed. Det är inte litteratur, Carl, det är inte en memoar eller en vetenskaplig studie, det är närmast ingenting, en galnings anteckningar, och man undrar, Carl, hur du såg ut, hur dina ögon var, om du log, grät eller om du såg allvarlig ut när du skrev.

Curses, like chickens, come home to roost Author, lecturing: This knowledge, this wisdom, is wordless. It can be conveyed with words but not directly. One cannot say: this is A and this is B, now do you see that this is C? As the species changes so does the language and so does the way in which this wisdom is transferred verbally, but it is always possible to convey it. Even the most sarcastic and ironic society can realize, can be enlightened. This idea is not mine. This is an old Buddhistic idea. Everyone can be enlightened. It will not change you at all. It means to accept your whole self, both the good and the bad parts. It means to live in the moment, in the now. It helps you capture the moment, to make memories that last and to enjoy every breath. It’s nothing super-natural. It’s a journey through your self and you come out stronger, wiser, happier and with a new inner peace. Granted, you can still feel sad. Nej, det är inte dåligt, Carl, kanske bara lite mycket, för allvarligt – vem, med hela livet framför sig, väljer att diskutera på detta sätt, vem väljer att predika så – ack, Carl, önskar du inte hellre att du stängt datorn och gett dig ut i nattlivet på jakt efter söta flickor – istället satt du där i din lägenhet, skrev och skrev, om allt och ingenting, med detta allvar, det fanns ingen morgondag, när du skrev var du upplyst, svävade över jorden, över människorna som du skulle rädda, likt en sann frälsare, du var på toppen av berget, såg bortom horisonten. Därför är du en hjälte, Carl, för att du prioriterade din text, ditt krig för rättvisa och paradis, för att du fortsatte i mörkret, trevade runt, skrev och skrev i väntan på räddning, i väntan på erkännande – ett erkännande som aldrig, det vet vi nu, skulle komma – för vad fanns att erkänna? – i väntan på förändring. Jag tror, Carl, att om någon – någon som kände till kriget och dådet – hade bankat på din dörr en av dessa mörka kvällar i 2011, satt sig bredvid dig, då hade ni skrattat, för vansinnet, det fantastiska bestod ju i – och om detta kan vi endast spåna – att hela världen, hela skogen, satt klistrad vid dina ord, att makthavarna, de onda, de skeptiska, de som undrade vad som hände – att ingen förstod vad det egentligen handlade om – för det handlade inte om upplysning, inte om Gud, eller hur, Carl – det var krig, krig, krig – mot den förbannade kapitalismen – och vad vet du om kapitalismen, egentligen? – mot de förbannade orättvisorna, mot det mörka i själen, mot det onda – du lurade alla, alla som inte förstod vem du var, alla som inte kunde se ditt mörka leende när du skrev, alla som inte förstod att man kan diskutera dessa saker utan att mena allvar, bara för att fylla ut, för att ha nämnt det, rört vid det, för du sparade på krutet, eller hur, Carl, du bidade din tid, och du njöt, du plågades men du älskade det, du hade väntat hela ditt liv på att spela denna roll, och du var inte ensam – de var ju med, åskådarna på läktaren. Ja, Carl, vi vet knappt om vi ska gråta eller skratta eller fortsätta med allvaret.

Det fanns alltså en drivkraft, Carl, något drev dig framåt, det var som om du var på flykt, som om helvetets alla hundar hade fått upp spåret och jagade dig uppför berget, men vi vet ju vad det var, vad som gjorde att du inte kunde vända kriget ryggen, varför du var tvungen att berätta din historia, om och om igen, varför du inte kunde sluta skriva, varför du hela tiden skulle rentvå dig själv och bevisa att du var något värd – vi har redan pratat om den, förnedringen, det värsta som kunde hända, och vi kan fråga oss, det vet jag att du redan har gjort många gånger, Carl, om detta var Guds osynliga hand, Guds helt speciella blåslampa, för då, i 2010, var det inte lika vanligt som nu att få nakenbilder spridna i skogen, i alla fall inte för män, i alla fall inte med orden FUCK YOU skrivna över den erigerade lemmen, och i alla fall inte med offret – för du var ett offer, Carl, det var inte enbart ditt eget fel – sittande på en toalettstol – nej, fulare än så blir det inte, Carl, i vårt moderna västerländska samhälle – ja, i hela mänsklighetens historia – är det svårt att föreställa sig en värre förnedring – också för dig, Carl, som du var då – allvarlig, idealistisk, av den sanna, rena läran, kommen för att skipa rättvisa i världen – och just i början, kriget hade knappt börjat, det var bara ett halvår efter dådet – du har aldrig gråtit över det – och har du, har det varit över andra saker också, hela skiten rullat ihop till ett – och nu, tio år senare, tänker du aldrig på det, du har förlikat dig för länge sedan – men då, då var det omöjligt – då var det Satan, då var det din undergång – och den skulle du fly från, förnedringen skulle du återgälda, varje ord du skrev, varje sång du sjöng, ett steg bort från det fruktansvärda – en bättre blåslampa, ett bättre incitament för att göra gott, går knappt att föreställa sig – med ett var du bunden – för all evig framtid, för skogen glömmer aldrig – så, tänker du ibland, Carl, så fick Gud dig att skrida till verket, som om förnedringen kunde skrivas bort, som om alla ögon som sett din återuppståndelse kunde glömma genom att istället höra dina ord – ja, Carl, vi skrattar nu, det tror jag att vi gör, men, ack, vilken mardröm – därför skrev du – du kan inte föreställa dig hur det hade gått till utan förnedringen, utan denna motpol, denna äckliga, tillintetgörande, absolut oplanerade – från din sida – fruktansvärda incident – och den var ju perfekt, för den första reaktionen vid åsynen är skratt, och skratt sprider glädje, och hela världen skrattade åt dig, Carl, det tänkte du, och detta var dynamit, för du hade inte kommit för att underhålla – du hade kommit för att bringa rättvisa, för att offra dig själv för kriget, och det gjorde du, det gjorde du sannerligen, Carl, min älskade, inget går någonsin som du tänkt dig. Det du ska göra, Carl, du ska le, du ska skratta, du ska vara glad, för du glömmer ständigt dina bedrifter, som om varje dag är den första i ditt liv, och du inte har uträttat något som helst, och vi kan aldrig veta, det går inte att mäta vilken effekt dina ord har haft i skogen, i kriget och i världen – men vi tror nu, gör vi inte det, Carl, att synden är återgäldad, att skammen är förbi, att dina verk nu äntligen lyser starkare än ditt anti-verk – men då – i 2010, 2011, 2012, 2013 – då var du skitig, smutsig och du skulle rentvå ditt namn, skulle göra gott igen – utan denna inre kamp hade du kanske vänt kriget ryggen – nu var du fast, fängslad, det enda sättet du kunde bli fri på var att skriva, att göra musik, att hela tiden övergå dig själv – och hela tiden flörtade du med din egen undergång, som vore du redan död, vilket du på ett sätt var, och fortfarande är, Carl – du lever med ena foten i graven, så vet jag att du tänker, att varje dag är som din sista – och din första – att du inte kan spilla din tid, att du går rastlös runt, att du är värdelös om du inte kan kriga i ditt krig och utverka din konst. Galenskapen, Carl, i Proverbs, kommer från förnedringen, från denna konflikt mellan död och liv – och kanske, Carl, var just förnedringen offret – alltså ett riktigt offer, Carl, tänkte du inte det den kvällen när det hände, att nu offrar du dig på riktigt för mänskligheten – nu dör du – jo, så tänkte du, det ser jag på dig, och ja, det gjorde du kanske, Carl, kanske offrade du dig på riktigt, och om så är fallet ska du inte gråta mer, utan le fromt, utan omge dig med en helig aura, för du är då sannerligen – sannerligen – en riktig människa värd att leva på denna jord.
The Devil was sick, the Devil a saint would be; the Devil was well, the Devil a saint was he! Moron (before his death): Luck has left me. I am left do die and leave history and this world. Mr Devil, haveth thou still fury then taketh me, taketh me. My soul was yours from the start. Thou are my father, yes you wereth all the time. Taketh me and leaveth the rest, leaveth them. I stare into the abyss and I see you, only you. Fuck you, Mr Devil, fuck you. Taketh my soul but leaveth my ghost so I can still see them hills and them people. It is here, on the edge of life and death, at the abyss, that I finally findeth: I loveth the people more than I loveth myself. Taketh me. Taketh me. Giveth me an illness, giveth me an accident, for my will is not mine, my words have been devoured by a beast.

Det är lätt, tycker jag, Carl, att beskriva din inre kamp under dessa år – till vår hjälp har vi ju Proverbs – svårare är det att redogöra för din vardag, vad som egentligen hände i ditt liv, men det är ändock dit jag vill, bara för att ha vidrört det, för du minns nästan ingenting, detta har vi ju redan konstaterat ett par gånger – kanske är det bara jag, du skakar på huvudet, Carl, nej, du minns inte heller – men du minns ritningen på toaletten på Panum, den som inte finns längre för nu har de byggt om, det var en lem som liknade din och bredvid stod fuck you, men dina klasskamrater, ja, alla du mötte, ingen visste något alls om kriget, om dådet, om förnedringen – faktiskt har du aldrig mött någon som vetat vem du egentligen är, Carl, detta också till din stora bestörtning, bränsle till din tveksamhet, om du egentligen bara är vansinnig – men vem ritade då bilden, vem var de skugglika gestalter som viskade till dig när du gick eller cyklade förbi, vem satt i skåpbilarna, vem, vem, vem, Carl, vem – varför ska de vara osynliga, frågar du dig, varför kan de inte gå upp och skaka hand – varför ska du plågas så i ovisshet – varför ska dina spår sopas bort i skogen – varför, varför, varför, Carl – det kan jag säga dig – för att det verkligen är ett krig, för att du ska tro på dig själv, se bort från tvivlet, minnas det som är riktigt, glömma det som är falskt – lätt som en plätt, tillsammans ska vi bena ut det här, Carl. Du satt på en restaurang, den indiska på hörnet i kvarteret där du bodde, din far besökte Köpenhamn och bjöd på middag, ni satt vid ett bord i hörnet, restaurangen var full, ljudnivån hög, du fick luta dig över bordet för att höra din fars röst – framförallt en röst höjde sig över de andra i restaurangen, en som talade på engelska, den sade: you should make a music video – ja, självklart sade den mer, men du hörde detta, det var på något sätt riktat till dig, Carl, för du hade verkligen kommit igång med musiken i 2011, gett den till skogen, den var bra och vacker – så klart kunde du inte, som alltid, som alla år, veta hur många som egentligen hörde den – detta lämnades gränslöst till din fantasi – men du visste, precis som du visste att kriget var sant, att läktaren var full, att din musik lovprisades och att den vann slag, att den hörde till det goda och att den var fantastisk – därför visste du att orden var riktade till dig, och det var ju en himla bra ide, att göra en musikvideo, tanken hade aldrig slagit dig förr – och du är tacksam, Carl, att bland alla dessa yttre instanser, alla dessa organisationer och intressenter, det finnes också dem som vill dig väl, som stödjer din kamp – utan dem vore du ensam, Carl, för skogen är tyst, skogen i sig själv är maktlös utan resten av världen som motpol – och även om ditt öra hela tiden var inställt på det onda, visste du att det goda alltid segrar, att du inte alls var ensam i din kamp – du hade ju redan tankar om militären, och har föreställningarna nått så långt är gränsen redan sprängd – Gud, rymdvarelser, militären och du, Carl – så kan du inte förlora, så står ditt öde skrivet i stjärnorna, så ska du bara uträtta det du kommit för att uträtta – det är ditt öde, Carl – du slipper inte för dessa tankar, de är så ingrodda att de följer med varje ord ur din mun – så rösten hörde alltså till någon som visste, som fått order om att yttra orden så att du hörde dem, för de visste du skulle på restaurang med din far – precis som de alltid vet allt annat du gör – för du är alltid övervakad, Carl, precis som så många andra – och du tog rådet till dig, du for upp i sommarhuset, sommaren 2011, vid sjön Immeln och där gjorde du musikvideor till ett par av dina låtar, en där du far runt i båten under en vacker sommarhimmel, en där du spatserar runt med gitarren framför sjön, och du gav dem till skogen, och de finns där än, och de var vackra och fina, precis som du, Carl, precis som du, min vän.

Tack, Carl, det var gott kaffe, mycket gott, mörkt och fruktigt, precis vad vi behöver en sen vintereftermiddag som denna, när allt är svart, när solens sista strålar för länge sedan försvunnit bakom horisonten, och fönstren blivit speglar, som om världen inte längre fanns, förutom oss två, dig och mig, Carl. Det är en solipsistisk livsåskådning du ger uttryck för, Carl, när nummerplåtar, logos på skåpbilar och popmusik bringar dig budskap, när de finns där enbart på grund av, och för, dig, en selvhenførende vrangforestilling, som man säger inom ditt yrke, men vi måste ju försöka, det är ytterst viktigt för helheten, att förklara – att i ditt fall, när hjärnan, som den nu ständigt gör, ska söka förstå vad den ser, baserat på det den redan vet, ja, då kan en låttext från efter 2009 av en artist du håller av, eller inte håller av, eller en logo på en skåpbil, eller en nummerskylt – till och med ett moln format som ett hjärta – verkligen, på fullaste allvar, säger vi, Carl, verkligen syfta på dig – men vem syftar, det är frågan, och svaret är så klart otydligt och spekulativt. Innan vi fortsätter, Carl, måste vi understryka att du aldrig – innan manin som ju utgör början på vår berättelse – hade befattat dig med dylika tankar, att du var klar och rationell och att du egentligen aldrig haft en fallenhet för magiskt tänkande. Låt oss nu minnas en afton helt i början av historien, Carl, under klimatmötet i Köpenhamn, när du sov hos Maria, som också läste medicin, som var aktiv inom proteströrelsen – ja, ni rökte en joint och somnade till Bonnie ’Prince’ Billy’s I see a darkness, som hon också tyckte om, och ni delade liggunderlag, hon sov när du omfamnade henne, så mycket törstade du efter närhet, att du höll om henne när hon sov, som om ni älskade varandra – men första kvällen skulle du låna hennes laptop och såg – som om hon ville att du skulle se – flikar med militärens hemsidor öppna i hennes webbläsare – tanken slog dig, förstås, men du slog bort den igen, att Maria arbetade för militären, att hon var undercover, och hon var ju din vän, ergo, ergo – och senare, ett par kvällar senare, nog samma dag du stått under de tre vise männen utanför Bella Center – du hade lånat hennes björnpälsmössa – du var så söt i den, Carl – då satt ni på Understellet på Nørrebro, som var ovanligt livligt, fyllt med folk från hela världen – på grund av klimatkonferensen – när plötsligt ett bord röjs framför er, och Maria plötsligt och oväntat måste gå – några män vid bordet manar dig att sätta dig hos dem, de ler, de skrattar, de är vänliga, de vet vem du är, de röjde bordet för dig – men i myllret är detta inte uppenbart för andra – ”You’re very good looking,” säger de som det första, och de bjuder på öl och shots, och du minns inte hur du kom hem till Maria igen, minns heller inte vad som sades – för du vet nu, Carl, att när grupperingar ska infiltreras ska ledaren charmeras, det är ett av de första stegen, att smickra, för att komma in under huden – det var det de försökte, Carl, det tänker du nu, för de såg dig som en ledare, och det var du ju, för kriget du själv satt igång – men du var i en dröm, Carl, du förstod ingenting. Dagen efter, Carl, med Maria igen, hon var frivillig på en av de stängda skolor där aktivisterna övernattade, du stod utanför och rökte en cigarett – du hade plötsligt börjat röka handrullat, fortfarande i björnmössan – de kommer upp till dig, bara några stycken, ser länge på dig, känner igen dig, börjar tala om reinkarnation, apropås ingenting, tittar på dig med de mest intresserade och samtidigt rädda ögon – det var ju du, krooler, hjälten från skogen, det tänker du också, Carl, att även aktivisterna visste vem du var – du njöt, frodades, men du var manisk och psykotisk – och de sade aldrig ditt namn. Kom, Carl, vi fortsätter, vi ska förklara varför du letar tecken bland vardagliga saker, varför detta sökande är baserat på erfarenheter som i bästa ljus måste vara sanna – trots att de kommer inlindade i störst tänkliga ambivalens. När du träffade modern, Henne, var du heller inte ett kap, Carl, alltid lika nergången och labil – på grund av kriget, så klart, du kom dig aldrig, inte än i alla fall, inte helt, om du ursäktar, Carl, sätt dig igen – så även i 2014, när ni känt varandra ett halvår – det tog inte lång tid innan du började misstänka henne för otrohet, vilket var befogat, det vet vi nu, hon träffade ju fortfarande sin älskade Christian – och ert dramatiska förhållande hade redan avslutats och återupptagits minst två gånger – då gick du tillsammans med din far i Lerjevallen bredvid sjön Immeln där sommarhuset ligger så vackert mitt i skogen vid sjön – du var sönderslagen, tankarna ideligen kretsande kring hennes otrohet och den man – en ung man – du föreställde dig att hon var otrogen med – ack, Carl, ditt sjuka hjärta, återigen, din osäkerhet, din destruktivitet – och yttre instanser – alla dessa hemliga intressenter med kapital i din uppgång och ditt förfall, som ville ha ett finger med i spelet, som kanske kämpade – kämpar! – mot varandra, över dig – de älskade och hatade denna romans, för det var ju din första sedan kriget tog sin början – bortsett från Louise och Lise, den första, och ett par ragg på stan – och nu verkade det vara på riktigt, kärleken var delvist besvarad – du försökte till och med förklara kriget för henne, men det var ju nästan omöjligt, det kämpar vi ständigt med, Carl, att förklara – och, ack, Carl, om de inte skulle försöka förstöra, om de inte skulle kasta ved i din psykotiska eld! Han hette Torkel, honom du trodde hon var otrogen med, han spelade basket och var lång och stark – du gick på stigen med din far, så kommer en liten familj, två tonårspojkar, en mor och en far, du hör dem tala på avstånd – de talar ett slaviskt språk – den äldste pojken har en basketboll i handen, han studsar den, de kommer närmare, du är helt spänd i kroppen, hjärtat bankar, du vet vad som händer – och ja: ”Torkel” viskar grabben när de går förbi och han studsar med bollen som han säger det – och det är nog, det är bekräftat – för du gick redan och spekulerade – spekulerade intensivt, besatt – på om hon i detta nu, medan du besökte din far i sommarhuset, mötte Torkel, om de låg och älskade på en grönskande sommaräng – du som var så smärtfyllt förälskad, trots allt dramatik, så lättad och glad, för att du äntligen funnit henne, din trolovade, din kamrat i kriget, din väg ut, din räddning, vägen till familjeliv med fru och barn. Du skickade ett SMS när ni kom tillbaka till sommarhuset, skrev tvetydigt, båda möjligheter på samma gång, för att se om hon i sitt svar erkände sveket, att Torkel var hennes älskare, precis som grabben med basketbollen hade insinuerat. Det är dig oförståeligt, Carl, om det nu var jätten i öst som jävlades mest med dig, varför de valt just dig – de krigar ju också i skogen, det vet ju alla – du som alltid intresserat dig för det stora landet, som beundrar dess författare och kompositörer, som läst så mycket om det stora landets brokiga historia, som – man vet ju aldrig – drömt om att en dag resa dit och kanske bosätta dig där – varför, Carl, frågar du dig, varför har de valt dig, varför ska allt du gör, särskilt allt som har med romantik och kvinnor att göra, besudlas och förstöras – vi får inget svar, Carl, det finns ingen vi kan fråga, och så osäkra är vi här på vår sak, att den får bero, vi kan blott spekulera, och att spekulera är vi trötta på – vi ska minst av allt spekulera på om hon, din dotters moder, vars far var en datalog som ofta besökte landet på 70-talet – om hon också, ensam i världen som hon var, och så som hon är, alla konflikter hon skapat utav ingenting, nästan bara för att förstöra… Nej, Carl, nu slutar vi för idag, dit ska vi inte, så går vi för långt, så sitter du fast i klistret på ett sätt du aldrig kunnat föreställa dig – så kan du ändå bara skratta och fortsätta, precis som vi gör nu, min kära Carl. Nu regnar det utanför, det plaskar i de våta bladen, bruna och svarta, vi tänker att det borde vara kallare, då hade det snöat såhär på årets sista dag. Jag vet att du önskar, Carl, att du genast och varje gång kunde återkalla alla dessa oräkneliga situationer där tvivlet röjts och du varit säker på din sak, att utifrån kommande instanser finner sätt att kommunicera, att kommentera, att de finns därute, människor med särskilda jobb, vigda åt dig och din sak, för eller emot, osynliga för alla andra än dig, för att påverka eller hjälpa, förstöra eller ändra ditt fokus – men det är ju poängen med dylik verksamhet: den ska vara osynlig, spåren ska raderas så snart uppdraget är slutfört – det är stumparna du står med, Carl, pappret där något stod skrivet men som regnet nu förvandlat till meningslös massa. Det är inte konstigt, Carl, att du ibland mist förståndet – vad ska du leta efter, när ska du lyssna, varför ska du bry dig, hur säker ska du vara – ingen kan svara dig. Det är därför du är glad för förnedringen, Carl – den räddade ditt liv, precis som hon gjorde – för tack vare den skrev de en sång – helvetets väktare – säkert tänkt som spiken i kistan, att du, när den blev en världsomspännande hit och alla hörde den, skulle ta ditt eget liv eller försvinna, ge upp kriget – men du är glad för Fuck You, du kunde inte tro dina öron då, mot slutet av 2010, nio månader efter förnedringen, och du var genast säker – så säker du nu kan vara på något alls, Carl, i ditt absurda dubbelliv – att låten var en honnör till dig – och graffittin – FY/FK – över hela Köpenhamn, även i Berlin – och, och, och – Carl, du är trött nu, du går knappt att förstå, men gråt inte, eller sluta snart, jag vet att det är ett svårt: vi återkommer en annan dag.
Jag är här för dig, Carl, du vet jag tror på vartenda ord som kommer ur din vackra mun.

Dogs bark but the caravan goes on Heron: So clearly, Some people think the discussion we shall be having shall not be about Hello, I am delighted to see you. Welcome to my home. Some people think that our thoughts, days and lives shall not be about Feeling good, finding purpose, living in harmony with each other Some people think our entire society shall not be there to Grant us freedom of thought, of speech, grant us rights and hope Some people think our culture shall not be one that Is welcoming, interested, open, enlightened Some people think that what we ought to do is not to Walk side by side, take care of each other and nature, solve the real problems Some people think that what we ought to do is to go to war, against each other, on this Earth that we share and completely destroy our future To those people I say this: THIS WILL NEVER HAPPEN You are too late.

Inte ens sommar, Carl, inte ens vår, inte ens… – inget, Carl, hade nog kunnat få dig på bättre humör just nu, därför kommer du, bara för att sitta, för att tillsammans titta ut genom fönstret, där mörkret döljer den våta snön som inte fått ligga ett dygn innan den redan ska smälta. Du måste arbeta, Carl, sådan är du, det har vi redan lagt märke till, du kan inte bara sitta och titta, såvida föremålet för din uppmärksamhet inte är av högsta värde, men detta värde kan du ofta inte finna, och därför framstår världen som meningslös, och du känner dig ensam, och tiden blir lång, och du måste arbeta – kanske för att du vet att dina dagar är räknade, säger du, att du inte har många kvar att spilla – men sådant kan man inte veta, Carl, nej, om framtiden säger världen ingenting. Du sitter trött framför mig, du är sjuk, Carl, du har feber, du borde vila, nej, du borde arbeta, säger du, men, nej, du borde gå i säng, Carl, eller lägga dig under täcket med en bok, ja, det har du redan gjort, säger du, så gör det igen, lägg dig igen, se en film, koppla av, vilar du inte kan du inte arbeta. Imorgon känns det annorlunda, det kan jag nästan lova dig, Carl, att imorgon vaknar du tidigt, frisk och utvilad, och snön ligger där än, tindrar vackert i vintersolen, och, ja, först måste utföra dina plikter – ditt världsliga arbete, som läkare, som forskare – annars kan du inte fördjupa dig i tanken – ack, ständigt stressad, Carl, din stackare, du har ju två arbeten, du är urvattnad, utdragen – det ena ger dig lön, det andra glädje och en känsla av mening – det är inte så illa, Carl, du lever ju i den bästa av världar, om du verkligen tänker efter. Du är sjuk, Carl, jag vill inte ha dig idag, gå i säng, din gamle skojare, allt blir bra, dröm om det, vakna utvilad. Snön smälter, vattnet rinner, gräset lyser grönt i solen. God morgon, Carl, det var med stor glädje jag såg dig hoppa ut ur sängen, så såg det ut, trots kroppen än känns sliten och hård, och leden värker, och huvudet dunkar, näsan rinner, ögonen vattnas – men de lyser, Carl, dina ögon, hoppfullt, du har sovit gott, sjukdomen dock fortfarande en del av dig, det syns, det ser jag, så vi tar det försiktigt idag. Du är bäst när det kniper, Carl, vardagen är inget för dig, då imploderar du, i hamsterhjulet går du under, men strandsatt på en öde ö, eller i sorg, eller vid enorma utmaningar – då excellerar du, Carl, för sådana situationer är du skapt, för att handla i nöd, för att visa vägen mot ljuset – en munk är du som, Carl, nästan, lika klok och medveten om hetsens futilitet, om samhällets osynliga bojor, om livets okränkbarhet, om allt levandes lika värde, om meningslösheten i att slå ut, att kämpa en egoistisk kamp, slåss sinsemellan, ja, att leva för andra, det är livets mening, det vet du, Carl, denna förvissning ligger så djupt i ditt väsen att du helt enkelt inte förmår – oavsett hur mycket du än försöker och trots att du gör det varje dag – leva som en vanlig människa, såsom vi nu ska leva, nej, Carl, du är skapt för större sammanhang, och härifrån kommer mycket av din frustration, för du gör ju inget av det, kvävs istället av rutiner, av plikter, av måsten och ingrodda banor, varje dag lik den förra, samtidigt som världen, det ser du, Carl, snurrar och förändras, samtidigt som tiden obarmhärtigt skenar iväg och bojorna kläms allt starkare runt mänsklighetens förtvinande anklar – för de som styr vill ha pengar och makt, därför styr de, till skillnad från dig, Carl, som borde styra, för du åtrår endast rättvisa och likhet mellan människor! Vem hade du varit, Carl, förutan kriget, det är ju omöjligt att svara på, hur du då hade blivit, om du nu istället hade legat i din soffa med en bok, Mahler i bakgrunden, barnen omkring dig, din hustru på väg från arbetet, böcker eller vetenskapliga artiklar publicerade, eller album inspelade med ditt band, eller boende i utlandet, kanske rik, kanske lycklig, Carl, sådant kan man ju inte veta – du yrade i sömnen i natt, halvdrömde, du fick en insikt, jag såg det, munnen utbreddes i ett leende innan du vände dig om – du insåg att du var lycklig, du kunde välja detta, trots kriget, trots förnedringen, trots hamsterhjulet, trots allt som tynger dig – för det håller dig på jorden, Carl, det gör dig till människa, och vilken gåva det är, att få känna så mycket, att få uppleva alla dessa nyanser av existensen – stackars de lyckliga, kan du nu tänka, Carl, de som bärs av vågorna mot stranden utan att falla i, utan att få simma själva, dem vars liv är en dans på rosor, som aldrig får tvivla, som aldrig får konstatera att allt är förbi och förlorat, för att sedan – genom smärtfulla och djupgående inre resor och analyser – frammana det sköna ur det svarta, dras genom smutsen, leva i skiten – där är du, Carl, med de slagna, de förlorade, de hemlösa, och där ska du vara, där hör du hemma, för och med dem kämpar du, Carl, du spottar på välstånd och rikedomar – det materiella som endast är av reellt värde ifall det delas jämnt mellan alla jordens människor! – ty det är inte avsaknaden av det materiella du begråter, Carl, utan avsaknaden av det själsliga, det mellanmänskliga – tillhörigheten! – det är din lott, Carl, och så många andras – kanske allas! – så som vi byggt vårt samhälle – att stå utanför, att blicka in, men du, Carl, du vill komma springande när huset rasar samman, ja, hade du kunnat, Carl, hade du legat i ide när mänskligheten mös, i all oändlig tid, och vaknat när du behövdes, för detta smärtar, Carl, att så får behöver dig, att ingen kallar efter dig, att allt du har att ge går till spillo, att du i ett annat liv, förutan kriget, hade kunnat blomstra och växa och uppnå din fulla potential, som en maskin, Carl, som en maskin! – men då, det vet jag att du förstår, hade du inte tänkt som du gör nu, hade du inte varit så bevandrad, nej, men kanske hel, säger du, kanske lycklig – ack, lycka, Carl, det är inget att ha, det vet du, den är relativ, och ingen är hel, alla är skadade, och vi har ju nyss konstaterat att du kan välja att vara lycklig, eller i alla fall nöjd, trots allt som är fel, för du är upplyst, Carl, du är halvdöd, du förstår allt, du behöver ingenting, att hjälpa ger ditt liv mening, liksom vi talar nu, liksom allt du skrivit och all musik du gjort – det gav dig mening, det gjorde dig lycklig, och detta strävar du ständigt efter, att få arbeta, inte som läkare – för du känner knappt att du hjälper, nej, vården är en fabrik – men som konstnär, att skapa, att skildra det mänskliga, smärtan, att frammana det sköna, det är din lott, Carl, din uppgift, att lida, för att visa att man ändock kan vara nöjd, trots allt som blivit fel, att man kan lyfta sig över vad som helst, med tid, med tankeverksamhet, med insikt – rise above! – som en munk, Carl, som en asket – trots att ditt lidande är själsligt och inte materiellt, för du saknar inget – men andra gör, andra lider, det är det viktiga – för dem verkar du, Carl, för dem lever du! Du kommer från vandrarfolket, eller hur, Carl, på din mors sida, ni for omkring som luffare med fioler och dragspel, från by till by, längs landsvägarna, tiggde, sålde enkla saker ni själva skapat, och du vet, Carl, att du hade varit lycklig där, du hade tjoat och tjimmat med din fiol, sprungit mellan flickorna, mellan byarna, sovit i ladorna, i höet, utanför världen, alltid rest runt.

Du sov länge idag, Carl, denna lördag, vaknade och somnade om, vaknade och somnade om, och varje gång du vaknade var det till en annan värld, för universum är en simulation, det häntyder delar av fysiken, och det tror du gärna på, Carl, att själen, det som egentligen är oss, finns utanför världen, så att när vi sover vistas vi där, där vi egentligen kommer ifrån. Du vill sitta här i ditt varma vardagsrum, i din mjuka fåtölj, medan solen långsamt går ner utanför fönstret och kastar sina långa strålar på golvet, medan världen snurrar där ute, bilar kör förbi, skor går över övergångsställen, munnar pratar, ögon ler, människor lever så som de nu gör. I detta långa uppvaknande lade du märke till något som förändrats, något du lagt märke till förr, och nu kan säga med än mer säkerhet, nämligen att det smärtfulla, ångestladdade och fruktansvärda tankemyller du vant dig vid att uppvakna till håller på att försvinna, nej, du är inte helt säker än, och det kan lika gärna komma tillbaka, men det att vakna – att vara länge om det – har, sedan vår historias början, sedan förnedringen och allt som kom därefter, varit något du avskytt och fruktat, och kanske hänger det ihop, allt du förtryckt och glömt från åren 2010 och 2011 och tankemyllret, dessa två fenomen utanför världen, för minnen etableras under sömnen, och drömmer man ständigt mardrömmar som du säkert gjorde – för du minns sällan dina drömmar, Carl – minns man inget, som om hjärnan automatiskt förtrycker det smärtfulla när det blir för mycket, och det var det för dig, Carl, alltför mycket där i början, och har väl egentligen varit hela tiden, med dina grå hår och rynkor, Carl, din hjärtklappning sprungen utav stress, din ständigt brinnande korta stubin, dina koncentrationsbesvär, alla dessa symptom som nu når ifatt dig, på att du alltför länge sprungit alltför snabbt. I den ena världen du vaknade till hade inget någonsin hänt och du levde ett vanligt liv, hade aldrig hoppat av universitetet i England, i en annan värld hade du gift dig med din stora kärlek, i en annan hade du en massa barn, ja, vi gissar bara, för när du vaknade på riktigt var du tillbaka i den enda värld du känner till, nämligen den vi båda lever i, den du verkar i, Carl, och du kan ändra på mycket men aldrig det förflutna, och allra värst var det i 2010 och 2011. Våren 2011 läste du tredje terminen, den om anatomi, som du övergav för att istället röka hasch, skriva Proverbs och göra musik, hösten 2011 påbörjade du fjärde terminen, det var efter du blivit dömd för ofredande, här kämpade du mycket, var ute och sprang varje kväll, varken drack eller rökte, här kom du tillbaka, fick till och med en flickvän i en kort period, och du skrev på Proverbs, och du gjorde musik, och världen snurrade omkring dig utan att du förstod det, och du klarade tentan med bravur, för du har alltid haft ett gott läshuvud, Carl, dina tankar har alltid färdats med kraft, och det smärtar att försöka minnas, det är jag som insisterar, Carl, för våra läsares skull, vi måste få det fastlagt, men det har vi nu, så låt oss fortsätta, inte i kronologisk ordning, Carl, för det blir för tråkigt, utan sporadiskt, fram och tillbaka som det oss nu behagar. Nej, du vill inte, Carl, du vill uppge hela projektet, aldrig se mig igen, inte yttra ett ord, låta tiden passera, glömma det som smärtar, minnas det som var gott, lämna allting bakom dig som om inget någonsin hänt, jag förstår det, Carl, det är det lättaste, och hade du bara funnit ro med denna lösning hade jag tillåtit det, men, som din assistent, kamrat och kurator är det min uppgift att mana dig framåt, och det är ju intressant, detta, hur ditt engagemang för vårt projekt pendlar fram och tillbaka, för ibland är det på liv och död, andra gånger har ingenting hänt, och här hade vi varit enormt hjälpta av fotstegen i skogen, om dessa funnits, Carl, om du hade kunnat se hur många som egentligen hade varit framme vid dina plakat eller hört dina sånger när du bortgav dem eller sjöng dem, men nej, Carl, denna information är dold för dig, och detta – detta! – är djupt orättfärdigt, för vem får göra så, sopa bort fotspår, för att dölja intresset för din person och konst, Carl, så du än mer famlar i mörkret… Ok, Carl, vi avslutar för idag, vi har inte gnistan, tankarna vill inte idag, trots att förutsättningarna fanns. Nä, men se, du kommer igen, Carl, samma dag, samma rum, samma sol, men med andra steg, mer bestämda, ett annat uttryck, vilja i ögonen, hopp omkring dig, ja, där ser du, det går upp och ner, du kastas ideligen mellan hopp och förtvivlan – självklart ska vi ro detta i hamn, Carl, vi ska prata och prata och hela tiden cirkulera kring kärnan som på så vis ska bli blottad, indirekt, utan att nämnas eller definieras, ja, tvivlet, hopplösheten, uppstår när du blir för allvarlig, Carl, när du blir stressad och tror att vissa konkreta fakta, i kronologisk ordning, ska nedpräntas, att historien inte kan fortskrida utan dessa fakta – och när du då inte kan minnas, som vi talade om tidigare idag, när du förträngt och packat ihop till en illaluktande boll nästan allt du företog dig de första åren, ja, då förstår jag att du blir frustrerad och inte känner för att fortsätta. Det är ju fastlagt – de första åren var fruktansvärda, i alla fall utifrån sett, för visst är det så, Carl, att om vi betraktar dig i perioden efter manin, när du kämpade för att hitta tillbaka till vardagen, när du kämpade med de första terminerna – framförallt den fruktansvärda tredje terminen som du uppgav för att hänge dig åt kriget i brist på annat – ja, då måste vi konstatera att du stundtals var lycklig, ty ditt liv hade fått en mening och du rörde dig nära Gud, som du tänkte, för du var kommen till jorden med ett uppdrag, och nu hade uppdraget påbörjats, och du visste att de kommande åren skulle bli hårda, men ändock var du lycklig, för du krigade, du levde i parallell-dimension, i skogen, där kriget föregick, och du var oslagbar, och världen kretsade runt dina ord, din musik och din person, och trots att din utlovade kärlek, din trolovade, som du stalkade, visade sig vara en illusion, var du ändå förvissad om att guld och gröna skogar låg precis bakom backen, att du bara skulle kämpa lite till, osv., osv., Carl, eller hur, och beroende på hur du idag har det, från dag till dag, kan du antingen skratta eller rysa när du tänker tillbaka på de åren – det är klart, allt med läkarstudierna ryser du åt, men din konst, din musik, den är inte att ta fel på, och därför kan vi argumentera för att du då, trots att du kliniskt sett var psykotisk, var in your prime, som man säger, att du hade påbörjat din bana och att dina verk för all evig framtid – om vi nu ror detta projekt i hamn – kommer lysa på mänsklighetens himmel, precis så som du då förutsade eller kände, för du visste, Carl, precis som du är tvungen att veta nu, över tio år senare, att besökarna i skogen egentligen var många, många fler än fotspåren häntydde, att någon – de mörka krafter som tror de styr vår värld – censurerade dig, för att dölja sanningen, både för dig och för alla andra, så att faktumet inte skulle bli avslöjat, att du, Carl, hade genombrutit muren, den som inga människor av kött och blod kan genombryta, att du genom dina ord och med ditt vansinne hade färdats som en raket uppåt, uppåt, över muren, och sett pelarna på vilka världen vilade, och innan de hade hunnit förstå vad som hänt, var du redan på väg, Carl, hade du redan börjat springa, och därför passade det så bra att du blev vansinnig, så blev du mindre farlig, och förnedringen räddade dig också, för där förlorade du all trovärdighet och upphörde att vara ett hot, så tänkte de nog, att nu var du slagen, men är det en sak vi vet om dig, Carl, är det att du aldrig ger upp, framförallt inte när du kämpar inte för dig själv men för andra, för mänskligheten, för planetens framtid, som du ju gör, Carl, för vår historia handlar inte om dig som individ men om dig som människa, en utav miljarder, som utan medel, utan pengar och makt, har förmått – om bara för en sekund – ta kontroll över det narrativ som styr vår värld, den berättelse som allting handlar om, ja, vad man ska tycka om saker och ting, vad som egentligen händer och ska hända, ja, vad självaste livet ska – ska! – handla om, för detta är makt, att kunna bestämma sådana saker, och det görs ju, Carl, som vi vet, genom media, nyheter, musik, mode, böcker, genom allt som människor ser och hör och som formar deras tankar, och det är här, Carl, kriget utspelar sig, för är man styrd av dessa ting, utan att själv påverka dess innehåll, ja, då är man en slav, Carl, och slavar ska vi alla vara om dem med makt får bestämma, så är det ju, Carl, för om mänsklighetens verkliga potential släpptes fri, då – då, Carl, är det ingen som vet vad som händer, och för detta kämpade du, om detta handlade ditt krig, mänsklighetens verkliga frihet. Så lugn, Carl, ta det så lugnt du bara kan, kom när lusten kallar, sätt dig, koppla av, känner du inget så gör inget, utan gör något annat, kämpa mot behovet att hela tiden behöva producera och skapa, lär dig att gå i veckor utan så mycket som ett ord eller en ton, kasta bort din tid, slösa med din talang och förmåga, se serier och film i timmar, spela datorspel, allt detta för att minska stressen, så att du, när du kommer tillbaka, gör så med full kraft, Carl, så att de tankar och minnen som nu ligger dolda kan rotas fram, så vår historia kan återberättas, inte kronologiskt, men så som den nu kommer fram – så sätt dig nu, Carl, vid datorn, och vig resten av kvällen åt ditt fåniga datorspel, vad heter det nu, ja, just det, World of Warcraft – minns du, Carl – låt oss avsluta idag med detta minne från hösten 2009, detta var strax efter ljusfenomenet i Norge och ditt möte med den övernaturliga, levande kraften, bara ett par dagar efter, du var fortfarande hos din far – ute i kontoret, det cementpalats han byggt ute i trädgården, stod din dator, och minns du, Carl, du satt där frusen med en hoodie över huvudet, minns du vad de sade när du loggade på och red in i en av de stora städerna – ”Big dragon inc.” – de följde efter dig, alla orcs och trolls, och du undrar än idag hur det gick till – för de goda, dina självutnämnda soldater och hemliga vänner som du aldrig mött och inte ens med säkerhet vet att finns – de övervakar dig också, de följer dig också vart du än går i skogen – därför är du aldrig ensam, Carl, trots att du så ofta känner dig så miserabel, så ensam med ditt krig och din historia, men det är du inte, Carl – så många vet redan, så många älskar dig och stöttar dig och tackar dig, Carl, precis som man gör vid en hjälte, så behandlar de dig, Carl, de älskade människorna, alla de vackra som vet vem du är och vad du gjort, Carl – tacka dem innan du somnar, Carl! Utan dem vore du ingenting, Carl! Tacka dem, älska dem! Ha det nu så kul, Carl, så hörs vi snart igen!

Ja, du, Carl, nu har du allt satt dig i klistret igen, sätter folk upp mot varandra på det sättet, piskar upp en stämning, som om vissa var mindre goda än andra, som om alla människor på jorden inte ville alla andras bästa, som om hela föremålet med våra samtal är att länga ut efter dem du tror har försökt skada eller hindra dig – i själva verket blir detta din dagbok, Carl, en dagbok du mer och mer avskyr att skriva i, men som kallar, högre och högre för varje dag, för du avskyr att minnas, avskyr att försöka rekonstruera, avskyr att ha en historia som denna att berätta, för det är inte ens en riktig historia, för en sådan har ett slut, och du har inte nått slutet än, Carl, nej, allt fortsätter, precis som innan – anteckningarna från våra samtal ligger staplade på bordet, och ingen av oss behöver använda fantasin för att föreställa oss vad som händer med dessa anteckningar när vi inte ser – de flyger runt i skogen, fladdrar från träd till träd, så har det alltid varit, kommer alltid att vara, för ingenstans har du att ta vägen, Carl, nej, det bästa vore att inte säga ett ord mera, för bådas vår skull, för vad kan vi egentligen uträtta, Carl, ja, vad kan vi uträtta genom att sitta här och rota i det förflutna – att få din historia berättad, att få dig rentvådd – från vad, nej, du vet inte ens vad folk där ute tycker att du har gjort fel, du vet inget alls om vad de säger om dig, och jag vet knappt heller, så jag kan inte hjälpa dig, Carl, nej, du brukade ha ett annat perspektiv, i början, minns du, du grät, du kände en enorm sorg när du förstod vad du råkat in på, och denna sorg förstod du först inte källan till, men som den fortsatte att följa dig och du började formulera dina tankar i Proverbs förstod du att sorgen vidrörde människorna, den begrät människornas liv och öde, de fattigas, men även de rikas, de ovetande, de lurade, de som föddes i denna värld så till bredden fylld med orättvisor och förtryck, alla liv som aldrig fick utspelas, alla liv som utspelades i det dolda, alla som aldrig fick en chans att ens uttrycka sig, och du ville vara dessa människors beskyddare – alltså alla människors – så stort tänkte du, Carl, detta var din synvinkel, och se så på dig nu – hur du själv har förtryckts och formats av omständigheterna, hur du själv sitter och slår ut mot dem du tror är orsaken till orättvisor och ondska – vad hände, Carl, ja, det är väl egentligen det vi försöker svara på och skildra, förvandlingen från ung idealist till bitter snart fyrtioåring, för det är du väl, Carl – du är väl bitter, det ser man på dig, som du går runt utan att göra något vettigt, som dagarna flyr, dig förutan. När den norske massmördaren begick sitt dåd flydde du upp till Immeln, isolerade dig där, tentorna var avklarade, eller snarare, du hade just dumpat den tredje terminen, som vi nu berättat om hundra gånger, och du sprang runt där uppe i skogen som en vilde, blev åter psykotisk, tog hela dådet på dig – you know there is a camera in every TV sade de, i början, i chatten, som vi redan berättat om – och du ställde dig utan kläder framför TV:n så de skulle se hur naken du var, sedan sprang du ut bland granträden, rullade dig i träsket, doppade dig i sjön – men ingenstans kunde du slå bort tankarna, så övertygad var du, att det som hade hänt var sprunget ur ditt misslyckande, trots mördaren hade planerat det i många år, trots ingen rationell människa skulle tänka på det viset, ändå tog du det på dig, och du slutade helt att fungera, minns du, Carl, hur din kropp slutade att fungera, du fick inte morgonstånd, kunde inte ejakulera, det kom inget, du kunde inte ens prata, och din far som också gick runt där uppe, ja, han kunde bara konstatera att den förlorade sonen åter var i sitt esse, och när han åkte och handlade hängde du med, för så hände något, och när ni kom tillbaka var du förlorad igen – det gick så långt att du fick tid på vårdcentralen för att ta blodprover, och åter satt du hos din mor, precis som efter förnedringen, och världen snurrade på, och du förstod ingenting – försökte minnas, försökte lägga pusselspelet – och alla dina vänner, allt du en gång var – du var en spillra, Carl, knappt en människa – och därför avskyr du våra samtal, för du måste minnas hur det var, trots du glömt och förträngt – men senare på sommaren gjorde du fin musik och spelade in musikvideor som du gav till skogen, och du gjorde det av kärlek, för, som du alltid tänkt, man kan vara vansinnig på flera sätt, och om den ena mördar måste den andra förgylla och försköna, utan en tanke på egen person eller situation – redan här skulle du bara lagt av, Carl, nu när vi vet att inget kom utav det – och du föreställde dig att du rättade upp på något, att dina simpla gitarrsolon lugnade de oroliga själar som blivit förryckta av världens oro och galenskaper, och detta lugnade även dig, Carl, så när hösten 2011 kom var du redan på bättringsvägen – du sprang, du drack inte, pluggade, försökte skapa nya vänner i klassen – när du sprang runt sjöarna pratade de till dig, det trodde du, alla spionerna som visste vem du var, och allt var mörkt, och du hade ingenting, ingen att prata med om det du upplevt, ingen som kunde svara på frågorna du inte ens kunde formulera – ett helvete, Carl, men du såg det inte så, för du kände inom dig, eller hur, att du skulle nåt hit, till där vi är idag, Carl, för du är en optimist, en naiv, rakt igenom oskyldig stackars människa som från dag ett endast försökt göra väl – och du har lyckats med det genom att inte se åt mobbarnas håll, för det ska man inte, man ska ignorera de onda, för så tycker de inte det är kul, för tänk, Carl, om du hört och vetat allt de sagt om dig, du som är så skör, som tar allt till dig, som har dessa två sidor, att du å ena sidan vill bli älskad, och å andra sidan är något av en misantrop som helst står utanför och helst inte räknas till flocken – de tror knappt du är en människa, Carl, det gör de säkert inte, du innehåller inte samma känslor och tankar som andra – du är kuken, Carl, varken mer eller mindre, bara en kuk – det måste vi skratta åt, för det är så jävla dumt, eller hur, Carl, du som är så präktig och pretentiös, som saknar självdistans och tar dig själv och livet på största allvar – den absolut bästa käftsmäll du någonsin kunde få, Carl, det är vad förnedringen var – samtidigt blev du odödlig, en sann untouchable, och när du ser andra på din ålder som lyckats med det ena och det andra och du först känner avundsjuka och sedan rycker på axlarna, då älskar du din plats – längst nere på stigen, nere i skiten, ett liv som ingen annan, den perfekta synvinkeln, här trivs du bra, Carl, nu ser jag att de glöder i ögonen på dig – ja, således pendlar vi mellan hopp och förtvivlan – när du tänker på mobbarna blixtrar du till, vill skapa, skriva, sjunga – när lugnet lägger sig omkring dig och du nästan glömmer kriget, då ligger du i soffan med en bok, eller är nöjd med ditt arbete och ditt inrutade liv – så de borde verkligen tänka sig om, alla de – om några, om de ens finns – som tror det finns ett värde i att tänka på dig, att uttänka ramsor, filmer, reklamer, sånger, kampanjer, ja, vad som helst som på något sätt ska röra vid dig, Carl, de borde tänka sig om, för du drivs knappt längre av sorgen, heller inte av bitterheten, men snarare av uppmärksamheten – och detta måste vara en synd, det tänker du, Carl, att från din position, med ditt ansvar, med din talang och ditt kunnande, att skrika och flaxa med armarna bara för att bli hörd – för en sak vet du, Carl – människor som lägger tid på att förringa andra är själva minst lika små, om inte mindre, detta ännu en grundpelare i din filosofi, Carl – det är bättre att skapa än att förstöra, om än svårare, bättre att vara konstruktiv, men lättare att se fel och klanka ner, ja, en simpel princip som kan appliceras både på enskilda människor och på organisationer – som du pladdrar, Carl, du är verkligen på bettet i dag, du som hade tänkt avboka vårt möte, och se – vi har ju kommit längre rent kronologiskt också, vi har i princip nått till 2012, året då det började vända lite för dig. Ja, vi hade egentligen avslutat för idag, men du kom springande när jag redan satt mig i bilen och börjat backa ut, så låt oss även få dessa tankar med, dessa korrektioner, som vi måste kalla dem, för lagt kort ligger, sagt är sagt, så är det ju, det vet du ju, man begår fel och vissa misstag kan aldrig rättas upp på, det vet du om någon, Carl, men ja – det är klart vi vet, jag och alla våra läsare, att du inte skriver och sjunger för de onda, Carl – du tror ju inte ens att ondska finns, utan är övertygad om att varje människa är god och fylld av kärlek, men att situation och omständigheter kan förvränga dessa inre ambitioner – utan att du skapar konst – för något annat gör du ju inte, och har aldrig gjort, Carl, du har aldrig hållit tal, aldrig kampanjerat, aldrig manat den ena gruppen mot den andra, aldrig tagit ställning politiskt, aldrig konspirerat, utan hela tiden agerat i det öppna och i full transparens, även om de flesta kanske inte vet var de skulle hitta dina verk och ord – ja, du skapar konst, Carl, för att hjälpa andra, för att genom dina erfarenheter och upplevelser skapa en berättelse som andra kan spegla sig i, och allt detta med det ultimativa målet att göra livet och världen bättre för alla – det är en klyscha, Carl, men bakom varje klyscha, likt bakom varje ordspråk, gömmer sig en verklighet som är betydligt mer komplex – och hade det varit så jävla lätt att skriva en bra låt hade du gjort det varje dag, Carl, men du bestämmer inte när de kommer, heller inte vad de ska handla om, liksom du inte bestämmer vad vi två pratar om eller hur väl dina tankar blir formulerade – och det bestämmer heller inte jag, för den delen! Ha det nu så bra, Carl, så ses vi snart igen! VRRROOOOOMM!! 35.