Masten

Vintersolen föll mot horisonten. Jag rusade ut i bilen, dånade över Öresund mot Östra Göinge där huset jag ärvt av min far låg på en udde vid en sjö kallad Immeln. I min varma och trygga bil, som mörkret omringade mig och skogen rusade förbi, såg jag endast den slitna asfaltsvägen upplyst av helljuset. På flykt, på rymmen, tänkte jag. Skogen skulle nog ta emot mig. Jag såg genom rutan mot månen som just försvann bakom några moln. Såg sedan åter på vägen. Någonstans där uppe hade de höga trädens kronor så länge jag kunde minnas mött varandra och format en båge. Tanken slog mig att denna båge var en slags portal till en annan värld.

Tidigt på morgonen kom hon in. Jag vaknade av att hon öppnade dörren. – De har skrivit från jobbet. De behöver en vikarie idag, bara några timmar. Det var ett par dagar efter nyår, några vänner skulle komma och övernatta, huset var ostädat, dagis var stängt. Vi behövde hjälpas åt med att dammsuga, torka golven, sätta saker på plats, handla in. Allt innan gästerna skulle komma strax efter lunch. Hon tog min tvekan som ett resolut nej, trots att jag inte hade rest mig från sängen än, inte ens hade fått min morgonkaffe. Trots att vi inte hade sett varandra i ögonen, vänt på situationen och tillsammans kommit fram till den bästa lösningen. Det ironiska är att jag egentligen inte hade några invändningar mot att hon skulle jobba ett par timmar. Men man kan inte ta beslut, stora eller små, innan man vaknat. Och hon kunde aldrig ta ett nej och argumentera för sin sak. Mina invändningar kunde vara goda eller dåliga, det spelade ingen roll. Framför sig såg hon liggande i sängen en mur hon aldrig kunde klättra över. Hennes reaktion, hennes lösning, var att alltid vara den som ropade högst. Likt tusen gånger förr i hennes motgångsfulla liv var det upp till henne själv.

Oändliga, likt gamar över en döende hjort, är de kombinationer av ord och meningar som omger en konflikt. Få och svårformulerade är de argument som når problemets kärna. Varje ord som kom ur min mun grep hon och sköt tillbaka likt vildsinta blixtar. – Om du bara kan låta mig få svara, sade jag. – Jag vet mycket väl vad du ska säga, att du helst ligger där och gottar dig medan jag både städar och passar din dotter! Och: – Dina vänner är väl vana till den skit som alltid omger dig! Och: – Du får alla chanser för att sköta ditt jobb men när det är min tur får jag ingenting! Och: – Fy fan vilken lat skit du är, jag blir helt illamående! Som ett ånglok, varje varv snabbare och snabbare, tills det spårar ur. Med fraser som dessa, orättfärdiga och drypande av vrede och djupa frustrationer gjorde hon sig själv ännu argare. Plötsligt gick hon ut, smällde dörren efter sig. Mitt hjärta bankade, jag hade svårt att andas, blodtrycket var högt, det susade i öronen. Min kropp hade genom åren lärt sig att situationen var farlig. Jag vände mig om på sidan och försökte somna om för att låta hennes ilska dampa av. Det gör den trots allt oftast. Hon vill ju inget illa, älskar mig lika mycket som jag älskar henne. Men också som nästan varje gång: hennes ord satt kvar som nålar, for runt och runt i hjärnan samtidigt som jag försökte formulera ett motsvarande giftigt svar. Ett svar som skulle såra henne lika mycket som hon hade sårat mig. Som skulle kränka henne lika mycket som hon hade kränkt mig. Inte bara för idag men för alla gånger. All smärta på en gång, ner till botten av gropen vi grävt. För detta är vad våra bråk hade utvecklats till. Varje gång hade nya gränser sprängts. Så snart bråket var ett faktum släppte vi allt vi hade och försökte på de mest nedriga sätt vålla varandra så mycket skada som möjligt. Hon kände alla mina ömma punkter och jag hennes. Egentligen – och så oändligt sorgligt det är – var det mycket lätt att sparka på henne. Jag skulle bara vara arg nog, skulle bara en gång ha gått över den gräns av mellanmänsklig respekt som de flesta av oss är födda med. För henne var mina ord inget nytt. Jag var knappast den förste som poängterade vilket misslyckande hon var, hur allt hon hade gjort som ung var att ta droger och festa. Hur hennes lösning när livet bjöd på motgång var att dricka sig full. Hur dåligt hon skrev, hur dålig hon var i skolan. Vilken dålig självkänsla hon hade. Hur alla hennes vänner antingen var psykiskt sjuka eller missbrukare. Vilken dålig mor hon var. Jag var beviset för att alla, oavsett var man kommer ifrån och vilka värderingar man växt upp med, kan brytas ner och hamna på botten av anständighetens pyramid. När man finner sig själv spy ut sådan galla är det inte lättnad eller glädje man känner, det är smärta. Ens ord flyger genom luften, studsar på mottagarens trumhinna och flyger sedan tillbaka till en själv och gör dubbelt så ont. Ack, kontrasten mellan dessa ord och vad jag vanligtvis sade till henne när hon var ledsen. Hur jag försökte uppmuntra henne, stötta henne, hjälpa henne med skolan (hon hade påbörjat en högskoleutbildning), prata om hennes uppväxt, om hennes föräldrar och den lilla by i Italien där hon växt upp. Alla mina ansträngningar för att lyfta henne, läka hennes sår och högmodigt rädda henne från det liv hon levde när jag fann henne; en riddare på vit häst hade jag bortfört prinsessan för att ge henne min kärlek och dela de rikedomar och det goda liv som väntade mig som färdigutbildad läkare. Jag ville ge henne ett barn och detta barn skulle få all vår kärlek, den kärlek vi var för sig aldrig fått. Hon skulle älska barnet och genom denna kärlek skulle hennes sår läka och hennes liv skulle blomstra i en sommar som skulle vara i resten av hennes liv– Planer och ambitioner som dessa kan blott målas i grova penseldrag och vägen är dold i mörk dimma. Som vi stod där i köket med röda flåsande ansikten var det svårt att se någon som helst framgång. Tvärtemot. – Gud som jag ångrar att jag någonsin mötte dig! – Att jag lät dig vara en del av detta barn! – Jag skulle brutit all kontakt med dig dagen jag blev gravid! Nu kom vår dotter nerför trappan för att konstatera, som en 5-åring nu kan, att de bråkade igen. Och all kärlek åt min dotters mor och full förståelse för att ett hårt liv kan såra själen och medbringa frustrationer som måste ut. Och det är OK att jag blir en slagpåse även om jag hellre hade sett att vi pratade istället för att skrika. Men när man inte kan lägga band på sig själv framför sitt eget barn har man gått över en förbjuden gräns!! – Jag ringer kommunen, detta måste få ett slut! – Det skulle du bara våga på, ditt svin! Tågets hjul och växlar gick på högvarv. Allt snurrade snabbare och snabbare, allt gick sönder. Samtidigt som jag med dottern i armarna gick uppför trappan skrek och gormade hon i mina hälar. – Nu får det vara nog! Lägg band på dig själv! Lugna dig! Hon skriker. – Stopp! Hon rasar. – Stopp! Hon fortsätter, hör mig inte. – Stopp för helvete!

Jag stängde dörren och rusade nerför trappan igen. Hade ingen plan, bara en tanke som växte sig starkare och starkare. Måste sticka, måste ut ur huset, måste komma bort. Det är det enda sättet. Hon rusade efter mig, hade nog gissat min plan. Innan jag kom fram till ytterdörren hade hon gömt mina skor. Från mitt rum hade hon tagit bilnyckeln och höll den nu i sin hand. – Är det denna du letar efter? I köket stod dottern åter och grät. Jag vände och gick mot mitt rum. På bordet såg jag hennes telefon. Bakom mig skrek hon: – Ring du till kommunen så ska du nog se att du aldrig ser din dotter igen!

Det finns en gräns för mänsklig vrede, för hur man uppför sig trots att man är arg. För vad man säger och antyder. För att bevara det medmänskliga, ett slags ansvar för sina handlingar. Samtidigt behövs bara en droppe för att bägaren ska rinna över, för att man ska tappa fattningen. Detta, att hon hotade med något så förfärligt, något så omöjligt och proportionslöst, fick mig till sist att förlora kontrollen över mig själv. Men det var ju det hon ville; få mig ner i gropen så vi kunde slåss på riktigt. Jag tog hennes telefon från bordet och kastade den så hårt jag kunde i golvet. Vi blev stående framför varandra. I bråkdelen av en sekund såg jag på henne. Hennes ögon var röda, munnen hopbiten, hon flåsade tungt och rörde sig målmedvetet mot mig som ett rovdjur. Jag var vid ytterdörren, famlade i panik bland högen av skor. Dottern hade kommit ner och stod bakom henne. När jag fått på skorna sökte jag i fickan efter min telefon men insåg att den hade legat på mitt rum tillsammans med bilnycklarna. Jag vände mig mot henne. Hon hade redan kastat.

Udden var inte byggt för att klara vinterns nollgrader. Min far hade många gånger berättat att en kommunpolitiker från Kristianstad, en Arne Hansson, hade byggt huset en gång på 1960-talet. Det var därför konstruktionen var så annorlunda, hade han sagt, för att Arne nog helst hade bott på Mallorca men liksom var begränsad av sina plikter här i Sverige. Byggt i glittrande grått tegel och med polerat svart plåttak stod huset som en sällan fågel långt inne i skogen. Tack vare både Arne Hansson och min far hade skogen skövlats på den norra sidan så att man genom vardagsrummets tunna panoramafönster kunde se sjön Immeln oavsett var man tittade. Tanken måste ha varit att de långsmala elementen placerade under fönstren skulle värma på i alla fall en kylig höstdag, men innan vi fick installerat en vedspis ett par år innan min far försvann kunde vi oftast inte vara i huset om vintern. Arne Hansson hade också byggt en tennisbana. En tennisbana i skogen!! Tätt runt denna står träd som fäller stora mängder löv som av vinden samlas i bunkar man varken kan sopa eller bränna bort. Men skogen spelar inte tennis. Över det slitna röda gummigruset växer mossa och överallt på banan har trädens rötter sprängt hål på ytan. Vid spetsen på udden ligger bryggan, omgärdad av vassa klippor och stenar. Här anlade Arne Hansson en sandstrand, stor nog för två badlakan, en flaska champagne och ett par glas. Men något hade hänt. Stod man vid bryggans kant, fem meter ut i sjön, kunde man till höger, än dold och än synlig mellan vågorna, skymta vad som liknade ett förhistoriskt monster: en betongpelare som en gång hade brakat i vattnet. Säkert fem meter i omkrets och flera ton tung kunde ingen människa lyfta en sådan pelare. – Han rekvirerade maskiner, sade min far en gång. De körde ner längs backen. Över alla stenbumlingarna. Rakt över snåret och blåbärsbuskarna. Men han var inte säker. Den täta skogen ner till bryggan var äldre än huset. – Han fraktade dem över sjön från Immelns badplats. Det är den enda förklaringen. Gammal mörkgrön och gråvit mossa växte på pelarens topp som bevis för att den om sommaren fick sol men om vintern låg begravd i sjön. Men bryggan hade alltså varit längre på Arne Hanssons tid. Kanske hade man kunnat dyka från den. Sjön Immeln var trots allt 60 meter djup på sina ställen– När jag efter tre timmar äntligen svängde in på den lilla skogsvägen och föreställde mig huset som låg så vackert omgärdat av skogen, klipporna och sjön tänkte jag på Arne Hansson som varje dag sopade sin tennisbana, denna hans personliga triumf över naturen, och jag tänkte på pelaren som efter hans död hade rasat, tagen av sjön Immeln som ett monument över den strid han aldrig kunnat vinna.

– Så mycket har det väl aldrig blåst förr vid Immeln! hade han nog skrikit, min far, den gamla gubben. Skyddad av bilens stålkupé och värme märkte jag först blåsten när jag klev ut. Tallarnas höga kronor svajade från sida till sida, blad och kottar kastades runt, slog mot dörrar och fönster. En oväntad vindstöt fick mig nästan att halka på terrassen, det hala trädäck min far insisterat på att bygga sommaren innan han försvann. Med en tung kruka som motvikt lät jag dörren stå öppen medan jag sprang fram och tillbaka mellan huset och bilen. Till sist var allt tagit in. Egentligen var jag för utmattad för att tända vedspisen men utan eld ingen värme, som man säger, och huset skulle förbliva lika kallt den frost som slickade fönstren. Den började knastra och knaka. Den tunna röken for både ut i rummet och upp i skorstenen, kunde först inte bestämma sig. Jag lät den vara, lät den sköta sig själv, sträckte på benen och suckade djupt. – Ja, så är det, sade jag till Udden. Långsamt bryts man ner, bit för bit försvinner man som människa. Det var ju sant, så var det. Elden höll med. Telefonen som flög genom luften och träffade mitt ögonbryn var bara en slags rutten höjdpunkt. – Kanske var detta verkligen vårt sista bråk, sade jag. Men det var ju knappast första gången jag for till Udden eller hon till Köpenhamn så att den andre lämnades kvar med dottern som så klart inte förstod vad det handlade om. Inte ens jag – eller hon för den delen – förstod vad det handlade om. Petitesser och banaliteter är ju inget man minns. Faktum var bara att återigen hade det behövda och sedermera desperat eftersökta lugnet brutits– – Av hennes raseri! Det fanns ingen whisky kvar i min fars gamla gömställe under klädskåpet, så när tröttheten gjorde sig gällande gick jag helt enkelt i säng och somnade direkt. Det liknade inte mig. Var jag orolig brukade jag hålla mig uppe.

Och jag drömde så märkligt att jag simmade runt i sjön Immeln om sommaren bland gäddor och abborrar. Uppe på ytan blåste en orkan som kastade mig runt mellan träden. – Är jag inte annat än ett visset löv, skrek jag. Blad och kottar, sand, stenar och grenar, allt skrapade och slog mot fönstrens stora ytor. Värmen i brasan, intensiv och arg, bankade mot plåten i metalliska toner som om någon spelade trummor i det mörka vardagsrummet. Plötsligt var jag på ett gille för länge sedan, bland folk som skrattade och pratade på göingska. Jag såg ut mot Immeln när folksamlingen plötsligt vände sig mot himlen och en gammal, gammal kvinna i en grå bondhatt sade: – Se på emmelen en värvel mä it oga. Och på himlen såg jag verkligen det som kvinnan sade: en virvel där i mitten var ett rött öga. – Retina! Retina! skrek jag om och om igen i förskräckelse, för ögat såg verkligen mänskligt ut.
När jag vaknade med ett ryck mitt i natten förstod jag först inte att oljudet kom utifrån. Men så mindes jag den ovanliga blåsten. Med öronen på spets blev jag liggande helt stilla under täcket. Som det kunde blåsa. Det lät som om hela huset skulle svepas med.
I gryningen när jag kom ut såg jag kottar, blad och kvistar spridda runt huset i en ofantlig oreda. Stora bunkar löv hade samlats i rabatten, den som Arne Hansson en gång anlagt vid husets ena långsida. Vildsvin hade varit helt nära och bökat runt, vänt uppochner på gräset i stora tovor. Det liknade en stridsplats. Jag kom ut i mina gummistövlar och kunde knappt tro mina ögon. Vinden hade dock lagt sig, en klar ljusblå himmel mötte mina ögon då jag såg upp, och solen lös så fint på klipporna, skogen och sjön.

Nattens livliga och märkliga drömmar var för mig något högst ovanligt. Alla människor drömmer ju, men jag möttes alltid oftast tomhet när jag vaknade, endast ibland stannade röster eller bilder kvar. Därför var jag heller inte van vid att försöka tolka drömmarnas betydning. Men de märkliga drömmarna skrek liksom efter förtolkning. Jag gjorde ett försök. – Här står jag mitt i oredan. Simmar runt i sjön som en mänsklig fisk. Kan inte komma bort, till och med på land blåser jag runt som ett löv. – Stormens öga representerar definitivt mig. Mina ledsna, röda ögon. Såret på ögonbrynet jag fått av telefonen. Jag lyfte handen. Det hade börjat göra ont. En stor bula var på väg. Samtidigt var ju stormens öga den lugnaste punkten. Den lugna mittpunkt som kunde vända allt och hjälpa oss framåt. – Genom lugn och ro… Där var det! Drömmarnas dolda budskap. Likt ett lugnt öga i stormen skulle jag förbliva som jag var och låta allt lösa sig själv. Nöjd över mina drömtydningsförmågor reste jag mig för att hämta ved då en objuden tanke plötsligt slog mig. Stormens öga hade väl egentligen en helt annan betydning. Varför drömde jag om en storm överhuvudtaget? Bara för att det blåste utanför? Drömmarna kunde ju valt en annan symbolik om budskapet var att jag skulle förhålla mig lugn. Jag satte mig framför brasan igen, såg besvärat in i flammorna som slickade spisens kanter likt ett urtida monster. – Stormens röda öga slukar allt som kommer nära… Elden sade ingenting, lyssnade bara. – Äsch. Jag slängde på några klabbar och gick ut. En promenad skulle nog rensa tankarna.

Vid solnedgången satt jag åter i länstolen i vardagsrummets dunkla ljus. Plågad, försjunken i tankar, blickade jag ut mot sjön genom panoramafönstren. Vinden hade tagit till igen, det blåste åter upp till storm, glasen skakade som om de skulle brista. Vågorna krossades skoningslöst mot klipporna. I glasens reflexion, i dess vibrerande spegelvärld, såg jag mig sitta i länstolen, stilla, vemodig och utan en plan. Nu skulle snart natten komma, tänkte jag. Innan solen var bara en avlägsen ljusglimt skulle förvandlingen börja: omklädnaden till nattens mörksinnade och mystiska väsen. Långa skuggor skulle skjuta ut från stammarnas fötter likt ben fångade i steget. Vinden skulle blåsa över sjön som hela tiden med stora vågor skulle slå mot sig själv och mot stenarna likt ett slags evigt bråk mellan människor. Då plötsligt, som svar på mina tankar, lös den döende solen med sina sista strålar. Som genom ett prisma eller en diamant lystes hela rummet upp i alla regnbågens färger. Lamporna, sjön, glaset på mitt ur, allt som kunde reflektera ljus vibrerade och bjällrade, nästan som ett klockspel. Jag kisade med ögonen, både överraskad och tacksam över solens med- och finkänslighet. Var inte detta trots allt ett tecken på att allt skulle ordna sig?

– Han måste ha blivit rasande om han levde ännu, trots att jag aldrig kände han. Min fars tankar om Arne Hanssons reaktion på bryggans förfall. Medan sömnens långa tentakler lindade sig om mina bortglidande tankar mindes jag oväntat en episod från min barndom. Ett par hundra meter från husets östliga gavel hade jag en gång funnit, lätt täckta av mossa som inte kunde få fatt i glaset, och av grenar, en hög med gamla sprit- och ölflaskor, konservburkar och svarta plastpåsar som Arne Hansson en gång måste ha slängt där. Denna andra natt drömde jag om denna sophög. Skogen var levande, talade till mig, sade något mystiskt jag inte kunde förstå. Frustrerad ropade jag tillbaka. Plötsligt förvandlades skogen till henne. Vi var mitt i ett våldsamt bråk, skrek och gormade åt varandra, slog med nävar och ben. – Men mossan har ju i alla fall nu, 20 år senare, vuxit tillbaka över sophögen! skrek jag. Men hon mindes episoden, att jag inte plockat bort skräpet. Hennes ögon var röda av raseri. Blixtar och spjut sköts ur hennes mun. – Hur kan du vara så arg på mig? skrek jag. Jag vaknade i svett, fick kasta av mig täcket. Men när jag gjort det började jag frysa och tog på mig täcket igen. Förvirrad försökte jag se vad klockan var men kunde i mörkret inte hitta mitt ur eller telefonen.

Inte så långt därifrån – kanske där trädens kronor möts i en båge – gick några vildsvin fram och tillbaka, bökade i diket. Månen, förvissad om att inget mänskligt såg den, tittade fram, lös över glittrande Östra Göinge i silver och guld.

Amygdala färgar ögonen varmed världen kan vara både vacker och ful beroende på hur man ser den, beroende på hur amygdala har det– Jag gick längs Mjönäsvägen, förbi öde hus och gårdar, tittade in genom fönstren, plaskade runt på gräsmattorna. Överallt var trädgårdarna övergivna och förvuxna. Precis som jag, tänkte jag, och speglade mig i frosten på ängarna. Inte ledsen, inte arg eller besviken. Bara kallblodigt nedhuggen. Varje sommar, åter levande, sprudlade nyponbuskarna med återfunnen ungdom och fick växa utan gränser. Varje dag ett äventyr, hela livet en fest där allt kunde hända: som jag hade trott på livet. Nu stod de där i brunt och vitt likt bleka figurer i ett gammalt fotoalbum. Som om någon hade rest sig och spillt kaffe över trädgårdarna. Inga koltrastar gömde sig längre bland bladen, inga bin surrade längre runt blommorna: allting var förbi, ett minne blott. Lämnat i en hast. Ingen hade inte tänkt på att städa. På en frostig gräsmatta tillhörande en övergiven villa stod en hoppborg av typen som var så populär för några år sedan. På gummiytan växte mossa. Vid tomtens sida rann en liten bäck som strömmade kraftigt. En träpall och ett litet hemsnickrat bord stod och huttrade bredvid. På bordet stod ett fågelskrälle av metall med regnvatten och gamla löv i. Bredvid skrället en liten sak av trä som jag tog upp i min hand för att titta närmare på: en matskål till vildfåglar täljd utav vedträ. Samtidigt som solen tittade fram bakom molnen störtade en ensam hök mot marken efter att länge ha cirkulerat i det blå. Kanske var det solens strålar som fick bäcken att tindra eller var det hökens våghalsighet och spänstighet, men något flyttades inom mig, något brast. Mitt stelfrusna inre värmdes av strålarna och jag vaknade kortvarigt; från botten av en frusen brunn bröt jag igenom och kunde se över kanten. – Jag säger då det, sade jag, överraskad över att höra min egen röst. Här hade gumman, den gamla, gamla gumman, sin favoritplats. Här satt hon om kvällarna efter att ha arbetat i åkern. Jag klev över bäcken och ställde mig på ängen. – Härifrån kunde man blicka mot backarna och träden som genom år böjda av den hårda vinden nästan ligger ner. På backen låg en röd korsvirkesgård. – Och mot granngården bakom den lätt uppåt sluttande ängen med alla stenbumlingar som ingen någonsin kunnat flytta. Sedan tystnade jag, mina ord redan ett minne blott, likt ångan ur min mun som skingrades i luften. Solen hade glidit tillbaka och höken syntes inte längre till. När jag såg upp mot molnen fick jag en märklig känsla av att de hade kommit närmare. Medan jag traskade tillbaka till Udden över fälten samtidigt som eftermiddagens långdragna mörkblå solnedgång tog sin början försökte jag tänka. Det var väl trots allt därför jag hade kommit hit, för att tänka och låta tiden läka såret på mitt öga? Men känslorna lever ju sitt eget liv när man inte har kontakt till dem, särskilt när ens inre är en frusen sjö med snödrivor på. Istället för att tänka på lösningar på situationen började jag sakna henne. Och min dotter. Dem jag älskade mest av allt här på jorden, de enda människor jag egentligen hade nära mig. – Varför stannade jag inte! ville jag ursinnigt skrika till skogen. Ångerfull var jag, som om det att få en telefon i huvudet inte var något man lämnar hus och hem för. Men nej, fångade som vi var, hopbundna i en hänsynslös virvel, kunde vi aldrig tala om det. Oljudet var för högt, ord och meningar hade ingen betydning, kunde aldrig nå till botten av den djupa grop – i flera våningar, med trappor och vrår – som vi grävt genom åren. Nej, tänkte jag. Endast tiden kunde läka såren. Endast ett par dagars separation där vi i ensamhet förlät den andre och oss själva kunde röja bråtet och låta oss åter gå framåt. Mina fingrar var iskalla och stela när jag kom fram till huset vars grå tegel lös på avstånd och var allt jag egentligen kunde se i skymningen. I garaget hämtade jag några vedträn. Efter att ha tänt brasan satte jag mig i länstolen med en fryspizza. Hade jag bara haft någon form av plan, tänkte jag, något jag kunde spinna vidare på. Pengar. Ett hus jag kunde flytta till. Ett litet hus som låg bredvid men inte för nära, kanske i grannbyn, men tillräckligt nära dagis. Med ett rum till min dotter och ett till mig. Men nej, tankarna flög fritt som de behagade, cirkulerade över den frusna ängen, dök plötsligt utan förvaning till en sommar för fyra år sedan då vi hyrde en bil för att köra runt i bergen i norra Italien, hennes hemtrakt, där hennes barndomsby låg–

Vi hade parkerat vid en gammal kyrka och kom gående med barnvagnen uppför en brant backe på byns egentligen enda riktiga väg. Det var ett märkligt landskap i grått, svart och grönt. Allt böjde sig, inget var rakt; uppåt, nedåt och till sidorna, allt skulle någonstans. Mitt bland andra betydligt äldre stenhus låg det, hennes barndomshem, byggt i vitt tegel, format som en låda med platt tak, förfallet och övergivet. – Fuck, det er nederen at det står tomt og forfalder, sade hon. Bredvid låg den lilla bondgård där en gammal man som hade varit ung på hennes tid fortfarande höll getter och höns i en lada. Trädgården var förvuxen, fönsterna igenbommade. Det var inte så mycket att säga. Här hade hon bott tills hon var nio år. Modern, en målare från Odense, hade varit olycklig och druckit sig berusad om kvällarna. Hennes far, en italiensk matematiker och datalog, var den som egentligen tog hand om barnet, men han var ofta bortrest. Modern tycktes hysa agg för dottern, som precis som henne själv var mycket vacker, med stora sandbruna ögon och långt tjockt hår som nådde helt ner till låren och som skulle borstas flera gånger om dagen. Hon var aldrig bra nog i sin mors ögon. Håret hade hon dessutom fått av fadern. I skolan fick hon klämmor framför ögonen för att hålla upp håret, eftersom detta antogs vara anledningen till hennes dåliga koncentration. Men hon fick aldrig frukost innan skolbussen hämtade henne och ingen hjälpte henne med läxorna. Hon gick i säng när hon ville, ibland sent om natten när föräldrarna redan somnat. Fadern hade affärer med andra kvinnor; modern ertappade honom genom att bevaka kilometertalet i bilen. När hon var fyra år flyttade hon med modern till Bryssel och bodde där i ett år. Hon började prata franska istället för italienska. Föräldrarna blev sams igen och de flyttade tillbaka. Hon hade få vänner att leka med, i hennes klass var de endast två eller tre från hennes by. Så gick åren och till slut fick modern nog och tog dottern med sig till Danmark. Nio år gammal kom hon alltså till ett nytt land där de talade ett språk hon aldrig lärt sig. Hon blev satt i privatskola för att ”få en bättre utbildning” men här började hon bli riktigt olycklig. Barnbidraget behöll modern och höll för pengarna fester med sina konstnärsvänner. Modern fick en älskare som spelade golf, var alkoholist och slog henne. Som teenager sprang hon runt i Odense och rökte hasch, blev nikotinist från tobaken man blandade i jointen. När hon äntligen var färdig med skolan flyttade hon till Köpenhamn som 18-årig för att börja på Det Fri Gymnasie. Här mötte hon teknomusik och droger och blev en del av 90-talets ravekultur. I dagar var hon hög på svampar och LSD. Många vänner och bekanta dog av överdoser eller blev heroinister. Folk var idioter, ingen kunde man lita på förutom ens vänner, skolan var inte så viktig och festerna varade i flera dagar. Men hon seglade också runt i Grekland med ett riktigt skepp, seglade mellan öarna och tog vackra bilder.

– En god natts sömn kan verkligen göra underverk, sade jag skämtsamt till väggarna och gardinerna innan jag reste mig. Jag hade vaknat utvilad och vid gott humör, blivit liggande under täcket för att känna efter, för att smaka och tugga på detta lugn som jag oväntat vaknat med. Samtidigt försökte jag undgå att tänka på situationen. Kanske var detta sömnens gåva: tankarna var utvilade, hade fått energi, kunde sväva fritt där uppe i den vackra himlen utan att störta. Med kaffekoppen i handen satt jag framför panoramafönstret och studerade de mörkgröna granarna som sveptes från sida till sida av vinden. Hur stammarna böjdes, hur elastiska de trots allt var. – Det finns väl ingen vind som kan knäcka ett träd, sade min far en gång när det blåste. Faller de tar de hela rotverket med sig. Så levande var hans röst i morgonstunden, att han nästan stod utanför.

Jag gick över Mjönäsvägen och rakt in i skogen på en liten stig som jag otroligt nog aldrig hade sett förr trots att den låg så nära huset. Stigen blev efter någon tid större och andra stigar svängde av från den. För att inte gå vilse på denna okända väg och för att skogen var lika vacker oavsett var jag gick, vek jag inte av utan följde stigen in i skogen. Upprymd och lite svettig kom jag efter en timme till en solbelyst glänta omgärdad av ett gammalt stengärde. En av stenarna var formad som en stol, eller snarare en fåtölj. Här blev jag sittande rätt länge, kände doften av gran och rötter långsamt smyga sig fram. Av och till skrek en kråka i en grantopp. Det goda humör jag hade vaknat med hade bestått, det kunde jag konstatera, hur otroligt det än var. Den friska promenaden hade till och med gjort mig upprymd. Jag tänkte inte på elände, mörker och bråk, utan på trollen i skogen och allt det mystiska som omgav mig. Vem som hade byggt det förfallna stengärdet. Vem som hade gjort stigen jag gick på, som jag aldrig hade gått på förr. Lycklig över detta avbrott tog jag till slut upp papper och penna för att försöka föreviga detta oväntade sinnestillstånd, i vilket allt åter verkade möjligt.

Det överraskar mig alltid vilket skiftande landskap en skog bjuder på, vilken skönhet den visar fram och hur den eggar fantasin och lyfter tankarna. Och doften, en kryddig blandning av jord, olika slags träd, och gamla löv, väcker hela ens inre till liv. Ens urgamla minnen. Skogens doft är kanske självaste livets doft. Inget kan bättre än granar och lövträd på samma gång ge både underhållning och balsam för kropp och själ. Lugnet i kroppen efter en timmes promenad bland träden är rent ut sagt magiskt, som om man blott genom att ha vistats i skogen länge nog har blivit en del av den och har fått smaka på hemligheter som inte är vilka som helst utan rymmer sanningar om tiden, äkta lycka och sann kärlek.

Jag stoppade pappret i rockfickan och skrattade för mig själv, mest för att det var så häpnadsväckande att tänka såhär. En slags galghumor, kanske. En slags optimism som jag tydligen helt hade glömt. Så måste jag ha tänkt en gång när jag var ung. Det mindes jag nu. Det är så man dör, dag för dag: livets hårda skola, en hinderbana man aldrig kommer igenom. Men nu: det är inte för sent, alla hinder kan klättras över. Knepet är att se skogen för alla träd.

Vad som följde på stigen var endast vild skog: gran, tall, björk, snår, buskar. Än var skogen tjock, än var den gles. När jag såg in mellan träden tyckte jag mig se något som rörde sig, men gick jag några meter fram och såg från en annan vinkel var det bara ett mörkt träd eller en stor sten. Här och där låg stora högar morötter och betor: lockbete, eller kanske bara mat, åt vildsvinen. Också spridda – ibland gömda, ibland uppenbara mitt på en förvuxen äng – var jakttorn med nät och plaststolar. Men under min vandring mötte jag inga jägare och allt var tyst och kompakt som det är om vintern. Bröt tystnaden gjorde endast mina andetag och ljudet av mina skor i gruset. Plötsligt störtade en koltrast fram under stort kacklande från sitt gömme när jag kom förbi. Småfåglar svärmade runt enstaka buskar eller strök över himlen i stora flockar. Mest av allt såg jag efter älg och vildsvin, spanade in mellan träden men allt tycktes vara stilla, ingen var hemma.

Efter den snåriga skogen svängde stigen och jag möttes av en stor dal med höga tallar så långt ögat kunde nå. Gamla gedigna damer och herrar som tog massor av plats. Den neongröna mossan satt som klistrad till stenbumlingarna likt ljusa, håriga, skogsgröna vågor på ett solstänkt hav. Högt uppe i ett träd såg jag ett ofantligt fågelbo och jag såg efter andra liknande men fann endast detta. Grusstigen började nu gå uppåt längs en brant backe på dalens sida och när jag andfådd nådde toppen kunde jag blicka ut över ännu en dal, men denna med avverkad skog. Utan att låta visionen förstöra mitt goda humör föreställde jag mig de stora skogsmaskinerna som en gång tuggat sig fram till just dessa träd. Dessa stackars träd. Väl framme hade de skarpa tänderna glupskt sågat ner och bortfört stammarna medan grenarna och barren förmultnat så att endast stubbarna kvarstod i den svarta jorden. Tjocka granar omgärdade dalen på alla sidor, vilket framhävde förstörelsens grymhet och skillnaden mellan liv och död. – Stackare, fick jag ur mig, förfärad över synen. Ändå, att skogen förlorar träd är ju inget ovanligt. Stormar hade sedan tidernas begynnelse gjort samma arbete som maskinerna. Och vad var detta lilla sår på skogens oändliga kropp? Jag kom att tänka på min far som på sin tid hade sålt flera hektar av Uddens skog till skogsfirmor. För att inte tala om Arne Hanssons vackra slätt framför panoramafönstren. Eller de träd vi brukade fälla till vedträ om vintern. Sommaren innan min far försvann, som om det var något som tvunget skulle föras vidare, lärde han mig att fälla träd. Med vad som tycktes vara hans sista krafter hade han lyft motorsågen och ställt sig framför en liten gran. – Man får aldrig göra det ensam, träden kan falla över dig. Någon måste alltid stå bredvid. Sedan startar man den. Man sågar snett. Såhär. Motorsågen tuggade sig igenom barken och vidare in i trädet. I få sekunder blev granen stående, liksom av ingenting, men snart föll den, brakade långsamt genom buskar och snår som inte kunde motstå kraften. Min far såg länge på den fallna granen utan att säga något. Till slut – kanske för att komma på andra tankar eller för att uppmuntra mig – sade han: – Skogen klarar sig alltid. Glöm inte det. Den kommer alltid tillbaka. Nu går vi till vedklyvaren. Min far nickade och pekade med handen. Ett år senare var vedträet torrt och min far borta. Askan från elden spred vi i sjön i en stilla ceremoni, ett sorgligt substitut för kroppen som aldrig blev funnen.

Stigen slingrade sig nu runtom dalen och fortsatte i tät skog. Såret, den avverkade plätten, var ju trots allt undantaget: egentligen var skogen vildvuxen och fri. Mellan träden, inne i djupet, låg små vattensamlingar frusna till is. Tvärsöver låg fallna träd, med stammarna som vägar och rotverken som hus. Äntligen hade jag nått fram till trollens hemliga land, tänkte jag. Plötsligt kunde jag höra ett svagt forsande ljud, en livlig å eller ett vattenfall som envist bröt tystnaden. Först kunde jag inte hitta ljudets källa men när jag kom runt en sväng såg jag en liten bäck som svängde, hoppade och föll som den slingrade sig nerför en backe och tömdes i en vattensamling stor som en liten sjö. Vid det lilla vattenfall där bäcken mynnade ut i sjön satte jag mig på en sten och tog upp telefonen. Full signal. Inte ett livstecken. Båda dessa fakta egentligen anmärkningsvärda. – Det ordnar sig, sade jag till den livliga bäcken. Det gör det alltid. Så måste man ibland tänka om olösliga problem. Så sätter man en rubrik på eländet så att alla tankar klädes i detta mantra: det ska nog gå bra. När jag blickade upp mot himlen som trots den tidiga eftermiddagen redan hade fått en mörkare ton såg jag till min överraskning en hög mast häva sig över grantopparna. Masten verkade faktiskt vara rätt nära och det slog mig att detta måste vara den telemast man kan se från Udden, som lyser med en röd lampa om natten. Hade jag verkligen varit ute så länge? Stigen jag hade följt verkade leda mot masten såvitt jag kunde se. Jag reste mig med den enkla mission att försöka komma fram till den.

Det visade sig att vara rätt långt. Efter att ha gått i ännu en timme genom skiftande skogslandskap, upp och ner för backar, förbi gläntor och bäckar, kom jag äntligen till en skylt. ”ENDAST BEHÖRIGA” stod det i rött. Framför mig såg jag vad som liknade en stor människoskapt glänta. Stigen jag gick på slöt sig perpendikulärt till en större grusväg som tydligen, trots att den fortfarande bara var en grusväg, var ämnad för bilar i det att den var bredare och hade hjulspår. Till vänster några hundra meter bort såg jag ett ganska litet trähus som endast kunde rymma ett eller två rum och vars fönster var målade i mörk turkos. Bakom detta hus ett annat ännu mindre med ett stort hänglås för dörren. Vid sidan om detta något som endast kunde vara ett utedass. Till höger och framför mig var själva masten och i anslutning till denne ett rött modernt tegelhus, så ovanligt att se mitt i skogen, och ännu fler skyltar om att området var förbjudet att tillträda. Masten sträckte sig långt upp över de högsta träden så att jag fick böja huvudet helt bakåt för att se den stora röda lampan på toppen. Längs dess långa ben såg jag paraboler av alla möjliga former och storlekar, säkert femtio i allt. Några var runda, andra var fyrkantiga. Andra liknade stora vita kuddar. I min häpnad över att stå framför en sådan majestätisk konstruktion – liksom ansikte till ansikte med ett avlägset objekt vars existens jag länge hade känt till – kunde jag ändå inte undgå att se en slags amatörmässighet i sättet som parabolerna hade placerats, huller om buller utan estetik. Men tänkte sade jag förstås inte högt framför masten. Hundra meter ut i skogen, placerade på en cirkel, såg jag tre enorma betongklossar, definitivt större än bryggans pelare, från vilka tjocka stålvajrar sträckte sig hela vägen upp till mastens topp. En skylt varnade för att gå under masten då bråte kunde falla ner. En annan skylt varnade för att inte röra de elektriska ledningar som förde upp till masten. En militäranläggning eller bara en civil telemast? Verksamheten verkade i alla fall aktiv även om tegelhuset såg tomt ut och inga bilar stod parkerade bredvid. Men något höll mig tillbaka från att överträda den gräns som satts upp runt masten; det var nog alla skyltar och varningar som fick mig att istället undersöka det svarta trähuset hundra meter därifrån, som mest av allt liknade ännu en övergiven bostad. De turkosa fönstrena var igenbommade av träplattor som dock kunde öppnas om man lyfte på en hasp. Där inne verkade tiden ha stått stilla i lång tid, i alla fall sedan 60-70-talet. En gammal lädersoffa, en broderad länstol, pynt och krimskrams i fönsterbrädet. En mikrovågsugn. En lampa med tygskärm och hållare till stearinljus som hängde från taket. Eftersom dörren var låst med ett hänglås gick jag istället runt och tittade in i alla fönster och gick sedan till utedasset som också var låst. Ett litet högt placerat fönster tillät mig att se skidor staplade där inne, gamla skidor, gula, gröna, vita. Det mellanstora huset bredvid utedasset var också låst. Det hade inga fönster och liknade mest ett elskåp byggt i trä. Jag skulle just till att gå vidare när en hastig blick mot masten fick mig att rycka till. Först nu såg jag det järnstängsel som var satt upp omkring komplexet. Stolparna verkade så bekanta med sin mörkgröna färg. Var hade jag sett sådana stolpar förr? Jag visste att jag nyligen haft dem för mina ögon. Då slog det mig: det var samma stolpar som på Arne Hanssons tennisbana.

Precis som jag tidigare hade upplevt skogens skönhet och varit säker på att kroppen som gick bland träden och de små bäckarna var min egen, stod jag nu framför masten med en enda bild i huvudet: de mörkgröna stolparna på tennisbanan. De tycktes svaja som gardiner. Tiden stod stilla. Men denna tanke ersattes snart av en annan – en växande, overklig, isande känsla som började i svanken och fick nackhåren att resa sig. Jag var helt säker. Något hade plötsligt ändrats. Som en ton som plötsligt börjar lyda, ett lågt brummande man knappt kan höra och som hjärnan filtrerar bort efter någon tid. Som när man känner någons närvaro i mörkret eller när någon ser på en uppifrån ett fönster. En absurd tanke slog mig: att jag, genom att känna igen Arne Hanssons mörkgröna stolpar där, mitt i skogen, långt från huset och tennisbanan – hade fått något att vakna: något som innan jag kom hade sovit men nu riktade mig sin fulla uppmärksamhet. Jag var iakttagen, som en inkräktare, en brottslig förbrytare. Det var jag ju också, som skyltarna väl informerade mig om, men detta normala förnuft hade ögonblickligt ersatts av en annan, jagande, panisk känsla som i mitt sinne manade till flykt. Spring! Spring likt ett vildsvin som hittat högen med morötter och glupskt börjat äta samtidigt som jägaren lyfter geväret och skruvar på siktet. Det var ju ologiskt och overkligt, det visste jag väl, men de flesta vet väl hur lätt man med tankarnas kraft kan förvandla sinnesintryck, känslor och föraningar till rent vansinne och förlora allt förnuft? Utan att bli stående för att tänka började jag raskt gå längs grusvägen men åt andra hållet, bort från masten. Varför jag inte bara vände tillbaka mot stigen jag kommit från vet jag inte. Efter någon tid stannade jag för att vända mig om. Vägen hade svängt skarpt så att komplexet nu var dolt bakom skogen och endast masten kunde ses över träden – fast till min fasa, även om jag inte såg det, kände jag, eller snarare föreställde jag mig, att det, vad det nu var, långsamt och ryckigt kom springande bakom granarna, runt svängen och snart skulle stå på vägen bara 100 meter rakt framför mig. Jag fortsatte att småspringa, övertygad om att snart bli uppäten, samtidigt som mitt förnuft försökte mana mig till ro. Övernaturlighet finns inte, skrek förnuftet i mitt huvud. Det har ditt korta liv lärt dig för länge sedan. Tänk på staden du kommer ifrån! Tänk på ljusen! Vi fann elektriciteten, lös upp våra skogar och besegrade mörkret! Det var längesen! Längesen!! Efter vad som kändes som en evighet hade jag sprungit länge nog för att äntligen våga stanna och vända mig om. Jag blev stående och såg på masten. Trots att jag förstod att den nu var ganska långt borta över träden ville ögonen och resten av kroppen inte tro det. Än var masten nära, än var den långt borta över träden. Än stod jag framför den, än såg den på mig från sin höjd. Snabbare och snabbare skiftades perspektivet. Till sist var allt jag kunde se, som i en springa, granarnas täta toppar och mastens röda öga mot den grå himlen. Samtidigt som det svartnade för ögonen hann jag känna att jag lyftes upp–

Långsamt blev jag åter medvetande. Det krispiga men ändå dova ljudet av mina skor mot gruset blev högre tills jag insåg att jag alltjämt gick på samma väg. Bortsett från denna enkla förnimmelse – att jag gick på en grusväg – tänkte jag ingenting. Mina tankar tycktes ha stängts av – ett slags tankestopp – som om jag hade svimmat vid en våldsam flygplanslandning eller just återkommit från en omöjlig resa i tid och rum. Allt jag kunde konstatera var att jag hade trätt in i ett slags hypermeditativt tillstånd: svagt närvarande men mest av allt långt borta. Jag var inte rädd, heller inte ledsen eller glad, och kände mig inte längre jagad: det hade jag tydligen glömt. Verkligheten var på något sätt nollställt, som var jag evigt fastlåst i uppvaknandets första sekunder. Plötsligt var jag lugn, inombords lika tyst och stilla som skogen. En tunn dimma strök sig runt träden, dansade långsamt över ängarna. Granarna blickade hänförande med mörkgröna trolska ögon. Den hade kanske aldrig varit vackrare, den älskade skogen, med sina träd och stenar, mossa, kullar och dalar. På ett ställe trodde jag mig se vita blommor men när jag kom fram var det bara visset gräs som växte i en solbelyst glänta. Då, när solen gled in bakom molnen, slog det mig hur mörkt det hade blivit. Det vita gräset var plötsligt grått. Dimman som just var vit som mjölk eller kalk skuggade nu mörkt och hotande, tycktes nästan komma smygande emot mig. Reflexmässigt tog jag upp telefonen för att med GPS få veta var jag egentligen befann mig. Först kunde korset inte hitta mig men efter att ha flackat runt över hela världen landade det till slut på en väg som liknade den jag stod på. Bockatorpsvägen hette den. Den förde till masten men delade sig hela tiden i otaliga blinda småvägar som alla också hette Bockatorpsvägen. Till min lättnad behövde jag bara fortsätta framåt för att komma till Mjönäsvägen. Härifrån skulle jag gå ännu en timme för att komma till skogsvägen. Ett par gånger kom bilar körande och jag gick ner i diket eftersom jag inte hade reflexer. Det var skymning, tyst och vindstilla när jag till slut nådde fram till skogsvägen. Denna lilla grusväg, som trots att den var så bekant, hade alltid varit besatt av samma mystik som själva skogen. Faktiskt var det här jag hade upptäckt den, skogens eviga förvandling. Varje gång jag kom runt en sväng eller uppför en backe hade landskapet ändrat sig till oigenkännlighet. – Här har jag säkerligen aldrig gått förr, brukade jag säga med stora ögon som beskådade förändringen utan att kunna säga vari den låg. Det var heller inte bara nyhetens behag: skogen överträffade alltid sig själv. Men det var omöjligt att säga hur. Det gick ju inte att fråga. – Har du klippt dig? – Eller har du en ny kjol på? Nej, trots att varken träden, stenarna eller mossan egentligen kunde flytta på sig var det ändå som om skogen i hemlighet gjorde just detta: bytte plats på några stenar, flyttade en gran ett par meter till höger, lät mossa växa på en kal stenbumling, lät en bäck rinna ut till sjön. Men nyckeln till förvandlingen var ändå färgerna. Skogen kände inga gränser: än var den vit, än var den grön, än var den grå och brun, och oftast allt på samma gång. Hela tiden for skogen till skräddaren efter nya kläder. – Ljusgrön till björkens blad, den vitaste vit och svartaste svart till barken. – Denna gran som igår var ljus ska idag vara mörk, den djupaste mörkgröna färg, mörkare än mossan. – Nu till hösten vill jag ha alla färger, mest brunt men även orange, gult och röd. Mycket röd, jag älskar röd! Som om skogen inte var uråldrig lik sten utan ung och fåfäng som människor. Inget fick bestå, var det som om skogen sade, allt skulle vidare och födas på nytt. Den enda färg skogen inte tyckte om var blå, för den hade himlen och sjön redan lagt beslag på. Nej, endast när ljuset smög runt horisonten klädde sig skogen i blå. När solen varje natt lämnade dess sida för att söka andra länder förvandlades skogen igen, men på ett annat sätt. Blev mörk och kuslig, kanske till och med farlig. Nej, aldrig skulle jag drömma om att frivilligt ge mig ut i mörkret. Här var skogen en helt annan: slug som månen, hissig som vinden, mystisk som stjärnorna, hotande som natthimlens mörker. Jag tände lampor och undgick att titta ut genom panoramafönstret. Drog ner rullgardinerna i sovrummet, låste dörrarna. I sängen låg jag stilla och lyssnade. Förväntade varje sekund att något – ett ursinnigt vildsvin, en hotad älg, ett monster från sjön, vad som helst – skulle storma in i huset och bortföra mig. Men, som alltid, när solen stod upp dagen efter och strålarna belyste träden som inte hade flyttat sig kunde jag skratta åt min irrationella rädsla: hur kunde jag bli så skrämd av en skog? Den står ju bara där, orörlig och stilla som en jätte. Nu, däremot, gick jag på skogsvägen i detta hotfulla mörker jag fruktade så. Trots att inga tankar befann sig i mitt huvud var jag ändå rädd. En primitiv, medfödd rädsla för det okända: jag visste inte vad jag var rädd förr, men kände att något farligt gick runt där ute. Vägen svängde, gick upp och ner precis som den skulle men allt jag kunde se var långa skuggor som likt tentakler försökte gripa ut efter mig från mörkret. Mina sinnen var på helspänn, hjärtat bankade, kroppen var redo att fly, men allt jag hörde var mina steg och andetag. Allt jag såg framför mig som jag famlade fram genom mörkret likt en vålnad var länstolen och brasan – den trygga hamn jag sökte i den osynliga stormen. Ungefär halvvägs till huset korsar skogsvägen en liten bäck som egentligen bara är en vattensamling och oftast, i alla fall på vintern, är livlös och tyst. Vattendraget hade bildats när en stor tall föll en höststorm varmed dess rötter inte längre kunde nå vattnet. – Mycket typiskt, sade min far. Vi får lägga ett rör under vägen. Så ordnar det sig. Trädet får ligga och ruttna. Trädet låg där än. Rörde man vid det brakade det ihop, helt ihåligt som det hade blivit. När jag nu närmade mig tog det ett tag innan jag insåg att tystnaden omkring mig hade brutits av ett porlande ljud, knappt märkbart över mina steg och andetag. Ljudet var så svagt att det var först när jag stod framför vattendraget som jag insåg – till min ögonblickliga och fasansfulla förskräckelse – att vatten forsade från ena sidan av vägen till den andra. Det var omöjligt. Bäcken rann! Min kropp ville rusa, lägga benen på ryggen i ett desperat försök. Knäna vek sig, allt var klart, jag var redo att springa – men något höll mig kvar. Plötsligt prasslade det till i buskarna bakom mig. Instinktivt vände jag mig om men såg inget. Till min förfäran insåg jag då att jag inte kunde se något som helst, inte ens händerna framför mig, inte ens skuggorna eller mörkret. Mitt hjärta rasade. – Vad händer! skrek jag. – Aaaah!! Som ett svar blev bäcken livligare och forsandet högre. Min röst hördes inte längre trots att jag säkert skrek. Samtidigt lyftes jag upp. Det sista jag såg innan jag svimmade var masten, högre än något annat i hela världen, som för andra gången lös på mitt skräckslagna ansikte med sitt röda sken–

Likt en snok eller huggorm plogar Mjönäsvägen sig igenom skogen längs den östra sidan av sjön Immeln, som med sina hundra öar och tusen vikar utan konkurrens är den mest steniga i hela Göinge. Far man i båt ska man inte bli överraskad om en svart klippa plötsligt dyker upp mellan vågorna där, som man trodde, mitt på sjön. Positionsbojorna tycks otrovärdiga när de än föreslår att man ska segla få meter från klippstranden och än lockar med ett snävt utrymme bredvid en flera meter hög klippformation som hotfullt häver sig över vågorna. Min stackars far – som det annars aldrig var särskilt synd om – som han gormade och skrek. – Usla sjökort! Hade han vatt här skulle jag ge han en… Det var nämligen Arne Hanssons gamla sjökort. Vi hade funnit det i en låda tillsammans med en kikare som fortfarande låg i sin förpackning. Eftersom sjökortet var i så gott skick hade min far inte köpt ett nytt. – Stenar flyttar inte på sig, sade han. Det vet du väl. De blir där de ligger. Men gång på gång fick han denna tes motbevisad. Att sjökortet var problemet slog honom aldrig in. Till slut köpte han en metallbåt och byggde till propellern ett speciellt skydd mot stenar. – Sjön Immeln är annars känd för sin Immelneka, en bred roddbåt som knappt sticker ner i vattnet, sade jag. – Nu har vi en metallbåt och så blir det. Så kan vi köra var vi vill.

För trots alla stenar i jord och sjö är det väl ändå så att ihärdighet och nödvändighet formade landskapet till gårdar, ängar och byar och så småningom förvandlade människorna till stadsbor. Ändå, när man kommit ut från skogsvägen om natten och har framför sig Mjönäsvägen och den stora mörka skogen måste man minnas at gå åt höger och inte svänga en enda gång ifall man vill komma tillbaka till det gamla liv man nu levde i den stad man nu kom från. Först kommer man förbi Mjönäs, som är en liten by med ett par hundra invånare men som detta till trots ändå har sin egen fotbollsbana och ett lag i Division 5 och som har en om somrarna välbesökt sandstrand. I Kaffatorp bodde den kände konstnären Gert Kaffa som donerade sin samling bonderedskap och skolbänkar från 1800-talets till det lilla karolinertorp som ligger framför skogsvägen och som numera fungerar som fornminne och samlingsplats för folk i bygden intresserade av områdets historia. Själva byn Immeln – som så klart tagit sitt namn från Östra Göinges största och örikaste sjö – ligger på andra sidan men kan med metallmotorbåt från Udden nås på under en timme om vinden blåser rätt. På 1800-talet kallades den gamla sjön Emelen, på Harry Martinsons tid Immelen, nästan som himmelen, himlen. – Nu tar jag båten till Immelns badplats, sade min far varje solskensrik sommardag. Med metallbåten ville han hellre bada där än vid bryggan på Udden.

Efter Mjönäs möter man mer skog och om natten ska man vara extra vaksam här eftersom gatubelysningen strax upphör och endast månen, om den kan för molnen, lyser över djur, skog och väg. Det känns som en evighet innan man äntligen möter något upplyst, något som först ser ut som en maskinhall. En parkeringsplats framför ett stort ljusblått skjul utan fönster. Med gula spretiga bokstäver står det målat ”Kaj Anderssons AB” och trots att man tittar och försöker tänka är det omöjligt att gissa vilken verksamhet som ryms där inne. Mest är man här glad för de stora gatlyktor som satts upp och som lyser med sitt gula ljus hela natten som en slags fyr för vilse skogsvandrare –inte för att folk från Göinge vanligtvis gick runt där inne i skogen, som överallt där varken djur- eller människostigar fanns var så vackert snårig och svårframkomlig. Så möter man några hus. De flesta är grå eller rödmålade och har halmtak. Gamla bondgårdar som tidigare varit gynnade av att ligga så nära vägen, men som numera endast är bostäder. Nummer 197 får man veta från en vackert handmålad träskylt och det är nu tydligt att människor bor här. Faktiskt, ju längre man kommer, ju mer lyser husen och ju mer tyckts de vara bebodda, nästan som om avståndet till civilisationen och inte människorna själva avgör hur levande de är. Ibland kommer bilar körande, dock aldrig bussar, ibland bilar utan ljus som kör fram och tillbaka. Här finns ingen lokaltrafik. Någon gång på denna långa färd till fots genom skogens mörker och vildsvinens dunkla månrike passerar man alltså genom porten där trädens toppar möts i en båge. Vid denna osynliga gräns är man faktiskt tillbaka i världen, åter bland folk, en medborgare i samhället. Knappt märkbart lyser nu ljuset i hus och lyktor svagare, tiden går åter så snabbt som den brukar göra och ens tankar börjar åter kretsa kring jobb, familj och relationer. ICA i Arkelstorp, om man kommer fram, är en välinredd och ljus affär längs huvudvägen som inte bara tjänar folket i byn, den största inom flera mils omkrets, utan också alla andra småbyar, torp och gårdar i denna del av Östra Göinge. Här finns förutom ett välsorterat och brett sortiment också en pengaautomat och möjlighet för utleverans från Systembolaget. Hit tar man sin stora vattendunk på 40 liter ifall ens lilla skogsresidens inte är ansluten till kommunens vattenrör eller brunnen har torkat ut. Mitt emot ICA ligger sedan ett par år tillbaka traktens enda tankstation som egentligen bara är en självbemannad bensinpump. Var man tankade innan denna kom på plats vet jag inte. Kanske körde man ända till Knislinge eller Glimåkra eller hade man sitt eget bränsleförråd. Jag minns dock från min barndom en orange bensinstation någonstans i skogen, bredvid vilken låg en korvkiosk som hette Lena’s Kiosk eller Lena’s Korvar. En mystisk antikaffär med allehanda bondfynd från svunna sekel har så vitt jag minns alltid funnits i Arkelstorp: man svänger bara vänster på andra avfarten efter ICA.

Jag vaknade med en duns, som om jag just hade landat. Det var mörkt utanför. Hur länge hade jag sovit? Jag reste mig och började planlöst gå runt i huset. Hade jag haft tid kunde jag märkt efter om jag ens kunde tänka men vid vedspisen möttes jag av en skräckinjagande syn: en eld brann i vedspisen. Brasan var levande! Ilande, iskalla stötar strålade upp längs ryggen och fick återigen nackhåren att resa sig. Samtidigt hade jag ju just vaknat och kunde inte helt registrera vad jag såg. Inne i spisen låg de glödande resterna av tre stora klabbar som söndervittrade och förkolnade ändå hade bevarat sin form. Under dem låg ett hav av glödande aska som sprakade och knittrade när jag öppnade luckan, nästan som om elden betraktade min skräckslagna överraskning. Trots att jag inte var en expert på brasor och bål kunde jag ändå förstå att inte mer än en timme kunde ha gått sedan klabbarna lades i spisen. Förfärad över just denna tanke, att någon hade varit inne i huset medan jag sov, gick jag med snabba steg först till den ena och sedan till den andra ytterdörren som dock båda två var låsta. Jag blev stående, likt en zebra som lejonen hunnit ifatt, visste inte vad jag skulle göra, om något. Vad var klockan egentligen? Kvart över fem på kvällen. Utanför ven vinden, det kunde jag veta trots mörkret eftersom blad och kvistar ideligen blåstes på de stora fönstren i storarummet. Som jag stod där förlamad av skräck tycktes ljudet av dessa blad och kvistars spelande på fönstren än bli starkare och än svagare, som om allt ljud i hela världen pulserade rytmiskt. Pulserandet tycktes vara synkroniserat till den stora ådra som löper bakom örat. Paralyserad, hypnotiserad, blev jag stående: bladen, kvistarna, vinden, fönstrena, pulsen. Allt, alla tankarna, flög runt. Inget konkret kunde fångas. Mitt hjärta! Dunk, dunk, dunk. – Aaah! Först när jag tvingade mig själv till att yttra ett ljud, ja nästan skrika, lyckades jag bryta förbannelsen. Men vinden blåste, dunkandet på fönstrena fortsatte. Och vedspisen var tänd. Så egentligen var inget löst eller förklarat. Utan att veta varför förde mina steg mig till köket. Då jag såg i kylskåpet att jag inte hade kvällsmat och märkte hungern i min mage beslutade jag mig för att köra till ICA i Arkelstorp. Det lät som en plan. Det var precis vad jag skulle. Med min svarta rock om mig och kepsen från Kreta på huvudet fick jag hålla hårt i dörren för att den inte skulle blåsa upp. När jag väl kom ut tog vinden fatt i kepsen så att den genast blåste bort. I de få sekunder det tog för kepsen att svepas upp bland trädkronorna och vidare ut över Immeln hann jag i mitt inre kort begråta denna keps, som jag hade köpt när vi var på semester i Grekland för ett par år sedan. Det hade varit en härlig semester, vi och vår dotter hade älskat hotellet och stränderna, men allt blev förstört av ett bråk om en petitess i bilen på väg hem från flygplatsen. Kepsen, förutom att den var fin och jag alltid hade gillat kepsar, hade jag burit som en symbol för att kärleken övervinner allt, att inget bråk i världen kunde ta vår semester på Kreta ifrån oss. Nu for den runt med vinden, förlorad för alltid. Medan jag började köra längs den kusliga skogsvägen, där bakom varje träd tycktes gömma sig något fasligt, tänkte jag endast ytligt på symboliken i kepsens försvinnande. Tidigare, under andra omständigheter, brukade jag roa mig med att där på skogsvägen om natten stanna bilen för att släcka ljuset och se det tysta mörkret komma närmare. Åh nej, helt ensam i skogen i en bil som stannat, brukade jag skämta. Nu låste jag dörrarna inifrån och höll hårt i ratten för att så säkert som möjligt styra min gamla Citroen över den hoppiga skogsvägen, runt svängarna och förbi de stora stenar som, om man råkade köra över dem, kunde repa bilens undersida. När jag kom ut till Mjönäsvägen kunde jag inte undgå att se mot fornstugan som låg där tyst och vacker med sitt halmtak. Bredvid stod en julgran med belysningen tänd trots att det var efter nyår. Bilens strålkastare belyste gården samtidigt som jag svängde. Men som ljuset nådde fornstugans yttersta kant ryckte jag plötsligt till: mellan gaveln och julgranen såg jag en gestalt – en vålnad, helt klart en människa, men nästan skugglik i julgransbelysningen – komma gående emot mig. Ryckigt och mekaniskt vandrade den emot mig, tycktes bära på något stort i sina utsträckta armar.
Som bilen fortsatte att svänga och strålkastarna bländade dess ögon lyfte den sina händer mot ansiktet. Samtidigt tappade den det den burit på, som föll till jorden och tycktes gå i sönder. – Aaah! Kör för helvete! Gasen i botten! VRRRROOOOMMM!!! I backspegelns mörka ram såg jag den svagt upplysta vägen med skogen och det bruna diket på varje sida samt julgranens belysning och – sjutton galna hundar! – gestalten som medan den såg efter mig böjde sig ned för att plocka upp det den tappat. Allt försvann snabbt bakom backen och ersattes snart av ett totalt mörker. Det slog mig där i all faslig förvirring – och fråga mig inte varför, för jag hann ju knappast studera skepnaden i särskilt lång tid – att detta var min far, som kom gående från fornstugan tillbaka mot huset efter en av de långa promenader han brukade ta efter kvällsmaten om sommaren.

90 kilometer i timmen for jag genom Mjönäs utan några som helst tankar, endast genomgripen av fasa. Vackra Mjönäs, som jag åkt förbi så många gånger, som med sina gamla bondehus och upplysta trädgårdar trots allt tycktes ge mig en känsla av lugn. De fanns ju här än trots allt – människorna, livs levande – bara få minuters körsel från mig. Allt jag behövde göra var att banka på och berätta vad som hänt. Så skulle allt bli bra. Men bakom de mörka fönstren såg jag inget röra sig och som jag fortsatte vidare längs vägen fick jag en kuslig tanke om att ingen var hemma i husen, att hela Mjönäs var tomt. Spöklikt. Ja, kanske till och med att vålnader, som det jag tydligen just hade sett vid fornstugan, bodde i husen. Jag skrattade, mest för att höra min egen röst över den högljudda motorn som trots allt brummade på som den skulle. Och strålkastarna lös som de skulle. Vid en sväng insåg jag att jag körde i 100 kilometer i timmen och bromsade. Träden, hastigt upplysta och svarta igen, vällde förbi mig på båda sidor likt ett tidlöst inferno, förhäxade sekunder i ödets timme. I alla fall fungerade bilen. Och egentligen, hur kunde jag inte annat än skratta åt allt som föregick, vad mitt liv plötsligt hade börjat handla om med master, spöken och en skog som blivit levande. För att inte tala om den förbannade blåsten. Plötsligt for Lerjevallen förbi på min sida. Denna vall av lera är egentligen ett vackert område runt en sjö med vandringsleder, sommarhus och vindskydd, rikt befolkat om sommaren. Om vintern när det är snö kan man åka skidor och kälke i vallens branta backar. Jag skrattade vansinnigt. Snart kom den, portalen, den brukade alltid komma efter Lerjevallen, även om Mjönäsvägen slingrade sig som en huggorm och saknade egentliga riktmärken.
Men där var den, precis innanför strålkastarnas räckvidd. Här var den, min räddning! Som hade jag vunnit wasaloppet lät jag bilen ge allt den hade över mållinjen. 7.

Ödet är en märklig sak och kanske inte något vi människor vanligtvis grunnar över. Tolstojs berömda ord om att alla lyckliga familjer är sig lika men varje olycklig familj sin egen torde ju också kunna appliceras på enskilda människor. Inte tänker vinnaren av ett cykellopp på ödet när prispallen beträdes utan lägger snarare fokus på timmars hård träning, rätt kost och bra däck för väglaget. Lyckliga älskare som efter många år ensamma, ”bara oss två”, bildar en familj som är harmonisk utan att det ursprungliga förhållandet förtvinar talar heller inte om ödet när de på parmiddagar berättar om hur de möttes. Nej, ödet tycks ha en negativ klang och kommer oftast endast på tal när en rad olyckor kulminerar i ett konkret misslyckande med alltomfattande konsekvenser. – Det var ödet, sade bonden då den gamla traktorn som egentligen för många år sedan skulle fått nya bromsar en dag inte kunde stanna och körde in i ängen och över ett par stackars får. Men vems öde var detta, bondens, fårens eller traktorns? Spekulationer som dessa kan kanske aldrig frias från det faktum att saker och ting tycks hänga ihop. En stackars familjefar – vars båda föräldrar var alkoholister och som alltid har kämpat mot flaskan men en dag efter att ha förlorat jobbet mister kontrollen och påbörjar en nedåtgående spiral – fördärvar ju inte bara sig själv utan också resten av familjen. Knappast kan man säga att detta var barnens öde när allt man vet om saken är att fadern var alkoholist. Ödet är ett begrepp som beskriver ett resultat utifrån några premisser. Allt detta till trots brukade jag tänka på vårt möte som ödet.

Det var en orolig tid, en fantastisk tid och en fruktansvärd tid, allt på samma gång. Innan jag började hade jag haft många fantasier om livet vid universitetet och det tog ett tag innan jag förstod att mitt studentliv inte var helt som alla andras. Faktum är ju att Köpenhamn är ett dåligt ställe att vara om man som jag var svag för lockelser och född med en destruktiv ådra. Det var alltför lätt att hoppa över föreläsningar och inlämna halvdåliga uppsatser skrivna natten innan, och alltför nära till både Christiania och säkert tusentals krogar vid varje hörn som alltid var öppna. Om fredagarna samlades vi studenter på barer och blev fulla för att sedan ge oss vidare ut i nattlivet. Måndag var det föreläsningar igen men inte för mig: jag fortsatte att festa. För varje termin, samtidigt som jag blev en mer effektiv student, blev också mitt leverne mer och mer utsvävat. Jag kunde vakna onsdag eftermiddag stinkandes sprit ur munnen, kanske naken eller med ena skon på och den andra borta, eller med ett namn eller nummer skrivet med tusch på armen utan att minnas hur jag hade kommit hem. Och det skiljer sig nog från person till person men alkoholens depressiva biverkningar var något jag snabbt lärde mig att frukta, och så även abstinensen, som kunde vara i två dagar: skakande händer, rusande hjärta, svetten, känslan av att falla ner i ett hål när man håller på att somna. Samtidigt hade jag alltid varit duktig i skolan och hade utan problem, med goda betyg dessutom, genomfört gymnasiet och därmed med god marginal kommit in på självaste läkarlinjen vid Köpenhamns Universitet – utan att veta vare sig vad en läkare egentligen gjorde eller varför jag skulle bli en. Ofta som jag låg där insvept i klibbig ångest undrade jag när jag egentligen skulle träffa henne. Hon, den rätta, den ögonblickliga livsfränden som inte bara skulle återuppliva mitt slockna hjärta utan också rädda mig från detta ensamma och meningslösa studentliv. Hon som skulle få mig att äntligen växa upp, sluta vara destruktiv och mest av allt ge mig något att leva för. Huruvida detta slags magiska tänkande är något varje människa befattar sig med har jag aldrig kunnat svara på (i perioder var jag definitivt deprimerad). Begreppen själsfrände och ”den rätta” är ju trots allt en del av vårt språk. Men det är väl här som med allting annat: lagom är bäst. Blind är den som aldrig hör kärleken banka på dörren. Vansinnig är den som varje dag väntar i regnet.

Att ödet skulle se på mig denna dag kunde jag förstås inte veta när jag tidigt om morgonen slog upp ögonen för att strax därefter först cykla till och sedan med cykeln bredvid mig sitta på S-tåget mot Glostrup Hospitals hjerteafdeling där jag den terminen, den sjunde utav tolv, hade föreläsningar och mottog klinisk träning. Det var en fredag i början av september och solens sista värmande strålar sken över cykelstigen och på oss studenter som nöjda och tillfreds efter en lång vecka begav oss tillbaka mot innerstaden. Som vi cyklade och pratade om allehanda ting fick vi idén att stanna vid första bästa bodega vi mötte på vår väg så snart vi nått Vesterbro. Här satt vi och drack iskalla öl och spelade tärningar. Denna fredag var den första i månaden vilket innebar ”Stor Fredagsbar” på Panum (läkarskolan), en lite extra maffig version med längre öppningstider och som regel fler besökare. Dit for jag utan att först vända hemom för att äta eller ta på festligare kläder och detta minns jag eftersom när jag mötte henne, tidigt på morgonen, hade jag fortfarande på mig den tygväska min syster köpt åt mig i Sydamerika och som innehöll bland annat min iPad och mitt stetoskop. Svårt är det för den svage att motstå de frestelser som bjuds där inne bland discolampor och vackra unga människor med hela livet framför sig. Först köper man en Giraff till 10 kronor och därefter en Fisk till 5 konor och snart står man och pratar med någon man känner som mer än gärna bjuder på ännu en runda. Och en till. Och detta innan ens en kvarts timme har gått. Klockan elva när medicinernes fredagsbar stängde var jag därför redan kraftigt berusad. Ve den som i ett sådant tillstånd vänder hem för att sova! På gångavstånd från Panum ligger det numera gentrifierade men en gång bohemiska och dekadenta Sankt Hans Torv. Runt torget en kväll som denna flockas vackra människor utanför barerna där natten igenom växer vansinnig hetta, fylla och passion. Min indiske vän Deeraj, en ursprungligen utbytesstudent från Hyderabad som hade stannat kvar och nu i många år utan lycka försökt starta en karriär inom sociala medier, mötte mig på torget som vi gick till den ökända Mexibar, medicinernes första favoritställe, där det till låga priser serverades cocktails och drinkar. En stark Bloody Mary är ju precis vad man behöver innan färden fortsätter via taxi till Kødbyen, en plats som kanske knappast behöver beskrivas, om det ens går. Det är kanske lättare att säga vad det inte är: en lugn och stämningsfull vinbar där vuxna människor kan njuta av Bordeaux och givande diskussioner. Det finns de som vandrat in i Kødbyen utan att komma ut igen. De flesta som dagen efter trots allt vaknar upp minns kanske blinkande lampor och att ha stått i den ena kön efter den andra på en plats som rent faktiskt är en gammal fisk- och köttmarknad men som sedermera i anarkistisk anda har blivit till Köpenhamns utan tvivel största rövhål. Här på en av barerna, säkert Crazy Nights, satt jag alltså denna ödets natt med Deeraj vid min sida, som likt en Sancho Panza trots sina år i Köpenhamn alltid var lika naiv och charmigt oförstående när jag för fulla lungor och till säkert hundra människors stora förnöjelse sjöng Tom Waits Rosie och om jag minns det rätt också Sådan är kapitalismen. – Hun var fattig, hon var ärlig och en stolthet för sin bygd.

Inte lika mörk som skogen om vintern, heller inte lika kall, men ändå höljd i blå och grå dimma var därför morgonen klockan sju då taxin stannade på Nørrebrogade. Det var inte en slump – sedan tidernas begynnelse, långt innan mitt liv började – jag ensam fortsatte längs Elmegade medan min vän Deeraj gick andra hållet. Här sammanstrålade tusen indicier och kulminerade hundra nätters ensamhet. Här slutade resan genom Köpenhamns skitiga gränder och mörka krogar. Här var framför mig till sist det jag så länge hade sökt efter. Här var det, ödet.

Elmegade på Nørrebro, den smala gata med 7-11 på hörnet som långsamt svänger och slutar vid Sankt Hans Torv, där caféer, barer och små butiker ligger staplade sida vid sida så att människor hela tiden söker sig härtill och Elmegade kanske aldrig sover. Vid trottoaren framför en port satt en grupp människor som fortfarande var vakna och festade än. Självklart var jag tvungen att stanna, jag minns tydligt mina upprymda tankar och att jag hade nyktrat till betydligt. De välkomnade mig, gav mig en Tuborg, var glada att jag ville göra dem sällskap. Samtalen fortsatte, jag deltog, berättade om mig själv och min kväll. Jag hade slitna jeans, väskan var inte förlorad. Mina skor var också slitna, sulan hade gått upp och hängde löst. – Ta av dig skorna så ska jag massera dina fötter… om du vill. Det var hennes röst. Nu såg jag henne för första gången, klädd i svart som alltid och svartvita VANS. Det långa tjocka håret som var både brunt och rött. Hennes ganska runda ansikte med den lilla näsan. De stora ögonen som kunde skifta från grönt till brunt likt botten på havet vid en strand i medelhavet. Hennes små händer som sensuellt smekte mina fötter sände varma strålar längs låren och fick mitt hjärta att banka snabbare. Fick mig att förstå vad hon ville, vad detta handlade om. Vi gick från de andra. Vid en lekplats puttade hon till mig hårt så att jag nästan tappade balansen. – Förstår du nu? Jag klättrade upp på rutschbanan och åkte ner. Solens strålar bländade mig, gräset glittrade i guld. Som jag hade väntat, som jag hade drömt och önskat. Ack, himlen och solen, gräset och måsarna som flög över kyrkogården där vi kysstes första gången: allt kanske bara kulisser i den scen ödet sedan länge arbetat på.

Arkelstorp låg tyst och stilla, gömt i skogens mörker, hus och vägar höljda endast i ett orange sken. Hade det bara varit lite kallare hade det snöat. Genom lampornas ihåliga paraply föll ett stilla regn, dess fallande droppar nervöst omkringkastade av den lätta vinden. På den silvergrå himlen bakom de tjocka molnen lös månen men ljuset nådde inte jorden. Under en gatlykta, som under en spotlight, stod en dam med en hund som skulle kissa. Hunden skulle just lyfta benet när den plötsligt hörde något och blev stående. Damen ryckte irriterat i kopplet. Sedan kunde hon också höra det. En bil som kom närmare. En motor som morrade dovt och hjul som slirade på asfalten. Det var jag, kommen ur infernot med helvetets alla hundar efter mig.

När jag for genom porten hade jag känt ett lugn inom mig, att allt nog skulle bli bra. – Allt ska nog bli bra, sade jag och såg mig i backspegeln. De första minuterna hade tanken ekat i mitt huvud som ett mantra. Men frågan var bara om jag hade inbillat mig lugnet, som hade varit mycket kortvarigt. Synen av gestalten, tankar om masten, elden, bäcken och skogen – allt for ideligen runt i mitt huvud tills jag egentligen inte kunde annat än att skrika. Som om jag först nu hade vaknat upp till min nya verklighet. Därför såg jag inte STOP-skylten och hajtänderna som varnade för att Mjönäsvägen nu anslöt till den stora vägen från Blekinge. Utan att sätta ner farten eller ens titta efter andra bilar dånade jag genom Arkelstorp. Hade jag inte sett damen och hunden hade jag nog bara fortsatt vidare mot Kristianstad. Men jag såg dem, och när ICA äntligen dök upp på min vänstra sida svängde jag så kraftigt, rakt mot affären och tvärs över vägen utan att bromsa, att jag förlorade kontrollen över bilen. Jag kastades fram och tillbaka, från sida till sida. Det kändes som en evighet. Till slut stannade snurrandet. Motorn hade stängts av, säkert när jag släppt kopplingen. Bilen hade jag parkerat tvärs över vägen, med öppna dörrar och nyckeln i. Jag märkte heller inte det lätta regn som föll, heller inte snöflingorna som långsamt och ryckigt dansade i den kalla luften. Motorn klickade metalliskt och tycktes pysa, annars var allting tyst när jag gick in på ICA. Kassörskan såg länge efter mig i den tomma butiken. Det slog mig inte att undra var alla människor var, hur tomt och på något konstigt sätt ihålig hela butiken verkade. Ljuset var starkare, nästan bländade mina ögon. Efter att paniskt samlat några fryspizzor och färdigrätter stod jag framför kassan. – Det var värst som du ser ut, sade hon och såg på mitt öga. Jag visste så klart inte vad jag skulle svara, är inte ens säker på att jag registrerade hennes ord. Att höra en mänsklig röst, att se en annan människa efter allt jag hade varit med om kändes så overkligt att jag omedelbart viftade bort hela upplevelsen. Mastens röda öga, den levande bäcken, brasan som tände sig själv – detta var ju min plötsliga verklighet, min dramatiska och skrämmande, magiska referensram. Jag var en förrymd fånge från det svunna riket, det från andra sidan porten. Detta skulle kassörskan aldrig kunna förstå, var meningslöst att ens försöka. Såvitt jag minns sade jag inget till henne, inte ens farväl. När jag kom ut märkte jag snön som föll från en silvergrå himmel. Ett tunt lager snö hade redan lagt sig på vägen och över min bil, min Citroen C1 Sport Edition där fronten faktiskt liknar ett ansikte. De vita ögonen blänkande, nästan glimrande, skingrandes genom de fallande snöstjärnornas täcke.
– Kom in, tycktes den säga. Låt oss åka tillbaka i tiden. Arkelstorp var sig likt trots allt. Det snöar en kväll i januari.
Skogen rusade förbi mig på båda sidor, motorn brummade. Lerjevallens upplysta vandringsleder tycktes spöklika och Mjönäs verkade lika tomt som förut. Trots detta behöll jag mitt lugn och kunde avvärja de skrämmande associationer skogsnatten och den ensliga vägen lockade med. När fornstugan kom inom synhåll saktade jag ned men såg inte ett spår av gestalten eller det den tappat. När jag kom till bäcken som kvällen innan varit levande kunde jag inte låta bli att stanna bilen helt och veva ner rutan. Som förväntat låg vattendraget lika tyst och livlöst som det alltid gjort, som det skulle göra om vintern. Det är egentligen otroligt hur lätt man glömmer motstridande fakta om dessa inte passar ens världsbild. Det faktum att gestalten inte sågs till vid fornstugan och att bäcken låg livlös var nog för att jag skulle avfärda alltihop – allt som hänt sedan jag ankom till Udden – som rena fantasier. – Att jag kunde bli så skrämd, sade jag med en lättnadens suck när jag parkerat bilen efter att ha kört i ettans växel uppför den långa backen. – Det var ju bara drömmar, sade jag. Fruktansvärda, omöjliga och ovanligt verkliga, men ändå bara drömmar. Mitt försvagade sinne hade spelat mig ett spratt. Det snöade inte längre. Vinden, allt starkare som natten närmade sig, blåste över mitt förvirrade ansikte som jag trädde in i huset.

Ibland är allt som behövs för att en ballong ska spricka en liten nål. Lika snabbt som motstridande fakta kan glömmas kan verkligheten åter förvandlas till ren, skärande skräck. Detta erfor jag strax när jag kom in i vardagsrummet. Efter att ha slängt av mig rocken gick jag mot bordet för att lägga ifrån mig bilnycklarna men stannade plötsligt och blev stående. På bordet hade jag fått syn på något som bestämt inte låg på bordet när jag åkte till ICA. Ett brev. Noggrant staplade, bleka, gula ark. Spretiga bokstäver på raka linjer med vad som liknade en ganska spretig handstil. Allt detta registrerade mina ögon samtidigt som resten av kroppen på få sekunder åter arbetade sig upp till full stridsduglighet. Hjärtat bankade, munnen var torr, nackhåren reste sig. Jag var redo att flykta. Men vart skulle jag springa? Det första jag gjorde var att rusa till brasan för att se om elden var levande. Så mycket kunde jag ändå, en slags metodik styrde trots allt mina handlingar. När jag konstaterat att vedspisen endast var fylld med aska gick jag tillbaka till bordet, lyfte ett ark från bunten och höll upp det framför mig. Handstilen tycktes bekant… den liknade – till min oerhörda fasa – min egen!

Ja, arma människa tänker man, och hade kanske förväntat att någon form av kollaps skulle inträda. Att jag skulle svimma igen, eller desperat kasta mig till golvet. Egentligen var nog att kollapsa det jag allra helst ville, eller låta monstret där ute i skogen fånga mig. Det var ju uppenbarligen det som skulle hända. Allt var en långsam lek som fortsatte tills jag blev vansinnig. Men likväl började jag läsa. Vad skulle jag annars göra? Vilka andra medel hade jag till mitt förfogande, helt maktlös som jag var, oförmögen att bjuda motstånd? Någon hade uppenbarligen lagt pappersbunten på bordet för mina ögon att se. Som jag stod där med det blekgula gamla pappret prasslande i handen började fönstrena att knaka. Vinden hade blåst upp till storm, precis som de andra nätterna.

Dagens människa lever långt från skogen, i både kropp och själ. Skogens väsen, dess lekfullhet, dess fåfänga och förvandlingar är blott mystiska begrepp som nästan ingen längre tror på. För det handlar väl om att tro? Släpper man en stadsbo från en helikopter i skogen om natten kan man säkerligen höra de skräckslagna skriken över rotorbladens bullrande. Även om man därefter släpper ner både karta och proviant kommer skriken att fortsätta hela natten. Vi har på något sätt glömt var vi kom ifrån. Skogen är bara något vi far förbi i våra bilar. Något vackert. Något viktigt vi inte kan leva utan. Detta vet vi, men egentligen vet vi det inte alls. Egentligen vet vi ingenting om vad som föregår bland träden när inget mänskligt är i närheten. När solen äntligen dyker upp mellan stammarna så att stadsbon framför sig kan se sina händer, som fortfarande krampaktigt håller om kartan, lyfter han kanske blicken mot himlen och spetsar öronen efter helikoptern. Men allt han hör är vinden som susar mellan träden. Kronorna som svajar. I gläntor där solen lyser vitt så att allt glänser kvittrar små fåglar. Ett par skogsduvor lyfter under stort klumpigt flaxande från en tall. – Hur kan djuren, tänker han, hur kan djuren leva här utan att vara rädda? Så kliar han sig i håret och fäster envist blicken på kartan, förväntar sig på något sätt att hans placering ska vara markerad med ett kryss. Men vi gjorde ingen markering på kartan. Och vattnet i termosflaskan är sjövatten man inte kan dricka. I matlådan ligger bara två äppelskruttar. Vi har gömt oss bakom ett träd för att analysera hans beteende. Först svär och förbannar han. – Jävla skog! – Varför fan skulle jag hamna här? – När får jag mina 30,000!! Kameran zoomar in på ansiktet som vrids i avsky när han smakar på vattnet, nästan frågande, komiskt frånvarande i grimasen. Öppnar matlådan: – Gamla äpplen!!

Jag var inte olik denna stadsbo då jag satte mig i länstolen med det gula arket framför mig: lika skrämd, lika hopplöst förankrad i falska premisser, lika huvudlöst förlorad mitt i skogen utan karta. Oförmögen, på något sätt förhindrad i att tänka hade jag utstått den ena skrämmande upplevelsen efter den andra. Det började med masten, varefter jag svimmade. När jag vaknade gick jag på Bockatorpsvägen – en väg jag aldrig gått på tidigare – utan en enda tanke i huvudet. Sedan kom bäcken, varefter jag svimmade igen. Jag hade vaknat i min säng, gick först mot kaffemaskinen men istället till brasan som var tänd. Skräckslagen hade jag rusat jag ut i bilen. – Kepsen! ropade jag plötsligt ut i rummet. Plötsligt mindes jag att den hade blåst bort över sjön. Dagen som hade börjat så bra. Jag mindes mitt goda humör och att, till skillnad från de första nätterna, inga mardrömmar hade stört min sömn. Vid fornstugan, det gamla karolinertorpet, hade jag sett en gestalt som bar på något. Tappade det när den lyfte händerna för att skydda sig mot strålkastarna. Först när jag for genom porten tycktes mina tankar ha återvänt till mig. Men skräcken hade strax tagit över– – Mycket mystiskt, sade jag och såg ut i mörkret. Mycket, mycket mystiskt. Jag trodde väl inte på riktigt att bågen över träden verkligen var en magisk portal? Nej, men jag hade tänkt det, hade föreställt mig det. Därför kan synen av porten omedvetet ha hjälpt mig att återvinna fattningen. Så långt så gott. I ännu ett exempel på hur jag ideligen kastades mellan hopp och förtvivlan reste jag mig från länstolen: glad över att jag hade lyckats sammanfatta händelseförloppet skulle jag göra mig en kopp kaffe. Jag hade inte ännu börjat läsa brevet utan lagt det på golvet bredvid. Men när jag öppnade kylskåpet för att ta ut en flaska vatten till kaffemaskinen frös jag till is: min förklaring hade ju inte förklarat något som helst! Jag hade ju svimmat! Något hade fått mig att förlora medvetandet! Jag mindes det nu, hur jag lyftes upp – men mindes också något annat, något högst besynnerligt… Nej, det var inte drömmar – jag hade ju inte sovit oavbrutet sedan jag ankom! – Åh nej, åh nej, åh nej, flämtade jag samtidigt som jag rusade tillbaka till storarummet efter brevet. Allt jag mindes var blott ramarna – själva innehållet var fortfarande lika dolt och mörkt som skogen utanför fönstrena, där odjuret traskade omkring. – Måtte brevet vara en karta, tänkte jag. Måtte det vara en karta som jag inte själv har tecknat!

Fredag

Jag går här i skogen och längtar efter dig. Allt är egentligen bra. Du ska se att tiden kommer lösa våra problem ännu en gång. Ögonbrynet gör ont men jag vet att du inte kastade så hårt med vilje, att du inte gjorde det för att skada mig. Jag blir här uppe några dagar. Ännu en gång ska jag låta skogens helande närvaro läka mina sår. Det är skönt men samtidigt gör det ont – varför ska vi leva såhär egentligen? Det måste finnas andra lösningar. Har du ringt till mäklaren än? Här uppe finns många ödehus men jag vet att du inte vill flytta från Danmark. Men egentligen ska vi ju inte ens bo ihop, det har vi ju pratat om många gånger. Det bästa vore kanske att hitta två hus bredvid varandra? Om vi bara hade pengar… Hur som helst, inget kan förstöra kärleken mellan oss och den kärlek vi ger vår dotter varje dag, varje timme och varje sekund. Oroa dig inte, jag har det bra. Hoppas att ni också klarar er och inte saknar mig alltför mycket.

Tårar strömmade längs mina kinder när jag med skakande händer lade brevet ifrån mig efter att ha läst det tre gånger. Det var bara det första arket i den tjocka bunten – och jag anade inte vad resten av brevet skulle avslöja – men ack så lättad jag var. Orden var inte märkliga eller skrämmande, sade inget om mastar, eldar eller bäckar. Det enda jag inte kunde förstå var när jag egentligen hade skrivit detta brev, som så väl beskrev mina tankar. Fredag stod det överst på brevet. Idag var det måndag. Jag hade alltså skrivit det den andra dagen, när jag vaknade omtumlad av de märkliga drömmarna om virveln på himlen. Jag tog en promenad och blev överraskad av den tidiga solnedgången. Solstrålarna upplyste vardagsrummet i regnbågens färger och jag kände ett hopp inom mig. Men sedan hade jag väl bara gått i säng och somnat? – Till detta behövs kaffe, sade jag och reste mig.

Med den kokande kaffekoppen i handen satte jag mig åter i länstolen och tog upp nästa ark. Vad skulle detta brev avslöja? Inte kunde det vara fler ord till henne eller om situationen, för vad mer fanns egentligen att säga? Det borde ju rimligtvis handla om masten, bäcken och elden, om odjuret nu kände till dramaturgi eller hade en slags djurisk känsla för handling. Handstilen var dock fortfarande tveklöst min egen. Fredagens brev hade gett mig en blodad tand. Nu ville jag veta mer, kosta vad det skulle kosta.

Ark #1:

Lördag Något har hänt, jag har kommit till en hemlig plats. Jag ser himlen i Östra Göinge. Jag är i den, svävar som en hök över landskapet.

Ark #2:

Jag går runt i gamla tider, i en by som tydligen heter Bockatorp. Jag pratar med bönderna som bor här i vackra stenhus. Lösenordet är Skt Helene.

– Bönderna? – Bönderna?! St. Helene? Som den ö Napoleon fördrevs till? Förvisso hade jag nyligen läst Tolstojs skildring av Napoleons återtåg från Moskva i Krig och Fred – men namnet tycktes på något sätt ha en annan betydning. Det var som om jag mindes något. Bockatorp… Som en sång man hört en gång, en vän från sin barndom man plötsligt möter som vuxen. Men aldrig hade jag varit i en by som hette Bockatorp. Förvisso hette skogen nära mitt barndomshem Bockakulla, men Bocka-torp – det hade jag aldrig hört talas om! Kaffen hade verkligen fått igång huvudet. Tankarna virvlade runt, värre än Malmös alla fiskmåsar, utan att jag kunde få fatt på en enda. Något höll på att vakna inom mig. Något spännande, fantastiskt, jag kände det i hela kroppen, det killade i magen. – Pratar med bönderna i trakten? – Ha-ha! Jag hade då inte pratat med några bönder. Tankarna blev ivrigare, gjorde piruetter, blev till vulkaner, brände hål i pannan. – Eller har jag?

Ark#2, fortsatt:

Jag ser sjön Immeln uppifrån, den mörkgröna skogen och kanternas märkliga form som ett stort W.

Jag ryckte till. – Jag… Jag mindes det! Synen av sjön Immeln högt uppifrån. Den irreguljära formen, den mörkgröna skogslinjen, klipporna i vikarna, de hundratals öarna. Som en film jag en gång sett och nu fick beskriven för mig. Som om orden resonerade med minnena och blev till en upplevd helhet. Som var kaffen whisky och jag redan kunde känna värmen svepte jag det som var kvar i koppen. – Jag minns det, jag minns det, jag minns det, sade jag om och om igen medan jag hämtade mer från kannan. Tusen hypoteser och påbörjade förklaringar vällde upp i mitt huvud likt lava. Men jag fick inte fatt i en enda. Ingen av tankarna kunde beklädas i ord så att jag kunde förstå vad jag tänkte. Tankarna var i en process: de höll på att minnas.

Ark#2, fortsatt:

Stenbumlingarnas skuggor svalkar våra ryggar, svettiga från arbetet i marken. Framför mig sitter vackra gammel-Hulda på sin pall vid bäcken. Hon hälsar på Ola som leder arbetet. Män och kvinnor bär stora balar hö. Glimrande vita hästar drar kärror med gödsel runt hörnet på ladan. Där står korna i sina bås, väntar ivrigt på att få komma ut på blomsterängen. Pär, drängen, tar en paus vid plogen. Medan han torkar svetten från pannan tittar han upp mot den ljusblå himlen och säger till Ida: – I eftermiddag blir det minsann regn. – Jaha, svarar Ida och springer vidare. Över oss alla står solen, både värmer och lyser med sina långa strålar.

Det var dödsstöten. Således – så gick det till – med ens förstod jag, med ens blev jag tvungen att inse ett obekvämt faktum: brevet var inte ett vykort från förr eller något avlägset en okänd en gång hade upplevt – detta var något jag hade upplevt. Något jag hade upplevt nyligen! Mötet på ängen med vålnaderna var mig lika nära i tiden som bilresan hit och bråket i torsdags. Jag mindes det klart: deras svettiga ryggar och de långa skuggorna över stenbumlingarna. I mina öron hörde jag deras röster: Idas ljusa och lite klagande, Pärs mörka och lekfulla. Jag mindes deras dialekter, den breda blandningen av blekingska och skånska som knappt gick att förstå. Och ängen var ju den äng jag stått vid när höken dök så jag rördes till tårar och talade ut över det frusna landskapet. Här hade gumman sin favoritplats, hade jag sagt. Här satt hon om kvällarna efter att ha arbetat i åkern. Eureka! Insikten fäste mig till förvissningen med långa spjut. Ängen hade varit frusen när jag talade vid den men som jag mindes den nu var den uppvärmd av solen och fåglar kvittrade i träden. Nyponbuskarna och bären var strålande, glimrande, solmogna, bin och humlor surrade mellan blommorna. Plogen hade stött mot stenarna i jorden. Jag mindes hur jag burit stenar och lagt dem i en hög. – Ska det bli ett stengärde? hade jag frågat. – Ja, sen flyttar vi dem upp i skogen, hade någon svarat. Vi har ett stengärde där. Gränsar mot Olssons mark. ”Något har hänt, jag har kommit till en hemlig plats”. Jag läste meningen om och om igen. Kunde jag minnas resan till denna hemliga plats? Nej, endast mörker omgav tankarna när de räckte ut mot det okända. Jag mindes att molnen hade kommit närmare, att jag liksom hade vaknat från ett drömtillstånd efter att jag talat vid ängen. – Det är ju ofattbart! Det är otroligt! ropade jag ut i huset. Plötsligt var jag arg, rasande, reste mig och gick runt. Satte mig igen, hade förväntat att brevet skulle förklara något, att det skulle göra mig klokare.

Klockan var halv två. Utanför blåste vinden. Blad och kottar kastades mot panoramafönstret. Kaffet hade gjort mig klarvaken, mina händer skakade. Plötsligt tyckte jag mig se någon stå där ute, men det var nog bara en skugga. Jag satt uppe till gryningen och läste. Hela brevet, alla fyra sidor, om och om igen.

Min far försvann en dag. Han hade varit sjuk länge. Det sade han i alla fall. Man kunde aldrig lita på min far. Fick han en idé i huvudet tog han den hela vägen: han kunde lika gärna ha hittat på sin sjukdom och spelat svag när han lyfte motorsågen. Det hade inte varit olikt honom. De döda, likt de levande, är överallt. På kyrkogården hör man dem prata nere i jorden. När ingen ser vandrar de runt som vålnader. De är inte farliga – varför skulle de vara det? Några dog som mördare men i döden är de goda, har försonat sina straff. I dalen bebodd av majestätiska bokar ligger de bruna bladen övergivna på jorden. Skogen – nyss så ståtligt lysande i himlen i ljusaste grön – återföds dag för dag. Från mull till blad: maskar, vatten och vind hjälps åt. Träden suger åt sig vad de behöver och förvandlar död till liv.

I brevet läste jag:

Lördag

Genom porten – för är det en port? Ljus blixtrar i alla färger från svart till vitt. En tunnel, ljus vid slutet.

Sedan hade jag vaknat gående på stigen. Vid bäcken hade jag svimmat och vaknat i min säng, lyfts upp.

Nu reser jag. Knappt vaken. Sinnena på spänn. Nu är jag framme. Uppe i luften över Östra Göinge.

– Svävar likt en gam över de dödas rike. Solen bländar mig som en lampa rakt framför ögonen. Över kullen ser jag dem på ängen. Pär vid plogen. Ida har satt sig i skuggan under ett träd.

Min far växte upp fattig i ett arbetarkvarter i Kristianstad. Kämpade sig upp, fick en utbildning, fick pengar. Flög över Saharaöknen i ett tvåvingat propellerplan. Reste genom Indien. Mörkret faller men stoppar. Ljusblått mot natten. Oljelamporna lyser i fönstren på husen där de samlas efter dagens arbete. Där går min far på vägen. En midsommarfest. Alla har folkdräkter på, färgerna vibrerar i halvmörkret. Min far står vid majstången och håller tal. – Det är så trevligt att vi samlas här i afton för att fira årets längsta dag. Må det alltid vara årets längsta dag! Skål! De lyfter sina krus och sveper det skimrande brännvinet. Sedan dansar de runt stången, runt och runt. Kramas och håller händer. Bleka, gula händer som lyser radioaktivt.

Böj arsen i vinkel Här vankas det finkel Här vankas finkel Här vankas finkel Och låt sen suparna gå

Vi äro små humlor vi Vi äro små humlor, vi Vi äro små humlor, som ta oss en geting Vi äro små humlor, vi

En osynlig besökare i en svunnen värld. För länge, länge sedan. Jag flyger över trakten.

– Jag också! Dansade runt majstången. Kom också gående på vägen i bondkläder. Blev förälskad i Ida och vann hennes hjärta. – Oss två, trots allt. Glöm aldrig det: Hans, prästen, gifte oss i Skärsnäs vita kyrka.

Hela Östra Göinge i gamla tider. Bondgårdar spridda över fälten. Vita kyrkor, små byar. Gamla människor som sitter och pratar och skrattar.

Min far ler, han har saknat mig, det kan jag se. – Ser du att Mjönäsvägen är en grusväg? – Förstår du var vi är? En vagn fylld med hö far förbi, dragen av två bruna arbetshästar. – Han ska bara upp till Olssons, säger Pär. – Du känner väl Olssons? frågar Ida. – Nej, jag… Jag visste inte vad jag skulle svara. Såg bara ner på marken, på mina trätofflor. – Nej, se! skrek Hulda från sin pall vid bäcken.

Nu lyser den igen.

– Den förbannade masten! Jag vände mig om. Det feta vetet på fältet bredvid ängen och allting annat, allt omkring oss lyste plötsligt i rött.
– Är det solen som går ner?

Som en broder till solen! Eller en fiende!

Min far tog mig till sidan. – De gillar inte masten.

Arne Hansson kom farande en dag.

– Han har något att göra med masten… – Här på Udden.

– Hulda brukade vara på Udden, sade Ida med tårar i ögonen och kom mot mig, tryckte sin skuldra mot mitt bröst, min arm om hennes andra, bleka, skuldra. – Tills den dagen… – Den förbannade dagen… De andra samlades omkring oss, såg på mig. Som om de väntade sig något av mig. – Hade han aldrig kommit… Då dök han upp på kullens topp, kom gående mot oss. Den kala hjässan glänste som en fyr i rött och vitt. Skuggan var tvådelt, både lång och kort.

Solen och masten sken över landskapet.

– Även i dödens rike kan friden störas. Även här måste man kämpa… – Kämpa för livet, skrek Ida. Glöm oss inte! Över oss blev himlen plötsligt svart. Endast vid horisonten, där solen ännu hade makt, lös dess strålar på trädtopparna och molnen som höjde sig i orange likt avlägsna explosioner. Arne Hansson ställde sig framför majstången. – Ni vet att ni inte får vara här, sade han barskt, säkert, och vände om mot Udden. – Var bor du? ville jag fråga min far men kunde inte finna honom.

Tänker man en tanke tillräckligt många gånger blir den till verklighet. Kanske inte fysisk verklighet, men mental: att min far skulle komma tillbaka från de döda var alltså ingen överraskning. När gryningens första ljus nådde mitt ansikte reste jag mig långsamt och mekaniskt: en förändrad man, mitt i skogens klädbyte. Det svarta mot det ljusblå. Först nu märkte jag hur kallt det var i huset. Mina händer var stela, fingrarna kunde knappt böjas. Överallt omkring mig på golvet låg de gula arken, spridda som löv efter en höststorm, en storm som hade förändrat skogen för evigt. Hela natten, om och om igen, hade jag läst brevet. Likt en sömnlös detektiv driven av kaffe och nikotin hade jag frenetiskt satt röda trådar mellan bladen samtidigt som minnena kom tillbaka. Alltmer mindes jag. Till slut var jag där. Till slut var den verklighet som breven beskrev min verklighet och inga tvivel rådde: jag hade varit i Östra Göinge i gamla dagar. Under natten hade min läsning flera gånger blivit störd av ett oljud utanför, men jag hade knappt lagt märke till det. När jag tittade ut kunde jag i alla fall inte se något. Men det var sant: något hade väsnats där ute. Saker hade blivit burna omkring och lagts på varandra. Jag gick runt mellan rummen för att hitta något varmt men hela huset var nedkylt, till och med elementen. Det undrade mig. Brasan hade ju varit tänd. Huset brukade kunna hålla på värmen när det väl blivit uppvärmt. Hade det plötsligt blivit så kallt utanför? Hur kunde elementen vara kalla? Strömmen hade inte gått, etc., etc. – Får väl tända en brasa.

Jag tog på mig gummistövlarna och öppnade dörren. Jag ryckte till. Där stod min far, livs levande, leende. Bredvid honom på marken en stor hög bränne, allt brännet från garaget och säkert ännu mer som han hittat. – Jag tänkte jag skulle hjälpa dig lite, sade min far med sin vanliga gamla humor. Samma kluriga leende med den lilla munnen på tvärs. Man visste aldrig var man hade honom. Men jag blev varken skrämd eller överraskad. Det var ju väntat att han skulle stå där. Som om vi redan hade träffats, helt nyligen, bara för ett par dagar sedan. Hela natten hade jag förberett mig: här var han, livs levande, precis som i brevet och som jag mindes honom. Han skimrade, lös i vitt och gult.
– Far… sade jag. Visste inte vad jag skulle säga, vilka ord som skulle vara min första. Det hade gått tio år. – Var det du som var uppe vid fornstugan? – Samlade lite ved till dig. Men du bländade mig med strålkastaren. Det var som om vi hade vunnit, som om vi bara väntade på startskottet. Hans ögon lös och strålade. Jag sprang emot honom. Min fars blå ögon, att få se in i dem igen. – Jag trodde du… – Så, så, sade min far. Hans kropp var varm i min famn, hans armar omslöt mig, hans hand klappade mig på ryggen. När min far klappade en på ryggen var det tid till att släppa. Men jag släppte honom inte. Han klappade och klappade. – Så, så, sade han. Du ska se att allt ordnar sig. Nu bär vi in träet i huset och så går vi en runda. 11.

Gryning, luften blå och krispig. Jorden svart och frusen. Allt tyst som i spänd förväntan. En svag dimma mellan de mörkblå träden som fortfarande stod där de skulle. Blott en strimma av solens ensliga strålar nådde över horisonten. Inget lös eller skimrade, bortsett från min far, vars kanter sken i vitt.
Jag var klarvaken, trots att jag hade varit vaken hela natten. – Inte konstigt med all den kaffe du druckit, sade min far. Vi gick på skogsvägen. Stegen ekade i den tysta skogen. Tio år sedan han försvann. – Vart tog du vägen? frågade jag min far. Först sade han inget, ökade bara takten så att han kom ett par meter framför mig. Sedan vände han sig om, såg mig in i ögonen, men ändå på något sätt förbi mig, sade: – Ja, men jag försvann ju inte. Han hade ett kryptiskt leende på läpparna. Bakom honom stod skogen, blå och svart, mitt i omklädnaden. Min far skämtade, det kunde jag märka. Så väl kände jag honom trots allt. En solstråle letade sig fram till hans kind, förenades med hans skimrande kanter. – Jag har ju varit här hela tiden. Det är ni som försvann. När min far var på det humöret kunde man sällan sätta honom på plats. Försökte man drog han bara skämtet längre. Tills allting, livet och verkligheten, blev till något absurt som ingen förstod. Han var liksom untouchable. Endast när han tillät det kunde man komma in till honom. In till hans kärna, den maniska maskin som utgjorde han hjärta och själ. – Berätta. Hur har du det? sade han och sparkade på några stenar så de flög över vägen. Som om han motvilligt var tvungen att ställa frågan. Jag började berätta. Att jag blivit färdig med läkarutbildningen. – Oj då! Att jag fått en dotter. Han sparkade på ett par stenar till, snubblade nästan. – Ser man på! Så har man blivit farfar. Att jobbet som läkare inte var vad jag hade förväntat. Att det var hårt, slitigt och otacksamt. – Ack, ja, annat var det på min tid. – Du var väl aldrig läkare? Han flinade. Hör du ens efter, ville jag säga, men lät det vara. Han var tydligen som han alltid hade varit, om inte värre. Uppe i ett träd skärrade en skata, högt och repetitivt, skräckslaget. Min far stannade. – Se den stackaren, sade han. Har förlorat sin unge. Den har trillat ner. Han gick fram till trädet. – Se, den ligger här. Halvt gömd i snåret låg en liten – verkligen liten, bara några centimeter stor – fågelunge. Inga fjädrar, naken och bar som om den just blivit född. Ögonen var slutna, den tycktes vara död. – Nej, den lever, sade min far och böjde sig ner. – Titta, se där! ropade han plötsligt och pekade bakom mig ut i luften. Jag vände mig om men allt jag såg vara bara dimman som skingrades och träden som blev stående. När jag vände mig igen hade han rest sig. – Vart tog den vägen? frågade jag. Fågelungen låg inte längre på marken. Min far såg på mig med luriga ögon samtidigt som han långsamt lyfte handen. Han pekade mot trädtoppen. – Där uppe, sade han. Jag såg upp men kunde inte se fågelboet som säkert var väl gömt bland grenar och barr. Till min förvåning hade skatan tystnat. Då slog det mig att min far på något sätt hade fått fågelungen upp i boet igen. Han såg på mig, studerade min förvåning med ett nöjt leende. En slags djävel-kopia av mig själv, tänkte jag. Vi hade i alla fall samma ögon. – Saker och ting är inte alltid som de verkar, sade han och gick vidare, sparkade på några stenar. Jag blev stående, kunde inte förstå vad som just hade hänt. Vilket märkligt första möte. Vi har inte setts på tio år… Genom sina konster och sitt sätt att vara hade min far på något sätt tagit över. Det var en föreställning. Jag kunde bara vara förbluffad, precis som han säkert ville. En lätt irritation smög sig på mig. – Vänta lite, ropade jag. Du måste lyssna på mig. Hon… jag fick en telefon i huvudet… – Tänk på skatan, avbröt min far och vände sig om, ropade tillbaka. Tänk på skatan som just satt där i trädet och skrek, olycklig och förlorad. Se nu. Nu har den fått sin unge tillbaka. Nu är allt bra igen. Tänk på hur många sådana skator det finns här i skogen. För att inte tala om i hela världen. Ja, tänk på alla skator. Alla problem. Såg du inte att problemet just löste sig av sig själv? Vilket svar. Av alla människor på hela jordklotet var det väl bara min far som kunde komma med ett så löjligt svar. – Så jag är en skata? Han skrattade. – Självklart är du en skata! Kluckande för sig själv fortsatte han längs vägen. Jag blev stående och såg efter honom. Där framme svängde vägen. Bakom svängen låg bäcken, den som om vintern bara var ett fruset vattendrag. – Det skulle inte förvåna mig…

Mycket riktigt. När jag kom fram stod min far i bäcken, med forsande vatten upp över gummistövlarna. – Denna då? Vad säger du om detta? Solen hade nu nått över horisonten, snön tindrade, allt skimrade i grönt, vitt och brunt. Med ivriga ögon studerade han mig, väntade på min reaktion. Bäcken dånade högt och livligt från vattendraget, in under vägen och ut på den andra sidan. Dränkte det ruttna trädet. Det skulle bli översvämning om det fortsatte. När jag kom om natten hade jag endast hört, inte sett, bäcken. Det slog mig att min far redan visste att jag hade sett att bäcken var levande. – Oj då, sade jag och försökte hålla masken. Försökte både vara överraskad och inte på samma gång. Men ingen kan vinna över min far i en sådan situation. Han visste något som jag inte visste. – Ja, du har sett det, sade han. Undrar du dig inte hur det kan vara? Den borde ju inte kunna rinna om vintern. Min stolthet förhindrade mig i att svara. Oavsett vad jag sade skulle han använda det emot mig i något dåligt skämt. – Ja, du säger inget gör du. Står bara tyst och vet inte vad du ska tro. Han klev ur bäcken. Tömde vattnet från gummistövlarna. Tog dem på igen. Det plaskade när han gick fram till mig. – Titta nu noga vad jag gör, sade han. Han sträckte ut handen, riktade den mot mig, men bakom mig, mot solen. Så tog han liksom fatt i solen på avstånd. Med ett ansträngt uttryck i ansiktet flyttade han långsamt handen i en båge nedåt. Med ett blev allting mörkare. Som om solen hade gått ner igen. Flyttats tillbaka. Som om han hade gjort det. Sparvarna tystnade. Plötsligt var det lika mörkt som om natten. – Va? sade han i mörkret. Vad säger du nu? Hans lysande gestalt var det enda jag kunde se. Som om min far var radioaktiv. Att han var ett spöke, en vålnad, slog mig inte in. Det var ju min far, lika jävlig och omöjlig som alltid. Och jag var hans son, oavsett om han lös eller ej. Eller OK, min far Spöket höll låda, visade mig magiska konster, men allt jag kunde tänka på var hur irriterad han gjorde mig. Denna hårdhet, detta avstånd. Aldrig kunde han vara allvarlig. Med skämt och jävligheter höll han alla på avstånd. – Vad vill du att jag ska säga? svarade jag. – Du ska säga att du älskar mig. Det är allt jag vill. Han omfamnade mig, drog mig till sig. – Bara säg att du älskar mig. Det är allt det handlar om. – Jag älskar dig, sade jag. Han släppte taget. – Bra. Låt oss nu fortsätta. – Vart ska vi? – Det får du se.

Vi fortsatte längs skogsvägen genom mörkret. Solen, som min far hade kastat ner bakom horisonten, studsade långsamt tillbaka, fortsatte sin uppgång,. Snart var det gryning igen. Sparvarna började åter kvittra, inte märkbart förvirrade av tidens skenbara ombytlighet. Det var ju bara min far som hade ändrat solens bana. – Vad går du och fnyser åt? frågade han plötsligt men tycktes inte vara intresserad av svaret. När vi kom ut till Mjönäsvägen svängde han vänster och jag traskade efter, lika plikttrogen som alltid. Går man till höger kommer man till Arkelstorp, mot vänster ligger Nyteboda och så småningom Blekinge. – Vart ska vi? frågade jag igen. Jag blickade mot fornstugan på andra sidan vägen. Min far svarade inte. Det verkade som om han hade en plan. Han gick snabbt, alltid lite framför mig. Som om han skulle komma fram och jag bara skulle följa efter. Det var nästan som om han svävade över marken, stövlarna tycktes inte röra asfalten, stegen var ljudlösa. Som om han var en karaktär i ett gammalt TV-spel.

Min far hade avrått mig från att börja på läkarlinjen. Det är inte ett riktigt jobb att vara läkare, hade han sagt. När jag blev upptagen på universitetet kom han ändå med champagne och bjöd oss på restaurang. Under middagen höll han ett tal: – Vi har trädgårdsmästare, montörer och reparatörer. Nu får vi också en läkare. Jobba hårt och var flitig, min son. Se till att gifta dig med en vacker danska från en god familj. Han skrattade och såg ut över bordet. – Det ser vi fram emot. Skål!

– Jaså, hon är inte snäll emot dig? frågade han plötsligt, som om han visste vad jag gick och tänkte på. Till höger om oss var huset med hoppborgen och bäcken, där höken dök, där Hulda i brevet hade suttit på sin pall. – Vänta lite, sade han och blev stående, tycktes lyssna eller vänta på något. Hans blick var fäst på bäcken, men inget verkade hända. – Så går vi vidare, sade han. – Jaså hon blir rasande? frågade han igen efter ett tag. Denna gång tänkte jag inte ens försöka svara något vettigt. Det var tydligt att han ställde dessa frågor bara för att samtala. Ett samtal för min far kunde lika gärna vara en rad frågor utan svar. Bara det att viga sin uppmärksamhet mot någon kunde för min far utgöra en givande diskussion. – Nej, hon är en ängel, svarade jag till slut. – Mhm, svarade min far. Änglar är bra. Det var ju löjligt. Vi trodde han var död, spårlöst försvunnen i tio år. Nu var vi mirakulöst sammanförda och han agerade som om ingenting hade hänt. Det sårade mig att han inte var mer intresserad av hur jag hade det. Han verkade helt enkelt inte bry sig. Det var som om jag var hans lilla pojke igen. Ett tjurigt barn som var tvunget att följa med sin far på fisketur. Se den vackra sjön som lyser lila i solnedgången, sade fadern. Men jag ville inte se. – Se här, sade min far. Dessa ska du leta efter. Han hade böjt sig ner och tagit upp något. I sin hand höll han en liten genomskinlig sten. Den tycktes glimra i ljuset. Han gav den till mig. – När du har hittat tre av dem är du nästan framme. Kom, vi går vidare. Framför oss låg en raksträcka. Hus och gårdar låg inte längre längs vägen, endast skog, skog och skog. Mellan träden till vänster kunde man se sjön Immelns norra del. Vägen tycktes fortsätta genom horisonten, tycktes bli slukad av träden långt där framme. Jag kände denna väg, visste att inget fanns längs den tills man kom till Nyteboda, och det var över en timmes promenad dit. Mina fingrar petade på den lilla stenen som låg i min ficka. Jag tog upp den och tittade på den. Den var helt genomskinlig som en diamant. Var den varm? Eller var mina händer kalla? – Vad är detta för en sten? frågade jag. – Det är en vägvisare, svarade min far utan att vända sig om. – En vägvisare till var? frågade jag. – Det vill jag inte berätta. Det får du se när du kommer fram. – När jag kommer fram? Ska inte du med? Min far gick vidare utan att svara. Sedan mumlade han något. – Vad sa du? frågade jag. – Inget, svarade han utan att vända sig om. Vi gick vidare. På ett ställe hade någon fällt träden och skapat en glänta. Här och var stack små stigar in i skogen och försvann i djupet. – Nämen, se! En sten till, sade min far och kom fram med den. Den liknade den jag redan fått, var också genomskinlig och varm. – Bara en kvar, sen är du nästan framme, sade han frånvarande. Jag tog mod till mig och frågade igen: – Ska inte du med? Han svarade inte. Det var som om det var en förbjuden fråga. Eller en fråga utan svar. Hade jag hittat en svaghet? Jag försökte igen. – Om vi går på en övergiven skogsväg och letar stenar… Och du säger att när vi hittat tre är jag framme… Vart tar du så vägen? Jag förstår inte… – Sluta nu tjabba och var tyst, avbröt han. Han var inte irriterad, verkade mer road över min dumhet. Sluta nu tjabba. Jag ökade takten och gick om, fortsatte att gå snabbare tills jag var långt framför honom. Bakom mig hörde jag honom nynna på en sång. Han hade aldrig kunnat sjunga, var lika tondöv som en sten. En sten… Plötsligt såg jag på marken en likadan sten som de två andra jag hade i fickan. Den låg precis på gränsen mellan vägen och diket, väl synlig, glänste i solens strålar. Även om man inte letade skulle man ha hittat den. Min far kom ifatt. – Sådär ja! Mycket bra, sade han, lät nästan stolt. Han såg sig omkring, letade efter något. – Vad letar du efter? frågade jag. – Det är bra att du frågar… – Någonstans här… Han gick fram och tillbaka, räckte sig in mellan träden, flyttade på grenar, gick in, kom ut igen. – Här! Jag har hittat den! Kom hit! Jag sprang fram till honom. – Ser du? Han tittade på något, ville uppenbarligen att jag skulle se det samma. Men jag såg inget. – Men titta då! skrek han plötsligt. Se var jag pekar! Nu såg jag det, bakom några grenar, på en tunn, nästan osynlig stolpe. En vit vägskylt med handmålade bokstäver: ”Gamla Mjönäsvägen”. – Gamla… Finns det en gammal? – Det finns alltid gamla vägar. För varje ny asfaltsväg finns det en gammal övergiven väg. Och förresten… här. Bakom sin rygg tog han fram något. Jag kunde knappt tro mina ögon: min keps, den som hade blåst bort över sjön. Häpet studerade jag på den, såg min fars hand som försiktigt bankade kepsen på plats på mitt huvud. – Nu är du redo, sade han med ett klurigt leende. Självklart hade jag velat fråga honom vad jag var redo för, men jag lät bli. Det var meningslöst när han var på det humöret. – Nu går vi tillbaka, sade han och började gå. – Men vänta! Ska vi inte gå in på vägen? Han svarade inte, gick bara vidare samma håll vi kommit från. Jag traskade efter. – Nu ska du hem och sova, sade han när jag kommit ifatt. Då slog det mig hur mörkt det hade blivit. Det var ju omöjligt, det hade ju nyss varit gryning, dagen hade just börjat. – Far… sade jag. – Ja, min son? – Hur kan det plötsligt ha blivit så mörkt? Det är så konstigt… – Allt är konstigt här, min son. Inte bara solens gång eller din egen far som lyser i mörkret och trollar. Det var ju sant. För en gångs skull kom han med ett bra svar, även om han inte svarade på något.

– Den väg du ska finna, sade min far när vi kommit tillbaka till huset, heter inte Gamla Mjönäsvägen. Den heter något annat, och bara du vet vad den heter. Jag hade lagt mig i sängen under täcket. Han satt vid min sida, klappade försiktigt mitt huvud som när jag var barn. – Masten… sade jag, redan på väg till drömmarnas land. – Ja, det är inte lätt. Svaret försvann i mina avlägsna tankar som böjdes och omformades i en stilla storm. Han fortsatte att tala om något viktigt, men jag somnade. Min fars vanligtvis irriterande men nu trygga röst vaggade mig i sömn. Typiskt min far, tänkte jag som det sista. Bara pratar på utan att någon hör efter.

Jag hade egentligen aldrig tagit mig tid till at utforska området omkring Udden. De djupa skogarna, stigarna som genomborrade dem. Ängarna, blommorna, dalarna. Vindarna som ven genom de öde torpen. Från Arkelstorp till Skärsnäs, två timmar åt vardera hållet, fram och tillbaka, kryss och tvärs, genom alla gläntor, under alla träd, över alla bäckar som forsade, hoppade, rann och lekte. Skogen som log så vackert varthän jag än gick. Skogsvägen som vibrerade av fågelkvitter, Mjönäsvägen som expanderade mot oändligheten: varje stig, varje sväng, varje omöjlig passage genom buskar och snår, fram och tillbaka som en tennisboll genom luften, precis som min far, den lysande, hade lärt mig. Vände på grenar, kom in, kom ut, letade efter något som först blev uppenbart när man såg det. Genom dimman, svart som klipporna, vit som molnen, över havet som stormade, över kontinenterna på motorvägarna, till Warwick, till universitetet, till materians hemliga struktur och livets uppkomst, mikroskopet och mikrokosmos, där alla jag mötte föll till jorden som stenar, föll och föll, blev till kratrar och gropar. Kom till Mjönäs till fots, kom till Polen, till Warszawa och Krakow, till Belgrad och Istanbul, stod ensam på en åker i dimman som var tjockare än smör, ropade efter någon men svaret rann ut i luften. Kom med till korna… Till oljelamporna, till koltrasten i tallen som sjöng om vintern, till min far på sitt kontor när han levde och arbetade hemifrån, när det passade honom bäst att vara sin egen chef: kanske så, men hur, vägen fylld med hål och gropar, inte ens säker på att jag var stöpt för denna värld. Så kom hösten, skogen släppte bladen, jag såg dem falla, dingla och fara runt. Så kom kriget, jag stod på ett torg utan kläder: läs i tidningarna om mordet, ty sanningen kan böjas, den är ett vapen, ett tveeggat svärd, den sticker oss i magen… Förändra världen: denna eller den nästa? Skogens vassa själ i min fars blå ögon: reflekterar eld, bomber och lemlästade kroppar. I tårarna som torkar innan de får rinna glänser spruckna hjärtan och fallfärdiga hus. I ett övergivet torp fann jag en likadan länstol som min egen, begravd i damm, kaffet i kannan iskallt. Kom till frusna sjöar med snödrivor längs kanten, sparvar som flög oroligt från träd till träd. Kom till Afrika, skulle arbeta på ett sjukhus utan ström: de dog av malaria, det var bara feber. Och skogens retfulla humör när den väntade, barkens stirrande ögon, dess små formade hål och ögonbryn. Trädkronorna, håret som föll av, både mig och Arne Hansson i samma hus, i samma stol. Äldre, sade jag, likt ekarna men aldrig lika gammal. Det kan man inte bli, svarade han, så gammal kan ingen bli utan att dö. Små gläntor, backar och bäckar, svartvita fotografier. Skogen på sängkanten, dag efter dag, tills jag blev färdig. Mörkblå som min fars ögon, som himlen, som blommorna. Svart som vintern, som natten och vågorna över sjön Immeln där jag levde bland fiskarna, simmade runt, blind som en ål, sökte efter något, en skatt i sanden, ett förlist skepp från snapphanetiden, om de nu seglade på Immeln. Jag satt vid bryggan och stranden när vinden blåste bort min själ. Ett visset löv, men lycklig. Fri från min tyngd, upplyst, oändlig, kunde jag se ännu längre, förbi Öresund, över havet, där dånande, klagande, spöklikt min dotters oskyldiga röst: kallade efter mig om natten. Morens svar: han er død, är i himlen med mormor och morfar, sitter där uppe. Och mitt svar, taget av Immeln, kunde aldrig nå fram: älskade! Kunde jag bara… Dåna över sundet… Rycka upp dörren… Rusa uppför trapporna… Borra mitt huvud i kuddarna… Jag: människa av kött och blod, med ett hjärta som bankar, värme i mina händer, bland de drömmande, de hoppande, de gråtande. Ja, han kommer snart, skulle hon sagt, är på väg, men vinden vände, jag blåstes tillbaka, skrek och grät, störtade mot botten, upp i himlen som en hök: upp och ner, fram och tillbaka som en tennisboll över Arne Hanssons förbannade tennisbana. Mjönäsvägen, Krogstorpsvägen, Hultsvägen, Lilla stigen, Knutspunkt, Rutspunkt, Lutspunkt, Lutsfred, Mutsfred, Rutsfred, Lilla torpvägen, Adrians backe, Fridas glänta, Idas å, Pärs kulle, Mjönäsvägen, Gamla… Gamla Mjönäsvägen, fann den plötsligt, ropade efter min far som inte svarade utan försvann, upplöstes framför mina ögon. I Istanbul på en backe, såg ut över miljonstaden, drack te med fotografiet framför mig: ett märke på handen som en vän ritat, en förlist båt, vågorna höga omkring masten som stack upp som en… mast. I London på smala gator i dimman, på en bar, i samtal med en man som fått sparken, höjer glaset: så, så på engelska, men fåfängligt, som om mina ord kunde betyda något. Så även i Dodoma, en man som skulle byta karriär och satsa på diamanter: gör det, sade jag, det var ju det enda svaret, vad vet jag om något som helst, i min ändlösa, meningslösa… Jag: en hopplös fisk i en storm, uppblåst på land, andas frenetiskt, rycker med fenorna, kan inte tala, om smärtan och hopplösheten, men förstår plötsligt: flykten och sökandet, två sidor av samma mynt, som dag och natt, som klippor och moln. För lång tid sedan… Blixtar grå och gula i horisonten! Åska dov bland molnen! Lyser upp: ett tungt regn från ingenstans lägger sig över träden, långa bäckar silar ner längs fönstren. Lyser upp: där ute går någon, klädd i svart, med långt hår, klistrat till ryggen, vandrar runt, plaskar i pölarna, beklagar sig, kramar stammarna, ångrar, halkar på den hala stigen. Lyser upp: mitt bleka ansikte. Jag, vålnaden: aldrig fick jag se USA, Ryssland eller Malaysia, aldrig fick jag höra David Bowie i Hyde Park eller flyga över Saharaöknen i ett tvåvingat propellerplan. Men en sak fick jag. Jag skriker till den svarta vålnaden inifrån huset, regnet ränner längs kinderna. Jag fick min dotter! Lyser upp: blixtrar. Vålnaden, jag ser ögonen, bruna som sand, ser sorgen omkring det tysta hjärtat, svarar: kom ihåg, i bilen på väg till Bob Dylan i Helsingborg ringde plötsligt telefonen, trots att vi inte mera skulle ha något med varandra att göra. Minns du vad jag sade? Jeg er gravid. Jag, vålnaden: Bob Dylan sparkade igång Simple Twist of Fate, som du älskade när jag spelade på gitarren. Det är ju helt fantastiskt, svarade jag. Bredvid mig satt Anders, han körde, jag såg in i hans ögon: jag ska bli far. Grattis, sade han, det är väl det man säger, han visste inte, för ingen av oss hade upplevt det förut, men jag, jag skulle bli far, med henne, med dig. Lyser upp: stormar. Vålnaden faller på knä, ångerfull, den vackra galningen, den storartade femme fatale som aldrig kan… Som inte borde kunna, du var ju nästan fyrtio. Där förvandlades jag, hör du, eller det hade jag redan gjort, men där gjorde jag det på riktigt: tog på mig utrustningen, den tunga, kalla metallen, sadlade hästen, krossade vindrutan, red ut i stormen, upp längs regnbågen, till överst på himlen där solen bor och jag ropade högt över hela världen så att alla hörde det: min dotter är mitt hjärta är mitt liv är allt jag är, och jag älskar henne mer än något annat, hör du det, hur jag skrek, visste du det, älskar henne mer än jordens skatter och luften, mer än regnet och vinden, mer än bergen och alla djuren tillsammans. Åh, vålnaden, reser sig, ser in i mina ögon, lyser upp: alla vet det, alla som en gång fått barn, hur mycket man älskar sin avkomma, hur allting förändras och handlar om detta, om barnet, dess drömmar och uppväxt, dess äventyr och utbildning. Du lärde henne alfabetet, lärde henne alla djur, vad de säger, var de lever och hur de hittar mat, lärde henne om vädret, att det kan regna och blåsa samtidigt, att solen gör så att träden kan växa, att vi i början inte hade ljus utan fick göra eldar, att vi kommer från aporna, att hennes tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-tip-oldemor var en schimpans och hon skrattade, för det är ju en rolig tanke: se bara på farmor, hon liknar ju inte en apa, nej men det var så länge, länge sedan. Ända till dinosaurerna? Nej, det var ännu längre sedan. Jag, den döde: hon, vår dotter, vår, född på våren, såg upp mot stjärnorna som tindrade på den svarta himlen. Vålnaden: du sade, jag hörde det, jag stod utanför dörren den natten. Låt det alltid vara oss två, sade du, låt aldrig något komma mellan oss, låt mig få följa dig, jag ber dig, så sa du, låt mig få se dig bli vuxen, låt inget komma i vägen, inga… flygande telefoner (sade jag det?), inga bilar i höga hastigheter, inga olyckor. Det är allt jag ber om, Gud, du måste höra mig, låt mig få följa med, låt mig få vara med… Vålnaden tystnar plötsligt, vill gå men snubblar klumpigt på en rot och blir liggande med ansiktet i leran. Månen gömmer sig bakom molnen i skam. Ljus och blixtar dånar. Solen vill inte komma tillbaka, håller sig ovanför Australien. I himlen går maskinerna i baklås och stannar. Tiden, som tidigare gick så snabbt och alltid skulle vidare, har också stannat. Herren kliar sig i skägget och grubblar, tänker länge, vänder och vrider på saken, men till slut, för allting har ju sin gång, det är livets lag, fäller Gud en tår över landskapet, allt som kan göras. Den faller, långsamt, en gigantisk bubbla av salt och vatten, kommer mot oss, mot Udden där jag ser henne ligga på marken, kommer snabbare, börjar gå sönder, rivs i vinden, landar till slut, på plåttaket. Guds tårar väller över skogen, djuren gömmer sig, bladen fälls, ett par träd störtar mot marken, efterlämnar vattendrag och bäckar som fylls med liv. För det finns liv, hör du det: där det finns död finns det liv, blott två sidor av samma mynt, natt och dag, det måste jag lära mig nu, det är det aldrig för sent att förstå, att livet tar och livet ger, varje dag, trots att endast en dag råder där jag bor… I gryning och skymning, glödande i blått och svart, skogen går vidare, stannar aldrig för att tänka, och så måste även jag fortsätta, längs Mjönäsvägen, fram och tillbaka, till Skärsnäs, till Arkelstorp, tills jag finner det jag söker: tre stenar, tre gyllene diamanter, genomskinliga och varma, gömda på stigar och vid bäckar i skogens oändliga labyrint, där jag vandrar dag och natt, vinter och sommar, mot gryningen, mot skymningen, fram och tillbaka, mitt hjärta som bankar, mina ögon som spanar och söker, fötterna som värker, blodet som pumpas runt i mina kalla händer som… ja… lyser i ett slags radioaktivt sken i mörkret.

I en tall en fågel som aldrig ger upp. Var femte sekund ska den proklamera, kalla, säga något, berätta om livet och kärleken. Gräshopporna i det höga gräset sjunger med, men de har upplevt något annat: solen som vaknade tidigt och nu gassar deras ryggar och den svarta jorden. Överallt liv, överallt förväntan och glädje: en ny dag, träden svalkar sig i den ljumma vinden. Över himlen drar ett par lätta moln, skrattar och samtalar som de reser över landet. En örn är uppe tidigt, cirkulerar och spanar efter möss och harar. Solstrålarna som färdats genom rymden i ljusets hastighet kommer fram, slungas och splittras mot vågorna. Och sjön Immeln som lyser och glittrar likt en magisk spegel mot det ljusblå ofantliga. Det är svårt att föreställa sig skogen vackrare än denna sommarmorgon.

För den väckte mig till slut, fågeln som sjöng. Jag hade drömt något oroligt, något om Henne, det varma täcket låg bredvid mig, ändå badade jag i svett. Halvsovande började jag peta av mig långkalsongerna och yllestrumporna när plötsligt en svag bris fläktade till mot mina ben. Jag satte mig upp, blev förvånad: jag var utomhus. Jag satt på en filt bredvid den gamla brunnen framför huvuddörren på husets baksida. Och det var sommar. Gräset omkring mig var vått som om det hade regnat under natten men själv var jag torr, även om jag inte kunde se mina kläder. Täcket var också torrt. Kepsen satt på mitt huvud.

Omedelbart klarvaken och med lätt bankande hjärta reste jag mig för att gå in i huset men fann till min stora förvåning att dörren var låst. Låst var även den andra dörren på husets framsida. Min bil var borta, stod inte längre parkerad längs kortsidan. Istället stod där en annan bil, en SAAB Cabriolet av gammal modell, mörkbrun med vita detaljer och skinande fälgar. Skrämd så klart, misstänksam, men mest av allt nyfiken gick jag runt och såg in genom fönstrena på huset. Där inne var allt annorlunda: istället för de möbler min far införskaffat genom åren såg jag stolar och soffor jag aldrig sett förr, gamla bord och bleka målningar på väggarna, hamnar, sjömän och skepp, allt äldre, slitet, vitt, brunt och orange. Istället för den stora TV-soffan i storarummet såg jag ett dammigt matbord med en rosa duk och trästolar runtomkring. Där min älskade länstol stått framför panoramafönstret låg nu en ful brun matta med älgar och hjortar på. Ett vildsvinshuvud hängde snett på väggen över brasan, som inte längre var min fars vedspis utan den gamla, den som Arne Hansson måste ha installerat. Vad är det som har hänt?! Tanken slog mig flera gånger men blev hela tiden bortviftad, som om min hjärna hade fått nog av egendomligheter: efter allt otroligt som inträffat hade jag tydligen lärt mig hur jag skulle förhålla mig. – Behåll lugnet, viskade jag medan jag satte mig på gräsmattan och åter tog på mig de röda långkalsongerna, dem jag en gång köpt på TGR i Köpenhamn, med ordet KÆRLIGHED tryckt runtom på resåren. På min överkropp hade jag en vit t-shirt med ett motiv från medicinernes stora elektronikafest, Panum Distortion, där jag en gång hade hjälpt till i baren: en björn som står på bakbenen, i tassarna ett flak öl. Gräset var vått, istället för att traska runt med våta strumpor gick jag barfota: en sann vilde, direkt från TV-soffan ut i skogen. Jag spanade upp mot himlen efter något, sedan mot huset, mot tennisbanan (som var sopad och hel), mot skogen. Kliade mig i håret. Tankarna for runt. – Far! Far! ropade jag högt till sist, flera gånger, hoppades på att han skulle komma gående längs skogsvägen, men han kom inte. Inom mig en växande känsla: det var som om jag inte längre bodde på Udden. Då skulle jag ju heller inte vara där, fick inte vara där. Så sade mitt inre, detta kände jag: något kallade mig bort från Udden, kallade mig till sig, något som låg inte alltför långt iväg. Jag började gå. Solen bländade mig nerför backen från huset.

Det sägs att tiden flyttar sig framåt, att det förflutna ligger bakom oss och aldrig kan genomlevas igen. Och sannerligen brukade detta kännas riktigt och sant: hänt är hänt och kommer aldrig tillbaka. Först var det sommar och sedan vinter igen. Min dotter som växte dag för dag, lärde sig gå och tala. Mitt skägg som blev spräckligt, huden som blev tunnare. Alla observationer talade för att tiden oavbrutet och oåterkalleligt störtade framåt, bort från det förgångna som i sin tur gradvis blev till minnen och erfarenheter. Men när jag gick på skogsvägen denna upplysta och vibrerande sommarmorgon till vilken jag plötsligt hade vaknat började jag fyllas av en annan känsla: tiden gick inte alls framåt, lämnade inte alls det förgångna i söndrig dimma. Nej, tiden stod stilla – om den rörde sig kunde det lika gärna vara bakåt som framåt. En gång när jag var 13, en gång när jag läste till examen, en gång när jag var förälskad, en gång tillsammans med min far en julafton, en gång tillsammans med henne och min dotter – alla de gånger jag vandrat på denna väg, alla minnen och upplevelser – de var inte avlägsna, de var här och nu, inom mig, utanför mig, framför mina ögon. Där borta vid svängen såg jag mig själv som en spjuver, hand i hand med Anna, min första förälskelse. På en sten lite längre fram satt jag och min dotter vid en myrstack och petade med pinnar. Uppe i ett träd satt jag som liten pojke och dinglade med benen, rädd för att hoppa ner. Min far kom springande: – Bara hoppa, jag tar emot dig. I luften, mellan träd och jord blir jag hängande, för evigt, rycker fram och tillbaka som ett gammalt VHS-band på paus. Dunsen av mina fötter mot marken och mitt rop när min far inte fick grepp om mig ekar för evigt mellan granarna. Om man bara hör efter. Allt som någonsin har hänt är här: i luften, under molnen, i solens strålar, i mina ögon och bland löv och kottar på marken. – Det är ju självklart, sade jag plötsligt. Arne Hansson bodde i huset nu, det var hans tid jag hade kommit till. Klart att mina nycklar var borta, de fanns ju inte än, det var Arne Hanssons gamla lås på dörrarna. Hans gamla bil, hans gamla möbler, mattor och målningar. Vilken tur att han inte var hemma. Han måste ha gått ut i skogen. Tänk om han hade hört mig när jag ropade, tänk om han hade suttit nere vid tennisbanan. Jag vände mig om för att se om han följde efter men vägen var tom. Jag rös och slog tankarna ifrån mig. – Ah, åter sommar, sade jag för att lugna mig själv. Den kompakta och vitbruna vintern var säkerligen vacker men den hade inte en chans mot sommarens praktfulla grönska. I bokdalen, den stora som sluttade mot sjön, gick jag in i skuggan med ljusglimtar som blixtar på den dunkla marken, såg upp mot himlen i springorna mellan de ljusgröna bladen. Solen stormade fram, slogs med himlen om att få plats, men bokarnas blad dominerade: grönt, ljusblått, skimrande vitt, i den ordningen. På marken de torra löven som smulades när jag gick på dem. Vita och lila blommor, bin som surrade runt, torra grenar som legat där länge och knäcktes när jag rörde dem. Myrstackar, nyponbuskar, fågelbon… Jag såg upp. Den var där än, högt uppe i trädet, jag kunde höra den, fågelungen min far hade räddat. Bäcken som så klart var levande – det fick den ju gärna vara om sommaren – vattnet som silade långsamt under vägen. Endast de små strömmarna och virvlarna på den glänsande ytan avslöjade vad som skedde under ytan, vattnets förflyttning. Hettan, den tunga kvava, den pulserande tonen, de kraftfulla hjärtslagen som bankade och gav liv åt allt som växte. Allt kokade torrt. Och doften: kontrasten till vinterns friska luft, den täta, kryddiga, som stack i näsan, som svettiga kroppar, som samlag och gnid mellan rötter, jord och barr. Åh, skogen, den evigt föränderliga, mitt i livet, så stark som någonsin, bortom ungdomen, långt från ålderdomen, i den tid när allting sker, när livet leves som mest, gjord endast för denna stund… – Skogen omkring de trettio, skrattade jag, toppen på banan, en avverkad dal… Då slog det mig att även min telefon var borta. – Helvete…
Detta gjorde det ju omöjligt för mig att kontakta henne. Ack, hur oändligt avlägsen hon plötsligt blev, hur oändligt avlägset bråket blev, och min dotter. De var här med mig men ändå inte, i mina minnen på skogsvägen men genomskinliga, som skuggor. Jag lyfte handen för att röra vid bulan men upptäckte att det inte längre gjorde ont. Skakade bara på huvudet: att förstå denna världs metafysiska inrättning var omöjligt. Det hade min far sagt klart och tydligt innan jag somnade, det hade han ristat på alla stenar och träd. Det är inte lätt, hade han sagt.

När jag kom ut till Mjönäsvägen och möttes av den krängande ljusblå himlen blev jag stående i tankar. Framför mig var fornstugan, fortfarande rödmålad. Över ängen på min vänstra sida lekte fjärilar runt blommorna. Gräshoppor och syrsor spelade. Det höga gräset brann i solens vitgula färger. Vad hade nu min far sagt? ”Du ska leta efter stenar. Den väg du ska finna heter inte Gamla Mjönäsvägen. Bara du vet vad den heter.” – Bara jag vet vad den heter… Ju mer jag tänkte, jo mer modfälld blev jag. Jag mindes ju ingen väg, hade ingen aning om vilket håll jag skulle gå. Jag satte mig i diket bredvid asfaltsvägen, petade på några stenar, suckade. Asfalten var äldre, blekare, full av små stenar, inte av samma kvalitet som jag var van vid. Min blick gled över grantopparna som knappt rörde sig i vinden. Från vänster mot höger, enstaka berg och kullar, ängen vid bäcken, mer granskog, några tallar och… Den förbannade masten. Nu såg jag den, som ett spjut i skogens mage, lika främmande som jag mindes den: hörde inte alls till skogen, var en objuden gäst i landskapet. Till min lättnad lös inte den röda lampan, men jag vågade inte helt se efter, utan såg liksom vid sidan om, förbi masten, som om jag instinktivt inte ville möta dess blick. Plötsligt tycktes den lysa till, men jag inbillade mig nog bara, reste mig i stället: jag hade plötsligt insett vilken väg jag skulle finna.

Ett svart hål i sinnet slukar alla tankar, gör lösningar omöjliga, sätter krokben för initiativet. Jag gick på stigen, den jag oväntat funnit för ett par dagar sedan, som ledde till masten. Den svängde som den skulle, som jag mindes den. Dalarna, gläntorna och de små sjöarna var bara ännu vackrare om sommaren. Fåglar kvittrade, solen gassade, träden andades, vinden fläktade lätt. Jag mindes mitt glada humör, det jag hade vaknat med den andra dagen, som om mitt undermedvetna hade funnit en lösning på situationen. Men nu, trots skönheten omkring mig, hur jag än tänkte och vred på saken, fann jag ingen utväg: skulle jag flytta till Skåne och de bli boende i Danmark, skulle jag söka nytt arbete, skulle vi alla flytta till Italien? Varje strimma av hopp sögs in i det svarta hålet. Hon hade en etta i Köpenhamn, var registrerad där. Jag satt på huset, betalade hyran, lånet och bilarna, använde hela min lön. Det betydde att flyttade jag var hon tvungen att säga upp sin lägenhet, om hon nu hade kunnat betala för huset. Vi kunde inte förbli boende tillsammans, vi var tvungna att bo isär om vi ville överleva och bevara vår vänskap. Samtidigt trivdes vår dotter i den lilla landsby huset låg i. Vi ansåg det orimligt att riva upp hennes barndom, om det nu hade varit möjligt att köpa en större lägenhet i Köpenhamn. Så länge dottern gick på dagis kunde vi ha en viss flexibilitet i vardagen men när hon skulle börja skolan blev ramarna fasta. Ville jag se min dotter dagligen var jag tvungen att bo i närheten. Och hon kunde inte bestämma sig: Köpenhamn eller landet, om hon nu hade haft råd att bo i huset… Det svarta hålet roterade och slukade allt ljus. Endast mörker syntes framför mina ögon trots att skogen sken som en grön smaragdlampa. Ack, en storm i natten, blixtar och åska, en vålnad som sticker hål på ballonger, sätter eld på slott, bränner drakar och prinsessor. Oss två, sammanförda, ödets nyck, simple twist of fate, hopväxta mot vår vilja. Stigen svängde, jag följde efter. Vissa dagar fungerade det, andra inte. Vissa dagar var vi en lycklig familj, andra dagar gick allting sönder. Bråken blev hela tiden värre, blev till slut livsfarliga. Men var hade bulan blivit av? Jag smekte mitt ögonbryn som inte smärtade alls.

Vid den lilla namnlösa sjö där jag muntert hade komponerat ett brev till skogen gick jag ner på knä och speglade mig i det gyllene vattnet. Mitt vanliga ansikte som jag kände det, men skimrande och guldigt. Ögat inte blått, ingen bula vid ögonbrynet: så snabbt kan ett sår inte läka, tänkte jag. På något sätt såg jag yngre ut, inte lika sliten, hade fått mer hår på hjässan, hårlinjen hade vuxit framåt igen. Ett ungt ansikte med en vacker kalufs och tindrande hoppfulla ögon såg på mig. Jag log tillbaka, sarkastiskt. Stackars djävel, tänkte jag. Det var mitt yngre jag. Stackars sate som du ska få lida när du blir äldre, tänkte jag. Som du ska slåss med monster och krypa längs hinderbanor. Vilka slagsmål du ska få uppleva, vilka dräpande ord du ska vänja dig till. Hoppas nu inte alltför mycket på livet: det blir värre än du kan föreställa dig. – Du ska komma hem efter sexton timmars nattvakt utan sömn och bli mött av skällsord och skrik och få saker kastade emot dig, sade jag till spegelbilden. Då plötsligt, som ett svar på dessa bittra ord, började solen vräka sina strålar över sjön. Ansiktet på ytan lyste upp, började röra på sig, blev levande. Ett leende formades på munnen. Läpparna öppnades och ut kom ord som jag kunde höra, men avlägset, som om de var burna av vinden från en mystisk plats i skogen. Mitt unga jag talade till mig från sjöns levande yta! – Det är inte slut än, sade spegelbilden. Det pågår fortfarande. – Va?! sade jag förbluffad. Den levande spegelbilden svarade inte, för plötsligt började vinden blåsa över sjön. Ansiktet i vattnet förvrängdes, skimrade kort, upplöstes sedan och försvann bland de små vågorna. Med ett ryck försökte jag resa mig men kastades istället tillbaka, skrämd över denna alltför verkliga synvilla. Jag landade med ändan på en sten. En sten… Då såg jag den: i det porlande vattnet, precis där bäcken mynnade ut i den lilla sjön. En liten glänsande, genomskinlig vit sten. Precis som min far hade sagt. Vinden fortsatte att blåsa i trädkronorna ovanför mig. Du ska hitta tre. Ett prasslande, sprakande vitt ljud omgav mig och blev högre samtidigt som solen sken allt starkare. Sen är du nästan framme. Det kalla vattnet i bäcken strök försiktigt mina fötter medan jag smekte den varma stenen mellan mina fingrar. Det pågår fortfarande. Det är inte slut än.

Evigt, som ett svart hål som slukar allt omkring sig. Eller evig som en storm om natten som aldrig tycks ta slut, men sen gryningen, en tidig sommardag, med unga blad som knastrar i guldigt vatten. Som livet när man lever det som mest, som människan när hon är gjord för just denna dag. Som en fågel som aldrig ger upp, ser hoppet i sommardagens brinnande ögon.

Barndomen är en karta som ritas dag för dag. Arket är livet självt, det vi fick när vi föddes. Pennan som tecknar landskapet är tankarna, våra minnen, det vi erfar med våra sinnen: nu ska vi förstå vad allt handlar om så vi vet vart vi ska gå. Livet, omständigheterna, kan rycka pennan ur handen, kan kasta den långt in i skogen. Då är man dubbelt vilse: vet inget om världen, vet heller inte hur man ska lära det. En del är genuint farligt, annat är skrämmande men lärorikt trots allt: gör en starkare, lär en att nästan alla hinder kan överkommas. De bästa föräldrar kan ändå aldrig förbereda barnet bra nog, inte för att generationerna står inför olika utmaningar, men för att varje liv är unikt. Vi lyssnar, ser, försöker lära, med pennan i handen ritar vi vår karta. Här, bortom daggstänkta berg, där solen alltid är i moln, i skuggornas mörka rike, finns det farliga landet: bråkens, ropens, svordomarnas förbannade rike. Här står de framför varandra medan solen hastigt rusar fram och tillbaka över himlen: mor och far, som natt och dag, med sköldar och svärd, på hästar ur vilkas näsborrar sprutar eld. De är förändrade, är inte som de brukar vara när de tröstar, kramar, handlar in och läser godnatthistorier. Far skrattar och skämtar inte som när han leker utan undgår ögonkontakt, är vit i ansiktet, försöker både anfalla och springa på samma gång. Mor är röd och svart, som ett ånglok, snabbare och snabbare över bergen. – Rita nu, dotter, flämtar jag. – Rita din far som en jävla skit, ropar hon. – Involvera henne inte! – Det har du ju redan gjort, din idiot! Lugn och ro, ett par djupa andetag, låt tiden läka såren. Barnets karta ska vara riktig och korrekt: landet bortom bergen finns. – Det är inte farligt, det vet du ju. Vi skriker lite på varandra, sen går det över. Vi blir vänner igen, det vet du ju. Jag ger henne pennan, hon måste teckna detta på sin karta: landet finns men det är inte farligt att vandra där. Stigar finns trampade över bergen, andra har varit där, och samtliga har kommit tillbaka. Men en sak säger jag inte: landet bortom bergen skiljer sig från andra länder. Den hurtiga klättringen och den skrämmande terrängen gör inte musklerna starkare, i alla fall inte såvitt jag vet.

Vildsvins starka muskler hade jag inte tänkt mycket på, annat än att djuren var gigantiska bestar. Som barn hade jag blivit betagen av det stora vildsvinshuvud som hängde i hallen på Gästgiveriet i Brösarp. Det hade varit overkligt stort, som om krögarna ville göra folk rädda för djuren. Kanske för att bevara myten och stolt säga: nu är Brösarps backar fria från vildsvin, vi har fångat deras fruktade hövding. Vem som var Uddens, Immelns eller hela Östra Göinges vildsvinshövding visste jag så klart inte. Faktiskt hade jag endast ett par gånger sett livs levande vildsvin på Udden, trots att deras spår var överallt. En gång hade jag kommit på avvägar då jag följt en stig som knappt märkbart hade återförenats med skogen och blivit till en djurstig. Jag kom till en glänta med nedtrampat högt, torrt gräs och vildsvinsspår i jorden. Under granarna kunde man se deras sängar. Plötsligt vände jag mig om och såg något stort – verkligen stort, som en buss – hoppa över stigen, från ena sidan av granarna till den andra. Grenar hade knäckts, löv hade prasslat och med hjärtat i halsen hade jag rusat tillbaka till var jag kom ifrån. Utan att bli förföljd eller jagad. Vildsvinen var ju egentligen inte farliga – var de inte bara grisar som en gång hade rymt och blivit vilda? Säkert kunde en mor som kände sig hotad gå till anfall men detta hörde väl ändå till sällsamheterna. Vildsvin anfaller som regel inte, hade jag i alla fall skrivit på min karta.

Efter synvillan vid sjön, med den vita diamanten i min ficka, kom jag till den branta backen där jägarna tidigare hade lagt ut högar med morötter och betor. Nu såg jag inga högar eller gömda torn, trots att jag gick lite fram och tillbaka och letade. Istället tycktes skogen här vara vildare än jag mindes den. Stigen var smalare, träden stod närmare och var högre. Försökte man titta in mellan granarna kunde man inte se något alls, endast grenar och barr. På knä såg jag in under granarnas fötter: ett underjordiskt landskap, skuggornas mörka land där pysslingarna bodde, stenbumlingar här och var. Jag gick vidare och kom till dalen med avverkad skog. Men också denna plats var annorlunda än jag mindes den: unga, tunna björkar växte på den kala platsen. De var knappt högre än mig själv. Det undrade mig. Om dalen hade varit avverkad i den ”riktiga” tiden, den tid jag hade kommit ifrån, hur kunde då björkar växa på platsen i Arne Hanssons tid? Inte skövlade man ungbjörkar, för det första. Och för det andra: platsen hade varit avverkad, det var tydligt på den ljusa jorden. Någon, eller bara skogen själv, hade planterat nya träd där de gamla hade stått. Alltså hade dessa björkar hunnit växa sig stora nog för att bli fällda på ”min” tid. Hur snabbt växer en björk? Det visste jag inte. Vart hade stubbarna tagit vägen? Det visste jag heller inte. Och varför skövlade man på samma plats två gånger i rad? Några vägar eller spår från stora maskiner kunde jag inte se.

Jag hade gått ner i dalen och vandrat runt bland björkarna medan jag försökt föreställa mig vad som hade hänt. När jag lite andfådd kom tillbaka till stigen såg jag plötsligt något på marken som fick mitt hjärta att slå ett dubbelslag. Vildsvinsspår. Nya, helt färska. I gyttjan och runt vattenpölarna såg jag nytrampade spår bredvid mina egna fotavtryck. Som om vildsvinen hade följt efter mig, eller gått precis före, eller kommit förbi medan jag gick runt där nere bland björkarna. Jag såg mig omkring. Allt var tyst, inget prasslade eller bökade. Men något kunde jag märka, en pikant lukt nådde min näsa, en främmande doft av djur, bondgårdar och stall. Något vilt som fick mina näsborrar att vifta och näsan att rynkas. De var här, nära, precis intill: vildsvinen, skogens hövdingar och vildsinta krigare. De som en gång lyckats rymma från människornas fångenskap och mot alla odds överlevt i skogen och blivit en del av den. De som säkert hatade allt som hade med människor att göra. Som aldrig skulle glömma sina förtryckares onda gärningar. Djur är rädda för människans röst. Jag ropade så högt jag kunde i falsett: – Håååååååå! Något ryckte till inne bland granarna, träden rasslade, grenar knäcktes. – Hååååååååååå! Det blev stilla, inget rörde sig, endast mitt hjärta som nervöst väntade på vad mina sinnen skulle förnimma. Besten såg på mig, jag kunde känna det: vildsvinet där inne, gömt bland granarna, studerade mig. I den gröna barren tyckte jag mig se ett par mörka ögon. Jag var inte säker på om situationen var farlig men ändå började mitt hjärta att slå snabbare och munnen blev torr. Vad gör man öga mot öga med ett vildsvin? Lägger sig ner och spelar död som mot en björn? Nej. Man springer! Det sade min kropp och det var vad jag hade tänkt göra. Just som jag hade valt vilken väg jag skulle flykta (bara vidare längs stigen) och lättat foten, kom vildsvinet ut på stigen. Deras hövding, vilken bjässe: stor som en Volvo, mörkbrun päls, betar, ett stort tryne och små mörka ögon. I ett par tidlösa sekunder såg vi på varandra. Sedan gjorde vildsvinet en rörelse med tassen: skrapade den längs jorden. Som en tjur som ska anfalla. Kanske var det mina röda långkalsonger som retade den, jag vet inte, men då sprang jag, allt vad jag kunde. Vildsvinet kom efter, jag hörde det bakom mig. Mina steg och vildsvinets: knappt rörande marken, snabbare och snabbare. Jag insåg direkt att djuret skulle hinna ifatt mig såvida jag inte gjorde något drastiskt. Men vad?! In i skogen med dig! Ja, det är deras rike men det är din enda chans! Här på stigen har vildsvinet snart kommit ifatt dig, stångar ihjäl dig! Sväng, in bland granarna! Nu! Jag dök in i den snåriga, mörka buskagen mellan ett par granar. Så länge jag kunde höll jag farten uppe men grenar och buskar höll mig fast och gjorde det omöjligt att springa. Plötsligt blev jag stående, hastigt bromsad, fastlirkad kanske tjugo meter in i granskogen, med båda armar utsträckta fastlåsta i barren. Bakom mig hörde jag djuret komma närmare. Det hade inga problem med att färdas under granarna. Oförmögen att vända mig om kunde jag inte göra annat än att spela död. Jag slöt mina ögon, höll andan, försökte bli slapp i knäna trots att armarna i granarna höll mig uppe, blev hängande. Vildsvinet hittade mig. Det började nosa på mina ben, upp längs låren, stack nosen in mellan skinkorna, tog några djupa andetag, grymtade lite och blev sedan stående. Snart kunde jag inte hålla andan längre, andfådd som jag var. Då försökte vildsvinet komma förbi mig, först på den ena sidan, sedan på den andra, men fick inte plats mellan mina ben och grenarna. Just när jag var tvungen att andas, när jag höll på att explodera efter luft, började djuret äntligen att avlägsna sig. Vildsvinshövdingen traskade långsamt tillbaka mot stigen. Först blev allt tyst. Sedan började fåglarna kvittra som på en helt vanlig sommardag.

Korsfäst således, barfota, i mina röda långkalsonger och t-shirt, fastlåst med armarna mellan ett par granar, blev jag hängande medan dagen hade sin gång och mörkret långsamt smög sig på. Jag föreställde mig min far, vålnaden, som med ett ansträngt uttryck i ansiktet släpade solen upp på himlen igen för att rädda mig. Men det blev alltjämt mörkare. Jag ville ropa men vågade inte, för vildsvinen var säkert nära och kunde höra mig. Långsamt blev det kyligare. Snart syntes månen uppe på himlen, dess silvergrå sken lyste upp skogen runtom mig och blänkte i mitt hopplösa ansikte. Granarna, mossan på jorden, barren, grenarna, allt tindrade och spelade som i en gammal saga om troll och skogsrå. En tunn dimma drog in över skogen, blev tjockare, svepte sig mellan stammarna, smekte barren och min kropp. Det var tur att det var sommar, tänkte jag, annars hade jag nog frusit nu. Då började något att glänsa och skimra nere vid mina fötter. Vad var det? Jag kunde inte riktigt se, det var liksom halvt dolt under mossan. Var det inte… – Di haur hittat dän. Brau. Plötsligt stod en man framför mig i mörkret. Jag blev helt vettskrämd. Plötsligt stod han bara framför mig, klädd i bruna och grå bondkläder, som i gamla tider, med en gammal stråhatt och en pipa i mungipan. Han var kanske femtio år gammal, ansiktet var vitt, blekt, lös i månskenet. Hans ögon var bruna och vänliga, rynkorna tydliga när han log mot mig. Han tycktes road, kunde knappt hålla sig för skratt. – Skulle vi ente få nä dig däifrån, sade han. O se till att di får nåna rediga kläer. Mannen lyfte ner mig från granarna. Jag kunde knappt förstå vad han sade. – Du ska ente bry di om völdsvinen, de sköjar båa mä dä.

Förväntningar, förhoppningar. Jag ville vara pilot, en viktig man som fick saker att hända. Ville vara på fältet, jobba med människorna, bygga maskiner. Stå under plåttaket medan regnet öste ner, smäcka med läpparna, säga: det var bra vi hann färdigt innan himlens spannar välte. Ville kunna rädda liv, kanske inte fysiskt med nästan: skriva visorna, bygga stengärden, erövra bergstopparna. Kunna ropa ut över världen: jag, en av er, en mästare, en förebild, så som vi ska vara, oss människor. Göra uppoffringar, bära laster, släpa vagnar och tunga block. Lära mig om universums byggstenar och själens mysterier. Men livet ville något annat. Det började redan med en traumatisk skilsmässa när jag bara var ett litet barn. Sedan skolan: mobbad och utanför, från klass till klass, alltid de tuffas första offer. Slog aldrig tillbaka. När jag var tio omkom min kanin, min enda riktiga vän, i en fruktansvärd olycka, krossad under gungstolen när min farmor satte sig. Gymnasiet var inte bättre även om jag fick goda betyg och fick uppleva kärleken. Sedan universitetet i England, där jag läste fysik och lärde mig att dricka för mycket, så Köpenhamn, där eländet fortsatte och blev värre. Och nu detta… Men dottern älskade jag, glöm aldrig det. Vad som hade hänt med mina ärliga intentioner och stora planer kunde jag helt enkelt inte svara på, lika lite som ett lamm kunde svara på varför en traktor plötsligt kom farande genom stängslet. Men det spelade egentligen ingen roll, för plötsligt var jag framme, i Bockatorp, vålnadernas hemliga by, dit mastens röda öga aldrig kunde nå. – Hurra, sade de och samlades omkring mig. Han har kommit, vår hjälte!

Mannen som hade hittat mig i granen, Mats, var ett fåordigt och sammanbitet spöke. Det är svårt att exakt återge den resa vi företog oss där inne i granskogen, vilka stigar vi gick på, vilka magiska landskap vi passerade. Förändringen, mysteriet, tycktes mest rymmas inom mig, inte utanför, där allt vi passerade var granskog. Men vinden blåste i alla fall, topparna svajade, fåglarna sjöng trots att det var natt. Mats sade inte mycket, ledde mig bara vidare, först krypande under granarna längs djurstigar, sedan på allt större stigar som människor, eller i alla fall vålnader, också färdades på. Genom mjölkvita dimsvepta skogar, över stenar i forsande bäckar. På magen över gläntor och under granar. Vi tycktes aldrig komma fram, men det gjorde inget. Överallt tindrade och sjöng den levande skogen, och trots att landskapet var monotont såg mina ögon skönhet var de än tittade. Jag blev rörd, promenaden var lång, många tankar hann passera genom mitt huvud. Ibland rann tårar längs mina kinder, lättad som jag var över att ha blivit funnen, att jag inte längre satt fast i en gran. Jag ville fråga Mats om stenarna, varför jag skulle hitta tre och varför han hade kommit just när jag hittat den andra. – Din far överdriver alltid, svarade han kort. Ofta räcker det med att hitta en sten. Tre är rent vansinne. – Ja, min far har alltid varit lite speciell, svarade jag men Mats log inte åt detta, ökade bara takten, mumlade något jag inte hörde. Vår vandring fortsatte, under månen, i vildsvinens dunkla rike. Djuren grymtade och sprang omkring överallt runtom oss, men höll sig ändå på avstånd. – Är det inte farliga, Mats? viskade jag. – Vi låter dem bara spring runt, svarade han. De vill inget illa, är inget värre än katter och kaniner. Jag häpnade. Menade han att de höll vildsvin som husdjur? – Nej, inte precis, men ibland ställer vi ut mat till dem. Mats grymtade och gick snabbare, tycktes säga: inga flera dumma frågor.

Kartan över mastens värld höll han i sitt huvud. Vi gick på något sätt i en båge, runtom mastens räckvidd, hela tiden på säkert avstånd. Jag frågade inte om den, säker som jag var på att Mats inte skulle svara. Masten lös ändå inte: under hela vandringen såg den oss aldrig. När vi kryssade gläntor kröp vi på huk, höll hela tiden våra huvuden nere. För det var ju så, att hade vi fortsatt längs stigen jag gick på hade vi kommit direkt till masten. Istället gick vi runt om, på hemliga vägar och osynliga djurstigar, i granarnas trygga mörker. Hela tiden kom vi längre och längre bort, djupare och djupare in i skogen. Jag vet inte hur länge vi gick, det kändes som flera timmar. Jag kunde inte förstå att skogen var så stor. Den var dock som sagt inte så föränderlig: idel granskog och bruna barr på jorden. Mossa i gläntorna. Vid små korsningar där vi kunde valt flera olika stigar visste Mats alltid vilket håll vi skulle gå. Barr och rötter, jord och stenar skavde på mina bara fötter, men inte tillräckligt för att sakta ner oss. Mats hade rejäla läderstövlar. Plötsligt stod framför oss en klippa tvärs över stigen, en liten bergformation mitt i granskogen. Stigen tycktes fortsätta under den. – I St. Helenes namn, öppna dig! sade Mats och lyfte händerna. Jag kunde knappt tro mina ögon när klippan vid hans ord och rörelse sköts till sidan. Porten stängdes bakom oss. Ren magi, tänkte jag. Jag har kommit till trollens och pysslingarnas förtrollade rike. Mats är en magiker. Men lite besviken var jag ändå när jag såg vad som väntade oss: ännu en stig, dock lite bredare, som svängde svagt och fortsatte så långt ögat kunde nå. Den såg inte ut att vara något särskilt, men Mats stannade. – Här är den, sade han. Du är framme. För första gången verkade han intresserad av mitt svar. – Gamla… började jag men kunde inte avsluta meningen. – Bockatorpsvägen, ja. Inte den nya. Han verkade plötsligt arg. Den förbannade nya Bockatorpsvägen. Mats muttrade något innan han gick vidare, ännu snabbare. Nu småsprang han nästan, det var som om vi snart var framme. Långsamt började då solen stiga bakom granarnas barriga grenar. Skogen, tidigare mörk och silvergrå, sköljdes nu i ett förfriskande blått skimmer. Äntligen kunde ögonen se. Mellan träden, i gläntorna, dit solen inte nådde, såg vildsvinen länge efter oss med mörka ögon, för Gamla Bockatorpsvägen lämnade nu granskogen och förde oss längs sidan av en stor vildvuxen äng omgärdad av ett omålat staket. Något mänskligt, något skapat, tänkte jag, men vågade inte fråga Mats om staketet. Solens första små strålar lös försiktigt, nästan ängsligt, över de höga stolta sommarblommorna vars färger inte än stod helt klara så att bladen tycktes glimra i alla färger. Uppe på backen såg jag den då för första gången, den lilla byn, vålnadernas fästning: Bockatorp, platsen där mastens röda öga aldrig kunde lysa. Så vacker den är, tänkte jag och blev helt varm inuti. En liten fiskeby i Italiens klippor, med lyktor och ljus i mörkret, där fiskebåtarna långsamt glider in i över det spegelblanka havet. Bockatorp bestod inte av många byggnader, blott en handfull löst spridda stenhus omkring ett litet torg med en blåmålad brunn, som faktiskt liknade den på Udden. Oljelampor lös i fönstren, rök steg från skorstenarna, glimrande vita hästar stod lugnt och betade i gräset. Katter lapade i sig mjölk utanför stallet inne i vilket kossorna stod. Allt skimrade och lös i morgonens första yrvakna ögonblick. Jag gnuggade mig i ögonen. – Är detta… började jag, men gav upp. Mats ville ändå inte prata och nu såg vi dem, de väntade på oss, alla vålnaderna, samlade på torget. Några höll facklor i sina händer, andra bar på korgar eller höll krus som de lyfte mot himlen och drack ur när de såg oss komma längs ängen. – Hurra, ropade de med glada, upprymda röster. Hurra! Om och om igen, deras röster först avlägsna sedan nära. När vi kommit fram till torget och Mats hade lagt ifrån sig sina väskor, tog han min hand och lyfte den över mitt huvud. Vålnaderna stod omkring oss, likt vita stearinljus en vindstilla vinternatt, viskade till varandra, väntade på vad som nu skulle hända. – Håll den stilla, viskade Mats. När han lyft också min andra hand, så att jag stod med armarna utsträckta, vände han sig mot de andra. Det var tydligt att Mats använde en slags dramatisk paus, för han tog sig god tid innan han sade: – Såhär fann jag honom, hängandes mellan två granar. Vildsvinen hade jagat upp honom. Och i de där förskräckliga röda byxorna. Ha-ha. Vålnaderna började prata: – Och barfota, stackars… – Så ska du inte säga…. – Är det en björn han har på sin tröja? – Han har väl inte kommit till skada… – Så söt han är… – Vad har han på huvudet? Deras ihåliga röster omringade mina öron samtidigt som de kom närmare, sömmade mig i kanterna, undersökte kepsen, rörde vid mitt hår, smekte mina kinder, kramade mig, en efter en. De var säkert över hundra själar, det tog lång tid. Mats stod hela tiden bredvid och log. Det var tydligt att de var glada för att se mig, allihopa, att de på något sätt hade väntat mig. Och jag? Jag var lycklig just då. Det var som om jag alltid hade vetat att jag en dag skulle bli mottagen som den jag egentligen var: en räddare i nöden, en slags kung över ett svunnet land, en hjälte i förlorade själars ögon. En fest bröt ut, en fest som skulle vara hela dagen, hela natten, för tid fanns ju inte här. Men bakom ett fönster satt en gammal gumma och glodde med svarta ögon.

Mats tog mig vid armen och förde mig in i litet hus som låg avskilt från de andra stenhusen men som annars liknade dem sånär som på färgen på dörren: mossiga halmtak, stora stenbumlingar till väggar, en tjock grön trädörr. Dörren knakade, Mats gick in först, bugade sig, jag kom efter och gjorde det samma utan att veta varför. Luften var kvav, oljelampan i fönstret flackade och väste. Knappt synlig i mörkret, längst in i hörnet i en knirkande gungstol, satt en gammal, gammal kvinna. Hon var klädd i hundra förkläden och kjolar och hade en sjal på huvudet. Utan att säga ett ord pekade hon på en bunt kläder som låg på ett litet träbord vid fönstret. Jag blev stående utan att veta vad jag skulle göra. Utanför sjöng och väsnades vålnaderna, deras dova, glada rop fyllde rummet. De hade rest en midsommarstång på torget och dansade runt den, varv efter varv, höll händer, sjöng gamla sånger jag aldrig hört förr. – Ta på dig kläderna, sade Mats. Han hade tänt sin pipa, ett tjockt moln av grå rök flöt över hans huvud. Gumman gungade i stolen med blicken fäst på vålnaderna utanför. Jag tvekade: skulle jag byta om här framför dem? – Så gå ut bakom huset, sade då gumman plötsligt utan att se på mig, som om hon visste vad jag tänkte. Ack, hennes röst fick mig att rysa: uråldrig, ekande, som satt hon i botten av en brunn. Hon tycktes tala rakt in i örat på mig. När jag ändå inte rörde mig vände hon sig plötsligt mot mig, bara en sekund, men ack, hennes ögon. Som det mörka i botten av brunnen, som havet en natt när det stormar och varken solen eller månen är där för att lysa på själarna som hjälplöst sjunker till botten. Hela världens sorg och förtvivlan, alla olycksaliga öden och stackars människoliv tycktes rymmas i dessa svarta ögon som lös och piskade med en eldig låga. Gummans blick var skrämmande, befallande, jag kunde inte göra annat än gå ut och byta om. Den friska gryningsluften och vålnadernas rop väckte mig en aning och när jag kom in igen var jag iklädd bruna och grå bondkläder. En hatt hade jag också fått, trots att jag gärna hade behållit kepsen. Jag hade ingen spegel men kände på mig att jag liknade en riktig bonde från gamla dagar. – Vart tog mina gamla kläder vägen? Mats log med pipan i munnen, gumman sade ingenting, såg fortfarande ut genom fönstret som om jag var osynlig. – De ligger i en låda här under Huldas säng, sade Mats. Där blir de liggande tills vi är klara. – Klara? Vad menar du med… Mats avbröt mig. – Nu ska du bara stå där och lyssna tills Hulda har pratat färdigt, vara artig och lyssna, det är allt du ska just nu. Det var den längsta mening jag hittills hade hört Mats säga och jag gjorde som han sade, blev stående och väntade på vad som skulle komma. Min blick vandrade mellan gumman i sin gungstol, Mats som stod i hörnet med sin pipa, och festen utanför fönstret. Vilken märklig syn en somrig förmiddag. Lysande, spöklika, vita vålnader, så glada och sorglösa, runt och runt omkring en midsommarstång. Och här framför mig: två till, den ena mest otrevlig och den andra deciderat otäck. Till slut, efter vad som kändes som tio minuter eller mer, började gumman tala. Rösten överdövade festen utanför. Det var som om en korridor formades mellan oss, som om jag och denna gumma var de enda som existerade på hela jorden. – Jag heter som sagt Hulda, sade hon och log mot mig så att jag rös ännu en gång. De svarta ögonen försvann under rynkor samtidigt som ansiktet formades till ett stort leende utan att läpparna skiljdes. Jag hade aldrig sett något liknande. Hennes hud var tunn som papper, som om hela ansiktet skulle spricka om hon bara log lite mer. Men leendet försvann snabbt, hon blev åter gravallvarlig. – Jag är den äldsta själen här, sade hon. – Mer än fyrahundra år gammal, inflikade Mats. – Inte för att någon annan än Gud bestämmer, sade Hulda. – Men Hulda bestämmer här, sade Mats. Det var som en ramsa de hade övat på många gånger. När de var färdiga reste sig Hulda, under stort knakade och knirrande, från gungstolen. De hundra kjolarna släpade i golvet när hon gick förbi mig mot dörren. – Nu har du kommit hit till oss, gudskelov, sade hon och öppnade dörren så att den friska morgonluften sögs in i huset. Med blicken mot himlen gjorde hon korstecknet. – Snart kommer mastens plåga vara ett minne blott. Hon sade dessa ord utan att se på mig, som om hon talade för sig själv, eller till Mats eller till vem som helst annan, bara inte till mig, som trots allt stod bredvid henne. Hulda lyfte handen och signalerade att jag skulle gå ut. Det gjorde jag, trots att jag ville fråga om så mycket. – Men först ska du vila dig och äta upp dig. Du är tunn som en sticka, sade Mats inifrån huset. Det var riktigt: jag såg ner på min kropp. Bältet om mina byxor var spänt till yttersta hålet, tofflorna var för stora, mina handleder var beniga och händerna nästan genomskinliga. – Samtidigt ska du lära känna alla oss som bor här, fortsatte Hulda. Vi är många, från många olika bakgrunder… Många olika öden och historier. Några är glada, andra är sorgliga, men en sak har vi alla gemensamt, trots att vi sedan länge är döda… Hon tystnade, ville tydligen vara säker på att jag hörde efter. Jag stod på stentrappan, såg hastigt in i hennes ansikte men sedan ner i jorden igen, åter skrämd av hennes ögon: nu vilda, argsinta. Ju mer hon talade och rörde sig, ju mer våldsamma blev hennes ögon. – Vi är fast här i denna evighetsmaskin. Hon tvekade ändå när hon uttalade ordet, som om det var ett ord hon var ovan vid att använda. Det slog mig plötsligt att hon levde innan maskinerna kom, att hon i livet aldrig hade uttalat ordet. – Det finns ett rike bortom detta, dit alla döda kommer till slut. Men något här i skogen hindrar oss… – Den förbannade masten, sade jag snabbt, avbröt henne utan att det var meningen, kunde liksom inte hålla mig. Ung och dum var jag också, det kände jag på mig att hon tänkte. Istället för att möta hennes blick såg jag upp mot granarna där en koltrast sjöng. I takt med vålnadernas sång, tycktes det. – Ja, unge man, masten som lyser där borta. Hon flyttade tyngden till sitt andra ben, lade en hand, en iskall hand, på min axel. – Här är vi säkra, sade hon. Men så snart vi beger oss ut i landet lyser den på oss… – Vad händer då? frågade jag trots att jag hade en aning och egentligen inte hade menat att avbryta igen. Men jag hade ju själv – utgick jag från – blivit mastens offer två gånger, när jag svimmat och vaknat i min säng. Hulda var tålmodig trots allt, hennes hand kändes tung på min axel, som om hon höll mig nere. – Det är det ingen som vet, sade hon, för ingen har kommit tillbaka för att berätta om upplevelsen. Man kommer inte till himlen i alla fall. Så ska det inte gå till… Plötsligt blev hon tårögd, suckade djupt och såg mot torget där vålnaderna dansade runt och runt som i ett svartvitt fotografi av en fest för längesedan. – Så ska det inte vara, sade hon igen. De måste komma vidare. Så pekade hon plötsligt med den andra handen mot masten som syntes långt där borta som en liten prick i himlen.
– Den… det… tog Majbritt och Håkan förra veckan. De skulle ut och plocka bär till en tårta men kom aldrig tillbaka… – Men hur vet ni att det var masten som tog dem? Mats svarade inifrån huset, kom ut, lutade sig mot dörrkarmen: – Varje gång någon försvinner lyser masten. – Men jag försvann ju inte. Mats såg bort. Hulda log, på riktigt denna gång, visade sina tänder: grå, mjöliga, tandköttet förvuxet och rött. Plötsligt såg hon nästan vänlig ut, men det var svårt att avgöra om hon inte bara var sarkastisk. Hulda tog bort handen från min axel, klappade mig istället på kinden.
– Nej, du är speciell, du har något särskilt. Men hon sade det hastigt, lika snabbt som hon tog bort handen, liksom utan intresse. Det slog mig att detta var en fras hon och andra yttrat många gånger. Jag var speciell, hade något särskilt. Plötsligt verkade Hulda irriterad, besviken, som om hon hellre ville att jag var någon annan, eller var på ett annat sätt. Hon gned händerna mot varandra, vaggade från ben till ben, kunde liksom inte dölja sin frustration. Men jag hade ju inte gjort något fel, tänkte jag, hade bara varit mig själv. Någon annan kunde jag ju inte vara. – Gå nu ut och roa dig. Jag vet att det är många som vill träffa dig. Hulda stängde dörren framför näsan på mig. Mats hann precis komma ut. – Du kan inte förvänta dig att förstå en så gammal själ, sade han och knackade sin pipa mot stenväggen. Men hon verkar gilla dig. – Gillar hon mig? Men Mats svarade inte. Vi såg mot torget där vålnaderna dansade runt och runt som en bergochdalbana. Solen stod nu mitt på himlen men ändå tycktes allt vara höljt i ett mörkblå töcken – hur kunde de annars lysa? Stolt över att vara någon särskild och nyfiken på vem de var anslöt jag mig till festen.

Det var en dag i februari – fastelavn er mit navn, boller i min mave – dagen då barnen klär ut sig på dagis och ska lämnas tidigt så de hinner med alla aktiviteterna. Slå katten ur tunnan, grilla korv, rita, leka lekar. Vi lämnade henne båda två, väntade länge innan vi gick, tog bilder, var så stolta över vår dotter, åkte hem tillsammans i bilen, sade inte mycket, bara något om att handla senare på dagen. Hon ville alltid handla in stort, till flera rätter på en gång, gärna ingredienser som kunde användas mer än en gång. Jag förespråkade den andra skolan: handla in vad som behövs, en dag i taget. I bilen föranledde denna differens inget bråk. Men när vi kom hem märkte jag vilket humör hon var på. Det humör som nästan alltid leder till bråk. Likt en uthungrad hyena på savannen sökte hon efter små fel från min sida. Det kunde vara något jag sade på fel sätt eller tonen i mitt svar, eller en ost jag glömt sätta in i kylskåpet, eller till och med något jag sagt eller gjort för länge sedan. Försökte jag vara passiv för att inte möta hennes vrede, till exempel genom att sätta mig på mitt rum med en kopp kaffe, stänga dörren för att få vara i fred med något viktigt (betala räkningar, läsa facklitteratur, förbereda en presentation), ja då kunde kom komma in utan att knacka. Allt för att starta ett bråk, verkade det som, för att ha någon att slåss med, för att få utlopp för en frustration hon aldrig kunde bli kvitt. Det började alltid vänligt. Det förstod hon ju, att man går inte bara in och börjar ropa såvida man inte redan var ovänner. Och det var vi inte denna dag, inte mer än vanligt. En transformation behövde alltså ske, även om den kunde vara så kortvarig som tio eller tjugo sekunder. Ibland tycktes hon systematiskt scanna mina ord efter orsaker att bli arg, andra gånger tycktes hon plötsligt bli överraskad, få en svart blick i ögonen och strax därefter börja rasa. Att hon medvetet började prata om problem eller gamla bråk endast för att skapa bråk tror jag inte, även om det ibland kunde kännas så. Nu stod hon framför mig, hade kommit in på mitt rum utan att knacka. – Kunde du inte ta och sätta barbiebussen och dockorna tillbaka på hennes rum? Det har legat där på mattan i flera dagar nu. Jag är trött på att hela tiden nästan snubbla över hennes leksaker. De ska vara på hennes rum. Det är egentligen otroligt att jag ska behöva säga det. Så det vore jättebra om du kunde flytta dem snart istället för att bara sitta där och glo… Hon hade börjat tillsynes vänligt men avslutat med en förolämpning, allt utan att jag sagt ett ord. Som en köttkvarn stod hon framför mig och spydde ut meningar, den ena mer orättfärdigt självklar än den andra. Det hade räckt att hon bett mig om att flytta leksakerna. Hon behövde inte prata mer om det, skulle låta mig få svara istället. – Ja, jag ska flytta dem, ska bara ordna en sak här först, avbröt jag ordströmmen, min ton medvetet frånvarande med ögonen på laptopskärmen. Hon var inte nöjd med svaret. – Ok, för jag är faktiskt riktigt trött på att hela tiden gå runt och städa efter er (detta var inte sant, det var ofta jag som städade efter henne). Hennes leksaker ska vara på rummet, inte här mitt i vardagsrummet så man går runt och snubblar på dem. Hon ville ha något från mig. Men jag vill inte ge henne detta något, trött som jag var på att bli hunsad runt bara för att hon var den som kunde skrika högst. Vi hade ju bråkat så här i flera år, lite värre för varje gång. Mitt fel: jag glömde hur jag skulle bete mig för att undvika bråk, lät mig bli irriterad istället för att ha överseende med att hon var den svaga, den som inte kunde hjälpa det, den som skulle få lov till att bli frustrerad och arg utan att straffas för det. Glömde samtidigt elefanten i rummet när vi inte bråkat på länge, en vecka eller två. Efter varje bråk – i efterhand, med klokhetens glasögon på, och ibland med blåmärken och sönderslagna tallrikar – ångrade jag alltid att jag inte bara hade gjort som hon hade sagt. Men varje gång tycktes jag glömma det. Och detta var det giftiga: för varje kränkande handling från hennes sida – och varje bråk var fyllt med tusentals kränkande ord och handlingar – surnade något till inom mig och tankar om hämnd kom obönhörligen till mig. Trots att jag förlät henne kunde jag aldrig lägga skulden på mig själv och för varje kränkning hatade jag henne lite mer. Man kan alltså både älska och hata någon på samma gång. Denna konflikt mellan känslor är omöjlig att få bot på så länge situationen fortsätter: man bryts bara ner. I början, för många år sedan, försökte jag verkligen prata med henne. – Egentligen borde hon vara med till det, sade jag från länstolen, fortfarande med blicken på skärmen (hon hatade att bli ignorerad). Så vår dotter lär sig att man ska städa upp efter sig. Min ton var lite spydig, säkert oförlåtligt provocerande i hennes öron. Jag fortsatte: – Det gör ju inget om vi väntar tills vi hämtat henne, så kan hon vara med och städa. Skulle inte du plugga? Jag såg på henne med ett oskyldigt ansikte. Det var detta hon hade väntat på, att jag skulle börja tjafsa emot. Hade jag bara gjort som hon hade sagt kanske bråket aldrig hade uppstått. Men det är omöjligt att veta: hon hade säkert hittat något annat att bråka om. Hon var som sagt på det humöret, hennes helt egna speciella humör. Hon behövde något, något som kändes, något som gjorde ont, och hon behövde någon att projicera sin smärta på. Det fanns så klart alltid en utlösande faktor: skolan, pengar, framtiden, ett smärtfyllt minne hon just kommit i tankar om. Innan hon mötte mig för fem år sedan fanns där kanske inte alltid någon att anfalla och jag vet inte vad hon gjorde då. Kanske blev hon bara full eller gick en runda, jag vet inte. Nu däremot, genom en långsam nedbrytningsprocess, var jag hennes offer. Samtidigt, och detta är så viktigt: hon kunde egentligen inte hjälpa det, lika lite som den hungriga hyenan kan undgå att döda för att få föda. Hon hade hundra andra saker att göra denna förmiddag när dottern var på dagis. En uppsats som inte blivit godkänd skulle skrivas om, flera artiklar väntade på att bli lästa, räkningar skulle betalas, och så vidare, och så vidare. Men just nu var barbiebussen och dockorna det enda som spelade roll. Ack, så trött hon var på att gå runt och snubbla på dem, hon hade säkert gjort det tusen gånger: snubblat och fallit, snubblat och fallit över dessa förbannade dockor som jag, den lataste skiten i världen, nu kategoriskt vägrade att ta upp, hur mycket hon än bad mig om det. – Jaha, så får jag göra det själv, sade hon plötsligt och gick ut ur rummet. Vardagsrummet låg precis utanför mitt rum. Jag såg hur hon gick ut och från golvet tog upp barbiebussen. Men hon gick inte upp med den till dotterns rum, hon ”gjorde det inte själv”. Istället kom hon tillbaka och satte bussen på golvet på mitt rum. Så gick hon ut igen och hämtade dockorna, alla deras kläder. Fram och tillbaka, alla leksakerna på mattan hämtade hon och lade på mitt golv. Nu var hon igång, nu skulle konflikten trappas upp. Men jag tänkte inte finna mig i det. Jag reste mig från länstolen och gick tillbaka med barbiebussen till vardagsrummet. Sedan vände jag mig om för att hämta resten av leksakerna. Hon tog bussen igen, gick in med den på mitt rum. När jag hade lagt dockorna på mattan gick jag in och hämtade barbiebussen. Således gick vi fram och tillbaka med dotterns leksaker medan gnistan blev till en låga som blev till en eld som blev till ett bål vi kunde brinna i. – Nu får du för helvete sluta, halvskrek jag, inte redo att finna mig i hennes oacceptabla beteende. – Det kan du glömma, svarade hon kort. – Sluta nu för helvete! Jag var så trött på det, hur kunde man leva såhär, hur kunde man uppföra sig så, hur kunde man tro att något någonsin blev bättre av att försöka lösa problem på detta sätt? Jag ställde mig i dörrkarmen så hon inte kunde komma förbi med bussen. Utan att tveka kastade hon den, över min axel, förbi mitt huvud, in på rummet. Den landade med ett brak, gick i tusen små bitar. – Vad fan gör du?! skrek jag. Du har ju förstört den! Hon svarade inte, gick bara tillbaka efter resten av leksakerna som jag just hade lagt på mattan.

Barbiebussen hade inte kostat tusen kronor som den gör i butikerna. Jag och min dotter hade hittat den i en second-hand-butik till 30 kronor. Den var stor, lila, hade kök man kunde fälla ut, stolar dockorna kunde sitta på, en swimmingpool, en hängmatta, TV, allt man kunde föreställa sig. I äventyr efter äventyr, det enda mer storslaget än det andra, hade bussen tagit dockorna till djungeln, till storstaden, på camping, till månen och genom universum. Nu låg den krossad i tusen bitar på golvet, och hon, modern, hade gjort det. Det var en handling riktad inte bara mot mig utan även mot den magi jag och min dotter hade när vi lekte. Nu kastade hon även dockorna, deras kläder, djuren, sängen, smyckena, hårborstarna, hästarna, allt, allt kastade hon på mig där jag stod i dörren. Det gjorde inte ont att få en barbiehäst på bröstet men själva handlingen gjorde mig galen. Hon var ett rasande ånglok, flåsande, röd i ögonen, rörde sig snabbt, metodiskt, målmedvetet. Nu brann min stubin ut, nu fick det vara nog, nu var allt förstört igen och ingen återvändo fanns. Jag började putta henne med båda mina armar. Hela den långa vägen från mitt rum till altandörren puttade jag henne. Hon snubblade, föll till golvet. Jag tog tag i benen och fortsatte att putta, släpade henne över golvet till dörren. Något liknande hade jag aldrig gjort, varken mot henne eller mot andra människor. Jag hade aldrig ens slagit någon, jo en gång när jag var tretton och skulle skydda en tjej. – Ut med dig, för helvete. Ut härifrån, ditt jävla monster! Hon fick fatt i en leksak på golvet och började slå mig i huvudet med den. Jag fick fatt i en kudde från soffan och började slå henne på armar och i huvudet. Vi slog på varandra. Allt var tyst, vi skrek inte, allt som hördes var leksaken och kudden som slog. Jag fortsatte att putta henne tills hon kom till dörren, som redan var öppen eftersom hon just hade stått där och rökt en cigarett. – Ut med dig, jävla monster, skrek jag och puttade ut henne så att hon slog sig på ryggen och vänstra sidan. Jag smällde dörren efter henne, låste den, sprang mot ytterdörren på andra sidan och låste också den så att hon inte kunde komma in. Utanför fönstret reste hon sig, tog upp sin telefon, visade mig att hon ringde. – Jag ringer till polisen, hörde jag henne skrika genom fönstret. – Ja gör du det, det skiter väl jag i! skrek jag tillbaka. Efter ett tag var hon borta. Jag gick tillbaka till mitt rum för att plocka upp resterna av barbiebussen medan tårar fyllde mina ögon. Åh nej, grät jag, mer och mer, tårarna forsade, jag hulkade och snyftade. Barbiebussen… det var som om dottern själv som hade gått sönder, hennes framtid, nu när faktumet ännu en gång stod klart: vi kunde helt enkelt inte klara det!

– Resten av förmiddagen innan dottern skulle hämtas på dagis körde jag runt och tittade på hus. Jag hade slagit mig ner i ett hörn i krogen. Nyduschad och fräsch var jag inte men kände mig ändå fin i mina nya kläder. När vålnaderna såg mig komma från Huldas hus hade några i hörnet makat på sig så jag fick plats. Jag var inte säker, men det var som om ett sus hade gått genom lokalen när jag kom in. Varför jag hade berättat om just bråket om barbiebussen vet jag inte. – Varför lät du henne inte bara lägga sakerna på ditt rum? frågade Pär, en stor bonde med rött skägg som jag var helt säker på att jag hade sett förut. Han satt bredvid mig, svepte det som var kvar i kruset. Lina, krogens handfärdiga och nätta servitris, kom med en bägare och fyllde både mitt och Pärs krus med glittrande iskall öl. Krogen hade en öppen sida med bänkar och bord mot torget. – Jo, så brukade jag göra, brukade gå med på det, började jag, men blev plötsligt avbruten. – Varför slog du henne inte? Ett rejält kok stryk skulle hon haft! Det var inte Pär som skrek detta utan en annan vålnad som hade stått gömd i hörnet, en gammal kvinna i slitna bondkläder som plötsligt ilsket stod framför oss. Men snart kom andra vålnader också upp till bordet, sköt den arga kvinnan till sidan, som om hon bara var startskottet. Alla verkade de ha saker att berätta, ville ivrigt få plats, slogs nästan om stolarna. På bara få sekunder formades en lång kö från torgets sida till krogen. De flesta vålnader dansade dock fortfarande runt midsommarstången. – Jag försvann snabbt, oväntat, sade en ung man och fick genast tårar i ögonen. Pär makade på sig så han fick plats. Men mannens berättelse blev överdövad av ett rop som kom från en vålnad som hade ställt sig upp på ett bord. – Samtidigt firar vi livet, vi lever ju! gormade han med skärrande stämma. Som ett svar fylldes hela rummet av ett högljutt rop: – Skål för livet! Scenen fick mig först att gripas av fasa – vart hade jag egentligen kommit?! Men gastarna skålade och drack, festen fortsatte i glada toner. På torget stämde spelmannen upp till en ny melodi, nog en gammal folkvisa. Melodin var både ledsen och glad på samma gång, tycktes handla om en evig saknad av något som försvunnit uppe i Norrlands berg och skogar. Pär, som nog märkte min villrådighet reste sig och satte sig på min andra sida, lutade sig emot mig. – Han var mitt i livet, sade han tyst. Först förstod jag inte vad han pratade om men då nickade Pär åt den unge mannen som böjd framöver satt försjunken i stilla gråt. – Hade två barn med en kvinna han älskade. Jobbet gick väl sådär, han hade faktiskt fått sparken som smed i Kristianstad. Mitt i allt detta ville frun skiljas, något nästan ohört på den tiden. Så han blev lämnad i torpet, frun körde iväg i bilen med ungarna, den enda bilen, som de hade sparat ihop till i år. Åren gick. Pär pausade för att dricka. – Två år för att vara precis. Han hittade sin egen vardag, kämpade vidare. Men en dag stod frugan och ungarna utanför dörren, ville tillbaka, va. Han drack ur sitt krus innan han fortsatte. – Men hon fick komma in. Hade tydligen mött en annan, som senare visade sig vara en fyllbult och misshandlare. De flesta sade att det var hon som hade blivit utkastad, men han brydde sig inte, var glad för att se ungarna, som fortfarande mindes sin far. Snart var den gamla vardagen igång igen även om ungarna hade blivit större och klarade sig själva. Ja, så smått började man och hustru hitta tillbaka till varandra igen, när det plötsligt hände, när döden oväntat bankade på dörren. Denna grabb, blott 25 år, satte en onsdag, en stilla regnig höstmorgon, ett kycklingben fel i halsen. Vilket sätt va? Kvävdes framför ungarna, frugan var ute och handlade. Pär lutade sig tillbaka, reste handen efter Lina som strax stod vid bordet. Nu när hon ändå var där kunde jag också ta en öl till. Hon hämtade den, Pär drack och fortsatte. – Egentligen skulle han varit i himlen, va, förlåten för sina synder, evigt gräsande på Herrens marker. Men mitt i själavandringen… Jag rörde på mig för att fråga vad själavandringen var för något men Pär ville tydligen inte bli avbruten, ändå svarade han vad jag ville veta. – Det är då när vi hör, när vi fortfarande är delvist kött och blod, men osynliga, va. När vi inte helt har lämnat världen. När vi vet vad de efterlämnade säger men oftast inte kan göra något. Du vet, lämna tecken, flytta stenar och så vidare. Oftast?! Pär talade på som om jag hade förstått, som om jag redan hade smält det otroliga i vad han just sade, men jag registrerade knappt ett ord. Säkert delvist på grund av sorlet i värdshuset, men också på grund av hans breda dialekt som var värre än alla de andras. Vad sade han egentligen? Snart uppgav jag att tänka, bara nickade, manade honom till att fortsätta. – Jo, var var jag nu, jo, mitt i själavandringen blev han fångad, fastnade här (han pekade mot golvet), lika jävligt som kycklingbenet i halsen. Pär såg på mig, och jag på honom, med stora ögon, ville visa mig förvånad trots att jag förstod att han pratade om masten. Hulda hade ju berättat om det, att masten störde dödens frid, Mats hade förbannat den, min far hade varnat för den. Pär tystnade, tvekade, det var som om han ville säga något men inte kunde eller fick. Vi blev sittande och såg ut mot torget där vålnaderna dansade gamla folkdanser. Plötsligt satt en annan gast bredvid mig. – Jag kom över en solbelyst backe, ner längs en ranglig grusstig, till vilda äppelträd där jag lade mig ned med rötterna som kudde och skådade himmelen. Tyst och väldigt gled molnen förbi, långsamt svajade äppelblommorna fram och tillbaka, vaggade mig i sömn. Vålnaden satt stilla och meditativt, med händerna i knäet, tycktes vagga fram och tillbaka, men på något sätt så långsamt att det inte märktes. Men knappt han jag ryckas med i detta tempo innan jag blev avbruten av en annan vålnad, som lutade sig fram över bordet. Jag vände mig och råkade möta vålnadens blick: svullna ögonlock, tårsprängda röda ögon som tycktes skrika av sorg och förtvivlan, hela ansiktet vridet i smärta. – Varför han skulle åka till Halmstad vet jag inte, men det måste ha varit något viktigt. Ibland var han borta i dagar, så många att jag tappade räkningen. Men jag var inte ensam när jag dog, min son satt vid min sida. Han grät och grät efteråt, tvättade min kropp och begravde mig helt själv bakom körsbärsträden. Min duktige grabb, dagarna efter bad han och ropade, kunde varken äta eller sova. När min make kom hem hade jag lyckats göra tecken, att jag älskade dem så mycket. Vad för några tecken, ville jag fråga, men plötsligt blev jag medveten om en närvaro. Någon, någon nära, hade satt sig bredvid mig. Hur länge hon hade suttit där vet jag inte, men jag glömmer aldrig sekunden jag såg henne första gången. En kvinna, på min ålder, runt trettio, i sina bästa dagar, små fina rynkor när hon log, klädd i vitt, en slags sommarklänning, och ett rött förkläde. Instinktivt blev jag lugn och vansinnig på samma gång. Kvinnans skönhet slog mig som en blixt. Jag drack med mina ögon, kunde inte titta bort. Vilket ansikte med de blå ögonen som liknade havet och den krokiga lilla näsan och den höga pannan. Vilken varm och behaglig närvaro med det ljusa håret klippt vid axlarna. Men mer: våra själar resonerade, kände jag. Som en sommardag med händernas hastiga rörelser. Som en frisk sommarvind vid stranden när jag plötsligt inte kände mig ensam. Som vågorna som långsamt sköljer in över fötterna när man vet att man inte ska någonstans, att livet händer här, just nu, tillsammans, och att ingen plats är bättre än vid denna långa strand som åt båda sidor fortsätter till horisonten. Ida lutade sig mot mig, viskade i mitt öra: – Hulda, du vet, sprang med snapphanarna när det begav sig. De hade läger här omkring i skogen. Och svensken, du vet, kunde aldrig hitta dem. De slog till, kom springande mellan granarna som galna vildsvin, överföll allt och alla (hon visade med små rörelser på bordet). Hon slogs inte, men hon hängde svenskar, det gjorde hon, i de gamla ekarna som fortfarande står kvar, stackare de fångat på sina räder eller kidnappat från vaktposterna. Ida pratade på, hade så mycket att säga, tycktes knappt medveten om min närvaro, även om hon definitivt talade till mig. Hela tiden ville jag fånga hennes öga för att meddela min ögonblickliga och totala kärlek. – Men något hände med Hulda, det förstår du säkert… Ida lutade sig bakåt, någon viskade i hennes öra. Så vände hon sig mot mig, men såg åt sidan, tankfullt, hemligt. Vilken mästare, blinkade jag, mitt hjärta hade plötsligt hamnat i hennes fälla. – Så måste det ha varit, annars hade hon inte var här. Ida sade det till väggen, inte till mig. Sedan var hon borta, hade snabbt rest sig och sprungit tillbaka till torget. Värmen, närvaron, hade hon lämnat vid min sida: mitt liv var förändrat, det visste jag, och hela tiden försökte jag se henne på torget i dansen.

– En dag kom jag hem och kunde inte hitta min katt, en gammal skogskatt, med lurvigt vitt hår och svarta fläckar. Utan henne kunde jag inte ta mig en lur på soffan eller arbeta vid symaskinen. Katten var alltid med, hon kände mig så väl, alla mina fel och brister, var alltid glad, ja som nu katter kan vara. Timmar senare hade hon ännu inte kommit tillbaka så jag gick ut i mörkret för att hitta henne. Gick vilse, gjorde jag, irrade runt i timmar. Månen hade först belyst vägen men den försvann snabbt så jag varken kunde se vart jag gick eller vad som stod framför mig. Längre och längre bort från gården kom jag, trevade hopplöst och hungrig runt bland granträden. Men klipporna, klipporna säger jag, de vandrade inte runt, de stod där vid forsen, svartare än natten. Så jag snubblade, gled först på några våta stenar, dunkade sedan huvudet in i spetsen på den vassaste klippa, dog direkt. Katten var bara ute och gick, den hade gått åt andra hållet från gården. Att jag var borta för alltid besvärade den inte särskilt mycket, ända tills den blev hungrig och skulle jaga möss. Min närvaro skrämde nämligen mössen. Men samtidigt ville jag inte gå vidare, ville inte lämna min älskade vän. Då lös det plötsligt till på himlen. – Masten, sade jag, och slog lätt med näven i bordet. Jag började bli full, kunde inte göra annat än fåna mig. Allt var overkligt, det var svårt att ta det på allvar. Hela tiden såg jag mot torget där Idas ljusa hår for runt. Dansade hon med någon annan? Kattkvinnan förstod vad jag såg efter och slog plötsligt an en helt annan ton, lät nästan irriterad. – Nu ska jag förklara äkta kärlek för dig! Ser du henne där borta, hon med det ljusa håret? Hon pekade på Ida. Jag rös och började skämmas. Men vad hon skulle sagt om Ida och äkta kärlek fick jag aldrig höra, för även hon blev avbruten. En man i medelåldern, klädd i en blå keps och skitig overall hade knuffat bort henne. Mannen stank ur munnen och spottade med varje ord. – I gamla tider, alltså innan var och varannan hade bil, köpte jag Skärsnäs första bensindrivna fordon, en mörkröd traktor som kunde köra ända upp till fyrtio kilometer i timmen. De första dagarna fräste jag runt i bygden, speciellt utanför Karlssons eftersom han länge försökt spara upp till en likadan traktor som jag nu köpt (vålnaden skrattade). Han stod i fönstret bakom gardinen och glodde. Och folk snackade i torpen och i byn, Arkelstorp: han, galningen där uppe vid kyrkan i norra Immeln, han har hatt sin mor ihjäl, rånat henne och köpt en traktor för pengarna. Men vad hade de för bevis? Min mor dog av naturliga orsaker, svävade lättsamt och lycklig vidare till Kristus, medan jag, när jag inte haft traktorn i ens en månad, blev krossad under den i en komisk olycka. Med benet fastrullat, ja fastrullat, i det stora hjulet kunde jag varken röra mig eller finna ro på grund av de enorma smärtorna. Hela bäckenet var krossat, det var en fråga om minuter innan livet skulle rinna ur mig. Nekad frid till att säga mina böner eller minnas de få människor i mitt liv som jag höll av och som höll av mig valde jag att skrika så högt jag kunde och slå med händerna i den våta mossan. Mannen tystnade och såg på mig, liksom för att säkra sig att jag lyssnade. Sedan såg han mot vålnaderna som stod runt bordet, att de inte avbröt honom. Efter en lång suck fortsatte han. – Det gick snabbt till slut och knappt hade jag tagit mitt sista andetag och äntrat detta mellanland förrän ett fasansfullt rött sken belamrade skogen och himlen. När jag reste mig kunde jag fritt vandra runt men ingen av de torpare och skogsfolk jag mötte kunde se eller höra mig hur mycket jag än viftade med händerna framför deras ögon. Så, som ett genomskinligt spöke, utan tankar om hämnd eller förtret, varken bitter eller arg, började jag vandra omkring i jakt på ett syfte. Ingen kunde berätta för mig var jag hamnat och inga andra spöken som mig själv mötte jag. Ända tills en dag, om man nu kan tala om dag och natt här, när jag kom gående längs en övergiven skogsväg. Hur länge har du irrat runt här? frågade plötsligt en röst. Bara ljudet av någon som talade till mig var nog för att jag skulle kasta mig i den okända personens armar. Ja, det var Mats, livräddaren som vi kallar honom. Vålnaderna runt oss började applådera, om det var åt traktormannen eller Mats visste jag inte. Traktormannen log, såg på mig med ett hoppfullt ansikte, tog av sig kepsen. – Du har väl träffat honom? Med frågan spottade han mig i ansiktet. Jag torkade av det med tröjärmen. – Hur som helst, fortsatte han obesvärad, så blev jag räddad. Masten, som alla här är så rädda för, stör mig egentligen inte, men jag gömmer mig för säkerhets skull, det vore ju dumt annat, när alla andra gör så.
Pär stötte mig i sidan. – Var det som om masten inte såg dig? frågade han när mannen hade tystnat. Några av vålnaderna skrattade, som om traktormannen var del av ett internt skämt. Men jag förstod inte vad Pär menade och knappt hann stackaren klia sig i huvudet och påbörja sitt svar innan han blev puttad till sidan av en annan gast: en äldre kvinna, med ett vackert ansikte och långt svart hår, klädd i mörkgrön kåpa med en broderad röd ros på bröstet. Med självsäker röst, förtroligt och kanske lite väl intimt, förklarade hon: – Saknaden, min vän, den känner man också i mellanlandet, ta inte miste på det. Bara för att vi sitter fast här betyder inte det att vi inte plågas av sorger och smärtfulla minnen. Sånt försvinner inte. Tiden läker inga sår här, den står ju hela tiden stilla. Sorgerna kan hålla en kvar, kan betyda så mycket att man inte är redo att resa vidare, även om man kunde. Men så har det ju alltid varit. Gastar och spöken har alltid funnits bland de levande. Men inte ens paradisets mest vansinnige förstörare döms till jorden som död för evigt. Nästan alla spöken från medeltiden har rest vidare, befriade från sina synder. Du möter inte många gamla spöken här, det kan jag lova dig. Kvinnans sätt att tala hade en märklig inverkan på mig, fick mig att stanna upp och tänka, men lite av effekten måste också tilldelas ölen – jag drack och drack. Var det pilsner, ölen som glittrade så? Kvinnan med den röda rosen som talade till mig kunde varit en astronom som vackert och inlevande förklarade planeternas banor runt solen, eller en gammal bonde som lugnt beskrev potatisplantans växt i jorden. Det var som om ordens innebörd inte var viktig; det var sättet hon talade på, hennes tonläge, hennes val av ord, som gradvis fick mig att förstå essensen av mellanlandet, som hon kallade det. Kvinnans ord – om saknad och smärta, om att inte få komma vidare, att något var fel – gjorde mig först arg. Masten var ju en förstörare, något nytt som plötsligt hade börjat störa de dödas själavandring, säkert det mest heliga i livet: rätten att få vila i fred när livet på jorden är slut. Jag skakade argsint på huvudet och rös, svepte ölen och signalerade till Lina som hela tiden höll koll på mig att jag ville ha en till. Snart kom hon springande med ett fat iskall öl till alla vid mitt bord. Men med den första klunken var de arga tankarna snart bortsköljda. Så härligt, vilken lyx, gratis öl och gott sällskap. Vilken kväll! Och den hade bara precis börjat. Jag lutade mig tillbaka, korsade benen, höll om kruset med den ena handen. Men masten? ville jag lugnt fråga men blev direkt avbruten av ännu en gast som hade något viktigt att berätta. Kvinnan med den röda blomman hade dock inte blivit bortknuffad utan självmant gått ut till torget. Hon stod nu bredvid spelmannen med en fiol i sina händer, redo att spela med. Men hon väntade, pratade istället med Ida. Det var omöjligt för mig att inte glo. Men snart fortsatte musiken och Idas vackra huvud försvann i vimlet.

– Det var en vindstilla höstkväll för många år sedan. Han satt på min axel, min lilla fågel. Jag gick långsamt i skymningen längs vägen, mattare och mattare blev trädens blad och grenar. Hans mörka ögon lugnade mig alltid när jag såg in i dem. Dök en hök från en grantopp vek han inte från min sida utan gömde sig innanför västen. Sådant var hans hjärta: troget och optimistiskt. Var vi bara tillsammans var han glad. Mot slutet blev han allt svagare, orkade till sist inte äta eller ta sig ut från buren. Jag var inte där när han dog och det smärtar mig än, tidlös och evigt som jag blivit. Det är sant vad Eva (det hette tydligen kvinnan med rosen) sade: bara för att vi varken är döda eller levande kan vi ändå sakna. Snart hade mörkret helt dragit för de tunna gardinerna och börjat med de svarta. En mörk dimma omslöt mina händer. Stegen blev svagare, jag domnade bort mitt i livet, kunde aldrig fortsätta, kom aldrig upp… Kvinnan grät så hon skakade. Instinktivt men omsorgsfullt lade jag en arm om henne, började klappa henne på ryggen precis som min far brukade göra. Hon slöt sina armar om mig, kramade mig hårt, snyftade stilla. – Men nu är ju du här, suckade hon. Du kommer ordna allt. Hon smekte mig över bröstet och på kinden. – Du ordnar allt… Smekte vidare, sensuellt och lockande. Pär som satt bredvid mig såg det och ställde sig genast upp. – Nu får vi ge honom lite ro! ropade han. Alla avlägsnar sig omedelbart! Vår hjälte behöver ta igen sig. Kom med några glas vatten! Inte skulle väl det behövas, tänkte jag, och så verkade vålnaderna runt bordet också tänka. Förutom Lina tycktes ingen reagera eller göra som Pär sade. Istället utbröt tumult. Från husets sidor strömmade vålnader som verkade vara ordningsvakter. Några skrek när de blev släpade till torget. Andra gick ut utan bråk. Efter ett tag var krogen tom, samtliga vålnader hade skickats till torget där spelmannen drog igång en munter melodi. Sången passade perfekt, dansen fortsatte, nu ännu hetare med hundratals nya fötter. Medan jag skådade detta spektakel, tömde jag hastigt glaset med vatten och bad Lina om att ge mig en kall öl istället. Hon pinnade iväg. Det killade lite i magen: tanken att få ännu en öl gjorde mig glad. Ack, så lättköpt lyckan kunde vara, särskilt när ölen var gratis. Denna fest skulle aldrig ta slut, det kände jag då och där. Pär satte sig bredvid mig, såg med mig på folkmängden som dansade, pratade och rörde sig sorglöst på torget som en flock svalor runt en husknut en sommarkväll. – Se bara på dem. Vem skulle kunna tro att de varit döda i minst ett halvt sekel? Svara på det. Eller du behöver inte svara. Pär verkade plötsligt också berusad, satt med två fulla krus framför sig, kunde liksom inte bestämma sig vilket han skulle dricka från. – Gillar du inte att dansa? frågade jag. – Jo… eller nää, svarade han. Egentligen tycker jag väl bäst om att sitta och snacka. Men det är klart att jag ställer upp till en dans om någon frågar, det brukar jag inte säga nej till. Vi hade inte suttit ensamma länge innan enstaka vålnader började smyga sig tillbaka till hörnet där vi satt. Det såg nästan komiskt ut: de smög, tippade på tårna, såg sig omkring, försäkrade sig om att de var osedda. Först bara ett par, sedan fler. Till sist var de tillbaka allihopa, stod runt bordet, formade kö från torget. Pär log och suckade på samma gång. Han var tydligen inte förvånad, försökte heller inte ursäkta på vålnadernas vägnar. – Vad förstår en fågel av livet? Det var den gråtande kvinnan som åter satt bredvid mig med sorgliga ögon. På något sätt hade hon hunnit först. Hon såg bedjande på mig, som om jag kunde göra något åt hennes sorg. Hennes händer letade sig tillbaka mot mitt bröst, började smeka och klappa. Hennes andra hand lade hon på mitt lår. Ändå upplevde jag inte hennes handlingar som erotiska. Mitt hjärta var ju redan fångat av Ida – jag var immun mot hennes försök, även om hon var vacker och säkert inte så mycket äldre. – Det finns inget som egentligen kan läka ett sår om det inte gått riktigt till, sade hon. Smärtan överskuggar sorgen… Vi fick aldrig säga farväl, aldrig på riktigt. Blott få gånger mot slutet, enstaka vackra stunder, när jag klappade honom och sade att jag älskade honom. Lyfte upp honom i mina händer och viskade i hans öra. Trots att han inte förstod mina ord visste han vad jag menade. Han älskade mig tillbaka, väntade på mig, kallade och kallade den dag han dog. Stackars människa, tänkte jag utan att se på henne. Så sårbar, så mycket smärta. Ett vidöppet sår som tiden inte fick lov att läka. Så mycket kunde man väl inte gråta över döda djur? tänkte jag. Människor, med alla sina egenheter, dumheter och tankar, kan sörjas på riktigt, kan ropas på och kan minnas. Men djur, de förstår ju inget om döden, de drar sig undan, lägger sig och väntar när de blir sjuka. Djur sörjer inte sina döda. Men man måste möta människor där de är, i sorgen, oavsett vad den handlar om. Det hade Kirkegaard sagt. – Han hade väl inte ont? frågade jag. Kvinnan log, tycktes bli glad, fick ett tankfullt, nästan lyckligt uttryck i ansiktet, som om min fråga hade tröstat henne. – Nej då, han somnade in, svarade hon. Han märkte aldrig att det hände, väntade in i det sista på att jag skulle komma. Jag frågade inte hur hon kunde veta detta om hon nu inte var vid hans sida när han dog. En sådan fråga hade varit grym i sammanhanget, hade fullständigt krossat kvinnans hjärta. Men tanken måste ändå ha slagit henne. – För det gjorde du alltid, sade Pär istället, med en ton i rösten som om han hade hört kvinnans berättelse hundra gånger förr. – Ja, det är sant, svarade kvinnan. Hon såg på Pär med vänliga ögon. – Det visste han, min älskade vän. Han skulle bara sova lite så skulle jag snart komma. Hon talade vidare, kämpade med tårarna. Vålnaderna runt bordet hade kommit närmare, liksom för att studera hennes smärta, som om de ville jämföra med sin egen. – Håll er lite på avstånd, sade Pär. Det blir snart er tur. Jag gav honom en orolig blick: hur länge skulle detta fortsätta? Samtidigt påbörjades en munter ”Helan går” utanför. Fiolen spelade temat, dragspelet stämde med. Så kom sången, alla vålnaderna tog i för fulla krafter. Idas hår och glada ansikte for förbi. De dansade snabbare och snabbare, som om spelmannen hela tiden ökade takten, som om de snart skulle lyfta i samlad flock. Vilken syn, aldrig hade jag kunnat föreställa mig att se hundratals spöken dansa i ring till en gammal snapsvisa. Men kvinnan med fågeln var långt ifrån färdig. Vålnaderna tycktes veta detta, några hade satt sig vid borden runtomkring, väntade otåligt. Ändå lät de henne tala färdigt. – Jag mötte en vän där mellan galaxerna och dammolnen, av samma stjärnstoff och kärleken rådde. Där i virrvarret, en vårdag med fågelsång i björkarna, möttes vi i en park vid en fontän. Man kunde inte skilja oss åt, hand i hand genom solsystemet såg vi soluppgångar och regniga sommardagar. Vi växte ihop, blev helt enkelt samma existens, jag och min vän, spegelbilder av varandra. Men allt vi har här i livet har vi till låns. Det finns inga bindande avtal, inga löften givna från tidernas morgon. Den ena dagen eller den andra, förr eller senare, måste man skiljas. De första dagarna gick jag ner på knä, lade mig på ryggen i mossan, ropade och skrek, att han väl i alla fall visste att jag älskade honom. Som svar hörde jag koltrastar som sjöng hans melodier och såg tranor och hägrar stryka över sjöns blanka yta. Ja, oväntat försvann han plötsligt en dag och såret stack djupt i mitt hjärta. I en tid när jag behövde honom som mest, behövde hans sorglösa närvaro och hans kloka ögon. Precis som alltid skulle han vara med mig genom svåra tider, min vän hade ju alltid suttit på min axel och sjungit de vackraste sånger. Glad och förnuftig, bestämd och de sista fem åren tilltagande irriterad och kortluntad, utstrålade han endast ren kärlek, krävde endast närvaro och en sång då och då. Men man kan väl inte säga farväl till en fågel så att den förstår det, nej hastigt rycktes han från mig och lämnade en lucka större än Smålands skogar. Så slutade leken, så blev hans liv. Kvar stod jag som en målare utan penslar, för utmattad för att läka, arg och bitter på mig själv för att jag inte hade sett att han var så sjuk. Men fåglar dör snabbt, deras små kroppar håller inte länge när de är sjuka. Ändå älskade han mig, ändå ville han komma till mig, för att vara tillsammans, alltid tillsammans, trots att han till sist varken kunde flyga eller gå på grund av ledsmärtor och svullna fötter. Vi möttes vi två en vårdag, min älskade vän, låt mig få komma till dig, vi ses åter snart, nu när hjälten är kommen… Kvinnan hade avslutat sin berättelse med ett stillsamt leende på munnen. Äntligen hade hon fallit till ro. Både jag, som tydligen var hjälten, och Pär höll om henne i en varsam kram. I Bockatorp fanns plats till alla: ingen sorg var för banal. Med den andra handen drack jag ur mitt krus. Det var inte för att vara dum eller oförstående men ölen talade nog sitt eget språk när jag efter ett tag frågade: – Men vad har fågeln med din död att göra? Kvinnan svarade snabbt, som om hon visste att jag skulle fråga just detta. Vålnaderna som stod omkring ryckte oroligt på benen, flyttade sig lite, satte sig ner, ställde sig upp igen, korsade armarna. De som satt vid borden suckade och vände blicken. – När min egen tid kom hade jag varit förberedd länge, sade kvinnan. Varken vänner eller familj hade jag att säga farväl till och någon ny fågel hade jag inte skaffat, gick blott runt i skogen om sommaren, sjöng med koltrastarna och kurrade med duvorna. Plockade blåbär tidiga höstmorgnar, vaknade tidigt om våren, sov mig igenom vintern. Livet blev till en längtan efter min fågel. Egentligen hade jag av många anledningar gett upp på livet innan min vän försvann men så länge vi var två hade det gått an. Det första jag såg när jag vaknade varje morgon var hans lugna ögon. Nu började även jag tycka att kvinnans historia var repetitiv, men frågan var ställd, dammen var öppnad, tårarna forsade. Att avbryta henne, trots att hon ideligen vände tillbaka till sin fågelsorg, hade varit oförskämt. Kvinnan tycktes vara medveten om sin tråkiga historia, men behovet att berätta den för mig var tydligen så stort att hon inte gav upp. Vålnaderna hade förmodligen hört historien hundra gånger, de flesta verkade inte ens lyssna. – Han satte sig på täcket, tillsammans latade vi oss igenom förmiddagen. På kvällen flög han ut ur den öppna buren och satte sig på kudden, så att vi varje natt sov tillsammans. Vi satt ihop, som sagt, och när han dog visste jag att det snart var min tur. Men det gick många år, trots att jag redan var gammal. Helt så gammal blev jag heller inte och min död kom trots allt oväntat. – Berätta hur det gick till, sade Pär. Jag ville knuffa honom i sidan, men även det hade varit oförskämt. Det slog mig att Pär frågade av artighet, antingen mot kvinnan som ville berätta eller mot mig som, antog han nog, ville lyssna. – En tidig höstmorgon hade jag gått upp och stod vid kaffebryggaren. Jag såg ut mot skogen där regnet droppade och gjorde långa rännor på fönstret. Idag blir det min dag, tänkte jag, och jag vet inte varför, vet inte varför jag tänkte så, men nog visste jag att något var i görningen. När jag gick ut hörde jag en fågel som sjöng så snarlikt min vän att jag omedelbart var säker på att det var han som kallade på mig från andra sidan. Först blev jag skrämd av tanken på att döden stod mig nära men hans sång lugnade mig. Döden var ju blott en början, ett farväl till det man kände och en resa till nya vidder, vidder där jag åter skulle få möta min älskade vän. Men regnet fortsatte att falla och inget hände hur länge jag än strövade runt bland träden. Till sist var jag helt genomvåt och frusen. Jag hittade hem och lade mig framför vedspisen, men den värmde inte nog. När natten kom började jag skaka och kunde inte få värmen. Snart kunde jag inte röra fingrarna, sedan inte benen. Innan jag hann ropa på hjälp eller med min röst säga farväl till sakerna omkring mig låg jag stelfrusen som en fiskmås i isen, död och levande på samma gång, endast blicken bevarad. Mina ögon såg bordet med stolarna och de mörka målningarna på väggarna, böckerna i bokhyllan, mina kläder i skåpet, elden som långsamt slocknade och dog. Med eldens sista pysande rök började min själ sväva mot eftervärlden. Det var fridfullt, lugnande, kändes helt rätt, varken en dag för tidigt eller för sent. Vid horisonten, upplyst av den vackraste solnedgång, såg jag min vän komma flygande. Fåglar kan ju inte le men hans tofs var uppe, alert och glad kom han närmare. Äntligen, tänkte jag, frid och paradis väntar oss, nu är vi snart återförenade. Kvinnan brast åter i gråt, skakade och vred sig, kunde nästan inte fortsätta, kämpade med orden. – Men ve och fasa, han skulle just landa på min utsträckta arm när ett fruktansvärt åskväder började ljuda. Himlen lystes upp i rött, allt tornade och dånade och regnet började falla allt tyngre, så häftigt att min vän inte kunde flyga genom det. Han störtade långsamt mot marken samtidigt som allt blev svart för mina ögon… Hon tystnade, stannade mitt i meningen, kunde tydligen inte fortsätta. Vi andra, eller i alla fall jag, som inte hade hört fortsättningen, väntade. Men kvinnan avslutade inte sin berättelse. Kanske var den redan färdig, för så verkade det ju alltid sluta: allt hade blivit svart för hennes ögon och så hade hon vaknat här, i mellanlandet, allt tack vare mastens förbannade röda lampa. Det slog mig då att vålnaderna verkade olyckliga allihopa, bar på både en ena och den andra sorgen. Men ingen kan väl dö lycklig, alltid lämnar man någon eller något man kommer sakna. Så tänkte jag, berusad och upprymd som jag var, knappt påverkad av vålnadernas sorgliga historier. Men vad visste jag om döden? Det var ju klart att vålnaderna tog sorgerna med sig. Himlen, paradiset, Guds oändliga vidder, skulle väl rensa våra själar och läka våra sår? Det var väl bland annat vad Jesus hade utlovat? Istället hamnade de här, i ett mellanland, en slags tågstation där tiden stod stilla och tåget aldrig kom. Och med terror som granne: masten som sökte och fann dem, tog dem bort, till något okänt. Knappast himlen, för hur skulle det gå till – skulle Herren själv ha byggt en mast i maskopi med människorna för att stjäla vilsekomna själar? Inom mig skrattade jag: vilka tankar jag befattade mig med! Men på fyllan gick det an. Avlägsna var alla mina vanliga göromål: bråken, jobbet på avdelningen, hämta på dagis, handla, träffa vänner. – Han var en duva, en vit skogsduva, sade kvinnan plötsligt. Hon hade suttit tyst ett tag men tanken på fågeln fick henne att börja gråta igen. Pär reste sig, tog henne vid armen och ledde henne ut till torget. Han klappade henne på ryggen på samma sätt som jag hade gjort, som jag i min tur hade lärt av min far. På torget kom andra vålnader upp till henne, någon gav henne ett krus och hon tömde det och sedan ett till. Snart dansade också hon runt och runt, såg nästan lycklig ut, men det var svårt att föreställa sig med tanke på den sorg hon bar på. Det slog mig att jag aldrig frågade om hennes namn.

Pär hämtade åter två kalla öl i baren, gav mig den ene och satte sig bredvid mig. – Du då, Pär? Du har väl också en historia? Vålnaderna omkring oss suckade. Pär suckade också. Ja, nog skulle han berätta nu när jag frågat, tycktes han säga. Han såg strängt på de andra. Nu berättar jag, tycktes hans blick säga. Våga inte avbryta mig. – Först dog min dotter. Två veckors feber, lunginflammation. Sedan dog jag, hennes död påskyndade min egen, trots att jag bara var fyrtio. Jag tänkte inte så mycket som jag låg där i sängen, hade precis hunnit begrava dottern på kyrkogården i Skärsnäs. Hon var inte det första barn jag hade förlorat och jag hade tre kvar efter henne, tre stora barn som klarade sig själva och skötte gården. Men min dotter var min helt egen, en liten kopia av mig själv. Lika envis och bångstyrig, lika betagen av skogen och djuren. Hon gav namn åt alla grisarna när hon var fyra och när de dog en efter en täljde hon minnesmärken utav trä och ställde dem i en glänta i skogen. Men inte ens Pär kunde styra gråten när plåstret tagits av. Med båda armarna torkade han tårarna som envist droppade från hans ledsna ögon. – Hon fick mig att inse att döden är alltings slutpunkt, att ingen kan undgå den, ja, att det är meningen att vi jämt lever med den vid vår sida. På min dödsbädd önskade jag att jag hade varit mer närvarande i de stunder som jag nu mindes som de bästa. Pär drack, torkade värdigt ännu en tår som rann längs kinden, lade sedan händerna på bordet, försökte ändra tonläge. – Man får aldrig tänka att en stund nog kommer åter, för det gör den aldrig. Det vi minns när allting är slut, det är allt vi tar med oss, är allt vi har och är. Man får inte låta livets hast och viktigheter överta de stunder man tillbringar tillsammans med de som är levande. Pär hade en slags pondus, fick mig att söka efter de rätta orden och tonläget som kunde utgöra ett värdigt svar. Hans berättelse och kloka ord smärtade och gjorde mig osäker. Som om jag inte hade förväntat mig att just han skulle kunna lära mig något om livet. Resten av sin berättelse stod Pär upp, spatserade lugnt mellan borden och stolarna samtidigt som vålnaderna följde honom med nyfikna ögon som tycktes säga: vad är nu detta för ett spektakel? Det var som om han föreläste, men det slog mig att han ställt sig upp för att undgå fler tårar. – Även bråk kan man minnas med glädje och värme, fråga bara mig, fortsatte han. Livet kan vara grymt och fult, men det vet vi redan. Frugan min var en riktig satmara, säkert värre än hans (han pekade på mig!), om hon nu hade varit hans fruga. Inte nog med att hon gärna slogs och kastade saker efter mig, nej, hon drack, värre än tjugo karlar på en kärra om kvällen, så mycket att hon sällan kunde ta hand om ungarna. Hon lagade mat och städade, så på det sättet skötte hon sina sysslor, och ibland när hon ville fick jag också komma till, få en kram och så, men för det mesta var hon absolut omöjlig att vara nära. Ungarna visste det också, de fick också lusingar. Folk sade jag skulle lära henne en läxa och ge henne en omgång, men jag visste att hon inte skulle ändra sig. Ibland gömde jag hennes brännvin men hon hade alltid extra gömmor och lyckades alltid få i sig något. På sin dödsbädd kramade och kysste hon mig, tårarna rann, hon var alltför ung, hon beklagade sig och ångrade att hon varit dum, men när döden svepte över hennes ansikte blev hon lugn, somnade in med ett nästan lurigt leende på läpparna. Hon måste ha farit rakt till himlen utan att lämna tecken för allt blev så tyst när hon var borta. Kanske stannade hon ett par dagar för att höra oss sakna henne, för att höra mina ord till ungarna om att mor nu var i himlen och vakade över oss från ovan. Men tagen av masten, det blev hon inte. Istället blev jag det. Knappt hade jag somnat in med min dotters ansikte för ögonen och mina tre stora barn omkring mig förrän lugnet ombyttes till en storm på ett öppet hav. Jag seglade ensam i en ihålig eka, vattnet strömmade in, blixtarna slog i vågorna och regnet föll. En stor våg sköljde över båten och slog mig i vattnet. Då lystes himlen upp i rött och jag lyftes ur vågorna med faslig fart. Sedan blev det svart och jag vaknade på en äng av att någon stod bredvid mig och pratade. – Mats? frågade jag. – Nej, Morgan, en som blev tagen av masten för länge sedan. Pär satte sig ned vid min sida igen, vålnaderna lutade sig tillbaka i stolarna, började åter ivrigt vänta på sin tur. Vi lade inte märke till dem, drack blott ur våra krus. Två fyllbultar på krogen innan stängningsdags; allt och inget kunde någonsin hända, allt var till salu. Jag ville fråga om Morgan men lät bli. Ingen visste ju vad som hände när masten anföll. – Så glöm inte det, sade Pär efter ett tag. Det är inte nog att säga att man älskar någon, man måste visa det också, man måste vara tillsammans och dela livet. Annars ska man inte använda sådana ord, så får man säga att man gillar istället. Gillar men inte älskar. Att älska förpliktigar. – Kärlek betyder något, sade jag. – Kärlek betyder allt. Det är den gåva vi människor har fått av Herren, att kunna känna kärlek, att kunna förmedla den och mottaga den. Han snubblade på orden. Trots att han talade så vackert lät han ändå berusad. – Men djuren då? Jag tänker på kvinnan som begrät sin fågel… Pär blev tyst, försökte tänka, hade tydligen inte ett bra svar. – Vad vet jag om djur, suckade han. Grisarna gick i döden som grisar gör, tjöt och försökte springa. – Lade du dig aldrig bland dem? För att känna deras kärlek? – Grisars kärlek? svarade Pär skrattande. Den har jag aldrig tänkt på. Jag tror att den kärlek Maria kände för fågeln var hennes egen. Jag tror att hon föreställde sig att fågeln älskade henne lika mycket, att den ens kunde älska som en människa. Han hade väl rätt, även om det gjorde ont att tänka på. Intelligenta djur som delfiner, valar, apor och papegojor, ja, djur i allmänhet som sköter och uppfostrar sina ungar och håller ihop i hela livet kunde ju omöjligtvis sakna känslor. I min värld kunde fåglar vara förälskade lika väl som människor. Samtidigt ville jag inte bråka om detta med Pär. – Djur har ju inmatade beteenden, de tänker inte, handlar alltid på instinkt, sade jag, talade honom efter munnen. – Ja, så är det nog, svarade Pär och såg ut mot torget. Han verkade inte så intresserad av ämnet, hade nog redan glömt vad vi pratade om. Vi skålade och drack. Jag hade som sagt en kanin en gång, och jag älskade den, men allt kaninen egentligen gjorde var ju att äta och sova. I dess mörka sorgliga ögon föreställde jag mig att min kärlek var besvarad, och jag var ju bara ett barn, och visste inte mycket om kärlek, men när kaninen dog kände jag ingen större saknad och kom snabbt över sorgen, som var en barnasorg som kunde botas med gråt eller glömmas med lek. Hade jag själv dött då och blivit fångad av masten hade jag kanske varit en av vålnaderna som i evig tid begrät min omkomna kanin, om jag inte haft tid till att gråta innan jag dog. Så som människor nu är, tänkte jag och drack av min öl, fanns här säkert en eller två vålnader som fällde tårar också över fysiska, icke-levande ting, såsom bilar eller glittrande stenar. Ja, så många var de och så mycket sorg bar de på, dessa stackars själar som aldrig kunde få ro, att skulle jag sitta här och lyssna på samtliga skulle jag aldrig hinna prata med Ida, kring vilken de flesta av mina tankar hade börjat kretsa. Jag log frånvarande – vålnaderna omkring mig pekade när de såg det – för det var precis som på en bar i Köpenhamn när jag sett en vacker tjej: nu styrde kärlekens och tjusningens lagar. Plötsligt började spelmannen och kvinnan med fiolen spela en sång som jag kände väl, en ganska ny melodi från 70-talet som ändå hade aningar av gamla tiders folkvisor och polskor: Boeves psalm. Precis som Pär var jag inte en som mer än gärna rörde min kropp till musik, men detta var så länge musiken inte rörde mig. Som amatörmusiker med aldrig uppfyllda rockdrömmar höll jag hårt på min musikaliska stolthet. Att svänga rumpan till Sean Paul hade jag endast, såvitt jag kunde minnas, av omåttlig fylla lockats till två gånger på Panums svettiga fredagsbar. Nu lös solen klart på den ljusblå himlen och fåglarna tittade nyfiket på från träden. Mina steg var lätta när jag reste mig från bordet och trasslade mig igenom hopen av vålnader som stod i kö för att få tala med mig. De såg länge efter mig och några ropade men snart var jag försvunnen i virrvarret på torget.

– Vill du ha mig så får du ta mig, lockade Idas lekande ögon varje gång vi dansade förbi varandra. Boeves psalm spelades om och om igen, slutet flätades ihop med en ännu ståtligare början. Knappt märkbart höjdes tempot och ljudnivån, fler och fler instrument tycktes spela med. Så snart jag närmade mig torget grep händer tag i mina och innan jag visste ordet av var jag en del av en virvlande karusell, en lång rad av lyckliga döda människor som hand i hand, varv efter varv, svepte sina tyngdlösa skinande kroppar runt midsommarstången. Svetten rann från våra pannor som lös vita i sommarsolens sylvassa strålar.
– Jag älskade! skrek Ida högt, nästan högre än musiken, så alla kunde höra det. Hon bröt sig loss från ringen och ställde sig i mitten, återslöt sig sedan till dansen. Hennes kropp var stark och vild när hon böjde benen och hoppade högt samtidigt som hon ropade för full hals. En annan slog sig fri, gjorde likadant: – Jag älskade också! En tredje: hoppade ut, hoppade in. – Jag älskar allt! Livet! Döden tog tydligen kärleken med sig. Alla hade de älskat och älskade fortfarande. En ny slags dans blev uppfunnen efter Idas utbrott: en efter en skulle vi ställa oss i mitten och ropa något passionerat innan hopen välkomnade oss tillbaka. Jag var en gång i Tanzania och såg de gamla folkens danser. Synen av vålnaderna som med ett språng hoppade in i mitten och ropade för att sedan dansa tillbaka igen liknade dessa gamla danser. När det blev min tur tystnade plötsligt musiken. Kvinnan med fiolen pekade på mig med stråken, spelmannen höll upp händerna i luften. Alla såg de på mig, väntade spänt på vad jag skulle göra. Ida höll sig för munnen, betraktade mig, tycktes le bakom händerna. Men de behövde inte vara oroliga, för jag var hängiven, inte blyg, var lika mycket en del av festen som alla andra. Det var inte svårt för mig att hoppa fram och ropa: – Jag älskar dig, Ida! Och inte hade jag tid att begrunda dessa ord eller varför jag sagt dem, hann inte ens skämmas inför de andra, för snart fortsatte Boeves psalm och jag revs åter med i dansen. Ida dansade sig närmare, bytte händer, trängde sig förbi. Till slut var hon bredvid mig. Utan att tvivla, som hade vi ingen tid att förlora, flätade hon sina svettiga händer i mina. Hennes varma kropp, så lysande och blek, med den tunna sommarklänningen och de bara fötterna i gräset, pulserade av passion och livskraft. Aldrig hade jag mött en kvinna som så tydligt ville ha mig, aldrig hade jag upplevt sådan kärlek vid första ögonkastet. Aldrig hade det gått så snabbt, inte ens i Kødbyen. Ida bestämde, Ida styrde skeppet, hon visste hur det skulle gå till för att vi senare, långt senare, men ändå snart, skulle omfamna varandra bakom ladan i kärlekens rosenröda draperier. – Du bestämmer när det blir natt, sade hon, men jag hörde knappt vad hon sade. Vi dansade vidare, folket tryckte och trängdes, stötte in i varandra. Musiken blev vildare, snabbare, lycklig och skrattande kunde jag knappt hänga med. – Vad sa du? ropade jag i virrvarret. Ida ropade något men jag hörde inte. – Kom, skrek hon. Hon ledde mig med handen ut ur danshopen till torgets kant, på andra sidan från musikerna, där ljudnivån var något lägre. Äntligen ensamma, för första gången nära, resten av världen ett avlägset sorl. – Du hörde inte vad jag sade, va? sade Ida och log sitt lilla leende. – Nej, hörde ingenting, svarade jag. Ida var den vackraste kvinna jag någonsin sett, om detta fanns inget tvivel. Hade jag mött henne på en bar eller var som helst hade jag inte vågat gå upp till henne. Inte för att jag var ful och hon för vacker, nej det var något annat. Hon utstrålade ett självförtroende och ett gåpåmod som min velighet och melankoli inte kunde matcha. Allt hon gjorde tycktes vara viktigt och ha en mening, även när vi låg på ryggen på blomsterängen och skådade upp mot molnen. ”Här kan vi inte ligga och dra oss” trodde jag hela tiden hon skulle säga men istället njöt hon, njöt mer än mig, visste bättre än mig hur man skulle vara tillsammans. ”Ser du det molnet? Hör du biet här intill? Visste du att svalorna aldrig landar?” Sådana saker pratar man om på en äng en sommardag, det visste Ida. Men jag går händelserna i förväg. Ida stod framför mig med sitt vackra leende. Hon var som en ros, öppen och mottaglig, för solen och regnet. Lite nervös blev jag ändå, för hon utstrålade ren kärlek. Kunde jag förstå det? Kunde jag handskas med det? – De spelar så högt att man inte hör något, men det är bra musik, började jag. Ida svarade inte, fortsatte bara att se på mig så att jag kände mig fånig. Ack, vad var ord? Vad gott kunde de göra? – Vet du att jag gillar dig? sade hon och tog ett steg närmare, ståtlig och stolt, som en romersk gudinna i ett tempel. En lätt vind blåste. Tusen svar bubblade upp i mitt huvud, några självsäkra, några naiva, andra bara dumma. Jag kunde liksom inte bestämma mig för om jag var världens mest attraktiva man eller ett trängt rådjur i en glänta. Men rädd var jag inte, och ärlighet varar längst. – Ja, det vet jag. Det var nog det rätta svaret för Ida böjde sig fram emot mig. Innan jag hann förstå vad som hände förenades vi i en kyss. Hennes mjuka läppar rörde mina, först i en lång stilla kyss, sedan lite avstånd och andetag. Våra pannor rörde varandra, näsorna gnuggades. Till slut en lång förförande kyss. Hennes tunga letade sig in mellan mina läppar, hittade min. Så oändligt mjukt, som om jag snuddade vid molnen. Våra kroppar trycktes mot varandra. Ida var varm i min famn, svettig, dunkande, lätt som en fjäder, tung som ett åskväder. Ivrigt kämpade jag mot en impuls att föra mina händer ner mot hennes rumpa (som jag hade för vana att göra i Köpenhamn). Jag visste ju inte vilken tid hon kom från, visste inte vilket skick som gällde eller hur man älskade på den tiden. Men Ida visste, hon brydde sig inte om hur jag brukade älska. Kärleken är ju tidlös trots allt, kropparnas rörelser talar sitt eget språk. Idas hand letade sig in mellan mina lår, hittade min benhårda lem och började smeka den. Jag höll på att explodera, lusten övertog allt, hela mitt sinne, hela min kropp. Från Ida strömmade idel värme och kroppsliga dofter som omgav mig som en puppa. Jag borrade mitt ansikte in i hennes hals, stönade. Världen försvann, våra kroppar rörde sig rytmiskt mot varandra, som om vi redan älskade. Jag smekte hennes rygg, sedan hennes midja, böjde armen inåt så jag kunde nå hennes sköte. Ida fångade min mun och kysste mig hårdare. – Inte än, stönade hon. Ååh. Ja… men inte än. Med dessa ord lösrev hon sig. Utan ett ord försvann hon i folkmängden. Bland de dansande kropparna såg jag länge efter hennes ljusa hår men fann det inte. Då slog det mig hur nära torget vi hade stått. Alla hade ju kunnat se oss! Enstaka vålnader tycktes se efter mig men resten: antingen låtsades de eller hade de verkligen inte sett. Musiken och dansen fortsatte, alla ryggar tycktes vara vända emot mig. När jag började gå lade jag märke till min styva lem som dunkade, skav och putade i byxorna så att jag nästan haltade. Hade någon sett det? Jag såg mig omkring, också mot stenhusen som låg bortom torget och mot dem bredvid mig. Då såg jag plötsligt ett par svarta ögon i ett fönster precis intill. Ansiktet var dolt i mörkret men ögonen lös och strålade som blixtar på en mörk himmel: Hulda, hon hade sett allt. Jag log och vinkade men det gamla spöket tycktes inte röra en min. Det var omöjligt att veta om hon var arg, glad eller vad hon tyckte om min och Idas passionerade strapats. Jag gick mot krogen för att uppsöka Pär, törstig som jag var efter mer öl.

Pär satt fortfarande vid bordet i hörnet. Bredvid honom satt en gast jag inte mött förr, en medelålders kvinna. De samtalade ivrigt och högljutt, tycktes bråka om något. När de såg mig tystnade de. Pär log, kvinnan bredvid honom såg på mig med ögon som tycktes visa vördnad och respekt. Kvinnans ansikte som under samtalet med Pär hade varit böjt och ansträngt rätade ut sig och antog ett stilla leende. – Sätt dig, sade Pär. Detta är Kerstin. – Det är en ära att äntligen få träffa dig, sade Kerstin innan jag hunnit sätta mig. När du kom till byn var jag ute på skogstur. Det är först nu jag ser dig. Och jag måste säga att du inte gör mig besviken. – Vänta nu tills han börjar prata, skämtade Pär. Jag tog inte åt mig utan satte mig på en stol mitt emot dem. Lina, som hade sett mig komma gående från Huldas hus, kom med en iskall öl, som om hon visste att det var precis vad jag behövde efter Idas heta kyssar. Av någon anledning blev Lina stående några meter från bordet, som om hon ville tjuvlyssna. Pär märkte detta och blängde på henne. Snart gick hon tillbaka till baren, började skölja krus och torka bord, men under hela samtalet sneglade hon mot oss som om hon visste att det vi sade var hemligt eller viktigt. – Nu ska du höra, sade Pär. Ida ska ingenstans och ni har all tid i världen på er och det ska nog bli riktigt bra. Hon är en fin tjej… Alkohol kan verkligen förstärka personlighetsdrag. Att höra Pär tala om Ida gjorde mig omedelbart avundsjuk. Vilken rätt hade han att omtala min guldklimp, min magiska näktergal, som var min och bara min?! Men jag sansade mig, lät Pär tala färdigt. – Men det är ju så, att anledningen till att du har kommit till oss är inte att leka kärlek och ränna efter tjejerna. Nej, du har en viktig uppgift framför dig. Vet du det? Han såg på mig med allvarliga ögon. Pär hade en förmåga att på ett ögonblick skifta mellan lek och allvar. Nu såg han respektingivande ut. Ögonbrynen var böjda lite nedåt, munnen knipen och den ena handen riktad mot mig på bordet. Jag såg kort in i hans ögon, såg sedan på Kerstin. Också hon såg allvarlig ut, om än lite mer påtaget, som en besviken gymnasielärare efter en misslyckad examen. Det var tydligt att de tvivlade på min förmåga att förstå situationens allvar. Jag tvekade: skulle jag dricka av min öl? Jag var törstig, samtidigt kunde det kanske ge ett dåligt intryck. Pär märkte min rådvillhet. – Drick du bara, sade han. Jag drack. Tre stora klunkar, tog god tid på mig, irriterad som jag var på att han styrde och ställde så med mig. För att ta kommando över samtalet sade jag: – Som du säger, Pär, finns det tid till både kärlek och arbete. Jag är helt med på att jag ska lösa en svår uppgift och att det är därför jag har kommit hit. Ni vet att jag kommer att klara det. Men jag visste inte vad jag pratade om, hade ingen aning om mina färdigheter eller om vad uppgiften handlade om, bortsett från att den säkert hade något att göra med masten. Men Pär tycktes nöjd med mitt svar. Han nickade mot Kerstin som vände sig om och från en väska tog upp ett ark. Jag häpnade: det var samma slags papper som jag hade hittat på Udden, som jag hade läst av och insett att jag själv hade skrivit på. Synen av det torra, tunna flaxande pappret gav mig oväntat rysningar. Det var som om jag kortvarigt vaknade från en dröm, som om jag momentant lyckades få huvudet över havsytan. Men Pärs röst drog mig ner igen, jag var åter i havet, i vålnadernas värld. – Vi vill att du läser detta dokument. Pär snubblade på ordet, som om han inte var van vid att uttala det, eller hyste en avsky mot sådana byråkratiska uttryck. Kerstin lade dokumentet på bordet och fortsatte: – Det är det enda beviset vi har, ja, egentligen allt vi vet om mastens väsen. Det är daterat 17 april 1965. Arne Hansson, som jag är säker på att du känner till, byggde huset på Udden sommaren samma år. Att hans kodnamn, Örnen, figurerar i dokumentet ger oss en koppling. Vi vet att han är involverad. – Innan du frågar, tillade Pär. Ja, Örnen är Arne Hanssons kodnamn. Du förstår, du är inte den första som försökt rädda oss. Nej, det har varit några innan dig, och de kämpade modigt men nådde inte hela vägen. En av dem, Karsten Ljung, lyckades dock bryta sig in på Udden och fann då Arne Hanssons hemliga väska på vilken det stod just ”Örnen”. Tyvärr lyckades Karsten inte fly med väskan utan blev tagen tillfånga. Förmodligen sitter han där uppe ännu, men det återkommer vi till. Udden? Örnen? Karsten? Pärs ord kunde inte kombineras med öl och kärlek. Som om hela min värld hade blivit vänd på huvudet utan att jag visste det såg jag på dem med blanka ögon. Men jag såg dem inte på riktigt. Allt jag tänkte på var Idas havsblå ögon, på hennes mjuka läppar och hennes löfte. Men när?! Jag ville rusa ut till henne, visste att hon var där ute i dansen. – Hör du efter?! ropade plötsligt Pär och bankade med näven i bordet. Han var sannerligen en temperamentsfull man. Hans ord fick mig att rycka till. – Ja! ropade jag tillbaka irriterat, höjde ribban och samtalstonen ännu högre, men såg samtidigt inte på honom utan på stenväggen bredvid, den som Ida hade tittat på. – Bra, sade Kerstin. Nu lugnar vi oss. Här, läs nu detta. Hon gav mig dokumentet.

SEKRETESS – ENDAST FÖR BEHÖRIGA MED SÄKERHETSNIVÅ A1

Ang. projekt 113A55

Det erfaras att upprättelse av Zon 15 är fullförd. Högsta hönset har godkänt vidare plan. Vi fortsätter som tidigare.

Projektmål: 300 vuxna individer Ort: Mjönäs Objekt: Telemast Funktionär: ”Örnen”

GLÖM EJ: för avveckling, tryck 999 på kontrollpanel: sektion C:1. Gå härefter till rampen. Avvakta återbringelse.

När jag hade läst färdigt måste jag haft ett förvirrat uttryck i ansiktet, för Kerstin sade: – Ja, de sista raderna har vi också spekulerat mycket över. – Återbringelse är ju inte ens ett ord, tillade Pär med en aning stolthet i rösten. Men att ”återbringelse” inte fanns i ordboken hade jag inte tänkt på, för mig stod det klart vad ordet betydde. När jag inte svarade utan fortsatte att studera dokumentet sade Kerstin: – Eller har du kanske en idé om vad det betyder? Då slog det mig att både Pär och Kerstin hade levt innan datorernas intrång i samhället. De första, primitiva, kom ju just på 60-talet. ”Kontrollpanel” och att ”trycka 999” torde därför vara okända begrepp för dem. – De talar om en dator, sade jag. De såg på mig tvivlande, som om jag försökte lura dem. – En vad för något? sade de tillsammans. – En dator, en slags elektrisk räknemaskin. Elektricitet borde de ju i alla fall känna till.
– Vad ska den vara bra för? För att räkna offren? – Tydligen ska man gå till datorns kontrollpanel och trycka 999. Så aktiveras ett program… – Ett program? Jag log. Det var som om rollerna var ombytta. Nu var jag den kloke och de ställde frågor. Som en slags konstpaus, för att njuta av ögonblicket, tömde jag långsamt min öl innan jag svarade: – Ett program är en algoritm, en kedja av kommandon som datorn utför automatiskt. Pär såg frågande på Kerstin som lutade sig fram, satte armbågarna på bordet. – Nu får du tala ur skägget, pojk, sade hon. Vi har inte tid till det här. Har du något att tillföra så säg det. Jag korsade benen, satte ena armbågen på bordet, lutade mig fram mot dem, försökte tala tydligt. – Det verkar som om Arne Hansson har ett sätt att komma tillbaka till de levandes värld, att återbringas. För att göra detta ska han gå till kontrollpanelen, som borde finnas i byggningen bredvid masten, och trycka 999. Då startas programmet. Sedan ska han gå till rampen, vad det nu är för något. Kerstin slog händerna samman. Pär hostade, satte ölen i halsen. – Milda makter! ropade de och såg på mig med stora ögon. Du har löst mysteriet! I all sin allvarlighet och klokhet var de också barnsliga, ivriga att erkänna mina bedrifter. Som om genom att beskriva mig som en hjälte skulle jag vara just det. Eller var det jag som inte förstod hur mysteriet hade blivit löst. – Vilket mysterium? frågade jag. De blev osäkra, såg på varandra som om min fråga hade spräckt en ballong som just hade börjat sväva mot himlen. Kerstin talade först. – Ja, dels mysteriet om vad de sista raderna betyder… – Och dels mysteriet om hur vi ska komma åt Arne Hansson, tillade Pär. Arne Hansson, ja. Genom att förgöra honom skulle allt lösas? Det trodde jag inte på. – Hur skulle detta rädda oss, att fånga Arne Hansson? frågade jag. Pär trummade med fingrarna, tycktes tänka över det. Kerstin lutade sig tillbaka, tog sig för hakan. Nästan på samma gång hade de tänkt färdigt, kastade sig mot mig över bordet, undvek att svara på min fråga. – Vi fångar Arne Hansson och för honom till datorn (Pär kunde knappt uttala ordet). – Nej, vi tar oss själva till datorn och förstör den. När de märker att Arne Hansson inte kan komma tillbaka avbryter de projektet och släpper oss fri, ropade Kerstin. – Vi förstör masten! skrek Pär. – Vi fångar Arne Hansson och får honom till att förstöra datorn, avbröt Kerstin. De talade i munnen på varandra, den ene mer exalterad än den andre. Det var tydligt att de i lång tid hade tänkt på alla möjliga lösningar utifrån den information de haft tillgänglig. Datorn vände allt på huvudet. Nu handlade alla lösningar om den, så desperata var de, och det kunde jag ju förstå: vem ville sitta fastlås som ett spöke i en evighetsmaskin, som Hulda hade kallat deras värld. Som de satt där med hopp i ögonen och hopplösa planer började jag tycka synd om dem. Utifrån dokumentet verkade det handla om ett hemligt projekt av typen man ofta stöter på i science-fiction-filmer och –böcker. De visste så klart inget om science fiction, var alltför gamla. Regeringen eller en hemlig institution eller organisation bedrev tydligen ett vetenskapligt projekt som störde själavandringen. På något sätt hade vetenskapsmännen lyckats få kontakt till eftervärlden och sänt en man dit, Arne Hansson, Örnen. Utifrån dokumentet kunde man gissa sig till att denna ”zon” inte var den enda, att det kanske över hela landet fanns telemaster och andra objekt som hade till uppgift att fånga de dödas själar innan de for vidare till himlen. De etiska och moraliska implikationerna var ofantliga, det var precis ett sådant projekt man gärna föreställde sig att hemliga organisationer höll på med. Men till vilket syfte? Evigt liv, säkert, det är ju det människan alltid har drömt om. Genom att lära sig om själavandringen och fånga 300 exemplar – oskyldiga människor som dött men som inte fick komma till himlen – kunde man kanske studera själens fysiska komponenter och på så sätt skapa en evighetsmänniska… – Är du där? frågade Pär. – Tyst, han tänker, sade Kerstin.
Utan att jag märkte det hade både Pär och Kerstin tystnat. De hade kastat idéer på mig men mina tankar hade bortfört mig. Nu såg de på mig, fortfarande hoppfulla, väntade spänt på de ord som skulle komma ur min mun. Men de kände mig inte, visste inte vad jag var kapabel till, om något. Min roll som hjälte och räddare hade de själva kommit på. Samtidigt hade jag inte glömt vem som väntade där ute på torget. – Jag får tänka på det, sade jag kort och reste mig. Pär reste sig också, som en reflex, som om han var redo att hålla mig tillbaka med fysisk makt. – Vart ska du? frågade Kerstin lugnt. – Jag kommer tillbaka, mumlade jag och började gå mot torget. Då ropade Pär efter mig: – Nu hämtar vi din far. Det är dags att vi rundar av så vi får lite lugn och ro. Imorgon är det måndag igen. Knappt hade Pär sagt meningen färdigt innan jag såg någon komma gående längs vägen bredvid den vackra blomsterängen. Det var min far. Han gick raskt och bestämt. Vålnaderna hälsade på honom och flyttade sig när han gick förbi. Men han kom inte fram till mig. Istället ställde han sig mitt på torget. Spelmannen slutade spela. Vålnaderna såg ledsna ut. – Nu rundar vi av för idag, ropade min far. Imorgon är det måndag igen. Precis Pärs ord, som ett mantra. Måndag igen. Med samma ansträngda uttryck i ansiktet som vid skogsvägen sträckte min far ut händerna mot solen och drog ner den mot horisonten. Med ens var det skymning. Koltrastar började sjunga sina kvällssånger. En svag vind svepte över ängarna. Enstaka vålnader började gäspa, andra gick mot sina hus. Torget tömdes för folk. Jag blev stående vid uteserveringen för att se om Ida skulle stå där med öppna armar, men det gjorde hon inte. Plötsligt var alla borta, som tagna av mörkret, sånär som på Pär som kom upp bakom mig. Egentligen var jag ganska trött. Hur länge hade festen varat egentligen? Hur många öl hade jag druckit? Jag hade inte ens ätit något, men kände mig konstigt nog inte hungrig. – Var ska jag sova? frågade jag sömnigt. – Du sover hos Hulda, svarade Pär.

Vetebröd. Ängsnäckor. Saknad. Smultron. Gryning och förmiddag. En vacker blå fågel i nyponbusken, ingen annan som den. Kuddar. Avlägsna minnen. Randiga täcken. Hennes farfars filt och karta över London. På stranden stod vi stilla för vinden. Då mindes jag plötsligt men glömde igen. Tidiga morgnar i bilen på väg till jobbet, kaffen i hållaren, spillde alltid lite på byxorna. Radion med dagens nyheter, snabbt glömda igen. Alltid en oro i magen: är hon på dagis, vad gör ni, har ni sovit gott, är ni där när jag kommer hem? Var fel från början: man gör inte så, man skaffar inte barn med folk man inte känner, det vet ju alla. Men som med Ida: jag kände henne, det trodde jag, det kunde jag märka. Inte i detaljerna men själsligt, som om vi hade mötts i ett tidigare liv, varit älskare där och kunde minnas hur det var. Hopplöshetens beniga armar sluter sig om min iskalla kropp i en lös kram som ändå skaver. Måste gå vidare, kan aldrig vända åter. Bredvid mig snarkar Hulda som en fabrik där man bygger ångmaskiner och skorstenar. Jag ligger med ryggen mot henne men känner att hon stirrar på mig trots att hon sover. Ögonen ser genom locken, ser genom allt. Ser allt och vet allt, precis som masten.

Jag vaknade med ett ryck. Hulda stod vid min säng, petade mig på ryggen med sin stock. – Nu får du gå upp, vi ska snart ut och arbeta. Arbeta? Gå upp? Jag visste inte var jag befann mig. Jag hade drömt så märkligt, om Ida och om Henne, om vår dotter, om en strand där det blåste. Om en rykande fabrik. Ångest hade sköljt över mig, svettandes hade jag kastat av mig täcket men direkt börjat frysa. Hade inte kunnat hitta täcket, somnat igen, skakat och huttrat. Utanför fönstret sjöng en vacker blå fågel, en slags fågel jag aldrig sett förr. Sången påminde om koltrastens men var mörkare, i samma toner som duvans, som en duva som sjöng som en koltrast. Jag ville fråga Hulda om hon visste vad för slags fågel det var men hon hade redan gått ut. Ensam blev jag stående i Huldas kalla stenhus, bland alla hennes saker, som trots hennes ofattbara ålder ändå var mycket få: en kista, en säng, ett bord och två stolar. Inga böcker, inget papper att skriva på, inga pennor eller målningar på väggarna. Som om hela hennes värld rymdes inom henne och hon inte behövde yttre stimulans eller fysiska attiraljer för att leva gott. Som en munk eller guru, tänkte jag. Kvinnan utstrålade visdom och ingöt respekt i alla hon mötte. Detta berodde såklart delvist på hennes utseende: hon var verkligen fyra hundra år gammal, det kunde man se. Man kunde kanske tro att Hulda var precis den jag behövde prata med, så som min situation såg ut i verkligheten, i det verkliga livet, som jag tillfälligtvis hade lämnat. Men hur klok och vis hon än var, inbjöd denna livserfarenhet inte till frågor och råd. Hulda opererade ensam, styrde själv sina fötter och kropp, för sin egen skull och vinning. Det trodde man i alla fall. Dödliga människors fåfängliga problem hade hon inte tid till, förstod sig kanske inte ens på, hade kanske glömt eftersom så många år gått sedan hon dog. Ändå var Hulda ledaren här i Bockatorp. Den som trodde att hon bara tänkte på sig själv tog alltså fel. När vålnader försvann, vilket hände nästan dagligen (trots att dagar och nätter tekniskt sett inte fanns), var Hulda den första att samla flocken och informera om vem som nu var borta. Hon ledde också sorgeprocessionen, en urgammal rit där vålnaderna gick på rad genom skogen samtidigt som de hummade lågt och slog ut mot sidorna med rökelser och doftljus. Hulda organiserade även byns arbete, men från ett helikopterperspektiv. Detaljerna delegerade hon till dem hon ansåg mest lämpliga för uppgiften. Därför var Kerstin ansvarig för mysteriet med masten och Arne Hansson. Till sin hjälp hade hon Pär. Mats var ansvarig för att vandra omkring i skogen för att hitta nya vålnader, folk som dött nyligen eller för länge sedan och nu planlöst vandrade runt som spöken. Många blev dock tagna av masten innan Mats fann dem. En gammal bonde som hette Ola ansvarade för jordbruket. Det kan tyckas märkligt att spöken behövde odla potatis, råg, havre och grönsaker när spöken ju är döda och knappast behöver äta. Men denna observation glömmer ett viktigt faktum: att arbeta tillsammans var en social aktivitet, en absolut livsviktig komponent i vålnadernas vardag. Alla vet ju att lata händer är djävulens redskap. Utan något att göra förtvinar gemenskapen och själens gnista; kommer tvister och bråk om allehanda oviktiga ting. Vålnaderna var svåra att styra och hålla samman som det var: att arbeta på marken och med djuren gav dem något att göra, något som i de flesta tillfällen påminde dem om det liv de en gång levt. För vålnaderna visste ju att detta bara var en väntplats, att det inte skulle vara såhär för alltid, att platsen de kommit till egentligen inte skulle finnas.

– Se där har vi honom, ropade de när jag kom ut från Huldas hus iklädd mina bondkläder, tofflor och hatt. Mina gamla kläder, alltså långkalsongerna, kepsen och T-shirten med björnen på, låg fortfarande under Huldas säng, det hade jag kontrollerat innan jag gick ut. Vålnaderna satt på torget runt en eld som de grillade bröd på. Andra satt på uteserveringen och åter andra kom gående från sina hus. Över hela byn rådde den speciella stämning som kan inträda dagen efter en trevlig fest där folk som tidigare endast varit bekanta nu blivit goda vänner. Gårdagens otroliga händelser snurrade runt i mitt huvud, fler och fler minnen kom till. Plötsligt mindes jag Ida och tyckte det var konstigt att hon inte hade varit det första som äntrade mitt sinne då jag vaknade. Det måste Hulda ha sett till, tänkte jag, men jag kunde inte förklara var den idéen kom från, att Hulda hade något emot att jag och Ida var tillsammans. Vid bänkarna på torget blev jag stående således, med tankar som dessa, osäker på om jag skulle sätta mig ner och vänta på att någon kom med något att äta eller om jag själv skulle hämta mat någonstans. Då kom Ida fram till mig. – God morgon, min söta, sade hon och log ett lurigt leende som tycktes rymma alla de hemligheter vi redan hade tillsammans.
Hon tog mig i handen och ledde mig över torget till uteserveringen. – Sätt dig så hämtar jag något att äta. Vad tycker du om? Jag var inte bakfull, otroligt nog med tanke på hur många öl jag hade druckit, men hungrig var jag. Det var en annorlunda hunger, inte en som kändes i magen utan mer som ett behov som behövde fyllas eller en vana som skulle utföras. Äta bör man, annars dör man, tänkte jag således och såg framför mig en English breakfast med bacon, ägg, korv, champinjoner, stekta tomater och vita bönor. – Vad som helst, svarade jag dock och lutade mig tillbaka i stolen. Ida sprang iväg till köket som låg bakom baren. Snart kom Pär och satte sig mitt emot mig. Han såg yrvaken ut, håret strittade åt alla håll, skjortan var skitig och han var barfota. Återigen irriterade hans närvaro mig. Kunde han inte se att jag var mitt i en fantastisk morgon tillsammans med min älskade Ida? – Jaså du överlevde natten, sade Pär, mer som ett påstående än som en fråga. Först svarade jag inte, men så ångrade jag min motstridighet. Pär var en vän trots allt, han kunde inte hjälpa att han hela tiden stod i vägen, såvida han inte gjorde det med vilje, och det trodde jag inte. Han hade ju själv sagt att det fanns tid både till kärlek och till arbete. Som om Pär visste vad jag tänkte, tillade han innan jag hann svara: – Så ska vi snart ut på marken och arbeta. Det blir spännande för dig. Har du arbetat förr? – Klart jag har arbetat, svarade jag. – Ja, ja, så du vet hur man använder plogen? – Nej, jag har arbetat med annat, jag var… medicinman. Medicinman var nog fel ord. Jag försökte ta hänsyn till att Pär dog för länge sedan och kanske inte visste vad en läkare var för något. I efterhand skulle jag använt ordet doktor. – Medicinman? sade han. Han smakade på ordet, sade det ett par gånger. – En som läker sår och gör människor friska från sjukdom, tillade jag. Nu kom Ida tillbaka med en stor tallrik. På den låg sill, potatis, en stor klump leverpastej, skinka, kål och ett rött äpple. I en korg hade hon lagt två slags bröd: rågbröd och vitt bröd. Hon sprang iväg igen och kom tillbaka med en bytta smör och en kniv. – Håll till godo, min söta, sade hon och satte sig ned bredvid Pär. De såg på mig när jag åt. Sill åt jag vanligtvis endast två gånger om året: på julafton och på midsommar, och då endast i små portioner. Blott få tuggor gjorde mig mätt och åt jag mer kunde jag kräkas. Men sillen Ida hade lagt på tallriken smakade himmelskt. Det var som om hon hade drypt maten i sin kärlek, så att det jag nu åt var den bästa mat jag någonsin ätit. Ida såg stolt på mig, med armbågarna på bordet och hakan i händerna, kunde knappt dölja ett leende, nästan som när en mor ser sitt lilla barn äta med ovanligt stor aptit. – Smakar det? frågade hon. – Mycket, mycket gott, svarade jag med mat i munnen. – Ja, det är bra att han äter, sade Pär. Visste du att han var, vad hette det nu? – Han var läkare ja, svarade Ida. Doktor. Nu förstod Pär. – Doktor, aha. Vad var det du sade förr? – Medicinman, svarade jag. – Ja, det är väl lite samma sak, sade Ida. Ordet medicinman får mig att tänka på indianerna i Amerika. De började prata inbördes medan jag åt vidare, smakade på korven och på skinkan, smorde smör på brödet, drack av den iskalla ölen som Lina kommit med. Som var jag på semester i Berlin, där jag alltid började dagen med en kall öl, alltid gick runt med en stor flaska i handen. Ja, egentligen var det lite ”semester” över min första morgon i Bockatorp. Pär visste uppenbarligen inte vad Amerika var för något, han var för gammal eller outbildad. Men Ida visste, hon hade visst levt på tiden när folk utvandrade från fattiga Sverige till det förlovade landet. Ida berättade att hon hade varit den äldsta i en syskonskara på fem barn. Byn de bodde i låg inte långt från sjön Immeln, men fanns inte längre, trots att den på hennes tid hade varit högst levande och välbefolkad. När skörden slog fel för tredje året i rad kunde inte längre förråden försörja byn och långsamt började svälten ropa i invånarnas tomma magar. Ida och hennes syskon skickades till grannbyarna för att be om hjälp men även där var förhållandena dåliga. Varje dag kom de tillbaka tomhänta. Deras mor och far satt uppe om nätterna, bråkade och talade oroligt om vad de skulle göra. Barnen kunde knappt sova, så hungriga var de. När inte grannbyarna kunde hjälpa började de vandra runt i skogen på jakt efter vilda bär och rötter. Detta överlevde de på i ett par månader men till slut gick det inte längre. En morgon när Ida vaknade var alla husets ägodelar nerpackade i två stora kistor. Utanför väntade en häst och kärra, hennes far satt redan på den. Ida fick veta att familjen skulle utvandra till ett annat land som låg långt borta, på andra sidan havet. Hon undrade sig först över varför hon inte hade fått veta något, men förstod snart att hon inte skulle få följa med. Det fanns inte plats till alla barnen. Ida, som var äldst, skulle stanna i byn för att ta hand om huset ifall de nu skulle komma tillbaka en dag. Hon var sjutton, skulle fylla arton i december. Mellan henne och det näst-äldsta syskonet var det fem år. Ida var alltså den enda som kunde klara sig själv, och den enda som blev kvarlämnad. Först grät och protesterade hon, men det fanns det inte tid till. Hon fick acceptera det, tiderna var hårda, sade hennes mor. De skulle skicka ett postkort när de kommit fram. Med tårar i ögonen vinkade Ida farväl till sin familj som långsamt försvann över backen. Åren gick och ett helt liv utspelades för hennes ögon: hon mötte en man, blev gift, fick barn, jobbade i marken bakom huset, skötte sakerna där hemma medan mannen reste in till byn för att handla. Men hela tiden visste hon att det inte var riktigt, att det liv hon levde inte var menat för henne, att något annat väntade, att något otroligt skulle ske en dag. Pär, som intill nu hade följt historien med spänning – hade helt glömt att dricka av sin öl –, började ana ugglor i mossen. Med en torr ton i rösten sade han: – Och vad var detta för något otroligt? De kände varandra väl, det märkte man. På torget hade vålnaderna börjat samlas med sina verktyg. Ida ignorerade Pär och såg på mig, log sitt lilla leende, blinkade förförande. – Ja, det vet vi väl allihopa, sade hon och reste sig samtidigt som hon skrattade. Det otroliga var att jag skulle träffa denna ståtliga man, denna modiga skönhet och hans underbara hjärta. Pär bara skakade på huvudet. Mitt ansikte förvandlades till en rosenbukett och hjärtat började hoppa längs en brant bergsvägg. Åh, Ida, vilket charmtroll. Men skulle vi arbeta nu? Egentligen hade jag behövt lägga mig lite efter en så stor måltid, men Ida tog min hand och förde mig till torget.

– Idag har vi en ny arbetare bland oss, en mycket viktig person. Många av er har redan träffat honom. Det var Ola som talade. Han hade ställt sig på en trälåda och talade ut över folkhopen. När Ola pekade mot mig lyfte Ida min hand. Med den andra handen vinkade jag åt vålnaderna. Ingen av dem såg surt eller blängde åt mig, alla verkade de glada för att jag var med dem. Aldrig har jag mött så trevliga människor, tänkte jag. Bockatorps invånare var inte som folk är mest, skeptiska mot utbölingar och nykomlingar, svåra att komma nära, slutna som granatäpplen. Nej, de var artiga. De som inte hade hälsat på mig när jag kom eller talat med mig på festen kom fram och skakade hand. Några började berätta om sig själva, samma sorgliga historier, men Ola avbröt dem: – Vår gäst har god erfarenhet med att arbeta. Jag ville avbryta honom, för det var ju inte sant. Tydligen var det att arbeta ensbetydande med att jobba i marken Om så var fallet hade de för höga förväntningar på mig. – Men trots detta låter vi denna dag vara en upplärningsdag. Hjälten går bredvid och ni har alla ett ansvar för att visa honom hur vi arbetar här i Bockatorp. Mer fanns inte att säga. Med dessa ord samlade folk sina verktyg och i samlad flock började vi gå mot marken. Folk bar i sina händer krattor, högafflar, liar, höpikar, krokskärare. Allt jag hade var Idas varma hand och hennes kropp, som lyste och blänkte i solen, och som var min, min egen, min älskade.

I Tarjei Vesaas Fåglarna kämpar Mattis på marken, kämpar både med sina envisa tankar och med att följa de andras tempo. Till slut ger han upp, går istället in i huset och dricker kaffe med bondens hustru, som verkar vara den enda som är snäll emot honom. Jag ska inte påstå att jag var som Mattis den första dagen på marken, men samtidigt ska jag inte redogöra för misslyckandet i detalj, kan inte redogöra för det, eftersom jag har förträngt denna del av dagen. Vålnadernas förhoppningar och förväntningar om mina förmågor hjälpte knappast utan bidrog bara ännu mer till den känsla av katastrof som växte sig starkare för varje försök. Inte ens Idas manande ord och tydliga instruktioner kunde hjälpa mig. Jag var helt enkelt usel som bonde. Det ena verktyg efter det andra blev stucket i mina händer och medan de (några, inte alla) samlades i en ring runtom mig skulle jag skrida till verket utan att veta vad jag skulle göra. Först var de förvånade, sedan nästan skräckslagna över min inkompetens. Till sist började de antaga att jag helt enkelt var en idiot. Men ingen skrattade, det är viktigt att notera: jag blev inte gjort till åtlöje. Den jag allra helst hade imponerat var Ida och det var mycket på grund av henne som jag så envist hängav mig åt arbetet. I början försökte hon hjälpa mig innan hon insåg att jag helt enkelt inte kunde. – Ja, det är bra, sade hon. Trots att sockerbetan klevs i två. – Lite hårdare bara. Trots att jag tryckte så hårt jag kunde, men på fel ställe. – Precis, i en båge. Trots att lien endast for fram och tillbaka. Efter ett tag fick jag ont i ryggen. Jag såg över backen mot de andra som var långt framför mig. Ida väntade på mig, höll sig till mig, var mitt enda stöd. Mattis misslyckande kom för mina ögon och sakta men säkert förvandlades jag till honom. – När håller vi paus? frågade jag. Svetten rann nerför pannan och in i ögonen som sved. Jag hade redan tagit av mig tröjan. Ryggen gjorde både ont och började bli solbränd. Ida såg bort mot de andra, som hade vänt och var på väg tillbaka. Hon kom närmare, böjde sig mot mig, viskade i mitt öra: – Vi tar paus när du vill, min söta. Vi kan ta en paus nu om du vill. Men vi måste gömma oss. Vill du det? Om jag ville! Jag tror inte att det fanns något jag hellre ville än att ta en paus på ett hemligt ställe tillsammans med Ida. – Ja, så fortsätter vi sen, sade jag, för stolt för att medge att jag redan hade gett upp. – Kom, sade hon och tog mig i handen.

Solen stod högt på himlen som en praktfull lampa utan skärm, molnen kryssade förbi och kastade svala skuggor på marken. I träden sjöng fåglarna, i buskarna växte blommorna och frukterna, i luften bin och flugor, på marken myror, insekter och små djur. Livet pulserade vart blicken än föll: precis så här hade Herren tänkt sig sommaren. Medan jag älskade med Ida i halmbunken bakom ladan och Hulda satt på sin pall inte långt därifrån vid bäcken, medan Ola ledde arbetet på marken och Mats traskade runt i skogens svala mörker, medan Kerstin och Pär rev sig i håret och bråkade om datorn, medan Lina diskade och torkade bord på krogen, medan Tom slipade liarna och ordnade plogarna och de andra verktygen, medan Anna mjölkade korna och fodrade getterna, medan Gunnar och Anja bryggde öl, medan Gunilla bakade bröd, medan spelmannen och fiolkvinnan övade nya sånger till Bockatorps nästa fest – medan allt detta ljudlöst och vackert hade sin gång, smög ett par ögon runt i området. Först kröp de över blomsterängen längs vägen som fortsatte bakom den hemliga klippan. Sedan tassade de runt bakom husknutar och i buskar. De spanade och tänkte, noterade och planerade. Hur de hade hittat byn kunde ingen svara på, om ögonen nu hade blivit upptäckta. Eoner av tid, tusentals försök, vägar som blev till återvändsgränder, frustrationer, gånger när de nästan givit upp – allt detta hade passerat, hade övervunnits, innan ögonen äntligen hittade fram till sitt mål: vålnadernas hemliga by. Och vem tillhörde ögonen? Arne Hansson, så klart.

Det var sant att han var en kommunpolitiker. Men han var mer än det. Innan han påbörjade sin politiska bana hade han tjänstgjort i militären, i den hemliga avdelningen, först som tolk, sedan som officer. När ”Projekt Molnbas” tog sin början i 60-talets start var Arne Hansson en av de första som blev tillfrågade. Självklart svarade han ja. Utmaningar och svåra uppgifter var precis hans område. Han fick instruktioner, blev upptränad i diverse kampsporter, främmande språk, skånska dialekter, lokal mytologi, religionsstudier, mysticism – ja, allt som armén kunde föreställa sig behövdes i själarnas osynliga värld. Därefter blev han instruerad att officiellt lämna militären för att påbörja ett anspråkslöst och anonymt liv i Kristianstad. Fusk med valsedlar och dylikt säkrade honom en plats i rådhuset. Men inte för att han hade en politisk agenda eller deltog i avstämningarna. För hemliga medel och med tätt samarbete med arkitekten lät han istället bygga huset på Udden. Detta var ett par år efter det att masten hade blivit uppförd strax intill. Båda tomterna blev alltså köpta för kommunens pengar. Husets belägenhet på den vackra udden var därför inte en slump, heller inte mastens, men mer än så kan jag inte säga: allt jag vet om ärendet har jag från de dokument vi kom över i kassaskåpet på Udden. De egentliga detaljerna om hur masten fungerade, vem som stod bakom den, hela projektets syfte – allt detta sitter militären fortfarande på, såvida de inte har förstört alla bevis. Men Arne Hansson röjde inte sin position den dagen. Förmodligen smög han tillbaka till Udden för att planera ännu ett besök dagen efter. För övrigt, det måste göras klart nu en gång för alla: dagar och nätter fanns tekniskt sett inte i mellanlandet. Av någon märklig anledning hade min far, av alla människor, förvärvat egenskapen att styra solen. Inte Hulda, som annars bestämde allt, inte Arne Hansson som hade så maktfulla kontakter, inte Ida eller Pär: min far, den bångstyrige gubben, hade av Herren fått som uppgift att göra natt till dag och dag till natt. Nu vet jag så klart inte vad Herren tänker och gör, men att himlen grep in och ställde saker till rätta, om detta råder inget tvivel. Mellanlandet var ju inte Guds, Herrens lagar gällde inte, Han hade inte skapat det. Människan hade, i sin iver efter evigt liv. Medan saker och ting blev ställda till rätta hade Herren sett till så att i alla fall solens gång var säkerställd. Valet hade fallit på min far. En enda dag kunde alltså vara för evigt såvida inte någon kallade på min far eller han själv tyckte det fick vara nog. Natten likaså: var folk trötta, framförallt om min far var trött och gärna ville sova lite längre, ja, då lät han helt enkelt bli att dra upp solen, så att natten fortsatte och vildsvinen traskade runt tills de inte orkade längre. Men trots detta hade tiden sin gång, blev dagarna till kvällar, kvällarna till nätter och nätterna till dagar, även om man aldrig helt kunde veta när detta skedde – ingen av vålnaderna gick med klocka, ur var helt enkelt värdelösa i mellanlandet. De flesta morgnar vaknade jag av att Hulda petade mig på ryggen med sin stock och sade något halvtrevligt. Sovmorgon fick jag aldrig, hon fortsatte bara att peta tills jag gav upp och reste mig. Ett välfyllt fat med mat väntade mig alltid på uteserveringen men ingen av de säkert hundratals frukostar jag skulle äta i Bockatorp överträffade skrovmålet Ida gav mig den dagen efter festen. Ändå, saker och ting blev helt enkelt rutin. Efter frukosten skulle vi arbeta i marken, vålnadernas egentligen enda syssla. Vad de gjorde när de inte arbetade varierade: några sov, andra spelade spel, åter andra drack sig berusade på krogen. Ofta ledde detta fylleri till bråk och oroliga känslor. Besökte man krogen om natten såg man ensamma vålnader som i varierande svårhetsgrad begrät sina sorger, ropade upp mot himlen eller månen, föll omkull på vägen tillbaka till sängen, eller helt enkelt blev liggande i gräset. Hade det varit den verkliga världen hade säkert en del redan dött av fettlever, utmattning eller svält. Men ingen kunde ju dö här, plågorna bara fortsatte. Det var stor skillnad i hur goda vålnaderna var på att hålla humöret uppe. De som Hulda hade utvalt till speciella funktioner hade det gemensamt att de var positiva och tycktes bära på lindrigare sorger än genomsnittet. Eller var de helt enkelt bättre på att hantera smärtan, jag vet inte.

Vilken sorg Ida bar på visste jag heller inte. Om eftermiddagarna efter arbetet stämde vi träff på blomsterängen där vi hade vår egen hemliga plats i skuggan under ett gammalt ekträ från snapphanetiden. Där fann vi lä från solens heta strålar och drack av lemonad eller kall öl som vi hade med i en korg. Ida hade en rutig vit-röd filt hon bredde ut under eken. – Kom och lägg dig, min söta, sade hon alltid samtidigt som hon klappade med handen på filten. När jag lagt mig lade hon sin hand på mitt hår och huvud, smekte mig på kinden och på magen. Jag lade mig på sidan, lät min hand glida in under hennes rygg, drog henne till mig. – Hur har det varit på arbetet idag? frågade hon. En duva kurrade uppe i eken innan den gav sig iväg mot skogen. Jag följde den med blicken medan jag försökte reflektera över dagen. Efter många försök hade jag till sist funnit något jag klarade av: att kratta. Jag krattade dagarna i ända så jag fick blåsor på händerna. I rabatterna, på torget, runt husen, längs blomsterängen. Efter min första dag på marken hade vålnaderna strömmat till Hulda och beklagat sig. Hulda hade kallat in mig till ett möte mellan fyra ögon. – Du skulle inte sagt att du kunde arbeta, hade hon sagt med en allvarlig min. Nu är alla besvikna. Om det är något vi inte behöver så är det att mista hoppet. Jag hade inte vetat vad jag skulle svara, hade ingen aning om att läget var så allvarligt. Hulda lät mig inte tänka ut ett bra svar. – Utanför ligger några verktyg. Nu går du ut och provar dem så att du hittar ett som passar dig. Ta god tid på dig, detta är viktigt. Jag hade bugat och gått ut. Verktygen som låg framför mig var rena grekiskan. Konstiga veck, spikar, avlånga sidor, handtag. Men så såg jag den: krattan. Utan att ta upp den i mina händer vände jag om och gick in till Hulda. – Krattan, sade jag. Hulda hade mätt mig med ögonen och nickat. – Bra, sade hon. Ola visar dig var det ska krattas. Och så gick det till: nu var jag Bockatorps officiella krattare. Ogräset var min värsta fiende, sade Ola, allt ogräs skulle utrotas. Med kraft och styrka gick jag till verks. Överallt såg jag det, ogräset. Det kändes bra att utfylla en funktion, att vara en del av gemenskapen. Känslorna vid misslyckandet på ängen hade jag inte bearbetat. De fick helt enkelt bli liggande, som om det aldrig hade hänt. Ett sådant företagande brukade jag ha svårt med: motgångar ältades tills de blev accepterade eller blev till monster som ibland hemsökte mig. Men denna gång gick det, säkerligen tack vare vålnadernas vänliga och icke-dömande bemötande. Det var ett hårt arbete att kratta, det visste ju alla. Ida slog med lien på marken eller planterade potatisar och byggde stengärde. Hon var både stark i kroppen och snabb med händerna, hade ju själv skött gården när de andra utvandrat. – Min far kom förbi idag, sade jag och började tugga på ett halmstrå som jag ryckt loss. Ida väntade på att jag skulle tala vidare, rätade sig, lade sig på ryggen så att min arm klämdes utan att det gjorde ont. Hon var lätt som en ängel, en riktig ängel, min Ida. Min far hade verkligen besökt mig den dagen. Jag hade stått vid gaveln på ett av husen och envist bankat på några tistlar när han plötsligt stod bakom mig. – Hej, hade han sagt, stilla, tyst, som om han var blyg eller som om jag var arg på honom. – Hej, svarade jag i samma ton, osäker på vad som nu skulle komma. – Jag hoppas de är snälla emot dig. Annars får du säga till. Jo, jo, de var snälla hade jag svarat. Min far blev stående, tycktes inte veta vad han skulle säga. Det var ovanligt att se honom såhär: osäker, velande, som om något tråkigt hade hänt. – Du är inte ledsen väl? frågade han. Jag vet att du lätt blir ledsen, så jag skulle bara kolla läget. Dessa ord förolämpade mig, som så många gånger förr. Det hade i årsvis varit en källa till konflikt, det att han trodde att jag alltid var ledsen. Men att bli behandlad som ett barn, trots att jag ju var just hans barn, gjorde mig rasande. Den onda cirkeln slöts genom att min far blev rasande tillbaka. För jag var inte ledsen, det skulle jag aldrig erkänna: jag var en melankoliker, ja, och sentimental, ja, och hade en böjelse för destruktivitet, ja. Men ledsen, nej. Samtidigt hade ju livet bjudit på sina motgångar så min far hade ett visst belägg för sina misstankar och förtolkningar. – Nej, jag är inte ledsen, svarade jag kort, dolde min irritation. Dessutom är jag förälskad, i en mycket söt tjej. Jag ska be om hennes hand. Vilken revansch! Men min far log bara, verkade glad på mina vägnar. Klart han skulle vara glad för min skull! – Oj, då, sade han påtagligt överraskad. Vad heter hon då? – Ida, svarade jag. – Ja, ja, Ida, ja. Fin tjej, känner henne väl. Mer sade han inte, såg bara på mig med nyfikna ögon. Han verkade inte ens särskilt förvånad, och den glädje han just visat hade också försvunnit snabbt. Det var något i hans reaktion, något i hans ord, som fick mig att undra. Hur länge hade min far egentligen varit här i mellanlandet? Och varför var han här överhuvudtaget? – Det är det ingen som vet, svarade han trots att jag inte hade frågat. Jag var tvungen att fråga: – Kan du läsa mina tankar, far? Bara det att ställa frågan och undra på allvar! Det kunde man här i mellanlandet, i vålnadernas magiska värld. – Nej, det vill jag inte påstå, svarade min far. Men jag känner även dig väl. Det är klart att du har en massa frågor, min son. Men det är viktigt att du fokuserar på den uppgift du har. Jag insisterade, skulle nog klara uppgiften, ville bara veta vad han dog av och hur han kom hit. Min far suckade. – Om du nu verkligen måste veta, sade han, så ska jag säga dig detta. Han vände blicken mot himlen som om han sökte efter något, såg sedan till sidorna, som om han ville säkra sig att ingen hörde vad han sade. Han såg mig i ögonen när han talade, trots att han alltid haft svårt med ögonkontakt. – Jag var sjuk, det var sant, så där ljög jag inte. Men jag var kanske inte så sjuk som jag verkade, som jag fick er att tro. Hans ton var intim, han var plötsligt närmare mig än någonsin. Att höra min far lätta sitt hjärta var en ny upplevelse. Det gjorde ont att se honom kämpa så med orden. Han såg ner i marken. – Kanske var det bara en lunginflammation eller influensan. Men den tog aldrig slut, jag blev bara svagare och svagare. Så kom jag i kontakt med en läkare från Schweiz. Förstår du, min son? Det tog ett tag innan jag förstod. Mitt ansikte började förvrängdas. Av bara farten fortsatte han, snabbt, nervöst: – Kroppen skickade de tillbaka till Sverige. Jag hade i förvägen ordnat att bli begraven på Udden, bakom tennisbanan, under en av de stora stenhögarna som bönderna en gång samlat istället för att bygga stengärde. Vad i helvete!! Jag lyfte krattan, visste inte vad jag gjorde, mitt huvud på väg att explodera av raseri. – Gå! skrek jag. Försvinn! Nu! Jag vet inte vad jag blev så arg på, kanske sveket, kanske lögnen, kanske självmordet, kanske den morbida begravningsplatsen. Känslorna kokade och vällde inom mig. På få sekunder förvandlades jag till ett monster som inget hellre ville än att slå min far på käften med krattan. Som vi hade lidit och oroat oss, gråtit och saknat. Och så var han bara en jävla gubbe som hade lurat oss allihopa. Med vilken rätt hade han låtit sig bli avlivad! Och bli begravd så nära huset! Jag visste precis vilken stenbunke han pratade om, den var klart synlig från köket, ett litet berg av stenar bland träden precis bakom tennisbanan. Vi hade ju gått förbi stenhögen hundratals gånger sedan han försvann, säkert pratat om honom, undrat var han varit, vart han tog vägen, och så hade han hela tiden legat där, inom räckvidd. – Min son, du måste förstå, började han, tog ett steg mot mig, försökte sig på ett älskvärdigt leende. Men jag ville inte veta av honom. Med krattan i händerna vände jag mig om och gick runt till andra sidan av huset, satte mig ner i rabatten, började peta i jorden och självmant sticka mig på tistlarna. De små smärtfulla stingen och taggarna som fastnade i huden lät mig delvist få utlopp för mina känslor, som en slags primitiv terapi. Inte för att jag någonsin hade skurit mig med rakblad, men plötsligt insåg jag att fysisk smärta kan lindra psykisk. – Skurit dig med rakblad? frågade Ida förfärad, som tyst hade lyssnat på historien om mitt möte med min far. Ida tog min hand och studerade den. Hundratals små genomskinliga taggar satt fast i huden. – Men kära du, utbrast hon. Så kan du inte gå runt, det måste gör ont, och hur kan du kratta med sådana händer? Vi fortsätter ju arbetet ikväll. Omsorgsfullt började Ida att plocka ut tisteltaggarna, en efter en. Jag lade mig till rätta med den andra armen under huvudet, såg upp mot den molnfria himlen och ekens grenar och blad som vaggade i vinden. – Nej, jag har ett möte ikväll, sade jag efter ett tag. Ida väntade med att svara, koncentrerade sig om en tagg som satt på ett dumt ställe mellan nageln och nagelbandet på tummen. För att mjuka upp huden lät hon sin varma mun omsluta tummen, började lekfullt suga på den. – Kom och ge mig en kyss, sade jag. Ida lutade sig över mig, kysste mig brett över hela munnen, letade sig in med tungan, rullade runt och lade sig på mig. Mina armar kramade henne, pressade våra liv så nära det gick. Omkring oss väsnades sommaren, gräshoppor sjöng i det höga gräset. – Vill du? viskade hon. Fortfarande liggande på mig började hon knäppa upp klänningen, drog ner den över axlarna så att hennes bröst kom fram. Jag slet av mig mina byxor, sparkade iväg tofflorna. Ida lyfte upp klänningen, satte sig gränsle över mig. Hennes fokuserade blick och lilla leende – än idag rörs jag till tårar. Snart var vi förenade i varsam älskog. Flåsande, bara så långsamt som man kan på en sommaräng med humlor och bin i blommorna och med vinden som försiktigt pustar på brännande kroppar i lustfylld kamp. Långa kyssar, på munnen och på halsen, på pannan, omsorgsfullt viskande i öronen. Men det var omöjligt att älska så långsamt och hemligt med arbetande folk omkring oss. När som helst kunde någon komma, hela tiden ville min kropp röra sig snabbare, få utlopp för den erotiska energi som hela tiden blev starkare. Jag vände Ida om på ryggen och började älska henne hårt, snabbt. Hon stönade, höll sig för munnen för att ingen skulle höra, men kunde inte kontrollera sig. Med armarna sträckta mot ekens stam och brösten guppande i det tempo jag satte kom hon, det stramade om min lem, ryckte till, en väldig orgasm. Ida stönade, så högt att det säkert hördes ända till torget. Jag var tvungen att lugna mig, var inte färdig, men synen av Idas nöjda flin och värmen från hennes armar som slöt sig om mig när hon drog mig till sig var nog: explosivt, långdraget, krampaktigt kom jag i henne.

Vi blev liggande som vi var, jag ovanpå henne, hon med armarna om mig, utmattade, fällda av den lilla döden. Mitt huvud vilade mot hennes skuldra, reste upp och ner med hennes tunga andetag. En svettdroppe letade sig fram och brände mig i ögat. Ida torkade bort den, smekte mig på pannan, efter ett tag nästan mekaniskt, som om hon tänkte på något. Själv tänkte jag på framtiden, på ett hus för oss själva, på ungarna vi skulle ha. Kanske var vår första redan på väg. Men så mindes jag var jag var någonstans och att den verkliga världens lagar inte gällde här. Kunde vålnader ens få barn? Hur hängde det ihop egentligen? En kall, tråkig, uppgiven känsla spred sig i min mage. Som om allt var förgäves, dödsdömt. Som om allt vi hade och någonsin kunde få var varandras kärlek, varken mer eller mindre. Ingen påbyggnad, ingen framtid, ingen utveckling. – Du måste försöka förlåta din far, sade Ida. Jag blev överraskad, hade förväntat mig något helt annat. Hon grep min hand och började dra ut resten av tisteltaggarna. – Han är viktig för oss, fortsatte hon i en allvarlig ton jag inte hört henne tala i förr. Om ryktet om ert bråk sprider sig kommer folk bli oroliga. Vad händer nu med solen? kommer de fråga. – Jag har så mycket annat att tänka på, svarade jag, försökte byta samtalsämne. Senare på kvällen skulle jag på möte med Kerstin och Pär. De hade bett mig förbereda en presentation om hur jag föreställde mig att få tillgång till Udden samt min vidare plan om mastens förgörelse. Men egentligen hade de inte varit så specifika. Att bryta mig in på Udden var mitt påfund, ja, nog skulle jag lyckas där andra fallit. Väl där skulle jag försöka tala med Arne Hansson. Om inte detta lyckades skulle jag återvända till Bockatorp för att sedan om natten, en lång natt (med min fars hjälp), smyga in i huset för att leta efter andra dokument och ledtrådar. Längre än så hade jag inte kommit i min planering och jag visste att de skulle bli besvikna. – Söta du, det förstår jag, svarade Ida och reste sig, började ta på sig klänningen, knäppte knapparna, ställde sig upp. Men lova mig en sak: nästa gång du ser din far, ta hans hand och säg till honom att han är förlåten. Du tror det kanske inte, men jag vet att han är ledsen över sättet han försvann. Jag lyssnade bara med det ena örat, nickade för att göra henne belåten. Att säga något sådant till min far hade jag inte tänkt mig. Samtidigt var det ju sant det Ida sade, att min far var behövd i Bockatorp. Utan min fars hjälp föll dessutom planen om den långa natten. Men känslorna och förnuftet var inte vänner i mitt huvud. – Vet du egentligen varför han är här i mellanlandet? frågade jag. Varför kom han inte till himlen? – Ja, men söta, svarade Ida, det är väl samma sak som för oss andra. Masten tog honom ju. Ja, det var ju klart. Men min far var inte en gammal vålnad som Ida och de andra, hade inte levt på 1800-talet. Min far och jag verkade vara de enda som hade levt efter det att masten blev byggd. Men på något sätt blev detta för invecklat. Vi började gå tillbaka mot Bockatorp, hand i hand, sommarsolen om eftermiddagen om möjligt ännu hetare. Syrsorna kunde knappt hänga med, fåglarna gömde sig i träden, svalkade sig i skuggan. – Men det är sant, sade Ida samtidigt som hon med ett spänstigt skutt hoppade över staketet. Det är något speciellt med din far. Och med dig också, min söta. Jag kan bara inte sätta fingret på det… Åh, älskade, ville jag utbryta: du är ju gammal, säkert hundra år, och jag är inte ens död, är bara på besök. Men detta kändes grymt mot Ida och hennes ömtåliga hjärta. Alla brinnande hjärtan är ömtåliga. Vi var likställda, av samma fabrik, av kött och blod, unga med hela livet framför oss, förälskade i livets stora förälskelse, den som bara kommer en gång eller två, som endast är få lyckliga förunnad. – Kommer du förbi efter mötet? frågade Ida innan vi skiljdes. Jag saknar dig redan, älskade. Timmarna är långa. – Klart jag kommer, svarade jag. Ida lade sina armar om mig, kysste mig, viskade något innan hon sprang iväg: – Jag vet inte om jag kommer ha några kläder på mig…

Huset hade två dörrar och ett otal fönster. Själva Udden var omkransad av vassa svarta klippor och böljande mörkgrön skog. Det fanns två ingångar, rent teoretiskt: skogsvägen och sjövägen, och båda innebar faror om vilka jag anade inget. Det slog mig således snabbt att det var omöjligt att presentera en realistisk plan för Kerstin och Pär innan jag själv hade utforskat området. Mycket kunde ha förändrats, både i huset och i skogen. Min egen tid, hela min uppfattning av platsen, låg ju minst ett halvt sekel in i framtiden. Jag hade hastigt sett in i huset, sett Arne Hanssons attiraljer, sett hans bil och den putsade tennisbanan. Men när det kom till försvarsställningar, fällor, vapen, vaktdjur och dylikt, ja, då surfade fantasin på öppet hav. Jag stormade in i Kerstins hus, där vi hade bestämt träff, redan kraftigt försenad. Den oväntat hastiga solnedgången (säkert någon form av djävulskap från min fars sida) hade överraskat mig och inte givit mig tid till förberedelse. – Nej, men se, där kommer han ju, utbrast Kerstin när jag slog upp dörren och plötsligt stod framför dem. På bordet stod en kanna kaffe, små koppar och en liten korg med nybakade bullar. Pär sade ingenting, såg inte ens på mig, blängde ut i luften som om han väntade på något. När jag satt mig lyfte han demonstrativt sin tomma kopp och vände den upp och ner så att en liten droppe kaffe föll mot bordsduken. Den spred sig, blev större, färgade duken brun. Hastigt började han torka med tummen. – Är kaffet redan slut? frågade jag retligt. – Nej, vi har mer, svarade Pär efter ett tag. Men det har blivit kallt. – Så, så, nu ska vi inte bråka, sade Kerstin, som inte sett fläcken på duken. Jag brygger nytt kaffe, nog ska det vara varmt, även för dig, Pär. Ta för er av bullarna så länge. Pär studerade mig medan jag valde en kaffekopp och en varm, mjuk bulle. Han var tydligen på riktigt dåligt humör, de hade kanske väntat i flera timmar, men vid det här laget kände jag väl hans nycker. Allt som behövdes var en anekdot, ett litet skämt eller en vänligt ställd fråga om hans dag. – Gått bra på marken idag? frågade jag. Pär kämpade, ville först inte svara, men kunde inte låta bli. Han var plötsligt både stolt och hissig. – Oh ja, idag fick vi byggt färdigt stengärdet mot Olssons, och efter det fick vi planterat hela östra fältet och halva södra. Så nu växer det bra och fint hela sommaren. Men solen gick ner tidigt idag, så mer än det hann vi inte. Så sen dess har vi suttit här och väntat. Åter påtagligt sur räckte han sig efter en bulle. Framför honom låg en hel hög hopknycklat papper, omslag till alla de bullar han ätit medan de väntat på mig. – Ja, sade Kerstin och satte sig vid bordet. Idag blev en kort dag. Men så är det ibland. Ibland är dagarna långa, ibland är de korta. Man får försöka hänga med så gott det går. Hon hällde upp kaffe, först i min kopp, sedan i Pärs. En liten seger, tänkte jag, nu när vi bråkade, ett tecken på att jag trots allt var den viktiga gästen. Men Pär lade inte märkte till särbehandlingen, reste sig istället, harklade sig och sade: – Nu när vi äntligen är samlade för detta extremt viktiga projekt, vill jag börja med att säga några väl valda ord. Men jag avbröt honom, hade hela tiden vetat vad jag skulle säga och att en fortsättning på mötet var omöjlig. – Vänta lite, Pär, sade jag. De blev överraskade båda två, stannade upp. Det liknade trots allt inte mig att avbryta. De hade säkert räknat med att de tillsammans, lugnt och enligt planen, skulle få lov till att inleda mötet. Det skulle inte undra mig om de till och med hade övat in repliker. Men så tvekade jag, höll ju på att släppa en bomb på dessa stackars desperata vålnader som i ändlösa dagar hade försökt hitta en väg ut ur mellanlandet. – Vi måste resa dit, till Udden, nu, redan idag eller i natt, sade jag snabbt och bestämt, med en ton som klargjorde att mitt beslut var fastlagt, att det inte var något att snacka om. Jag var ju hjälten, trots allt, och den enda som visste något om datorer. Tumult utbröt, trots att de bara var två. Kerstin tog sig för pannan, rörde runt i kaffet, lutade sig över bordet, begravde huvudet i armarna. Pär satte sig, reste sig igen, gick runt bordet, blev stående i köket ett tag, satte sig sedan vid bordet men på en annan stol. Men de lugnade sig efter ett tag. Budskapet skulle bara ha tid att sjunka in. Jag lät dem tro att jag hade en genomarbetad plan. – För den slutgiltiga operationen behöver vi min fars hjälp. Han ska hålla solen nere så att natten blir lång. ”Den långa natten”, som jag kallade operationen, var ett namn, inte mer än det. Huruvida det var en bra plan eller inte hade jag ingen aning om. Men det spelade ingen roll: utan att scouta området omkring Udden var all planering meningslös. – Men innan jag kan veta hur vi ska operera på den långa natten, måste vi ta oss dit och undersöka Arne Hanssons försvarsställningar. Han kan ha lagt fällor, kan ha maskingevär eller kanoner installerade i träden, kan ha livsfarliga rovdjur som vargar eller lejon inspärrade bakom höga staket, som när vi kommer släpps lös och fångar oss eller äter oss med sina väldiga gap. Jag talade inlevande, försökte överdriva, allt för att fånga deras engagemang och vinna deras tillit. För trots min tid i Bockatorp hade jag ännu inte förstått hur vålnaderna egentligen tänkte eller fungerade. De var i det stora hela som vanliga levande människor, men ändå inte. Dragna över en bred kam var de impulsiva, emotionellt ostabila och lätta att få på andra tankar. Vissa, såsom Ida men även Hulda, tycktes mig övermänskliga, ståtliga, kloka. Andra – såsom Pär, eller vilken som helst annan vålnad på en dålig dag – var snarare som ett kryss mellan imbecilla, fördruckna och barn, om läsaren kan föreställa sig en sådan blandning. Min beskrivning av Udden gjorde starkt intryck på Pär. Men bilden av kanoner och lejon var nog för mycket, hade kanske till och med motsatt effekt. Istället för att upphetsad och manad till kamp som jag hoppats satt den starke och ståtlige bonden nu med ansiktet gömt bakom händerna. – Kerstin, vi måste säga det till honom, sade Pär med ynklig röst. Kerstin, som också såg skärrad ut, verkade först inte förstå vad Pär menade. Men sedan förstod hon: hennes ansikte lös upp. Det var som om alla hennes bekymringar försvann. – Ja, just det ja, sade Kerstin och reste sig hastigt. Jag går direkt och hämtar henne. – Säg att hon ska packa en väska, ropade Pär men hon hade redan gått ut genom dörren. Jag och Pär blev sittande, drack av vårt kaffe, åt av bullarna. Det var onödigt att fråga vem de skulle hämta eller vad som nu skulle hända. Som jag trodde mig känna Pär skulle han antingen inte svara eller svara något spydigt. Jag var säker på att han tänkte att han hade vunnit något slags argument. – Pär, sade jag. Jag tror alltså inte att det finns lejon och kanoner på Udden. Det var en överdrift, även om det inte är en omöjlighet. Men Pär kontrade, ignorerade det jag sade. – Du ska alltså bli vän med din far, sade han kort och såg på mig med ögon som tycktes utstråla båda vänlighet och illvilja. Ida berättade för mig att du hade bråkat med din far idag. Anade jag ett skratt på hans mun? Det började koka i mig. Bråkat med min far, vilket sätt att uttrycka det. Pär visste inte vad som låg bakom bråket. Och varför hade han gått runt och pratat med Ida idag? När hade det varit? Det måste ha varit efter mitt och Idas möte på ängen. Hon hade alltså uppsökt Pär, eller han henne. De pratade om mig bakom ryggen! Det liknade inte mig att vara avundsjuk. Eller för att vara helt ärlig: jo, det liknade mig lite. Avundsjuka var en svart plätt på min annars så vita själ, så hade det alltid varit. Inte för att min själ var vit på riktigt: nog var jag innerst inne lika skitig som alla andra. Hur som helst, jag hann inte besvara Pärs uppmaning för snart bankade det på dörren. Pär reste sig för att öppna, men det var ju Kerstins egen dörr och snart stod hon framför oss med belåten min. – Kom nu, var inte blyg, sade Kerstin. Från bakom ryggen puttade hon fram ett litet monster.

Jasmin var mycket kort, hade medellångt svart hår, ett korpsvart hår som aldrig tycktes ha blivit kammat och som strittade åt alla sidor. Hon hade ögon som två knappar och hennes hud var blekare än en vissen vitsippa. Monstret gick direkt mot mig, men jag såg inte benen röra sig, så snabbt gick det. Det var som om Jasmin på under bråkdelen av en sekund kunde hoppa upp i taklampan, hänga där och dingla lite, sedan hoppa till bordet, stjäla och äta alla bullarna, välta alla kopparna och till sist smyga upp bakom en, tömma fickorna och dra av ringar och örhängen. Hade man guldtänder drog hon ut dem också, allt innan man ens sett att hon rört sig. Det fanns inte barn i mellanlandet, det hade dokumentet försäkrat (”300 vuxna individer”), men detta monster kunde lätt tas för något slags barn. I verkligheten var Jasmin omkring tjugo år när hon dog av svält. Hon hade inte ätit riktig mat i flera år, ja faktiskt aldrig. Hon kom från Kristianstad, en rövare och en spåkvinnas enda dotter. Båda föräldrarna dog tidigt, lämnade Jasmin att klara sig själv. Klara sig gjorde hon, kan man knappt konstatera. Trettio gånger i fängelse innan hon fyllt arton, tre bankrån och otaliga småstölder, alla tjuvars och småbrottslingars samtalsämne. På sin tid blev hon nästan en levande legend om det inte hade varit för hennes manér. Hon gömde sig i skogen utanför staden, kunde överleva där helt själv i månader och år. Men allt detta säger inget om Jasmins mest utmärkande drag: hon var en riktig snorunge, ett tvättäkta monster, extremt otrevlig och konstant spydig. Den livslånga undernäringen hade gjort att hon knappt var högre än en meter. – Vem fan är det?! skrek Jasmin då hon såg mig, hennes röst hes och skärrande i rundgångsliknande frekvenser. Kerstin och Pär bara skrattade, skrattade hjärtligt. De var tydligen vana, eller försökte banalisera Jasmins beteende. – Men svara då, annars går jag igen! skrek Jasmin. När inget hände vände hon sig om och grep efter dörren, men Kerstin var snabb, stoppade henne, ställde sig i vägen, sade: – Nu, kära Jasmin, ska du äntligen få något vettigt att göra. – Hon har ingen väska, avbröt Pär från bordet. Hörde du inte att jag ropade att ni skulle packa en väska? – Vafan ska jag med en jävla väska till? skrek Jasmin och spottade på golvet. Monstret kunde inte skruva på volymknappen, allt hon sade kom ut som högljudda rop. Lite betagen blev jag, det måste erkännas. Att strida mot alla regler, mot allt vad förnuft och sans sade, att vara otrevlig och jävlig mot precis varenda en man möter. Inte konstigt att Jasmin gått under i det verkliga livet. I Bockatorp kunde hon tydligen vara sig själv, ingen blev ju bannlyst från vålnadernas gömställe, ingen lämnades ensam med masten.

Efter ett tag lyckades det Kerstin och Pär att få monstret till bordet. – Mer bullar, skrek Jasmin och rapade högt med öppen mun, liksom i en båge fram och tillbaka så att vi alla fick lite var. Kerstin reste sig och för att hämta bullar. – Ge mig kaffe som inte är kallt för helvete! Pär reste sig för att brygga nytt kaffe. – Nu för helvete!! ropade Jasmin. – Det är på väg, lugna dig, min vän, skrattade Kerstin. Pär muttrade något, gillade aldrig att bli behandlad illa. Under tiden tuggade Jasmin på bullarna, resten av bullarna i fatet, som låg framför henne i en hög. Hur hon på ett ögonblick kunnat tömma fatet från bullar kunde jag inte förstå. Hennes ögon var som svarta biljardkulor, rullade åt alla håll, slog plötsligt ut och gick till anfall. Det var omöjligt att möta blicken. – Kan du flytta din jävla väska, vad fan du nu heter! – Det är inte min väska, svarade jag lugnt. Det är Pärs. Pär stannade upp. – Nej, det är inte min väska, sade han. Kerstin kom också, såg på väskan som låg på en av stolarna. – Heller inte min. Så konstigt. Som på beställning knackade det på dörren. I få sekunder var vi tysta, allt som hördes var Jasmins smaskande och Pärs fingrar som nervöst spelade på bordet. Kerstin reste sig, men den som hade knackat öppnade själv dörren och stod plötsligt framför oss. Det var min far. – Ni får låna den, sade han. Jag hörde att ni behövde en väska. Och det med solen fixar jag. Säg bara till! Min far försvann igen, lika snabbt som han kommit. Men dörren lämnades öppen, sommarnatten vällde in med sina mystiska kryddor och djurens tisslande och tasslande. Pär och Kerstin såg förbryllat efter min far, sedan på mig – försökte tydligen avmäta min reaktion, hur jag hade det. Jasmin sade: – Det var bra vi slapp för den gubbjävlen! Fy fa-a-a-n som han stinker!

Jag kunde haft många invändningar mot att Jasmin blev min följeslagare. Att hon inte var lämpad för uppgiftens allvar, att hennes stötande beteende inte hörde hemma i en farlig och hotande skog, att hon skulle träda mig rakt över nerverna och göra mig vansinnig innan vi ens hunnit halvvägs. Men även jag kunde se fördelarna: Jasmin var snabbare än en vessla, än en skugga, snabbare än en kommandosoldat (som Arne Hansson kanske var), kunde obemärkt smyga sig in var som helst, gömma sig under även de minsta stenar och bakom de tunnaste träd. Att hon var så hiskeligt otrevlig oroade mig egentligen inte. Som läkare hade jag i perioder jobbat på psykiatriska avdelningar och med tiden blivit van till att bli behandlad illa och ändå försöka hjälpa och läka. – Fan vad långsamt du går, gubbjävel! ropade Jasmin som var ett par steg framför mig. Vi hade inte ens nått förbi ängen, där jag och Ida tidigare på dagen hade älskat. Jag hade gått drömmande, sett mot eken och saknat Ida, fantiserat om vad vi skulle göra härnäst, vilken vågad plats vi skulle förenas på nästa gång. Kanske på torget, om natten, när alla de andra sov? Undrar om Ida skulle gå med på det, tänkte jag. Men samtidigt försökte jag lugna mig: bara för att jag nu för första gången på många, många år hade en kvinna som kände begär för mig behövde jag ju inte gå till överdrifter. Jasmins ord väckte mig ur min slummer. – Förlåt, vad sa du? frågade jag i en vänlig ton som inte alls motsvarade hennes argsinta. – Jaha, döv är du också! Fy fa-a-a-an! Det var svårt att inte bli irriterad, svårt att inte hålla för öronen. Ändå, det att motstå frestelsen, att inte bli arg oavsett hur mycket man blev provocerad, det var ju något jag hade övat mig på i några år: i början var min självkänsla intakt och det var inte svårt för mig att bemöta hennes raseri med lugnare puckar. Jasmins raseri kunde på något sätt inte jämföras. Men den största skillnaden låg så klart i att ett barns liv inte stod på spel. – Döv kan du själv vara, svarade jag och väntade spänt på reaktionen. – Jaha, så är vi två dövskallar, då, skrek Jasmin, inte mer arg utan på något sätt vänligare, som om vreden kunde förena oss, utgöra vår vänskap. – Ja, det ska nog bli bra, log jag. – Fy fa-a-a-an, skrek Jasmin. Det tror jag inte, blir nog skitdåligt!

Kerstin och Pär hade innan vi gått gett oss instruktioner om hur vi bäst hittade till Udden. Att hitta till Bockatorp var svårt, nästan omöjligt. Bland annat skulle den hemliga porten passeras, och endast Mats kunde lösenordet: ”I Sankt Helenes namn, öppna dig”. Vem denne Sankt Helene var visste ingen, förutom Mats och den gamle jägaren ville aldrig avslöja ordens betydning eller varför klippan responderade endast på denna fras. Jag vet för övrigt fortfarande inte hur Arne Hansson lyckades komma förbi porten. Men att hitta ut från Bockatorp var faktiskt lättare gjort än sagt. – Följ bara vägen tills ni är framme, sade Kerstin när de vinkade av oss. Skogen vet vart ni vill, innan ni vet ordet av står ni på Mjönäsvägen. – Alltså inte den gamla, utan den nya, sade Pär. – Den asfalterade? frågade jag bara för att vara säker. – Asfalt-vad, sade Pär, argt, nästan som om jag medvetet försökte förolämpa honom. På hans tid fanns ju inga asfalterade vägar. Kerstin visste heller inte vad jag menade: – Gamla Mjönäsvägen är den gamla, den som fanns på min tid. Denna nya har jag aldrig gått på, inte du heller väl, Pär? Pär skakade på huvudet, höll koll på mig, tydligen redo för mer jävligheter. – Men vi vet att den nya vägen går förbi Udden, att en liten skogsväg svänger direkt in på tomten, fortsatte Kerstin. Jo, jo, det visste jag allt om, hade ju bott på Udden, bodde där fortfarande, så snart jag kom tillbaka till den verkliga världen. Vi började gå. Jasmin hade släppt en illaluktande prutt vilket påskyndade avskedet. Över oss natthimlen: en blåsvart kupa med glittrande stjärnor. Och vi: arbetsmyror, i vålnadernas tjänst. Säker på att Jasmin inte hörde sade jag tyst för mig själv: – Den verkliga världen, ja… Ack, smärtande stötar blixtrade då till i hjärtat! Ida kunde ju förmodligen inte komma med mig när jag en dag skulle återvända. Men hastigt slog jag bort tanken. Vi hade en viktig uppgift framför oss, trots allt, och rekognosceringsturen var bara början på vårt stora äventyr. Jasmin var ingen Sancho Panza och jag ingen Don Quixote. Det viktigaste var att rädda vålnaderna och göra Ida stolt. ”Åh, min riddare”, skulle hon säga och smeka mig på kinden. ”Min duktiga, modiga riddare.”

Medelhavets långa vittandade vågor svepte in mot stranden, snabbare och snabbare som om havet var hungrigt. Vinden hade tagit till, sköljde bort våra ord. Vi skrattade, det var ju typiskt nu när vi hade det så bra, att vi knappt kunde höra varandra. Dottern byggde ett sandslott med spade och spann, satt där vågorna kom in tillsammans med två andra barn på hennes ålder. Men de förstod inte varandra: vännerna talade inte danska och hon inte italienska. Inte än i alla fall, moren försökte lära henne. Gång på gång slukade och förstörde vågorna slottet, alla dess prinsar och prinsessor, men barnen bara började om igen. De hade oändliga försök och ingen var tjurig. Solen log, de italienska fiskmåsarna skrattade och Dios själv var säkert också belåten. Det var en vacker sommardag på en av Venedigs proppfyllda badplatser. Ibland kom dottern för att dricka lite saft eller berätta hur det gick, men annars satt vi ensamma under parasollet, drömde och småpratade som vilket annat föräldrapar som helst. I solstolarna, med solhattar, med den iskalla drinken och de salta chipsen: på semester, vi kunde knappt tro det. Det var långt till den lilla lägenheten i Köpenhamn och lika avlägsna kändes bråken, som på denna tid dock inte var halvt så talrika och fruktansvärda som de senare skulle bli. Vi pratade om huset på landet, det vi skulle flytta till efter sommaren. – Det första vi ska göra är att plantera några fruktträd, två sorters äpple, sade hon. Hennes röst var alltid lite hes, men när vi hade det bra var hon underbar att umgås med. Hade hon en plan ville man gärna vara med. Och hon hade många planer, nästan för många. – Ja bra ide, svarade jag. Kanske ett körsbärsträd också. Dottern ropade något och vinkade, vi vinkade tillbaka. En stor våg var på väg, tog halva slottet med sig. Barnen skrattade och började reparera för hundrade gången. – Jag tror hon kommes trivas, sade jag. – Mm, jag också, sade hon. – Dels för att där kommer bo så många andra barn, helt nära och så är det nära till naturen också. – Ja, sade hon och vände sig mot mig i solstolen, ändrade tonläget, blev allvarlig, som om hon avslöjade en hemlighet. Du vet, det har alltid varit min dröm att kunna ge min dotter det hon nu ska få. Att växa upp på landet, med kor och grisar, att se naturen ändra sig med årstiderna. Jag nickade och log, det var ju min dröm också. Det var så jag själv hade vuxit upp. Storstaden kunde man alltid flytta till senare, om man nu absolut skulle prova på stadslivet. Kanske när hon skulle börja på universitetet, om många, många år. Tills dess skulle vi bo i vårt nybyggda fina hus på landet. Lägenheten i Köpenhamn skulle vi behålla, så att vi inte helt lämnade staden utan kunde övernatta där när vi till exempel gick på konsert eller på teater. Jag hade just blivit färdig med läkarutbildningen, hade våldsamt överskattat min lön som AT-läkare, blandat ihop brutto och netto, var helt säkert på att vi skulle ha råd till två boenden. – Ja, det vill jag också, svarade jag. Så tror jag heller inte dagiset och skolan är så dåliga som de säger. Köpenhamn har ju också sina problem. Vi hade besökt dagiset, det såg fint ut, liknade precis det dagis jag hade gått på en gång. Även skolan liknade en av mina gamla, byggd i samma ljusbruna tegel, säkert också på 90-talet. Min dotter skulle få precis samma uppväxt som jag hade fått och det kändes bra. Skilsmässan och de ständiga skolbytena skulle hon förstås slippa för. Jag vände mig om på ryggen. Solen kom direkt, började bränna skönt. – Vill du inte klia mig lite på ryggen? Hon sträckte ut en arm, stora penseldrag med de skarpa naglarna. Vi kunde fortfarande vara intima på den tiden, ibland till och med älskade vi, men sedan vi blev föräldrar hade detta blivit alltmer sällsynt. Sånt händer ju vanligtvis, också i normala förhållanden. – Har du inte tagit solkräm på? frågade hon. – Ah nej, jag glömde ryggen, sade jag. Hon tog fram solkrämen, smörjde in hela ryggen, masserade mig samtidigt. Hennes händer kunde verkligen vara magiska. – Minns du den gången du masserade mina fötter? När vi möttes på Elmegade?

Men detta var det farliga: i ett odefinierat förhållande mellan två vuxna – där inget är etablerat innan barnets tillkomst – kan kärleken flyga fritt, både högt och lågt – kan till och med flyga bort. Ingen av oss kunde kräva något av den andre. Vi höll sällan hand, när jag kom hem från föreläsningar kysste jag henne inte och hon aldrig mig. Vi fick träffa andra, det hade vi båda gått med på, om tiden fanns, vilket den knappast gjorde. Hon hade gamla pojkvänner hon fortfarande hade kontakt med, jag hade ingen att ringa eller återuppleva gamla minnen med. Därför var jag alltid den svartsjuke, den som oroade mig för att hon en dag skulle lämna mig för en gammal förälskelse och ta dottern med sig. Hon hade ju hela föräldramyndigheten, något jag tanklöst gått med på från början. Hela situationen var så osäker att det kanske inte ens var lönt att ligga i en solstol och prata om gamla minnen. Det var inte ens säkert att våra minnen var något vackert, något vi en gång skulle tänka tillbaka på och sakna. – Jag börjar bli hungrig, sade hon utan att svara på det jag frågat. Hämtar du henne inte så kan vi väl gå upp till restaurangen? Jag såg att de hade läckra toasts. Jag tvekade, var det inte för tidigt för lunch? Vi hade ju just ätit frukostbuffé. Solen, som också kan göra en hungrig, försvann bakom ett moln, hennes ansikte blev grått. – Så kan du ta dig en kall öl, sade hon. Hon visste var hon hade mig. Med lycka, med glädje, med hopp, utan förtvivlan, med bindel för ögonen fann jag mig i rollen som familjefar. Dottern var mittpunkten, vår gemensamma omätbara lycka, vår ledstjärna, vår uppgift och plikt. En modern familj? En söndrig familj? Inte alls en familj? Ingen kunde svara på vad vi var. Hon hade sitt bagage, sin tunga väska fylld med smärta och svek. Men än stod den bara på glänt. Det gick lång tid innan jag förstod att jag inte bara var en familjefar, att hennes förflutna krävde av mig så mycket mer: jag var också en av hennes älskare, hennes bästa vän, hennes mor, far, syster och bror, hennes psykolog, hennes rådgivare och – sakta men säkert som vi gick under – hennes bittra fiende och dödsrival. Man kan inte rädda människor, det måste de göra själva. Innan man vet ordet av har skeppet börjat sjunka. Agerar man inte snabbt försvinner man själv i djupet. Det spelar ingen roll hur stark man en gång var.

I mörkret såg man Jasmin som en ridå, en gardin av rörelse. Det var som om hon hoppade, från gren till gren, från gren till jord, ett moln av svart hår som ursinnigt väste fram på stigen. – Kan du sluta gå så jä-ä-ä-ä-ävla långsamt?! Hon var långt framför mig, någonstans mellan träden, osynlig i mörkret. Ändå skrek hon mig rakt i örat med högsta volym. – Ja, jag slutar, ropade jag tillbaka. Slutar helt, stannar. Det var så hon skulle tas. Man skulle bara retas tillbaka. Men Jasmin var sannerligen snabbare än en vessla. Hon kom springande, hade tillryggalagt säkert hundra meter på under en sekund. Plötsligt var hon framför mig, eller snarare, nedanför mig. Så kort var hon, avmagrad och benig. – Du…, sade hon. Om du stannar är hela skiten förlorad! Fattar du det? Då kommer vi a-a-a-a-aldrig fram! Jag skrattade. – Men du sade ju att jag skulle sluta gå långsamt. Jag vet inte hur vålnaderna brukade handskas med henne, men att vara näsvis och ge svar på tal tycktes fungera. Det var som om hon gärna blev satt på plats, som om detta för henne var normal konversation: en förolämpning ska mötas med en förolämpning. Så är man likställda. – Gubbjävel, sade hon. Nu ska du lyssna riktigt jävla noga på mig. Snart kommer din Satan till far att vakna och då kommer han veva upp solen! Fattar du det?! Om vi inte går snabbare kommer den där jävla Arne hinna vakna! Fatta-a-a-ar du-u-u-u?! Jag höll mig för öronen samtidigt som jag försäkrade Jasmin att jag förstod. – När vi kommer fram, sade jag, ska vi gömma oss och ta det lugnt, bara så vi båda är med på det. – Fan heller att jag ska ta det lugnt! ropade Jasmin. Så fort jag ser den där jävla Arne hoppar jag på honom, sliter honom i stycken! – Kära Jasmin, lyssna nu på mig. Det är inte så vi ska göra. Vi ska prata med honom. Jag ska prata med honom. Du håller dig i bakgrunden. Det är viktigt att du är tyst medan jag pratar med honom. – Prata med honom?! Ha-ha-ha! Det är den dummaste ide jag någonsin hört. Vet du vad han håller på med om dagarna? Just det! Han jagar, dödar allt han ser! Djur! Vålnader som oss! Han är livsfarlig! Det bästa är om du gömmer dig och jag hoppar på honom. Han hinner aldrig se vad som bet honom! Jag skrattade igen, hon var ju riktigt rolig. – Inte ska du väl bita honom? – Gubbjävel! Klart jag ska bita honom! Har du sett mina tänder? Hon öppnade gapet, visade fram ett set sylvassa rovdjurständer. Jag rös, hon kunde verkligen bita: inte bara två eller fyra, utan alla tänder var som vampyrtänder. Plötsligt blev jag rädd för henne, så otäck var hon. Vi stod på en skogsstig, jag vet inte var, men skogen var mörk omkring oss. Allt som hördes var vår upphetsade konversation. – Jasmin, sade jag nervöst, kunde inte dölja hur skräckslagen jag blivit av hennes gap. Nu går vi vidare. Det är säkert inte långt kvar. – Håll käften, gubbjävel, svarade Jasmin och väste med huggtänderna. Vi gick vidare, Jasmin hela tiden långt framför mig. Som om det var hon som bestämde och ledde vägen. Jag ville ropa åt henne att det var jag som var ledaren, men lät bli, ville inte tjabba. Om vi mot förmodan skulle stöta in i Arne Hansson på skogsvägen vore det kanske en bra idé att Jasmin var den första han mötte. Så kunde jag gömma mig bakom ett träd för att sedan träda fram och försöka samtalets konst. Såvida inte Jasmin redan hade bitit ihjäl honom.

Det var fortfarande mörkt när vi kom fram till grinden – målad i rött och inte svart som på min tid – som öppnade mot skogsvägen. Ett större hänglås än min fars låste grinden men höjden var densamma: jag klättrade, Jasmin hoppade över. Mjönäsvägen, den nya alltså, var asfalterad, verkade ha blivit det helt nyligen. Inga hål eller övertäckta gropar prydde vägens yta såvitt jag kunde se i mörkret. Inga 60-talsbilar for på den, allt var tyst och mystiskt, hemligt. Där framför oss, bara en kort promenad på min älskade skogsväg, låg huset, Udden, det egensinniga skogshus jag höll så kärt. Men gång på gång fick jag påminna mig om att detta inte var en vanlig sommarnatt, att det inte var mitt hus jag gick emot, utan Arne Hanssons fästning, fiendens belägrade fort. Gång på gång fick jag övermästra inte bara frukten av att vandra i skogen om natten – även om halvmånen var uppe och sken svagt med sitt silvergrå ljus – men också den nervpirrande kunskapen om att nu, äntligen, närmade jag mig hela problemets, hela vålnadernas makabra situations hjärta. Mörkrets hjärta, Arne Hanssons bastion och fruktansvärda mission. Nu närmade vi oss slutet, eller snarare, början på slutet, som Winston Churchill kanske skulle ha sagt. – Vafan står du där och glor för?! Jasmin var redan ett gott stycke in på vägen, stod och väntade vid svängen ett par hundra meter fram. Jag kunde knappt se henne, hon kunde lika gärna ha varit ett skogsrå eller en varulv. Men höra henne kunde jag alltid. – Jag kommer nu, ropade jag tillbaka. Då slog det mig att vi nog skulle försöka vara tysta. Jasmins skriande röst kunde säkerligen föras med den lätta vinden hela vägen till huset. Och det sista vi ville var att förvarna Arne Hansson och väcka hans beredskap, om vilken jag inte visste något som helst. Lejon och kanoner var kanske en överdrift men det kunde lika gärna vara sant. Kanske var sanningen ännu värre. Kanske hade han övervakningskameror, om sådana fanns på 60-talet, kanske hade han gillrat fällor eller installerat strålkastare som skulle blända oss och göra oss handlingsförlamade. För att sedan skjuta oss ihåliga med sitt jaktgevär. Tur att Jasmin var med, tänkte jag. Kerstin och Pär hade gjort ett bra val trots allt. Om hon nu bara kunde vara tyst. – Från och med nu viskar vi, sade jag tyst när jag sprungit ifatt henne, förväntade mig så klart att hon skulle lyda, att hon skulle förstå situationens allvar. – Fan heller att jag ska viska!! ropade Jasmin, högre än någonsin, så att mina öron började vina. Är du rädd eller?! – Det är inte en fråga om att vara rädd, svarade jag, försökte viska men var för upprörd, talade mellan tänderna. Om Arne Hansson hör oss vet vi inte vad som händer… – Det är väl det vi ska ta reda på! skrek Jasmin och skrattade, ett högt, gäckande skratt. Men även i ett tvättäkta monster finns ett korn av förnuft. Jasmin hade ropat för att retas med mig, det förstod jag till sist. Hennes nöjda flin avslöjade henne. – Ok, jag ska vara tyst, sade hon till slut och drog in tänderna, viskade äntligen, men skulle tvunget tillägga: Gubbjävel. Vi fortsatte att gå längs skogsvägen. Det är svårt att säga om skogen tedde sig annorlunda, om de väldiga trädens blåsvarta stammar och kronor svajade på ett annat sätt i vinden, eller om ljuden, prasslandet och tisslandet från insekter och djur, hade en annan klang och akustik. Det är svårt eftersom sist jag gick på vägen i mörkret, något som jag ju helst aldrig gjorde, hade skogen tett sig hotfull och skrämmande. Bäcken hade varit levande och varelser hade sprungit runt omkring mig. Jag hade inte ens kunnat flykta eller gömma mig innan masten anföll. – För helvete! Masten! viskade jag plötsligt så högt jag kunde och kastade mig till sidan, rullade och rullade tills jag hamnade i en buske. Jasmin blev stående på vägen, verkade inte ens överraskad. – Göm dig! viskade jag från mitt gömställe. Masten kan se oss! Det var omöjligt att ropa och viska på samma gång. Jasmin var inte övertygad: – Skulle jag vara rädd för masten? Monstret såg nästan ståtligt, ja, nästan tryggt ut som hon stod med händerna i sidan på skogsvägen. Som ett litet troll som just kommit förbi. Jag reste mig, borstade små grenar och blad från mina kläder, kunde inte förstå hur Jasmin kunde vara så oberörd. Det liknade ren dumdristighet. Var vi reellt sett inte i fara här på den öppna skogsvägen? Masten hade ju fångat mig vid bäcken, bara ett par hundra meter fram. Men Jasmin lät inte ögonblicket gå förlorat. – Gubbjävel! Ha-ha. Gömmer sig i en buske! Det ska jag berätta för de andra när vi kommer tillbaka. Jasmin lät både högljudd och irriterande trots att hon viskade. Men jag ignorerade hennes tomma hot. – Varför är du inte rädd för masten? viskade jag med blicken mot himlen där mastens röda öga kunde lysa. – Den tar en bara om man är rädd, som du, gubbjävel. – Hur vet du det? viskade jag, kunde inte tro på henne. – Det ska väl du skita i, svarade hon. – Säg det nu, det är viktigt, manade jag mellan tänderna, hade svårare och svårare att hålla ner tonen så som hon jävlades med mig. – Vet du vem Mats är? – Ja, det är klart att jag vet. – Bra, så använd nu ditt dumma fula huvud, gubbjävel! Hon viskade, hon samarbetade, hon satte inte uppdraget på spel. Och någonstans var hon vänlig också, kunde ju lika gärna ha underlåtit att berätta för mig. Det var ju självklart, när jag använt mitt dumma fula huvud: Mats vandrade runt i skogen inom mastens räckvidd dagarna i ända. Utan att bli tagen (men hade inte Morgan blivit fångad?). Men man kan väl inte bara välja att inte vara rädd? Rädslan är undermedveten, inbyggd, primitiv, djuren kan lukta den, se den i ens ögon. Det måste väl finnas ett grundlag bakom valet att inte vara rädd? Ett rådjur som kommit bort från flocken och hör vargarna traska runt och komma närmare kan ju inte bara välja att inte vara rädd. Men rådjuret har anledning att vara rädd – hade jag det? Två gånger hade jag blivit mastens offer. Två gånger hade jag kommit tillbaka. Överlevt. Tredje gången gillt, sägs det, men detta kunde väl knappast vara en naturlag. För vad var det värsta som kunde hända? Jo, att jag vaknade i min säng, i värsta fall i den verkliga världen, den som Ida inte fanns i. Det hade varit det värsta. Och vad skulle Ida säga, om hon fick säga något till mig nu? Jo, ”framåt, min riddare, framåt! Var inte rädd!” Jag måste ha blivit stående länge i mina grubblerier, för plötsligt hörde jag Jasmins röst, som trots att hon viskade var gällare än en tågvissla: – Hallå, gubbjävel! Ska vi gå vidare?! Men jag blev stående, såg ut i mörkret mot fästningen som låg gömd där uppe bakom backen, ville inte låta mina högtidliga tankar gå förlorade. – Vi gör detta för de andra, för alla vålnader som fastnat här i mellanlandet, viskade jag. Men Jasmin hörde mig inte, var redan nästan framme vid bäcken. Så, med bankande hjärta och kroppen fylld av adrenalin, likt en slagen soldat som rest sig från graven för att avsluta det döden försökt sätta stopp för, började jag raskt gå efter. Nu var det på allvar, nu skulle Arne Hanssons hänsynslösa aktiviteter få ett stopp. Det sägs att om man frågar soldater som varit i krig om de var rädda svarar de: den som säger att han inte var rädd ljuger. Men kroppen kan hantera rädslan, den vet vad den ska göra: upp med pulsen, vidga ögonen, snabba på andningen, öppna svettporerna – var redo, var klar, gå i krig!

Bäcken fanns inte på Arne Hanssons tid. Detta var i sig själv ingen överraskning eftersom det ju var min far som hade byggt det vattendrag som sedan blev till en bäck. Istället stod vid denna sväng en dunge höga björkar. Det stämde nog inte men när vi gick förbi tyckte jag mig känna igen den björk, nu bara en liten spjuver, som sedan skulle bli så stor och falla i höststormen. En märklig känsla av att vilja hälsa på björken kom till mig, men snart var den bakom oss. Framför oss låg nu en raksträcka, omkransad av granar, tallar och buskar. Skogen liknade ju aldrig sig själv men den kändes ändå familjär: inte mycket hade ändrat sig på ett halvt sekel. När vägen svängde mot vänster efter raksträckan började backen som huset låg på. Alltså skulle vi snart kunna se Arne Hanssons bastion. Det killade i magen, hjärtat snabbade på, stegen blev hastigare. Snart var jag ifatt Jasmin. – Här framme vid svängen stannar vi och tänker igenom vad vi ska göra, viskade jag. – Varför då, gubbjävel? viskade Jasmin. – Kan du sluta kalla mig gubbjävel? – Nej, varför skulle jag det? Du är ju en gubbjävel. Hon började hoppa och dansa runtom mig, som en liten djävul. – Gubbjävel! Gubbjävel! – Sluta för helvete! ropade jag. Jag glömde att viska, hade i svaghetens sekund förlorat kontrollen över mig själv, kanske egentligen för att Jasmins barnsliga beteende påminde alltför mycket om hennes. Mitt skrik visade sig vara ödesdigert. Med Jasmin hoppande omkring mig hörde jag först inte det öronbedövande mekaniska ljud som plötsligt överdånade det irriterande retandet. Som en gigantisk port, som en lucka av metall driven av en dieselmotor, som ett väldigt hotande gap hade något där uppe vid huset börjat röra på sig. Jasmin hörde det till slut också, blev stående, helt stilla, kanske för första gången någonsin.

Maskinen for fram och tillbaka på skogsvägen likt ett ursinnigt vildsvin med blinkande rödvita ögon som penetrerade mörkret mellan träden. Vi hade kastat oss i diket, sedan krupit in till mitten av bokdalen som låg direkt på vår vänstra sida. Gömda bakom ett fallet träd spanade vi mot det fasansfulla spektaklet. Maskinen körde några meter under stort oljud, stannade och blev tyst, riktade strålkastarna mot träden, scannade området, körde sedan vidare. – Vad fan är det för något? väste Jasmin. Jag hade ingen aning. Fordonet körde på hjul, liknade egentligen en buss, men påsatta alla möjliga ställen var antenner och lyktor. Ett stort antal dekaler, sådana man köper utomlands eller på konserter, var påklistrade på maskinens sidor. – Ghostbusters buss… viskade jag, halvt förundrad, halvt skräckslagen. – Vad sade du? väste Jasmin. – Inget. Ge mig väskan istället. Låt oss se vad de har packat med till oss, kanske något kan hjälpa. En halv sekunds tystnad, förvirring. – Du har den, gubbjävel! väste Jasmin. – Nej, jag har inte väskan, du har den, och sluta kalla mig gubbjävel för helvete! Först arga, sedan besvikna, vi hade glömt väskan, som säkert var fylld med förnödenheter och verktyg. En kikare hade varit precis vad vi hade behövt. Framför oss, bakom backen, låg huset. Inget ljus tycktes komma från det, heller inte ljud eller rörelse, men det var svårt att vara säker för den larmande bussen som for upp och ner längs skogsvägen. – Vi måste ta oss upp mot huset, viskade jag. Här kan vi inte bli liggande, den ser oss snart. Jasmin svarade inte, började istället krypa mot huset i en väldig, omänsklig fart. Jag såg över axeln. Maskinen var på väg ner mot grinden, bort från oss. Jag reste mig, började springa efter henne. Som en orm, en hiskelig huggorm, ringlade Jasmin sig fram genom snåret och uppför backen, lika snabbt som jag kunde springa mellan träden. – Stanna! viskade jag. Vi blev liggande bakom en stenhög, dock inte den min far låg begraven under, andades tungt. – Vad fan gör vi nu, gubbjävel? väste Jasmin. Jag höjde huvudet över kanten. Endast mörker syntes bakom panoramafönstren, inga lampor tycktes lysa där inne eller runt huset. Maskinen var nog nere vid grinden nu, dess brummande var avlägset, men snart skulle den vända och komma tillbaka. Ja, vad fasen skulle vi göra nu? Detta var inte alls som jag hade planerat det. Sanningen var ju att jag inte hade en plan. I vanlig anda hade jag helt enkelt hoppats på det bästa. Någonstans hade jag föreställt mig att, för det första, inga försvarsställningar fanns på Udden, och för det andra, att vi lugnt och sansat skulle gått upp till Arne Hansson för att samtala. Att han skulle bjuda på kaffe, att civiliserat umgänge skulle ta plats. Trots att det var mitt i natten. Men jag räddades från sådana spekulationer, om man nu kan kalla det som skedde en räddning. För som vi låg där bakom stenhögen med maskinen på väg tillbaka längs skogsvägen började långsamt, först sakta men säkert, men sedan allt snabbare, solen att lysa med sina första vacklande strålar över horisonten. Skogen, träden omkring oss, började sin förvandling, blev mörkblå och grå. Sedan blev stammarna så sakteligen bruna och bladen började skimra i den ljusaste grön. Så snabbt gick soluppgången att vi inte ens hann bråka om den eller dess orsak. Snart låg vi där, blott få meter från huset, i det ljusaste dagsljus, under den blåaste himmel, i en sommarmorgon som lika gärna kunde vara början på årets varmaste dag, där solen skulle lysa oupphörligen som en lampa och avslöja alla våra hemliga planer. Det var helt enkelt en katastrof. Fåglar började kvittra i träden ovanför oss men snart försvann deras sång i maskinens fruktansvärda sorl. Den var på väg tillbaka, skulle snart se oss, vi låg mitt i dess färdriktning likt två kräftor i en bur. Snart skulle vi vara röda och smaka gott med dill till. Det är typiskt att man i en sådan pressad situation inte försöker hitta lösningar utan istället börjar förolämpa varandra. – Det var det jag sade, gubbjävel, väste Jasmin. Din Satan till far har redan dragit upp solen. Snart vaknar– – Håll käften, väste jag tillbaka, avbröt henne. Jag måste tänka. – Du ska fan inte tänka, gubbjävel. Du ska göra dig klar till att slåss, för helvete! Vi kommer inte ur detta levande! – Jo, för helvete, väste jag. Håll bara tyst så jag kan tänka. Men inga tankar äntrade mitt sinne, inga geniala planer eller våghalsiga operationer strömmade till mig från räddningars hemliga plats. Endast tomrum, ett hektiskt rum fyllt med oväsentliga tankar, fyllde mitt huvud: vad skulle Ida säga, vad gjorde min far nu, hur hade min dotter det, vad skulle kollegorna säga när de hörde att jag var försvunnen, kommer hon att vara ledsen över min bortgång… Och så vidare, tankarna runt och runt i en panisk dans med döden samtidigt som hjärtat snart inte orkade mer. Men återigen blev jag räddad från situationen av utifrån kommande instanser. Samtidigt som maskinen kom rullande uppför backen likt ett otäckt förtidsmonster i en väldig fart hörde vi svagt en röst som talade över motorljudet. Rösten tycktes kommendera maskinen, som snart stannade på parkeringsplatsen framför oss. Det väldiga brummandet blev ersatt av ett ynkligt pysande och tickande. I det tomrum som oljudet lämnade efter sig hörde vi då Arne Hanssons mörka röst. Det var som om han talade till sin hund. – Så, ja, det är bra, stanna du bara lite, så ska Arne prata med dem. Medan vi kröp ihop och försökte göra oss så små som möjligt bakom stenarna hörde vi Arne Hanssons steg i gruset. Det kändes som en evighet, stegen kom närmare och närmare, men snart var han framme, stod bredvid oss. – Hittade! skrek Arne Hansson. Nu såg jag honom för första gången. Vi hade ju blivit avslöjade, det var omöjligt att inte vända sig, kunde ju inte fortsätta att stirra på stenarna och hoppas på det bästa. Med skrämda ögon som instinktivt ville kisa, som om jag såg rakt in i solen, kastade jag ett par korta blickar. Först såg jag hans bruna sandaler och vita strumpor, sedan hans glest behårade gamla ben som stack ut från ett par khakiskjorts, hans lilla ölmage som putade ut under en blå-orange hawaiiskjorta med arapapegojor på. Mannen var kortklippt, inte kalrakad som jag hade föreställt mig utan snaggad som en general, bar på huvudet mörka fyrkantiga solglasögon och en beige safarihatt. Själva huvudet hade också en fyrkantig form med öron som satt som klistrade på sidorna och en panna som stack längre ut än den lilla knölformade näsan. Hans läppar var mörka och breda, putade. I mitt skärrade tillstånd såg jag den tjocka munnen röra sig men förstod först inte orden som kom ur den. – Välkommen till mitt lilla paradis, sade Arne Hansson och skrattade, ett högt rungande skratt som ekade över Immeln. Vad trevligt med gäster. Vad var det som var så roligt? Han irriterade mig direkt, var nästan en karikatyr på en bov i en film.
– Kom, kom, ni måste ha något att dricka, ja. Det måste vi börja med. Arnold– Arne Hansson vände sig mot maskinen på vilken en dörr sköts upp, som en lucka till en rymdkapsel. Ut klev en annan man, en betydligt äldre herre, klädd i svart smoking, med vitt glest hår, buskiga ögonbryn och värdiga mörka ögon. Svettdroppar rann längs pannan. Arnold bugade, sade: – Ja, min herre. – En kanna iskall lemonad till våra gäster. – Ska ske, min herre. Butlern bugade sig ännu en gång och började långsamt och haltande gå mot huset, som om varje steg smärtade. Arne Hansson vände sig igen och skulle just säga något men tystnade tvärt. För detta var det bästa: i de få sekunder han hade stått vänd mot Arnold och maskinen hade Jasmin hunnit viska ett par ord till mig: – Lyssna nu, gubbjävel. Jag sticker. – Nej! hade jag utbrutit med en desperat viskning. – Lyssna för helvete! Jag håller mig i närheten, gubbjävel. Oavsett vad som händer ska jag försöka hjälpa dig. Jasmin hade pinnat iväg, jag kunde inte se vart, för så snabbt försvann hon, som en rökridå i en höststorm. Arne Hansson spände ögonen i mig med ett förvandlat ansikte. Tidigare så skenbart vänligt, så stensäkert på sin överlägsenhet och makt. Nu ryckande av ilska, de stora läpparna hopbitna till en tjock strimla, pannvecken blottade. Med ett par stora nävar grep generalen mig i kragen, lyfte mig från marken, höll mig i luften. – Nu kommer du med mig, sade han lugnt med sin onda röst. Du kan själv gå. Arne Hansson släppte min krage så att jag föll och nästan tappade balansen. Med en hand vinkade han mot tennisbanan och började gå, såg sig inte om emot mig. I bråkdelen av en sekund övervägde jag att störta ut på skogsvägen och springa så långt jag kunde innan Arnold hann hoppa in i maskinen eller Arne Hansson hann springa ifatt. Men jag stod på mig: min mission var ju att prata med Arne Hansson. För vålnadernas skull, för Idas skull, kanske till och med för min egen skull. Även om omständigheterna var ytterst otrevliga, hade han ju en stor mun och inklistrade öron att kommunicera med. Att han skulle ta mig till fånga hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

Solen sade omkring förmiddag, ett par timmar i tolv. Sjön, mörkblå och levande, blank och klar, skådade lugnt det som föregick, likt en jätte för trött att bry sig om mänskliga ting. Sparvar, hackspettar och koltrastar hade vaknat för länge sedan. På klipporna, i träden och omkring buskarna svärmade de i flockar eller en och en. Även tennisbanan stod ljus och upplyst som en väldig himlasäng. Ljusa skuggor från grenar och blad sköt in över det mörkröda gummigruset som var ytterst välskött och rensopat. Rötterna låg långt under även om de säkert redan hade påbörjat sin resa mot ytan. På himlen inte ett enda moln, blott solen som en lampa visade oss att vi inte var inneslutna i en gigantiskt blå låda med sjön som sidor och himlen som tak.

Arne Hansson ledde mig vid armen ner till tennisbanan. När vi kom till ingången puttade han in mig med sådan kraft att jag nästan snubblade. Bakom mig låste han porten med ett hänglås. Då såg jag något som skickade iskalla blixtar ner längs ryggen. I en rosa solstol i det bortersta hörnet av banan satt min far, satt där med en drink i handen och en solhatt på huvudet. Såg ytterst avslappnad ut. Bredvid honom stod ett litet bord på vilket låg en öppnad pocketbok med ryggen upp och ett litet askfat med cigarrfimpar i. Min far puffade på en cigarr, lät röken långsamt glida ur munnen och förskingras i luften. När han såg mig vinkade han, tycktes le men det var svårt att se på avstånd. – Ja, du, sade Arne Hanssons onda röst bakom mig. Nu förstår du nog ingenting. Den erfarne kommunpolitikern skrattade högt men talade med låg röst så att min far inte hörde: – Farsgubben din är på min sida, nu vet du det.

Arne Hansson fortsatte att skratta medan han gick upp längs stigen till huset, fortsatte att skratta också inne i huset även om man knappt kunde höra det. Vilken ond, förbannad usling, tänkte jag. Självklart ljög han, självklart var inte min far på hans sida. Min egen far, trots alla sina fel och brister, inte var han en av dem, en av de onda som ville fånga alla vålnader och hindra dem från att komma till himlen. Sånt skulle min far aldrig hålla på med. Å andra sidan hade han alltid varit svag för maktens lockelser. Som chef för sin egen firma hade han drivit de anställda hårt, så hårt att de en dag hade sagt upp in plenum, alla på en gång, som om de var för sig inte hade vågat. Min far hade kört runt i sportbil och badat i sin pool medan hans anställda hade jobbat övertid utan rättigheter eller fackförbund. När firman som en konsekvens gick i konkurs hade min far struntat i alltihopa och flyttat upp på Udden. Han skulle ändå snart pensioneras, hade han sagt, kunde leva på utdelningen från sina aktier. Och en dag var han plötsligt sjuk. Egentligen passade de nog rätt bra ihop, min far och Arne Hansson. Oavsett vad så var det med arga och bestämda steg jag gick upp till min far. Att han hade låtit sig avlivas i Schweiz hade jag inte förlåtit honom för. – Han sade att du var på hans sida! sade jag när han kom inom räckhåll. Men samtidigt blåste vinden till så att mina ord skingrades i ljudet trädens kronor och bladen som rasslade länge och utdraget. Hans hörsel var nog heller inte vad den en gång varit. – Sade du något? Jag flackade med blicken, visste inte vad att säga. I mitt inre försökte jag finna den nyckel som skulle låsa upp dörren, dörren till den förnuftiga sidan av min far. Han var ju tvungen att berätta för mig vad som föregick. Men, min far såg bara nöjd och tillfreds ut i sin solhatt, med drinken i den ena handen och cigarren i den andra. Munnen, som alltid, lite lurig och på sned, som om han nästan blivit påkommen i någon hemlig eller förbjuden aktivitet. Ögonen, som alltid oskyldigt blå, som om aldrig något dåligt utspelats framför dem. – Vad gör du här? frågade jag. Min far skrattade lite nervöst, korsade benen, förde cigarren mot munnen, gjorde rökringar. Det slog mig att han hade skrattat på samma sätt oavsett vilken fråga jag hade ställt. Rökringarna svävade långsamt ett par meter upp i luften innan min far sade: – Ja, men vi skulle just spela lite tennis. – Du och Arne? – Ja, precis. Då hördes ett klickande ljud från tennisbanans ingång. Grinden öppnades och in kom Arnold. Han bar på en bricka med en stor kanna iskall lemonad och ett par glas med istärningar i. Efter honom kom Arne Hansson, som noggrant låste grinden bakom sig. – Skynda dig att svara, sade jag lågt till min far. Varför höll du inte solen nere? Du visste ju att vi var på väg. Min far spelade åter överraskad. – Jaså, jaja. Han reste sig för att hälsa på Arne Hansson, men tillade lågt så att bara jag hörde det: – Du skulle ju säga till innan. Jo, det hade han ju rätt i, vi hade glömt att säga till. Men plötsligt kom jag i tvivel, kände mig helt vilsen: var detta den långa natten? Nej, väl? Vilken dag var det egentligen? Var det igår jag hade älskat med Ida på ängen och varit på möte med Kerstin och Pär? Åh nej! utbrast jag plötsligt inom mig. Jag skulle ju komma förbi Ida efter mötet! Hon väntade på mig, väntade säkert fortfarande! Arne Hansson och Arnold var på väg emot oss över tennisbanan. Arnold haltade hela tiden efter, Arne stannade och inväntade honom. – Herr Hansson, sade jag då de kommit fram. Jag blir tyvärr tvungen att gå. Jag hade helt glömt att jag har ett viktigt möte. Arne Hansson såg på mig som om jag skämtade, som om jag inte menade det jag sade. Ett fruktansvärt grin utbredde sig långsamt över hans fläskiga ansikte. Han kunde inte hålla sig: högljutt och överdrivet utdraget skrattade han. Det kändes som flera minuter. Medan han skrattade såg han skiftesvis på mig och min far. Men till slut var han färdig, ändrade helt sitt uttryck och sade allvarligt: – Du ska ingenstans, min kära vän. Tennisbanan är ditt nya hem. Här har du allt du behöver. Arne Hansson började skratta igen, lika långdraget och retande. Då slog det mig att han menade allvar. Han hade faktiskt gjort mig till sin fånge. Hastigt lät jag blicken svepa runt stålnätet som omkransade tennisbanan. På min tid var nätet slitet och ihåligt, på sina ställen helt frånvarande. Men de ställen där jag på min tid hade kunnat komma igenom var nu täta. Stängslet var för högt för att kunna klättras över och när jag studerade det lade jag märke till sylvassa spikar påsatta den översta kanten. Det var helt enkelt omöjligt att rymma. Jag vände mig mot min far. Han, om någon, skulle väl kunna rädda mig ur knipan, säga till på skarpen, få Arne Hansson till att låta mig gå. Som barn hade jag ofta tillkallat min fars hjälp när jag hamnat i knipor. Lugn och trygg, säker och stabil hade han alltid kommit till min hjälp. Faktiskt var det att gömma mig bakom min fars ben ett genomgripande tema i min barndom. Med en så dominerande och egensinnig far kunde väl barnet inte bli annat än skyggt, en mini-version av den store mannen, alltid i hans skugga, aldrig lika bra. – Pappa…, sade jag. Arne Hansson avbröt mig direkt. – Det är ingen mening att be din far om hjälp. Du är en vuxen man. Din far ska snart gå, så snart vi har spelat lite tennis. Sätt dig ner och koppla av istället. Han ställde sig bredbent och med armarna i sidan mellan mig och min far, så att vi inte ens kunde se på varandra, vände sig mot Arnold: – Arnold, servera lemonaden. Långsamt, bakom Arne Hanssons rygg, lutade sig då min far ut till sidan så att våra blickar möttes. Av någon förbannad anledning log han, ett vänligt leende som inte alls passade till situationens allvar. På något sätt såg det ut som om han var stolt över mig. Antingen visste han mer om något än mig, eller var han rädd för Arne Hansson, eller förstod han helt enkelt inte vad som hände. Hur som helst, de båda gubbarna gick ut på planen. Jag satte mig i en av solsolstolarna. Annat kunde jag ju inte göra. Att sitta ner och se på en tennismatch var kanske precis vad jag behövde. Det skulle ge mig betänketid så att jag kunde komma upp med en plan. Någonstans där ute bland träden, säkert helt intill, fanns nämligen Jasmin. Det utgick jag från, att monstret stod vid sitt ord. Hon låg säkert gömd bakom några grenar eller satt högt uppe i ett träd, också i full färd med att komma på lösningar och räddningsplaner. Tillsammans skulle vi klara detta, tänkte jag. Matchen gick igång. Arnold serverade lemonad som smakade hiskeligt gott. Solen värmde och den iskalla citrondrycken motverkade hettan. Även tankarna tycktes bli kyligare. Matchen intresserade mig ju inte, jag hade aldrig tyckt om tennis, mest för att jag var usel på det. Faktiskt var jag usel på de flesta sporter. Löpning var det enda jag dög till som ung, men så snart jag blev tonåring och fick andra intressen försvann min goda kondition. Men som jag satt där och slött skådade min fars tunna ben som sprang efter tennisbollen och hörde det ihåliga ploppandet fram och tillbaka fick jag öga på något uppe i ett träd tvärs över från var jag satt. Det var ett av de högsta träden på andra sidan banan, ett som stod precis intill den stenhög som min far senare lät sig begravas under. Där satt Jasmin och vinkade. Inte ett ljud hördes men munnen tycktes ideligen forma ord, som om hon ville säga något. Det är svårt att beskriva hur arg hon såg ut. Hade hon kunnat skrika hade det nog varit högre än någonsin. Utan att vare sig Arne Hansson, Arnold eller min far såg det vinkade jag tillbaka. För att visa att jag var tagen till fånga, ifall hon inte förstod det, lät jag föra handen över halsen, det vanliga tecknet på att man själv eller någon ska dö. Jasmin nickade och började göra ett tecken som jag först inte förstod: ena handen höll hon ut framför sig, den andra höll hon ut till sidan och förde hastigt i en båge, fram och tillbaka. Det tog ett tag innan jag förstod att hon spelade tennis. Jag nickade: ja, de spelade tennis, det kunde hon ju själv se. Det var tur att hon var där borta i trädet annars hade hon nog slagit till mig, så arg blev hon plötsligt. Jasmin skakade ursinnigt på huvudet, pekade sedan på mig och nickade. Då förstod jag. – Herr Hansson, sade jag högt så att det hördes över hela banan. Om jag besegrar dig i tennis, låter du mig så gå? Min far skulle just serva, och säkert för att han var till åren och hade förlorat en del av koordinationsförmågan kunde han inte avbryta serven. Med full kraft – till och med jag kunde se att det var en fullträff – for bollen över nätet mot Arne Hansson, som ju hade stannat för att höra vad jag sade. Bollen träffade generalen rakt i huvudet. Han ryggade tillbaka, tog ett par stapplande steg, men gav liksom sedan upp och föll baklänges till marken. Både Arnold och min far rusade fram men min far hann först, lyfte Arne Hansson vid armen, satte honom upp. – Det får du hemskt mycket ursäkta, Arne, sade min far och började borsta gruset från kläderna. – Släpp mig, din odugling, gormade Arne Hansson och reste sig själv, var tydligen inte alls skadad. – Vill min herre ha något att dricka? frågade Arnold som endast hunnit halvvägs, stod precis mellan Arne Hansson och bordet med lemonad. – Ja, det kunde smaka gott, svarade Arne Hansson och började gå med påtagligt stapplande steg mot solstolarna där jag satt. Han satte sig med en tung duns bredvid mig. Arnold hann ifatt och hällde upp ett stort kallt glas. Arne Hansson klunkade i sig hela glaset på en gång. Min far visste inte vad han skulle göra, blev stående framför oss. – Hörde du vad min grabb frågade? sade min far försiktigt och blinkade åt mig, som om jag var hans kompanjon. – Självklart hörde jag vad han sade! gormade Arne Hansson. Att få en tennisboll i huvudet för att sedan falla till marken var tydligen inte något den store generalen tog lätt på. – Men det är ett intressant förslag, fortsatte Arne Hansson. Mest för att grabben din aldrig kommer ha en chans mot mig. – Ah ja, nu ska du inte säga det, svarade min far, lät nästan stolt, som om jag redan hade besegrat generalen. Han är rätt bra på att springa, grabben. – Om jag vinner låter du mig gå, tillade jag med en ynklig röst. Att dölja min nervositet hade jag aldrig varit bra på. Men Arne Hansson tycktes gilla tanken. Det var inte nog att ha fångat vålnadernas hjälte och enda hopp: att vinna över mig i tennis vore en dödsstöt som skulle få även de mest hoppfulla vålnaderna att ge upp. Ja, så tänkte han kanske, jag vet inte, men vad den store generalen inte visste var att förslaget var en fälla. Han hade tydligen glömt allt om Jasmin, att vi var två när han fann oss bakom stenhögen. Men så är det väl med oövervinnerliga människor: i sin hast och iver glömmer de att se sig om. Å andra sidan kan man inte belasta Arne Hansson för något han inte visste: att Jasmin var snabbare än en vessla, än en skugga, att hon kunde tillryggalägga hela tennisbanans längd tre gånger om på under ett ögonblick, att hon kunde springa snabbare än tennisbollen och slå den tillbaka så hårt att Arne Hansson inte ens hann blinka. Och det var så det gick till: vi ställde oss på varsin sida av banan. Min far och Arnold såg på från sidan, var publiken, Jasmin var gömd i trädet. Trätofflorna tog jag av trots allt, det var bättre att spela barfota. – Är du redo? skrattade Arne Hansson, så säker på sin sak, ännu inte förlöjligad och besegrad. Solen lös rakt in i ögonen på mig, bländade mig, allt jag såg var nätet mitt på banan och siluetten av vålnadernas fiende nummer ett. Nu var det på liv och död. – Här kommer den! skrek Arne Hansson. Det ploppande ljudet av tennisracketen som smällde till bollen. Såg bollen gjorde jag inte, hade inte Jasmin varit där hade den gått förbi mig. Men hon kom, snabb som en blixt. Utan att jag såg eller ens märkte det tog hon racketen ur min hand, slog tillbaka bollen och försvann upp i trädet igen. Arne Hansson grymtade till och rusade mot kanten av banan dit Jasmin hade slagit bollen. Men han kom för sent, bollen hade redan studsat ut och in i stålnätet. Min far och Arnold applåderade från läktaren. Jag hoppade lite på stället, slog racketen ett par gånger i gruset för att visa att jag var redo för mer, var uppvärmd. – Ja, ja, 1-0, sade Arne Hansson. Är du redo? För andra gången presterade generalen vad som verkade vara en perfekt serve. Men Jasmin var där igen, slog tillbaka bollen så snabbt att Arne Hansson inte ens hann röra sig ur fläcken. I få sekunder stod han faktiskt och väntade på att bollen skulle komma mot honom. – Den är ute! ropade min far från läktaren. Arne Hansson vände sig om, såg bollen, och började klumpigt gå efter den. Han blev stående med bollen i handen, betraktade mig tankfullt, visste väl inte vad han skulle tro. Men han gav inte upp. – Är du redo? Återigen servade han perfekt. Återigen var Jasmin där och slog ut bollen. – Jävlar i helvete! skrek Arne Hansson. Vad fan är det här för häxerier? – Det är inga häxerier, sade jag något uppkäftigt. Ska du spela mer eller ger du upp? Arne Hansson skrattade men kunde ändå inte dölja en viss nervositet. – Ge upp? Det var det dummaste jag hört. Fan heller att jag ger upp. Nu kommer den, är du redo?

Jag vet inte hur länge vi spelade. Efter ett tag bytte vi sida och då gick det ännu sämre för Arne Hansson, nu när han hade solen i ögonen. Vi spelade i alla fall inte färdigt matchen. Efter det att jag (och Jasmin) hade vunnit första setet och vi skulle börja det andra, och Arne Hansson insåg att det var omöjligt för honom att vinna ens ett enda poäng – ja, då plötsligt föll han till marken och fick ont i knäet. – Fasen också, min gamla knäskada, grymtade han och började haltande gå mot solstolarna. – Flytta dig, väste han åt Arnold. Arne Hansson flåsade, dröp av svett. Jag var inte ens andfådd, hade ju egentligen inte rört mig en meter. Utan att försöka dölja min stolthet eller lyckan över att snart vara frisläppt ställde jag mig framför honom så att jag skuggade för solen. Arnold, verkade imponerad och log mot mig, räckte mig ett iskallt glas lemonad. Även min far såg imponerad ut, men jag har på aningen att han förstod vad som egentligen hade hänt. – Var så vänlig att öppna grinden, sade jag. Arne Hansson tvekade. – Min herre, om ni tillåter, sade plötsligt Arnold försiktigt men värdigt. En kommunpolitiker, för att inte säga en medaljerad general, håller alltid sitt ord, glöm inte det. Då fräste Arne Hansson: – Ja men så öppna den jävla grinden då! Arnold bugade och haltade iväg längs banan. Och så gick det till, så skapades legenden, när jag och Jasmin besegrade den fruktansvärde generalen i tennis och vann det första slaget i det stora kriget om vålnadernas frihet.

Jag tror aldrig att skogsvägen har varit vackrare än den tidiga eftermiddag då jag lämnade i alla fall Arne Hansson, men säkert också Arnold och självaste min far med snopna och överraskade miner på tennisbanan. Den stolthet jag kände inom mig visste inga gränser och det var som om alla träden, ja hela skogen med alla fåglar, smådjur, insekter, rådjur och vildsvin visste detta: att ingen i hela mellanlandet just nu var gladare och nöjdare än jag. Runtomkring mig kacklade och summade skogen, bin flög från blomma till blomma, rådjur – dock dolda för min syn – traskade runt i den gröna mossan, vildsvin låg i sina gryt och drömde om tennisbollar och de ljusgröna bladen vältrade sig i vindens lätta andedrag. Allt var levande, hela skogen firade att jag med livet i behåll nu gick på skogsvägen mot Bockatorp. Uppdraget hade, i backspegelns klokskap, varit en fullständig framgång. Där kan ni bara se, tänkte jag, se och ta lärdom, alla ni som pläderar för planering och att metodiskt skrida fram – ibland ska man bara kasta sig in i ringen och hoppas på det bästa! Hoppet är ju det sista som överger en. Hoppet kan driva en framåt och få en till att utföra saker man i planeringsstadiet endast trodde var omöjliga! Vår utsatta situation var hopplös flera gånger men hoppet självt övergav oss aldrig, och vi aldrig det, och på så vis lyckades vi ta oss hela vägen från Bockatorp till ondskans hjärta: Arne Hanssons borg. Nu visste jag vilka försvarsställningar den rymde: blott en ombyggd buss med en massa lampor. Ett sådant spektakel skulle säkert skrämma livet ur själv den modigaste vålnad – till och med självaste illern Jasmin hade blivit handlingsförlamad – men en världsvan och modern människa som jag kunde den inte röja. Förmodligen hade Arne Hansson installerat någon form av övervakning på vägen, annars skulle han ju inte kunna ge Arnold ordern att hoppa in i bussen. Alltså skulle vi vid nästa anfall inte ta skogsvägen utan en annan väg. Med bokdalen på min högra sida kom jag att tänka på en båt, en gammal röd immelneka, som på min tid legat rutten och övergiven vid båthuset, på andra sidan från stranden. Som jag mindes den såg den precis ut att vara byggd på 60-talet, även om min kunskap om träs förruttnelse och vilka förhållanden som saktar eller påskyndar denna process var minimal. Det viktiga var att båten med all sannolikhet skulle vara hel och sjöduglig nu. Så mycket tänkte jag på båten, så lätt och upprymd var min sinnesstämning, att den för mina ögon redan låg där, klar och redo att nyttjas vid nästa anfall. Vi skulle alltså komma sjövägen, först ta en lång omväg runt Udden, genom ett vått träsk till fots (glöm inte gummistövlar om sådana finns), sedan till immelnekan. Därefter skulle vi ro, i nattens långa och tysta mörker, runt Uddens vassa klippor till bryggan. Därifrån skulle vi– – Hej, gubbjävel! Just det ja, inte att glömma: Jasmin var också med mig, vi skulle ju åt samma håll. I min lycka hade jag helt glömt att vänta på henne. Å andra sidan utgav Jasmin ett sken av att alltid klara sig själv. Jag försummade henne alltså inte, glömde bara att vänta, var alltför ivrig att komma… ”hem”, höll jag på att säga. Jasmin sprang upp till min sida, verkade inte särskilt arg.
– Hej, sade jag försiktigt. Förlåt att jag bara gick. Jag visste inte var du var. – Spara på dösnacket, gubbjävel, svarade Jasmin. Hennes röst var också upprymd. Hon lät nästan glad, även om hennes personlighet tycktes omöjliggöra sådana känslor. I ett par sekunder gick vi i tystnad, förbi en buske där sparvar kvittrade högt. Men snart utbröt vi båda på samma gång: – Det där gjorde vi bra! Överraskningen att vi båda sagt samma sak samtidigt fick oss att bryta ut i skratt. Både jag och Jasmin skrattade högt och hjärtligt, länge, i flera minuter, vek oss dubbla, lade oss på marken och bankade med händerna i jorden, maktlösa, kunde inte sluta. Det var första gången jag hörde henne skratta på riktigt. Hon gjorde det på något sätt försiktigt, ömtåligt, som om själva uttrycket inte var för henne. Annars tänker man väl att tjuvar skrattar ofta, ja att de knappt gör annat än skrattar när de rånar och rövar. Men inte Jasmin: hon tycktes aldrig ha skrattat förr. Först kluckade hon nästan ljudlöst, försökte hålla det tillbaka, men det gick ju inte. Ett spontant skratt kan aldrig dämpas, liksom gråt heller inte kan kvävas. Efter kluckandet kom ljudet: ”He. He. He-he.” När hon väl var igång kom resten som ett vattenfall. ”Ha-ha-ha-ha!” Och ännu mer: ”Ha-ha-ha-ha-ha!” Vi blev liggande mitt på skogsvägen, hänryckta av lycka över vår framgång och vårt samarbete, hur bra allt hade gått, hur nära det hade varit att gå riktigt illa. – Hej, gubbjävel, hörde du ljudet när tennisbollen träffade hans huvud? skrattade Jasmin. – Ja, det sade bara ”plopp”, svarade jag men kunde knappt formulera orden för magmusklerna som hela tiden krampaktigt producerade nytt skratt. Så likt skratt och gråt är, från kroppens sida, slog det mig plötsligt. Samma muskler, samma rörelser. Endast huvudet vet skillnaden. Det är kanske därför det är så skönt att gråta, för att kroppen tror den skrattar. Eller är det omvänt: kanske är gråten det sköna. – Det var några grymma slag du gjorde, sade jag. Han hann inte ens se bollen! Bilden av Arne Hansson som alert och i position med böjda knän väntade på bollen förnyade skrattanfallen. Jasmin sade: – Och vad sade nu Arnold? Jag hörde inte. – Jo, ha-ha, han sade något i stil med… Jag tystnade för att helt minnas vad den gamle butlern sagt. Det var ju faktiskt hans ord som, i princip – i värdighetens princip – hade fått Arne Hansson att släppa mig fri. – En kommunpolitiker– – En kommunpolitiker, skrattade Jasmin. – För att inte säga en medaljerad general– – En medaljerad general, vad fan är det? – Håller alltid sitt ord. Glöm inte det. Vi rullade runt av skratt, så komisk hade situationen varit. Arne Hansson hade verkligen blivit satt på plats av sin egen butler. Plötsligt möttes våra ögon, men bara i bråkdelen av en sekund – hennes ögon var ju som biljardkulor. Det slog mig som en blixt att hon inte ville bli sedd så som hon var nu: lycklig och problemfri, men mest av allt: hon hade utfört en viktig och allmännyttig uppgift. Istället för att stjälpa och stjäla hade hon hjälpt, ja, kunde faktiskt kalla sig själv en hjälte. Människor med post-traumatisk stress hjälps av att rykta hästar och plantera träd. De ska utföra dagliga sysslor för att på så sätt lära sig att leva med sina minnen. Att prata om det de upplevt har oftast motsatt effekt: ingen kan förstå vad de har varit igenom, ingen kan hjälpa dem att glömma. För de kan inte glömma, de är märkta för livet. Men kroppen kan lära sig: att leva behöver inte vara farligt. Det var tydligt för mina så kallade psykiatriögon att Jasmin hade visat en ny sida av sig själv och att hon nu kände sig sårbar och blottad. Plötsligt reste hon sig upp, fick ett osäkert och vilset uttryck i ansiktet: hade hon bara sett sin mor eller far på vägen hade hon gråtande sprungit efter dem. Men det går inte att bryta in och lägga handen på såret. Med människor måste man ta omvägar. – Fy fasen så duktiga vi har varit idag, sade jag, smäckte med läpparna som Hulda och skakade på huvudet flera gånger. – Lått oss gå vidare, sade Jasmin. Det är klart att hon var tuff, säkert tuffare än någon annan i Bockatorp. Men nu var hon nedtagen till jorden. Inga skällsord, utan att kalla mig gubbjävel. – Ja, bra ide. Vet du egentligen hur vi hittar tillbaka? Monstret svarade inte, slickade heller inte sina sår, började istället gå. Jag gick efter, höll mig på avstånd. Men snart var hon sig själv igen. – Hej, gubbjävel, sade Jasmin utan att vända sig om. Ja, jag vet var vi hittar stenarna. Den gröna skimrande skogen sjöng.

”Ida och Pär var namn på två människor som i min värld inte passade bra ihop. Inte för att de bråkade eller skapade problem för andra. Nej, anledningen var en helt annan, hade uteslutande att göra med mig själv. För det var tydligt att Ida och Pär kände varandra väl innan jag kom till Bockatorp. Ingen vet hur många år de hade arbetat sida vid sida eller hur många fester de hade varit på tillsammans. Det var också uppenbart att de fortsatte att träffas, om inte lika regelbundet, så i alla fall nästan, även efter det att jag och Ida blivit ihop. Varje gång jag och Ida skulle göra något mysigt tillsammans, ja så kändes det, så kom Pär och satte sig bredvid eller var tvungen att ställa några frågor om något oviktigt. Saker jag förtroligt berättat för Ida satt Pär nästa dag vid frukostbordet och berättade för alla vålnader som orkade lyssna. Att inga hemligheter fanns i Bockatorp, det hade jag snabbt förstått; ja, bortsett från Hulda om vilken det var förbjudet att sprida rykten. Pärs ständiga närvaro störde mig i sådan grad att jag till slut hade svårt att koppla av när jag och Ida skulle vara ensamma. Låg vi på ängen i en kärleksfull kram var jag ideligen tvungen att snegla över hennes skuldra för att se om Pär stod där borta vid staketet och glodde. Och det är inte, jag repeterar, inte för att jag trodde att Ida var otrogen mot mig. Jag hade som sagt en böjelse för svartsjuka, men med Ida kände jag mig tryggare än med någon annan. De desperata handlingar som kännetecknar liderlig äkta kärlek i dets linda var förvisso ganska frånvarande från Idas sida. Aldrig hade hon kommit springande genom ösregnet för att ge mig en sista kyss innan läggdags. Aldrig hade hon avbrutit arbetet på marken bara för att höra vad jag gick och tänkte på. Å andra sidan hade jag heller inte gjort något liknande mot henne. Vår kärlek definierades på något sätt av Idas lugn och hennes självsäkerhet. Var hon trygg i förhållandet var jag också det, om bara mitt undermedvetna kunde sluta med att enträget föreslå att Pär hade något med vår kärlek att göra. Och jag gillade Pär, det gjorde jag verkligen. Förvisso tycktes det alltid slå gnistor omkring oss när vi talade, och alltid skulle han missförstå vad jag sade och menade, men ovänner var vi då rakt inte. Tvärtemot: jag skulle nog räkna Pär som en av mina bästa vänner i Bockatorp. Å andra sidan var alla vålnader lika trevliga. Ingen hade något ont att säga, alla ville de väl. Allt de ville var ju att bli fria så att de kunde komma till himlen. Med sådana intentioner kan inte ondska gro i själen. Detta gällde så klart även för Pär. Men något var det… jag kunde helt enkelt inte sätta fingret på det.”

När jag och Jasmin kom gående på vägen utmed den vilda blomsterängen som långsamt rördes av den lätta kvällsvinden och solen så sakteligen och vackert sjönk på den rosa och orange himlen samlades vålnaderna på torget till en fest. De tände facklor och började bära ut krus till borden. Lina pinnade runt, serverade törstiga män och kvinnor som äntligen, efter en hård dags arbete i marken, kunde hålla fri och glömma sina sorger genom gemenskap och dryck. Borta från det lilla stenhuset bakom torget kom även Hulda ut, satte handen över ögonen för att inte bländas av solen, såg länge bort mot vägen där vi kom gående. Det var ju en historisk dag: aldrig tidigare hade någon återvänt från Arne Hanssons fästning med livet i behåll, även om uttrycket inte helt passar i sammanhanget. Men, tycktes det, så snart vålnaderna förstod på riktigt att vi verkligen hade kommit tillbaka utbröt kalabalik i byn. Platserna på uteserveringen övergavs, den skånska flaggan blev hängande på halv stång, ölkrus vältes av ben som stötte till bord. De rusade emot oss i väldig fart, allihopa verkade det som, innan vi ens hunnit förbi ängen. En hel flock av vita, lysande, beniga gastar anföll oss från alla sidor. Vi blev omringade, av desperata, sjukliga och svaga vålnader, som inget annat ville än höra orden: ”Ni är fria. Arne Hansson är besegrad. Masten är tillintetgjord”. Men till alla dessa förfrågningar och pläderingar kunde vi inte annat än svara: ”Nej, inte än. Men vi är på väg.” Det var till slut Pär som fick ordning på kaoset när han ställde sig på en medbragd pall och högt proklamerade att nu skulle dansen snart börja och ville folk vara så vänliga att lämna våra hjältar, bara för ett ögonblick, så att de hinner landa och kan vila ut sig. Vålnaderna – som alltid lydiga och egentligen väluppfostrade, ärliga och arbetande människor som de flesta av dem hade varit i livet – lyssnade och löd, rusade i samlad flock tillbaka till torget och till uteserveringen. Snart var åter borden på uteserveringen fyllda, flaggan rest, spelmannen och kvinnan med fiolen stämde sina instrument.

Vi var nog utmattade, jag och Jasmin, vi gick i alla fall inte direkt till festen utan blev stående på ängsvägen. En kall öl hade smakat gott, tänkte jag, men lät mig hållas: någon form av debriefing skulle nog först ta plats. Min föraning stärktes av att Pär också blev stående med oss. Han verkade nervös, eller snarare anspänd, kunde inte stå stilla, skulle hela tiden pilla sig i skägget eller klia sig på benet eller armen. – Kerstin kommer snart, sade han utan att vi frågat och började vissla på en melodi som efter ett tag visade sig vara den som spelades på torget. – För helvete, sade Jasmin. Varför ska vi vänta? Man låter för helvete inte riktiga hjältar vänta! – Pär, var är Ida? frågade jag men ångrade direkt min fråga. Det var ju precis den situation jag inte villa hamna i: att Pär var någon slags budbringare mellan oss två. Men han tycktes veta att jag skulle fråga. – Hon kommer snart, svarade han kort och log. Vad skulle det betyda? Vad var det för ett leende? Eller var det bara ett vanligt leende som passade till situationen? Men vilken situation? Att mina hetsiga tankar var löjliga förstod jag snart. Om Ida var försenad eller förhindrad var hon ju tvungen att säga det till någon som skulle vidareföra det till mig. Ändå manade mina upprörda känslor mig till ett slags genomskinligt svar, trots att inget särskilt fanns att svara på. – OK! ropade jag. Det var tydligen inte alls var OK, det han hade sagt. Medan Pär märkte tonen i mitt svar och betraktade mig undrande kom Kerstin gående från sitt hus som låg nästan längst ut på kanten av byn. – Här kommer kärringen, sade Jasmin, men lät inte så irriterad trots allt. Kerstin kunde inte dölja sin beundran och lycka. – Nej, men se, här har vi dem! Våra hjältar! Åh, vad glad jag är för att se er. Med sig hade hon väskan som vi hade glömt. – Och se här: väskan, den glömde ni. Ändå klarade ni det! Åh, jag är så stolt över er!

– Hur många öl ska du dricka egentligen? Pär såg på mig med skrämd blick. Framför mig på bordet stod inte bara ett par eller tre eller fyra, utan fem fyllda krus med iskall glittrande öl. Lina hade redan tömt bordet tre gånger. Men hur mycket jag än drack tycktes jag inte bli fullare. Denna förrädiska känsla kände jag ju väl: plötsligt slår det till och då är resten av kvällen hastigt försvunnen. – Jag dricker tills Ida kommer, brölade jag och snubblade på orden. Med en hopplös, desperat rörelse kastade jag överkroppen mot bordet så att alla krusen vältes. Jag märkte inte hur vålnaderna omkring mig reagerade. Vana vid fylleri och dess slutpunkt, oacceptabelt beteende, var de nog inte förvånade. De förstod mig säkert, jag hade ju hjärtesorg, saknade min älskade. Det är klart att man tar till flaskan med sådan smärta, det hade de ju själva gjort många gånger. Lina var heller inte förvånad. – Ge mig fem nya, bad jag. Hon kom tillbaka och radade upp krusen på bordet innan hon började torka upp den spillda ölen på golvet och samla skärvorna från de förstörda krusen. – Finns det en gräns för dåligt uppförande? brölade jag och vände mig mot Pär, grep tag i hans skjorta, klängde mig till honom. Men Pär var lugn, som alltid överseende. – Jag förstår inte ens din fråga, svarade han. Pär verkade mest road av mitt nya ansikte, som inte alls var nytt, men som jag nu för första gången visade upp: reptildandyn på krigsstigen. Hastigt reste jag mig från bordet, blev stående för att finna balansen, och rusade sedan ut till torget där dansen pågick med all sin hetta och energi. Vålnaderna skrattade upphetsat av glädje då de såg mig komma för att göra dem sällskap. De var ju också fulla och lade säkert inte märke till hur hudlöst berusad jag var. I dansen var jag för tung, knuffade och välte flera, höll för hårt i händerna så de inte kunde komma loss. Vid ett pinsamt ögonblick sprang jag upp till spelmannen och ropade något han aldrig skulle förstå: – Spela Shoreline! Spela Broder Daniel! Besviken av det vänliga men frågande ansiktsuttrycket kastade jag mig åter in i dansen och flängde runt där, runt och runt bland varma beniga kroppar och frasiga kjolar och mjuka bondkläder tills jag knappt kunde andas. Utmattad började jag hänga och klänga mot de dansande så att de fick hålla mig uppe. – Jag vill surfa på er händer! Jag vill publiksurfa! ropade jag men ingen av vålnaderna omkring mig förstod vad jag menade. – Var är du, Ida? ropade jag besinningslöst om och om igen men musiken spelade bara högre, himlen stirrade bara likgiltigt, stjärnorna blinkade som om de såg bort. Jag rusade tillbaka till krogen där Pär fortfarande satt, kraschade med ett brak bredvid honom. – Mer ö-ö-ö-ö-ö-l! brölade jag, högre än någon annan, så att Lina omedelbart släppte det hon hade i händerna och kom springande mot mig likt en sjuksköterska till en sårad soldat på ett fältsjukhus. – En eller flera? frågade hon med ett ansikte som visade både tämjd avsky och hemlig beundran, som om hon egentligen frågade mig: från vilken plats på hela denna stora jord kommer du ifrån, som kan uppföra dig på detta sätt? – Alla! gormade jag. Ge mig alla öl! Pär skrattade. – Du får väl börja med en. Han sade det vänligt, roat, men jag tyckte mig märka en liten, liten ton av retsamhet i hans röst. – Och du Pär! Nu får du allt säga som det är! gormade jag utan att förklara vad han skulle säga. – Vad menar du? frågade Pär. Men jag kunde inte få orden ur munnen. Vågade inte säga vad jag menade, säkert tack vare någon slags självbevarelsedrift eller egentlig rädsla för svaret. Lina kom med fem nya kalla krus öl. Jag svepte det första, sedan det andra. Det var inte för att jag var törstig eller för att just denna öl, säkert den trettionde, smakade bättre än de andra. Nej, jag skulle förstöras. Inte bara mig själv skulle jag förstöra, utan också allt annat som jag höll kärt. Hela världen skulle förstöras på en gång. Allt skulle sluta med ett mörker och det mörker skulle komma när jag, fördrucken och bortom all räddning, till sist, om en oändlig tid, slöt mina tunga ögonlock. Men detta ville inte Pär vara delaktig i. – Nu går vi ut och får lite frisk luft, sade han. Det var inte en fråga eller en uppmaning. Han lyfte mig i armen utan att hålla särskilt hårt. Likt en ledsen hundvalp lät jag mig bortföras. – Nej, vänta! Pär stannade, såg på mig för att höra vad han skulle vänta på. – Ölen… fick jag ur mig. Min öl. Pär försökte räcka mig kruset men jag kunde inte ens greppa det. Han tog det i handen, förde mig med den andra ut ur krogen, förbi torget, förbi Huldas stenhus och förbi marken. Vid ladan, den som jag och Ida hade älskat bakom, stannade vi. Pär satte mig ned på en träbänk, satte sig själv bredvid. Det går inte att beskriva hur jag mådde. – Fan, vad jag kunde tänka mig en cigarett, sade jag lågt, nästan som en bekännelse. Tankarna snurrade runt trots att min tankeförmåga var som bortblåst. Endast primitiv avsikt och handling präglade mitt beteende; lustar och begär, att få se Ida, att få krama henne, älska med henne, trots att jag inte var kapabel till något av det. – Vad är en ciga… – En cigarett, sade jag uppgivet. Det är tobak man röker. – Aha. Pär började rota i fickan och tog upp en pipa som han fyllde med grovskuren tobak från en liten läderväska. Han tände den, puffade lite så att tjock vit rök började välla ur pipans lilla mun. Det var en fin gest att han tände upp pipan innan han gav den till mig, annars hade jag nog inte rett ut det. Jag rökte, nikotinet fyllde min kropp likt elektriska ålar som letade sig ut i vartenda litet blodkärl. Litet uppvaknad således tog jag mig äntligen mod till att fråga det jag ville veta, det som plågade mig så och som var den egentliga orsaken till mitt förfärliga beteende denna kväll. En kväll som ju skulle vigas åt att fira hjältarnas hemkomst. – Pär… började jag. – Ja, min vän? svarade Pär. Hans trofasthet och vänlighet gick inte att ta miste på. Inga onda avsikter eller hemliga planer dolde sig i Pärs hjärta. – Du och… Jag kunde knappt säga det. Pär väntade. Till slut kom det. – Du och Ida har inte något ihop, väl? Nu var det sagt, nu var frågan ställd. En enorm stillhet tycktes bre sig över byn. Det var som om musiken tystnade, benen i dansen stannade och som om självaste sekunderna upplöstes i den varma sommarnatten och stannade där bland stjärnorna som försiktigt börjat visa sig. – Jag och Ida? Ha-ha. Det har du verkligen fått om bakfoten. Hon är ju min storasyster. Din storasyster?!

– Åh, min älskade! Plötsligt hörde jag någonstans inte så långt borta hennes röst, Idas röst. – Åh, min älskade! Min älskade, söta bamsebjörn! Ida kom springande på en stig från den täta skogen som omgav byn. I sina händer bar hon en korg. Över sin vita sommarklänning, runt skuldrorna och håret, hade hon en röd sjal som hon kastade till sidan när hon äntligen kom fram till mig. Ida hjälpte mig upp, vi kramades, hårt och länge, hennes kropp som det varmaste guld, som den mjukaste kudde, som den vackraste ros. Jag började gråta. Lika våldsamt som jag tidigare på dagen hade skrattat grät jag nu, övergiven och ensam som jag trodde att jag varit. – Åh, min älskade, inte överger jag dig inte! Jag hulkade och skakade, kunde inte hålla kraften tillbaka. Kärlekens kraft, saknadens kraft, starkare än elektricitet och magnetism. – Var har du varit? Jag har letat överallt. – Ja, men sade inte Pär– Den förbannade Pär! började genast mina tankar, men så mindes jag vad jag just hade lärt, att de var syskon, att Pär bara var hennes lillebror, min kommande svåger. – … att jag skulle plocka blåbär till en tårta till festen. Se här, massvis med goda blåbär som vi ska smaska på om bara en liten stund. – Jag tror bara han ska in och sova, sade Pär lugnt och sakligt. Ida studerade mig med sina trygga ögon, log sitt lilla leende. – Ja, det ser så ut, sade hon allvarligt. Hon gav korgen till Pär och tog min hand, kysste mig på munnen som säkert stank värre än golvet på krogen. – Kom, min älskade! Nu ska vi in till mig och bädda och göra mysigt.

Det är svårt att säga vad det var med henne som gjorde mig så vettlöst förälskad. Jag satt på en buss över ett Öresund indränkt i en orange, rosa och lila solnedgång. Denna solnedgång, unik för att den var sin egen och kunde skådas just och endast denna afton, var lik mina känslor för henne: en blandning av ljus och mörker. Ack, det gjorde ont att resa från henne, men jag hade ett viktigt ärende i Malmö. Hade jag åkt bil hade jag kanske inte fällt några tårar, heller inte om jag åkt tåg, för då hade solnedgången sett annorlunda ut. Men solen såg på mig vid de färgrika molnens kant och strålade sina livsgivande och hoppfulla lansar rakt i mina ögon så att magen drog ihop sig och tårarna började falla. Jag grät över orättvisorna hon utsatts för, att först hennes far dog och sedan hennes mor, bara få år efter varandra. Att hon som 31-åring blev lämnad kvar helt ensam i världen, hon som var så oskyldig, hon som ville så väl, som såg på livet och människorna med så mycket kärlek och vänlighet. Och alla vänner hon förlorat, och allt – hela livet hittills och framtiden – som inte blivit till något utan runnit ut i sanden eller sköljts bort med vågorna. Tacksamt, tacksamt grät jag inför Gud, som hade skapat den vackra solen och som på magiskt vis hade fört oss samman. Och ändå kände jag henne knappt: detta var bara en vecka eller två efter att jag mött henne. Första gången hon bjöd upp mig lade jag märke till ett inkallelsesbrev från sjukhuset som låg mitt på bordet. Överst stod hennes personnummer och då förstod jag varför hon svarat avvärjande varje gång jag frågat om hennes ålder: hon var ju tio år äldre än mig. Denna lilla chock kom jag snabbt över när hon kom tillbaka från köket med två ångande koppar kaffe, när hennes skönhet välde över mig som Italiens vågor och floder av vin. Vad gjorde ett år eller två när man inte ens kunde se det, när hennes sinne ändå på något sätt var mer lekfullt än mitt. Men liksom en solnedgång inte rymmer endast solstrålar och moln och människans inre är legendariskt svårt att dechiffrera fanns det i mina känslor för henne något annat än det vi vanligtvis menar med kärlek. Man måste vända blicken mot mig för att förstå det, måste se vem jag var just då: en fattig student, ja; en obotlig romantiker, ja, det hade jag alltid varit; ensam, ja, mycket (alla mina gamla vänner bodde i Sverige och bland medincerne hade jag endast funnit ytliga bekantskaper). Men detta förklarar ingenting, liknar ju mest Raskolnikov; man måste se djupare, måste se in i min själ, måste ta på ett par psykoanalytiska glasögon, måste måla världen, som den var då, i andra färger, fylla den med andra varelser. Då ser man: hon var ett skadeskjutet rådjur. Jag var en jägare som i år och dag gått utan vettig föda. Nog var hon det vackraste rådjur jag sett, men skönhet är ett tunt underlag för bestående kärlek. Hon var en lerklump jag i mitt inre kunde forma med händerna. Jag var en tjugo meter hög våg som stormade in över badstranden och tog allt med mig. ”Jag vet inte vad du förväntar av mig”, sade hon en gång där i början, men jag förstod inte vad hon menade, tyckte mest det var en konstig fråga. Hon slog mig första gången, bara lätt, men blixtsnabbt, en handflata över kinden, när vi en natt kom hem till hennes lägenhet efter att ha irrat runt i Indre By, fulla och höga på svampar. Där, i början, störde hennes nyckfulla humör mig inte, det var ju den italienska passionen och jag älskade att tjabba med henne, älskade att vara uppkäftig tillbaka, som om hennes vinkelräta argument kunde bemötas och rätas ut. Först bråk sedan kärlek. Plötsligt kom en hand och smällde till mig. Jag skulle reagerat på hur snabbt hon bad om ursäkt, faktiskt direkt, som om hon råkat visa en sida av sig själv hon kämpade för att hålla tillbaka. Oförskräckt, som en plikt, en riddarplikt, kämpade jag vidare med hennes hjärta. Svarade hon inte på ett sms skrev jag ett till. Kunde hon inte ses idag frågade jag om imorgon. Likt en eld slukade jag all luft omkring henne så att hon inte kunde andas. Mitt liv, det jag hade levt innan jag mötte henne, blev satt på paus. Jag struntade i föreläsningar, struntade i att läsa till tentor, hade ju något mycket viktigare för mig, något jag var tvungen att få avklarat först, innan jag kunde återgå till vardagen. ”Oj, att jag har en sådan snygging hos mig”, sade hon och gav mig hopp. Efter ett par månader sade hon att hon älskade mig. En gång for jag igen till Malmö och medan jag satt på tåget fick jag ett långt brev från henne. Hon förklarade inte sina känslor eller gjorde slut, nej, det var en berättelse som hon ville att jag skulle läsa och sedan själv fortsätta. Något om en spindel som for ut i världen. Men när jag ett par dagar senare kom tillbaka, slukad av svartsjuka, för jag visste att hon hade en gammal pojkvän någonstans, såg jag på hennes mobil när hon sov, att samtidigt som hon hade skrivit brevet till mig hade hon väntat på att denna man skulle ringa på dörren. Tumult och bråk följde, mycket fylleri och hasch från min sida, innan till slut ett sms från henne plingade till i telefonen: ”Jag vill bara vara med dig, jag vill inte ses med honom längre.” Mitt hjärta började slå igen, åter gick vi hand i hand längs søerne och somnade i varandras famnar, men snart inträffade något nytt, något annat, jag minns inte vad, som satte fel känslor i brand och åter hotade att elda ner allt vi hade tillsammans. Kärleken var vatten, världen var eld. Vi möttes en tidig morgon och gnistorna slog. Jag var en jägare, jag ville hålla henne i mina händer men hon, orolig och sårad, var aldrig stilla. Jag ville hela hennes sår men infektionen hade för länge sedan tagit över. Istället för armar och ben, hjärta och lungor, som ruttnat och lämnats, hade hon rostfria artificiella lemmar som förvisso aldrig kunde skadas men med vilka hon heller aldrig kunde älska mig så som jag ville. Och här är väl problemets kärna: jag ville hon skulle vara min hustru, var övertygad om att hon var den jag alltid väntat på, medan hon kanske bara ville ha mig som älskare, eller bara ville känna sig fram. Därför blev jag till Don Quixote som inte bara älskade henne utan också skulle rädda henne, läka henne, resa henne upprätt, föra henne tillbaka till livet, ge henne hoppet tillbaka. Det var mitt fel alltihop, det som sedan hände. Alltså inte att hon plötsligt blev gravid, för detta var ju bådas bedrift, men att jag inte innan detta skedde gav upp och lät henne vara, att jag inte stannade för att ta ett par djupa andetag och tänka efter. Att jag inte förstod att hon inte älskade mig så som jag älskade henne. Att jag inte förstod att jag inte älskade henne så som man ska, som en likvärdig, men att jag förbarmade mig över henne. Som om jag var Herren själv som grep in, som kastade allt, hela världen, hela livet, för att rädda denna stackars kvinna, denna stackars, stackars kvinna som absolut inte ville bli räddad, som bara ville leva i lugn och ro och ta dagen som den kommer. Jag blev kanske förälskad i en annan än den hon egentligen var, i mer än hon var – i hennes skugga – och lika mycket i mig själv. För vem vill egentligen bli räddad, vem vill att någon ska tycka synd om en? Och älskar man inte sig själv mest när man gör något för andra? Å andra sidan, för så illa är det väl aldrig: hon blev till min bästa vän.

Vålnaderna hade satt bänkar på torget, byggt en scen och hängt upp lanternor i alla färger i hustaken och i träden runtomkring. Kacklandet och den konstanta rörelsen utanför fönstret väckte mig tidigt på morgonen men Ida sprang ut och bad dem att vara tysta så jag kunde få lite sovmorgon. Hennes bleka ansikte, lite på sned och leende med eldiga blå ögon, var det första jag såg när jag åter öppnade ögonen sent om eftermiddagen. Hon kom närmare, kysste mig försiktigt på pannan. – Hur har du det, min älskade? Huvudvärk? Illamående? Ont i kroppen? Jo, huvudvärken var borta, min kropp hade det faktiskt överraskande bra. Allt den tycktes begära var ett riktigt skrovmål. Ida sprang ut för att hitta mig lite mat, lämnade dörren på kläm så att eftermiddagssolen nyfiket bröt in i rummet utan att se mitt ansikte. Bredvid mig låg en bunt nytvättade bondkläder. Medan jag tog på dem försökte jag minnas och reflektera över gårdagen, om jag sagt eller gjort något pinsamt, om jag hamnat i bråk, om jag förstört något. Men allt jag mindes var Idas förtrollade återkomst och det Pär hade sagt, att de var syskon, och så något om ”Shoreline”, Broder Daniels gamla dänga. Hade jag spelat den på gitarr? Abstinensen, den jag fruktade så, var av någon märklig anledning frånvarande (även om det egentligen var för tidigt att säga). Det var som om fylleri i mellanlandet endast bestraffades med de odygder man själv orsakat samt lättare huvudvärk. Ändå, försökte jag tänka mer än en mening åt gången sade hjärnan stopp. När jag efter ett tag kom ut fick jag kisa eftersom solen lös direkt på Idas hus där vi sovit och legat under varma täcken, för första gången en hel natt under samma tak. I det orange skenet bakom solens ridå såg jag svagt hur vålnaderna sprang runt, bar på saker – krus, tallrikar, stolar – och hade för sig en himla massa utan att jag kunde se exakt vad de gjorde. Ida måste ha lagt märke till min förvirring. – Det är en överraskning, sade hon och tog mig i handen, ledde mig till ett av borden på torget. Sätt dig så kommer jag med lite mat. Jag antar att du inte vill ha en öl, det är väl för tidigt? Jag nickade, för det hade hon rätt i, och lutade mig tillbaka i stolen för att studera vålnadernas förberedelser. Det var på något sätt en perfekt aktivitet, nyvaken och halvt-fungerande som jag var. På scenen låg nu en ihoprullad röd matta och det slog mig direkt att den röda färgen mycket väl stämde överens med färgen på Arne Hanssons tennisbana. Bredvid två stolar, placerade på varsin sida av scenen, hade vålnaderna ställt två verktyg av trä, tydligt hemmasnickrade, av en sort jag aldrig sett förr. Mest av allt liknade de tennisracket. Nu började jag ana vad som skulle ske. Bakom scenen höll de också på med något: en grupp vålnader sprang ideligen dit med olika kläder – mössor, skjortor och byxor – och kom ut på sidan för att spegla sig framför en stor spegel. En vålnad – som jag aldrig hälsat på men sett många gånger, en ung man med smala, långa armar och ben och korpsvart hår – var klädd helt i svart i en slags tight dräkt som satt nästan klistrad på kroppen. Skulle det vara Arnolds smoking? Jag kunde inte undgå att le. Ett par avklippta bondbyxor – burna av en annan lite äldre vålnad med grå krans till hår – fick i så fall vara Arne Hanssons khakiskjorts, en halmhatt hans safarihatt och en nerkladdad vit skjorta i alla möjliga färger hans hawaiiskjorta med papegojor på. Nu stod det klart: vålnaderna förberedde ett skådespel, ett teaterstycke om mitt och Jasmins hjältemodiga första besök på Udden och storartade tennisseger över den skräckinjagande Arne Hansson. De var verkligen helt underbara. Ibland finns inget vackrare än människor som vill visa sin tacksamhet och kärlek. Som grädden på moset och som om hon redan kände mig utan och innan – som var hon redan min hustru sedan många år – kom snart Ida tillbaka med ett stort fat varm mat: bacon, små korvar, stekt ägg, vita bönor, stekta tomater och champinjoner. Min absoluta favoriträtt när jag var bakfull, det visste min Ida. – Åh, English breakfast, helt perfekt, sade jag överraskad och började glufsa i mig. Men Ida mumlade bara något och blev stående med ett frånvarande leende, såg mot scenen, klappade och smekte mitt rufsiga hår. Var hon hade hittat HP-sås fick jag aldrig svar på (även om jag hade planer om att fråga när jag bara ätit lite till) för inte hade jag satt första tuggan i munnen innan Huldas genomborrande, ihåliga röst började eka från scenen. Med Huldas ord började vinden blåsa över torget så att krus och tallrikar föll av borden och lanternor som inte hängde fast bra nog sveptes runt i luften. Orden lät mer som danska än svenska eller skånska. – Ja, kom närmare, kom närmare, åh alla I vålnader. Vi samlas här idag för att hylla och fira hjältarna ibland oss. Några går långa vägar för att vinna andras frihet. Att sträckan till uslingens fort är lång, det vet vi allihopa, men igår vågade, kämpade och vann våra hjältar en strid som, så länge Bockatorp står, vi ska minnas och glädjas åt. Vålnaderna samlades på torget, satte sig på stolarna vid borden, förblev tysta medan det gamla spöket avslutade sitt tal även om några inte kunde låta bli att springa omkring och försöka fånga sakerna som blåste runt. Ida, tydligen också fångad av Huldas allvarliga ton, slog sig ner bredvid mig. Snart kom också Pär, även han i nytvättade kläder, såg också nyvaken ut. Vi log kort mot varandra, en hälsning som – i alla fall från min sida – signalerade att vi inte bara hade haft en oförglömlig kväll tillsammans, men att vi också hade kommit varandra mer nära. Men Hulda var inte bara idel allvar och viktigheter: – Låt mig nu presentera en liten överraskning. Håll till godo-o-o-o! Det sista ropade hon högt och glatt, så gott hon nu kunde med sin hiskeliga röst, säkert för att sprida en munter stämning över byn. Hulda var ju från en helt annan tid och hade nog inte alltid så lätt att hänga med. Mycket måste ha hänt med folkandan sedan Snapphanarnas tid trots allt. Men vinden lade sig och vålnaderna applåderade och hurrade. En lång klappsalva som aldrig tycktes ta slut fyllde torget medan Hulda med visst besvär klev ner från scenen. Fruktade som jag gjorde att jag snart skulle vara tvungen att avbryta mitt lustfyllda ätande började jag skyndsamt skopa i mig maten. – Ja, du får nog skynda dig lite, sade Pär. När applåderna tystnat stod plötsligt en liten man med glest, vitt skägg mitt på scenen. Han var klädd i någon slags gycklarkläder i rött, vitt och gult med puffiga ärmar, tights och spetsiga läderskor. – Mina damer och herrar, började mannen med skärrande ljus röst. Innan vi börjar kvällens föreställning är några förberedelser på sin plats. – Nu ska du bara se, log Ida och lade armen om mig. – För det första, fortsatte gycklaren på scenen, ska vi ordna med ljuset. Skådespel gör sig bäst i kvällningens ljumma ljus. Vålnaderna började applådera. Först såg jag inte vad de applåderade åt, men snart trädde gycklaren till sidan och avslöjade bakom sig en högst skrattretande gestalt: min far, utklädd till en stor gul kyckling. Han tycktes vara insmord i tjära och rullad i gula fjädrar. Som näbb hade han ett strutformat pappersark fastspänt med ett snöre runt huvudet. Vålnadernas begeistring anade inga höjder, de bankade på borden, klappade, skrattade, visslade och ropade. Ida viskade något i mitt öra men jag hörde inte för sorlet. Jag torkade tomatsås från munnen med skjortärmen. – Vad sade du? frågade jag och kysste henne ömt på kinden. Min älskade Ida, att hon var med mig, vid min sida, att vi upplevde allt detta tillsammans. – Jag sade: han är en god far, trots allt, din gamle far. Du vet att han älskar dig. Men jag blev inte irriterad, såg istället häpet mot scenen där denne min far vältrade sig i uppmärksamhet likt en folkkär rockstjärna på comebackturné. Överdrivet, om och om igen, bugade han sig, tackade, vinkade, kastade slängkyssar. Plötsligt kom en blombukett farande som han, säkert till sin egen stora förvåning, lyckades fånga i luften. Med ett löjligt överdrivet leende och värre än matadoren i Tjuren Ferdinand doftade han till buketten innan han högt kastade upp den i luften. Klappsalvorna rungade, högre än Arnolds spökbuss, när min far med en utsträckt vinge och ett ansträngt uttryck i ansiktet lät blombuketten bli hängande i luften ett par meter över publiken. Likt en världsvan magiker, en slags skojfrisk trollkarl helt utan stil och reson, började kycklingen äntligen tala. – Vill ni ha kväll? ropade han med intensiv blick. – Ja-a-a-a, ropade publiken. – Jag sade: vill ni ha en mysig sommarkväll? – Ja-a-a-a, ropade den uppeldade publiken ännu högre. Min far hade inte behövt, vålnaderna var redan uppvärmda och redo, men han skulle alltid pressa på: – Jag hörde er inte: vill ni ha en mysig sommarkväll? – Ja-a-a-a, ropade vålnaderna, lika högt som förra gången. Nu var han nöjd, nu kunde han sätta igång. Med ännu ett ansträngt uttryck i ansiktet lyfte min far båda vingarna ut mot solen, som stod mittvägs på himlen, och förde den halvt ner bakom horisonten. Med ens blev allt mörkare, de glesa molnen gick från vita till grå till försiktigt sprakande i den sena solnedgångens lila färger. Luften blev kyligare, var inte längre klistrigt varm, utan behagligt fläktande med en lätt aftonvind som förstrött svepte torgets glada röster och sorl ut mot skogen höljd i mjölkvit dimma. De första stjärnorna tittade fram långt där uppe i det mörkblå, började blinka och tindra likt oändligt avlägsna små lyktor. Det var nästan som om Herren själv ville vara med i firandet. Lanternorna, som hade varit tända hela tiden, lös nu i rosa, ljusblå och grönt så att hela torget började vibrera i samma gemytliga aura som den i berlinnattens många små parker eller barer. Våra ansikten kläddes i skuggor och upplystes endast svagt av stearinljusen på borden, som flackade med sitt varma vita ljus. Sett från sidan liknade Ida en romersk gudinna med sin spetsiga haka och lätt böjda näsa. Än såg jag hennes röda läppar i skenet från ljuset, än doldes de i mörkret. Kyss henne nu… Ida måste ha märkt min lustfyllda blick för hon vände sig mot mig med ett slött leende – åh, Ida, fångad för alltid i en ram i detta ögonblick, att ställa på mitt hjärtas nattduksbord. Det var för oss som torget plötsligt hade blivit så mysigt och romantiskt. Först tvekade jag, ville bara springa bort som en liten pojke. Men en hastig blick mot scenen, där min far såg på mig med lysande ögon – Lycka till, min älskade son! –, gav mig modet jag behövde.
– Ida, sade jag och grep hennes hand, såg djupt in i hennes blå ögon, nu allvarliga, mottagliga, redo för det som hände, det största i livet. Vill du gifta dig med mig? Ett saligt leende började spridas på Idas ansikte men snart hördes åter gycklaren uppe från scenen. Ida var tvungen att vända sig mot ljudet, det var ren instinkt, men leendet blev kvar. Gycklaren började tala, Ida lyssnade lite men vände sig sedan mot mig, tryckte min hand och svarade: – Ja, det vill jag, och tillade ömt: Min älskade, hjälte. Hon var tvungen att se bort, lyfte en hand mot kinden för att torka några lätta tårar som strömmade från hennes ögon och glittrade i lanternornas ljus likt skogens alla bäckar. Så gick det till: hennes röst var mjuk och våt, svaret var kort men säkert, som om hon hade väntat på frågan sedan hon såg mig första gången. Vi kysstes, höll om varandra länge, glömde världen omkring oss, lät nästan passionen och begäret ta över som om vi redan låg under täcket. För den största skillnaden nu när vi skulle vara man och hustru var just att vi fick sova under samma tak, att jag kunde flytta in hos Ida och inte längre behövde sova i Huldas trånga gästsäng. Sådana var reglerna. Hans, prästen, skulle snarast kontaktas och Skärsnäs kyrka, som av någon anledning var mellanlandets enda kyrka, skulle genast göras klar och festen skulle förberedas. Lättad, nästan utmattad, tänkte jag på sådant praktiskt medan min far med stora bugningar och med mycket tackande klev av scenen till vålnadernas enorma jubel. Medan jag friade till Ida hade gycklaren förkunnat att ”tronen” skulle föras fram, inte bara den stora, ”till hjälten”, utan också den lilla, till den ”lilla hjälten”. Nu höll hon om mig med båda armar, smekte min rygg och nacke så att det killade och så att jag rös behagligt i hela kroppen. – Nu ska du se, min man, sade Ida stolt. Snart ska du resa dig. Maten hade jag inte längre lust till, kärlekens allt-dominerande kraft hade svept bort aptiten. Nu kunde jag leva på endast luft och kärlek, nu när vi snart var gifta, man och hustru, alla hinder, allt tvivel borta. Men även om jag fortfarande hade varit hungrig hade jag inte kunnat äta mer, för snart skedde något som tog mig med överraskning. Tronen, som gycklaren hade kallat den, var en två meter hög tronstol byggd i trä och klädd i lila siden fastspänt med guldknappar. Den hade hjul och rullades nu in av ett par vålnader som ställde den mitt framför scenen. Snart återvände de med en tron till, som var mindre, endast en meter hög och som var klädd i gult siden. – Kan våra hjältar ta plats? sade gycklaren från scenen. Vålnaderna blev tysta, väntade spänt. Ida släppte mig, viskade i mitt öra: – Det är du, min älskling, min man. Upp och sätt dig. Under stora klappsalvor och med ett ansikte som säkert rodnade rödare än den tomatsås de vita bönorna varit insvepta i reste jag mig från bordet. Alla såg de på mig, också min far som stod vid sidan av scenen i sin kycklingdräkt, Hulda som vände sig om i sin stol, Pär och Ida vid mitt bord, Mats som stod lite utanför med sin pipa – alla vålnaderna reste sig nu från sina platser så att jag under applåder och hurrarop, likt en nyklippt hund med svansen mellan benen, med alla ögon riktade mot mig, klättrade upp och tog plats i tronen. Under tyget hade de byggt in en mjuk kudde och armstöden var i perfekt höjd. Det var faktiskt riktigt behagligt att sitta i tronen där mitt framför scenen. Efter ett tag, som applåderna fortsatte, kände jag mig inte längre löjlig utan snarare ganska ståtlig, som om jag rent faktiskt var värd att bli behandlad med sådan pompa och ståt. Att höjas till skyarna var ju trots allt inte något jag var van till. Men den lilla tronen bredvid mig var tom: Jasmin syntes inte till. Eller det trodde jag. Först var den lilla tronen tom, sedan satt Jasmin i den. Hon var ju så snabb, hade kommit från ingenstans och ringlat sig som en snok genom folkmassan. Istället för den svarta slitna klänningen var hon klädd i en mörkblå kjol som såg helt nysydd ut, med en broderad ros på bröstet. Håret var kammat och doftade av lavendel. Hon hade gjort sig fin. – Hej, gubbjävel, sade hon och rapade högt. – Hej, kärring, sade jag och försökte prutta med kunde inte, alla bönor till trots. Vi skrattade, så som bara två hjältar kan skratta. – Låt föreställningen börja! ropade gycklaren från scenen

En tom scen. Grön skog i bakgrunden. Fågelkvitter, kanske Huldas Fågeln Fenix i en björk.

Berättare: Plötsligt mörkt, hjältens far lade sig tidigt. Nu natt, den mörkaste natt. Över skogen lyser mastens fruktansvärda röda öga. Den sveper över trädtopparna, når helt ner till mossan, ser allt och vet allt. Två modiga vålnader går helt ensamma på en skogsväg i mörkret. Vildsvinen springer omkring, väsnas i buskarna men syns inte. Alla andra djur håller sig gömda, vågar inte gå fram.

Lilla hjälten Är du säker på att det inte är farligt att gå här i mörkret?

Stora hjälten Nej, vad skulle vara farligt här? Det finns inget som är farligt för oss vet du väl.

Lilla hjälten Men masten då?

Stora hjälten Masten kan bara fånga en om man är rädd.

Berättare: De går vidare.

Ny scen. En väg, skog och eldsflammor i bakgrunden.

Berättare: Hjältarna går på en skogsväg, är nu nära Udden. Flammande lågor, ett sant inferno, omger dem, slickar trädtopparna, sätter nästan eld i deras tjocka, lufsiga hår. Få hade vågat fortsätta nu.

Lilla hjälten Är det inte för farligt att fortsätta?

Stora hjälten Nej, nu närmar vi oss. Håll dig bara borta från elden. Var inte rädd.

Ny scen. En väg i förgrunden, buskar och träd i bakgrunden. Elden omkring dem har stillnat lite men brinner fortfarande, ett inferno omger fortfarande hjältarna.

Berättare: Hjältarna går vidare.

Stora hjälten Var tyst, vi närmar oss.

Lilla hjälten Ok, jag är tyst. Jag gör som du säger, stora hjälte.

Stora hjälten Det är bra. Vi måste hålla ihop.

Berättare: Men trots att hjältarna iakttager största vaksamhet och försiktighet nu när de är så nära Udden lyckas den fruktansvärde Arne Hansson ändå leta reda på dem.

Stora hjälten Tyst! Vad var det för ett ljud?

Lilla hjälten Jag kan inte höra något.

Berättare: Men det fasansfulla oljudet blir högre och högre.

Stora hjälten Hör du det nu?

Lilla hjälten Ja, nu hör jag det. Hjälp! Det kommer närmare, vi måste springa och gömma oss.

Stora hjälten Nej, vi ska inte gömma oss! Vi ska slåss och kämpa för alla vålnader i Bockatorp!

Berättare: Men ljudet visar sig vara en maskin, en farkost driven av väldiga krafter, med hjul och elektriska lyktor som lyser in mellan träden.

Maskinen rullar in på scenen.

Stora hjälten Kom, ta min hand!

Berättare: Hjältarna söker skydd i bokdalen bakom en stenhög. Den fruktansvärda maskinen söker efter dem men hittar dem inte.

Lilla hjälten Jag är rädd.

Stora hjälten Det ska du inte vara. Du är trygg med mig. Slå bort din rädsla, vi ger aldrig upp!

Ny scen: Dagsljus, tidig förmiddag. Udden i bakgrunden. Tennisbanan rullas ut, racketen ställs på plats. Arnold serverar lemonad men vill inte ge något till den onde.

Stora hjälten Arne Hansson! Nu är din tid kommen!

Arne Hansson Ha-ha-ha! Jag ger aldrig upp!

Berättare: Stora hjälten springer efter Arne Hansson med ett hotande gap och stora händer.

Arne Hansson Stopp! Stopp! Jag ger mig!

Berättare: Arne Hansson faller gråtande ner på knä. Men hjälten är barmhärtig.

Stora hjälten Jag släpper dig om du ställer upp till en tennismatch.

Lilla hjälten Får jag också vara med?

Stora hjälten Självklart.

Berättare: Och så, med snabba steg och kraftiga slag besegrades Arne Hansson i tennis, en modern form av underhållning. Hjältarnas barmhärtighet räddade monstrets liv. Men en sak är säkert: Arne Hansson står mindre stadigt på benen. Nästa gång hjältarna kommer kanske han inte undkommer med livet i behåll!

I det verkliga livet är det oftast svårt att vara människa. Vissa dagar är som stöpta i det renaste guld medan andra tycks ha gjorts när Herren såg bort. Det är livets villkor: det går inte att alltid ha det bra. Och så ska det nog vara: är man aldrig ledsen, besviken eller arg vet man inte vad det betyder att vara glad. Det är bondförnuft, ändå drömmer vi om och kan inte glömma den där andra världen där allting är så bra, där gräset alltid är grönast. Tänk om det fanns en värld där bussen inte var försenad varje morgon men där det heller inte gjorde något om man kom för sent. Tänk om det fanns en värld där alla kunde äta sig mätta och botas från alla sjukdomar. Där cancer, reumatism och muskelsvind inte fanns. Där man kunde dricka så mycket öl man ville utan att bli alkoholist eller behöva genomlida bakfylla. Där man inte behövde dricka alkohol för att känna sig gladare. Där inget missbruk fanns, inga hemlösa, inga relationer med våld, inga skällsord eller kränkningar. Där ord inte kunde skada och där ingen egentligen ville slåss. I denna härliga värld fanns det även en make till varje maka, ja, fler om så behövdes, och, om så var fallet, även så klart en make till en make och en maka till en maka. Alla stigar och vägar förde ideligen till den sanna kärleken, för kärlek var ju trots allt vad allting handlade om. Kanske inte idag, heller inte imorgon, men snart, min älskade, du okände där ute – så kunde man alltid tänka och veta att det var sant – skulle våra vägar korsas, skulle våra hjärtan mötas och kärleken i våra liv skulle börja råda. Kärleken var en källa, en brunn, som förvisso kunde sina men om den så gjorde gällde det båda två: ingen blev lämnad ensam kvar med förlorad kärlek. Ett uppbrott var en gemensam sak och inga tårar skulle någonsin spillas över olyckliga känslor. Självklart kunde man bråka, det gör ju alla, det hör ju alltid till, men till varje konflikt hörde en lösning som förnuft och medlidande alltid kunde finna. Missförståelser varade blott i sekunder eller minuter, avundsjuka kunde alltid botas med en kyss eller genom att lyssna och varje natt innan man släckte lampan förkunnade man för varandra att man älskade livet och tackade Herren för dagen. Inte bara några utan alla, alla med två ben på hela jorden, kunde skriva under på detta: livet är skönt, livet är bra, livet har varit rättvist mot mig. Men vissa tror inte på den stora kärleken, andra vill leva ensamma eller bara ibland ha någon hos sig. Även för dessa, även för dessa ofelbara och fina människor, skulle denna härliga värld ha något gott och vackert att ge. Världen skulle sörja för att endast de människor som hade liknande drömmar och visioner skulle föras samman, så att inga missförstånd eller konflikter kunde uppstå. En som helst bara ville vara fri och flyga med vinden skulle aldrig på ett seriöst sätt knytas ihop med en som längtade efter sann och beständig kärlek. Och barnen! Barnen skulle alltid ha det bra och växa upp tryggt och med kärlek, oavsett var de kom ifrån och oavsett vilka omständigheter som rådde då de blev till. Allt detta skulle denna värld se till, ja, allt detta och mycket till. De som kämpade med och besegrade väldiga hinder skulle belönas och hedras utan att de som stod bredvid skulle glömmas. För bakom varje prestation, detta visste världen, ligger tusentals timmar av förberedelse och ingen hjälte kan gå hungrig in i kampen. Därför skulle bonden och bagaren hedras vid sidan av hjälten, men även den som borrat brunnen och den som mjölkade korna och byggde ladan. På så sätt skulle varje erövring vara en gemensam sak och det som erövrats skulle delas på rättvisaste sätt: mest till hjälten så klart, men nästan lika mycket till alla andra. För alla hjältar visste att idag var det deras dag men imorgon var det någon annans. Den mänskliga själen, likadant uppbyggd hos alla, hos hjälte såväl som bonde och tjuv, skulle vara genomskinlig och aldrig försöka dölja vad som egentligen rörde sig där inne så att inga dolda ambitioner, inga hemliga planer eller förvanskade intentioner längre skulle få sitta vid styrspaken. Endast hjärtats innersta och renaste kraft skulle bestämma vart mänskligheten skulle fara i dets oändliga och tidlösa resa genom kosmos. Och ingen skulle få bli för gammal, ingen skulle behöva dö ofrivilligt; alla som så önskade skulle fortfarande få vandra över marken trots att tiden sedan länge var förbi. Ingen skulle skiljas från sina älskade mot sin vilja, inga vänner skulle ta farväl utan ett avsked och ingen skulle vid livets höst sitta ensam på en stubbe och ångra att inget blev som man tänkt. Allt detta skulle denna värld, denna sköna, sköna värld, se till. Allt detta och mycket, mycket mer.

Att vara präst i mellanlandet var självklart ingen lätt uppgift, det kunde Hans Pålsson skriva under på. Oavsett hur mycket han rotade och grävde i de heliga skrifterna kunde han inte hitta det rätta sättet att förhålla sig. Att mellanlandet inte var himlen, det paradis till vilket själarna reser efter döden, det var i alla fall helt säkert. Å andra sidan hade han heller inte hamnat i helvetet, för ingenstans brann stora eldar och inga djävlar syntes till. Hans hade varit blott tjugofem år när han en tidig morgon föll död omkull på trappstegen till Skärsnäs kyrka, just ankommen från Lund. Kyrkvaktmästaren, som hittade honom, sökte efter tecken till liv men prästen var iskall redan innan han föll tack vare ett medfött hjärtfel som förverkade en pulskraft knappt förenlig med liv. Kommen från Lund, där han just avslutat sina studier, hade Hans ingen familj i närheten och eftersom han ännu inte hunnit leda en enda gudstjänst var han även helt okänd för folket. Kyrkvaktmästaren, efter att ha tittat sig över axlarna och säkrat sig att ingen såg, begravde därför Hans i en färdiggrävd grav och föste jord över gropen utan att markera att en kropp, en präst till och med, låg begravd inunder. Som för alla andra vålnader i Bockatorp märkte Hans ett skärande rött ljus som bröt ut på himlen innan han blev medvetslös. ”Nu är min sista stund kommen, Jesus tag emot mig”, var allt han hann tänka. Men till sin förvåning vaknade han strax igen, på samma plats han fallit, på trappstegen till Skärsnäs kyrka. Hans hade borstat gruset från prästkappan och därefter gått in i kyrkan i väntan på att folket skulle komma till hans första gudstjänst. Men när folket kom, ivriga att möta sin nya präst, möttes de av kyrkvaktmästaren som med sorgliga ögon förkunnade att prästen tyvärr hade varit tvungen att inställa sin tjänst i Skärsnäs, men att han personligen strax skulle börja söka efter en ny. Den döde prästen hade stått bredvid och viftat med armarna men tycktes vara osynlig. Han ropade och skrek men ingen hörde. Endast när han lyckades lyfta en av trappans tunga stenar och kasta den på marken reagerade folk, men skräckslaget. ”Ett spöke, ett spöke!”, skrek de och skingrades för hans ögon. Det var sista gången Hans såg levande människor och efter ett tag – transformationen, resan, från de levandes värld till mellanlandet brukade ta ett par dagar under vilka subjektet, den döde, gradvis blev osynlig för de levande och de levande gradvis blev osynliga för subjektet – förstod han att han inte längre kunde räkna sig själv som en av dem. Inte ens kyrkvaktmästaren kom längre på besök, som om Skärsnäs kyrka hade förflyttats till en öde ö dit ingen kunde komma. Dock, ung och passionerad som han var, lät han inte detta nedslående faktum förhindra honom från att utföra sitt arbete. Förvissad om att världen han hamnat i omöjligtvis kunde vara ett slags misstag från Herrens sida, letade han fram gamla skrifter och böcker som sedan sekler legat staplade i kyrkans underjordiska bibliotek. Hans läste om skärseldar, heliga portar, böljande oändliga vidder, himmelska städer och palats i guld; om de mörkaste nätter, de grymmaste brott, de största smärtor och de mest osjälviska uppoffringar. Men ingenstans stod beskrivet det han nu såg: en tom värld utan andra, bara prästen och hans kyrka och den täta skogen runtomkring. ”Är min Herre verkligen så grym, att han förpassar mig till en tom värld där inte ens djur finns till att hålla mig sällskap, och där inga själar finns vilka jag kan hjälpa?” Hans var övertygad om att kunde han bara hitta den rätta passagen och säga de rätta orden med den rätta känslan skulle Herren förlåta honom – för det onämnbara brott han måste ha begått – och antingen ge honom livet åter eller skicka honom dit han skulle, alltså upp till himlen eller ner till helvetet. Men solen hade sin gång och innan länge hade Hans lagt märke till att en betydlig oregelmässighet präglade dagarnas och nätternas längd. Ibland hade han knappt slagit upp boken för att med förstoringsglas börja läsa den lilla handskrivna texten innan eftermiddagssolen lös in genom kyrkans gluggar, och innan han hann tända ljus för att bättre kunna se var det mörkaste natt. Prästen lade sig sådana dagar till att sova men trots att han vaknade utvilad och omöjligtvis kunde sova mer var det fortfarande mörkt utanför. Dessa observationer fick till slut Hans – som inte bara var utbildad präst utan också amatörastronom och medlem av Lunds Astronomiska Sällskap – att börja misstänka att något inte stod rätt till med himlakropparnas rörelse. För fanns det något som var oändligt och fast i Herrens underbara skapelse var det solens, planeternas och stjärnornas gång. Himlakropparna var klockspelet med vilken Herren mätte tiden och att störa dessa kroppars heliga banor måste vara förenligt med kätteri, tänkte den unge prästen. Föga anade han såklart att det var en bångstyrig gubbe, tillika min dubiösa far, som av Herren hade fått i uppgift att styra solens gång. Detta var ju omöjligt för Hans att veta. Hur som helst, dagarna och nätterna gick, vissa långa, andra korta och ju tydligare oregelmässigheterna blev för Hans ju starkare växte sig beslutet, att såvida ingen snart kom och besökte honom i kyrkan skulle han ge sig ut för att se om världen verkligen var så tom som den verkade. En tidig morgon gav Hans sig således iväg, låste porten och gömde nyckeln under den sten han rivit lös sin första dag som vålnad. I mellanlandet var det idel sommar, också detta hade inte undgått prästens observanta blick, ty när han ankom från Lund hade det varit den kallaste vinter. Det varade inte länge innan Hans hade gått vilse i skogen. Varje stig han gick på delade sig ideligen i andra, mindre stigar och oavsett vilken väg han valde tycktes han alltid komma tillbaka till samma väg han gått på innan. Det var som om han gick i cirklar och ingenstans fanns skyltar vilka kunde säga honom var han var någonstans. Överallt såg skogen likadan ut, varje morgon lika vacker med dimman som skingrades och fåglarna som satte sig i träd och buskar för att sjunga. Varje dag likadan: vandra och gå, dricka från små bäckar, äta rötter och vilda jordgubbar och hallon som otroligt nog växte i vartenda dike och glänta. Om nätterna sov han under bar himmel och studerade stjärnorna och konstellationerna som var identiska med dem han kände från de levandes värld. Men kanske hade Hans inte en riktig spegel – bara leriga sjöar som vinden hela tiden blåste över – för då hade han sett sig själv: blek, benig, lysande som om hans kropp var radioaktiv. Denna syn skulle kanske hjälpt honom att förstå. En präst ger inte upp, känner alltid Herren vid sin sida, väljer alltid den rätta vägen när han låter hjärtat och kärleken styra. Men denna premiss tycktes inte gälla för Hans, tänkte han uppgivet. Snart hade han tappat räkningen på hur många dagar sedan han hade lämnat kyrkan, och ingenstans tycktes han komma. Han försökte lägga ut vägmärken, små stenar och grenar, för att markera sin väg, men när han kom tillbaka – det var han säker på, att vägen han gick på var bekant – var stenarna och grenarna borta. Så till slut, en dag när han inte orkade längre och hade bestämt sig för att ge upp, ja just den dagen när hoppet helt hade lämnat hans sida, bröt Hans ut i gråt, för längre ner på vägen såg han äntligen någon komma gående. ”Prisad vare Jesus!” ropade prästen och började springa mot gestalten som med öppna armar tog emot honom. Det var Morgan, Mats föregångare, som bara få dagar efter Hans räddning själv skulle försvinna, tagen av masten. Men Hans blev förd till Bockatorp, fick först tala med Hulda, fick sedan mat och dryck, nya kläder, en vacker prästkappa i lila sidentyg samt sitt eget stenhus. Hulda hade varit glad för att en präst äntligen var ibland dem och det gick inte länge innan hon beordrade Hans att gå tillbaka till Skärsnäs kyrka för att göra den bruksduglig och inkalla till gudstjänster och möten. Hoppet, sade Hulda, är vårt enda vapen. En präst med en kyrka är precis vad vi behöver i dessa hopplösa tider. Hans tvekade först: hur skulle han hitta tillbaka och hur skulle folket hitta till kyrkan när han hade gått i förväg? Men Hulda lugnade honom: Morgan skulle sätta ut vägmärken och en ny stig som gick raka vägen till Skärsnäs skulle byggas; all arbetskraft skulle läggas på vägen så att arbetet på marken fick vänta under tiden. Prästen lät sig övertalas och innerst inne var han glad över att snart, efter så många problem och hinder, äntligen få påbörja sitt ämbete. Hur han skulle inviga hopp i Bockatorps förlorade befolkning visste han dock inte, men han hade lagt märke till att vålnaderna var mycket, ja, ytterst mottagliga för tröst och lindande ord. Det var som om de psalmer och böner som levande människor bara rykte på axlarna åt hade en närmast magisk kraft på vålnadernas förlorade själar, så att kombinationen av arbete och bön faktiskt verkade göra en del av dem lugna, för att inte säga belåtna, med sin tidlösa och väntande tillvaro. Sagt och gjort, en vacker sommarmorgon begav sig Hans tillbaka till kyrkan ackompanjerad av Morgan. En halv dag tog det att nå fram, men detta var ju på avvägar och längs krokiga stigar som flera gånger vände och gick åt andra hållet, bort från kyrkan. Men Morgan intygade att en väg skulle byggas som skulle förkorta resetiden till blott ett par timmar. När de väl kom fram till Skärsnäs bjöd Hans in Morgan i kyrkan och tillsammans åt de kvällsmat och samtalade länge innan Morgan skulle återvända för att nå fram till Bockatorp innan gryningen. Morgan, till skillnad från Mats, var mer försiktig och vandrade sällan ensam i skogen i dagsljus. Men så inträffade det som inte fick inträffa: Morgan nådde aldrig fram till Bockatorp, masten tog honom någonstans på vägen. Om det var det rörande samtal han haft med prästen som hade mjukat upp hans själ och bjudit in rädslan är det ingen som vet. Morgans försvinnande slog Bockatorp som en knytnäve rakt i ansiktet. Just när saker och ting började se ljusa ut – med prästen, kyrkan och allt – försvann byns enda vägvisare och räddare av ensamkomna vålnader. Men otroligt nog, som ett brev på posten, kom Mats vandrande längs ängsvägen nästa morgon och på grund av det yrke han haft i livet, jägare och skogsvaktare, fick han genast uppdraget av Hulda att övertaga Morgans tjänst. Saker och ting blev åter vardag och vålnaderna tycktes nöjda med Mats arbete även om han inte pratade hälften så mycket som deras älskade Morgan hade gjort. Men Hans, prästen, då? Jo, han glömdes i virrvarret. När jag dagen efter firandet gick till Hulda för att fråga om prästens varande började den gamla spökgumman plötsligt att gråta och sade: ”Ack, ve och fasa, vi har glömt honom i Skärsnäs, han sitter där än!” Jag bara skakade på huvudet, vägrade att acceptera ett så grymt öde åt den präst som skulle stå för bröllopet med min älskade, och snart hade jag tänkt ut ännu en plan – eller, rättare sagt, ännu ett impulsivt infall – som för evigt skulle stå överst på listan över Bockatorps många magiska dagar.

Men innan vi går vidare till min fantastiska plan och dess genomförande måste jag bara säga ett par ord om vad som hände efter det roande och smått fantastiska teateruppförandet vilket jag skådade uppifrån min tron med Jasmin vid min sida i den lilla tronen. Man måste komma ihåg att de flesta vålnader i Bockatorp levde någon gång på 1800-talet, de flesta innan seklets mitt, och att endast få hann se det tjugonde århundradets inträde. Inte heller kan man tala om en betydlig kulturell utbildning eller medvetande hos vålnaderna: de flesta hade varit bönder, få hade ägt eller ens läst böcker, ja, några var till och med analfabeter. Att vålnaderna under dessa förutsättningar, trots dessa oöverkomliga barriärer, lyckades med att inte bara skriva manus till men också att uppsätta en teaterpjäs är något som inte nog kan berömmas. Berättelsen, så som de valde att framföra den, var full av felaktigheter och vinklingar, som den uppmärksamme läsaren säkert lade märke till. Det var ju jag som hade varit rädd för masten och Jasmin som hade sagt att den endast fångar de rädda. Under föreställningen hörde jag henne svära och förbanna skådespelarna till helvetet men trots detta, och trots upprepade felaktigheter som framställde mig som inte bara den store hjälten utan också den som kunde spela tennis, ja, trots allt detta höll Jasmin sig i skinnet. Också detta ska berömmas. Faktiskt ska hela Bockatorp berömmas för den magiska och underbara kväll hela byn tillsammans gav plats till. Efter framförandet klev jag ner från min tron, lättad över att den pompa och ståt jag hade fått infinna mig i var över, och gick fram till min far som hela tiden hade stått vid scenkanten som om han själv var en del av pjäsen. I verkligheten hade han ju min far spelat en stor roll, men av någon anledning hade manusförfattarna missförstått eller översett detta. Om han var sur såg man i alla fall inte. Å andra sidan skulle det nog en del till för att han skulle se annat än glad och fånig ut i sin gula kycklingdräkt med den strutformade näbben. – Hej, min son! utbröt min far när han såg mig och flaxade med vingarna som för att vinka. Han hade stått och pratat med några vålnader som avlägsnade sig när de såg mig komma. – Hej, far, sade jag. Det var ett fint uppträdande du gjorde. Min far såg stolt ut, han tyckte också att det hade varit bra. – Tack ska du ha, sade han. Så fick han ett hemligt uttryck i ansiktet och såg sig omkring, lutade sig mot mitt öra, men hade svårt att komma nära på grund av näbben. – Berätta, viskade han. Hur gick det med henne, tjejen? Min far hade aldrig varit någon tjejtjusare. De kvinnor han haft genom livet hade kommit till honom genom omvägar, lyckliga sammanträffanden och målriktade anställningar i firman. Min mor hade han träffat på ett hotell i Kairo när flyget de båda skulle resa hem med – han till Malmö och hon till Stockholm – blev avlyst. Hotellet hade varit fullt och hade därför inbokat dem i samma rum. Medan flygstrejken fortsatte i en vecka bjöd min far på god mat och drinkar och satte in hela charmoffensiven mot min mor, som, likt Henne, var ett ensambarn och som blott var 19 år när hon mötte min far. Säkert oförmögen att avböja och säkert tagen av min fars storartade manér och egensinniga sätt tog det inte lång tid innan min mor var förälskad. Nio månader senare kom jag till världen och efter ett par år, tre eller fyra, hade vi alla genomlidit mina föräldrars tråkiga skilsmässa. Hur som helst, min far och jag hade mycket gemensamt och hade genom åren haft många goda samtal, men att prata om tjejer och kärlek, det hade vi aldrig gjort. Därför rodnade jag, för andra gången den kvällen, när han frågade hur det hade gått med Ida. Kämpande med impulsen att svara något löjligt eller att skämta, sade jag blott: – Bra. – Bra? frågade min far med stora ögon, liksom överraskad över att det faktiskt hade gått bra. Berätta! Vad var det som gick bra? Jag skulle just svara när någon klappade mig på axeln och sköt in en iskall öl framför mina ögon. – Ja, men det gick så bra som att jag och din son nu ska vara äkta man och hustru, sade Ida stolt. Hon gav mig ölen och ställde sig tätt intill mig, lade armen om min midja och såg på min far med ett lyckligt ansikte. Med ena handen höll jag ölen, med den andra höll jag Ida: inget annat behövde jag. – Oj, då! utbröt min far och visste inte vem av oss han skulle lägga sina strålande glada ögon på. Jaha, så blir du min… vad heter det nu? – Svärdotter, sade jag. – Svärdotter, ja, sade min far och smakade på ordet, ett ord han nog aldrig hade kunnat föreställa sig att han en dag skulle säga framför sin son och dennes kommande hustru. Ja, där ser man! – Ja, det ska bli så bra så, sade Ida. Vi kommer att bli mycket lyckliga. Min far tänkte lite över Idas ord. – Så går det kanske inte så länge innan en massa små glyttar springer runt vid mina fötter? Frågan ställde oss, både mig och Ida, det hade vi ju inte ens pratat om – var det ens möjligt? Min far visste för övrigt redan att han hade blivit farfar, men det tycktes han ha glömt. Istället för att svara skrattade vi båda två lite nervöst, skrattade faktiskt på samma sätt, för så mycket hade vi varit tillsammans nu, att vi skrattade likadant. Min far, som aldrig hade varit bra på småprat, fångande ögonblicket: – Jaja, ni unga turturduvor, spring iväg och gör vad ni ska! Jag har något jag måste se till. Hand i hand, fnissande som små ungar med topphemliga planer, lämnade vi min far som vinkade efter oss med sina gula vingar. – Ska han gå och lägga sig tror du? frågade Ida när vi satt oss på uteserveringen. Lanternorna lyste fortfarande, vålnaderna satt i spridda klungor vid borden. Stämningen var god, alla var glada och upprymda efter föreställningen och hade mycket att prata om nu när det var officiellt att två hjältar, en stor och en liten, var ibland dem. Det var kanske bara inbillning men det var som om man kunde märka det på sorlet, på småpratet, att hoppets oslagbara ande hade vänt tillbaka till Bockatorp. – För om han ska gå och lägga sig, fortsatte Ida, så ska vi nog snart också göra det. Vi var ju inte gifta än, men så gott som, och Hulda hade godkänt att vi från och med idag fick sova under samma tak. Och nog hade jag sovit till långt in på eftermiddagen men särskilt utvilad kände jag mig inte. Tanken på ännu en natt med fylleri och oro gjorde mig nästan illamående. – Ja, skrattade jag, vad skulle han annars göra? Jag tror väl knappast han springer runt i skogen hela natten. Ida skrattade, tog en liten tår av sin öl, och gav mig en sensuell blick så att jag inte skulle tvivla på vad hon tänkte på och ville. Ida verkade för övrigt aldrig dricka sig full, behövde liksom inte. Det var på något sätt omöjligt att föreställa sig henne berusad, hon som var så säker på sig själv, som alltid visste hur man skulle uppföra sig, men som samtidigt alltid var sin egen och gjorde saker och ting på sitt eget sätt. Och i normala fall skulle Idas uppenbara inbjudan göra mig nervös och få mig till att tvivla på min prestationsförmåga, velig och osäker som jag var. Och i normala fall hade jag alltid svårt med att vända hem efter ett par öl. Men jag hade helt enkelt inte vant mig vid tanken än: Ida var min hustru, hon älskade mig och endast mig på hela jorden, hon var min och jag hennes, hennes varma kropp och mjuka hud, hennes bröst, läppar och navel var mina att älska och smeka och kyssa. Vi såg länge på varandra, i utrymmet mellan våra ögon avklarades saker som skulle avklaras, och utan att spilla ett ord reste vi oss sedan och skyndade oss hem, till Idas säng, där vi hårt och skoningslöst kysste varandra samtidigt som vi rev av kläderna. Utan pauser, jo pauser där vi pratade om livet och framtiden, älskade vi resten av natten, utan hämningar, så som kropparna egentligen ville, som fantasin bara kunde drömma om. Ida lekte, ställde sig mot väggen med ryggen mot mig, spelade kaxig, förbjöd mig att komma in, men retades så att jag inte kunde låta bli. Hon gömde sig under täcket så att bara bakdelen stack ut. Hon kom springande från köket och lät sig inte fångas, bara till sist, på golvet, när hon öppnade sina läppar för att få minuter senare stänga dem igen, och jag blev liggande med piken i luften till hon kom tillbaka och satte sig: rida, rida, ranka, sjöng hon. Sedan försiktigt, omsorgsfullt, med munnarna mot varandra, andetagen och orden likt kuddar och täcken tills vi somnade med de glimrande vita hästarna mot horisonten som en ljus strimma bakom skogen.

– Ida! ropade jag. Vakna! Utan att ta av mig tofflorna eller stänga dörren bakom mig rusade jag in i huset, flämtande och flåsande, andfådd efter en kort sprint från Huldas hus. Ida vände och drog sig, tog täcket över öronen, somnade om, en riktig latmask efter nattens gymnastik. – Ida, du måste vakna! Hans, prästen, är inspärrad i Skärsnäs kyrka! Vi har glömt honom, han sitter där än! Detta hörde och förstod Ida, som genast satte sig upp i sängen med klarvakna ögon. – Men vad säger du? – Det är sant! Hulda har just berättat det. När Morgan försvann glömde vi att skicka efter Hans i Skärsnäs. Så han sitter där än, vet inte hur han ska hitta hem till Bockatorp! Orden kom huller och buller ur min mun, så upphetsad var jag, både över den plötsliga nyheten att prästen var försvunnen men också över den plan som direkt hade satt sig fast i mitt huvud. Ida reste sig och började snabbt ta på kläderna, som om den hastighet med vilken jag talade påskyndade hennes rörelser. Men det var ju inte för att stressa henne. – Men bara lugn, fortsatte jag med en ton som inte alls manade till ro. Jag har en plan, jag vet precis hur vi ska göra för att bli gifta, redan idag! När Ida fått på sig sina vita klänning och den röda sjalen runt axlarna gick hon lugnt fram till mig, lade armarna om mig och kysste mig hårt på munnen. – Tack för igår, sade hon. Hon verkade faktiskt inte alls särskilt orolig över att prästen satt ensam i Skärsnäs. Men det går ju inte att tänka på två saker samtidigt. Utan att förstå vad Ida tackade för – vår alldeles magiska och totalt snuskiga natt – svarade jag förbigående: – Öh, tack själv, men lyssna nu… Ida avbröt mig. – Jag menar det, min älskling. Det var helt underbart. Om jag inte var förälskad i dig innan så är jag det nu. Helt smaskförälskad. Vet du det, min älskling? Jag vill ha dig hela tiden. Jag vill till och med ha dig nu, jag kan inte hålla mig! Ida kastade sjalen på sängen och började knäppa upp klänningen igen. Likt en anka som inte vet om den ska slåss eller flykta blev jag stående, andades tungt, kliade mig på benet. Men Idas lust gick inte att tygla. Plötsligt stod hon helt naken framför mig. Det var bara att sparka av mig tofflorna, knäppa upp byxorna och ta av mig skjortan. Snart låg vi åter i passionerad älskog i vår säng. Ida stönade högt, rev mig i ryggen, kastade med kuddarna när hon kom i en kraftig orgasm. Dörren bakom oss hade jag så klart glömt att stänga, så hade jag verkligen haft hemliga exhibitionistiska fantasier fick jag utlopp för dem nu, när självaste Mats kom och smällde igen dörren bakom min rygg samtidigt som jag under högt stönande kom i Idas varma sköte. Efteråt var jag betydligt lugnare; det var en bra idé Ida hade fått trots allt, att börja dagen med att älska hämningslöst. – Nå, vad sade du nu, om prästen? frågade Ida samtidigt som hon lekte med mitt hår mellan sina fingrar. Jag låg på ryggen, hade gärna haft en cigarett, som filmer från 70-talet där mannen ligger med sitt håriga bröst och kvinnan guppar upp och ner med hans väldiga andetag. – Jo, Hans, prästen, sitter i kyrkan i Skärsnäs. Han kan inte hitta tillbaka och det verkar som om vi har glömt honom där. Hulda började gråta när hon kom i tankar om det, hade tydligen helt glömt den stackars prästen. Och utan en präst kan vi inte bli gifta och finns det något jag vill just nu så är det att bli gift, för då… Långsamt arbetade jag mig upp igen. Snart talade jag åter alltför fort och upphetsat så att Ida fick avbryta mig. Men det var ju inte själva prästen eller glömskan om honom jag var upphetsad över. Nej, det var min plan. – Och så sade du att du hade en plan? frågade Ida. – Ja, precis, en jättebra plan. Nu ska du höra…

Väskor fylldes, mat förbereddes, kokades och lagades i stora grytor och fat. Vackra sjalar och klänningar, hattar och vita handskar, sidenskjortor och läderskor till herrarna, klackade skor och fina handväskor åt damerna, packades i stora väskor som lades på kärrorna som drogs av de glimrande vita hästarna. Alla bord, stolar, lanternor, stearinljus, alla krusen, alla tallrikar och bestick, hälften av, nej samtliga öltunnor, spelmännens instrument, den skånska flaggan, vimplar och girlanger – allt packades och lastades på kärrorna som räknades i antal inte färre än tio, fullpackade och knappt byggda för att klara vikten. Alla skulle med, ingen lämnades ensam kvar i Bockatorp ifall nu Arne Hansson fick ett infall och gick till angrepp eller ensamheten hos de kvarlämnade blottade rädslan så att mastens långa öga nådde dit och fann dem, trots att Bockatorp med sin avlägsna belägenhet skulle vara säkrat mot sådant påfund. Ja, tillsammans, alla Bockatorps vålnader i en lång karavan, skulle vi resa till Skärsnäs och överraska Hans med hans osannolika och omedelbara räddning. Inte bara skulle prästen gråta av lycka när han såg oss komma på lång rad längs vägen i våra finaste kläder, han skulle också direkt få uppdraget i handen att här och nu – så snart vi packat upp borden och stolarna och hängt lanternorna på plats – viga mig och Ida i en ståtlig och vacker ceremoni. Bröllopet och festen skulle vara hela natten och när min far till slut drog upp solen skulle vi taga Hans i handen och leda honom tillbaka till Bockatorp där han hörde hemma. I de följande dagarna skulle vi tillsammans bygga den väg som skulle föra direkt mellan de två orterna och förkorta restiden till blott ett par timmar, så att Hans genast kunde börja utöva sitt ämbete och vålnaderna skulle få en präst att dela sina sorger och bekymmer med. Detta var planen, det snillrika infall som kommit till mig när Huldas bittra tårar rullade längs hennes kind och jag såg för mitt inre den stackars prästen i den övergivna kyrkan och i övrigt endast hade en sak på hjärnan: att gifta mig med min älskade Ida. Om det fanns logistiska invändningar mot min plan hörde jag dem inte. Mats skulle leda tåget, var redan igång med att studera och teckna på sina kartor med pipan i munnen. Efter Mats skulle jag och Ida gå, hand i hand, för att hålla humöret uppe, så att alla vålnaderna kunde se oss där längst framme och aldrig tvivla på varför de nu plötsligt irrade runt i samlad flock i skogen. Efter oss skulle våra närmaste vänner gå: Pär, så klart; Jasmin; Kerstin och hennes man Kjell; Jessica, Idas bästa vän; Torben, Jessicas bror; Anna, Idas och Jessicas gemensamma bästa vän; Ingrid, Pärs flickvän; Christian, Pärs bästa vän. Efter denna skara kom spelmännen och nu skulle de inte bara vara två: alla som kunde spela ett instrument i Bockatorp skulle tillsammans under hela färden spela glada folksånger och muntra melodier. Inte bara nyckelharpa och fiol utan också luta, gitarr, bjällror, trummor och flöjter skulle vårda våra öron genom fåglarnas kvittrande skog. Efter musikanterna kom så klart Hulda, som självfallet inte skulle behöva gå hela vägen. Istället skulle hon bli buren i sin egen tron, som mycket liknade dem jag och Jasmin fått förvärvade. Efter Hulda och hennes bärare skulle så resten av Bockatorp komma: på rader om fyra, hand i hand om de ville, inte i finkläder (dessa skulle vi byta om till strax innan vi ankom till Skärsnäs) men i dugliga skor och slitstarka bondkläder. Men det fanns invändningar: – Hulda kan inte komma precis bakom musikanterna. Mats stod framför mig med sitt väderbitna ansikte och pipan i munnen, kisade mot solen som lös honom i ögonen. Det var tur, tänkte jag, att vi inte kunde se varandra i ögonen, när Mats för bara några timmar sedan hade smällt med dörren. – Hon gillar inte musik, blir vansinnig av det. – Så får hon komma sist då, sade jag. – Går heller inte. Det kommer förnärma henne. – Men musikerna kan ju inte gå sist, då hör vi dem inte om vi går där framme. Detta var inte Mats problem. Han hade motvilligt gått med på planen efter att ha fått Huldas godkännande, men höll sig inom sitt ansvarsområde: att leda karavanen säkert till Skärsnäs. – Du får lösa det på något sätt, sade han och återvände till sitt bord med kartor, linjaler och pennor. Sedan kom Christian, Pärs vän, som hade varit soldat i livet. Han var en storväxt man, större än Pär, men bar inte skägg utan rakade sig varje morgon och kammade det medellånga halmgula håret snett över huvudet i en frisyr som säkert var populär på 1800-talet. – Vi har ett problem, sade han. När karavanen svänger in på skogens många små slingrande stigar kommer den del av karavanen som är sist höra den främsta delen genom träden, eftersom stigen svänger runt om sig själv. Då vet jag att några kommer försöka gena genom skogen. Och om alla börjar ta genvägar kors och tvärs går det inte lång tid innan hela karavanen är upplöst i små oberoende fickor och då kan vi säga ajöss till att komma till Skärsnäs i samlad trupp. Det var sannerligen ett problem jag inte hade tänkt på, och någon lösning kunde jag inte se på stående fot. – Jag förstår, sade jag och kliade mig i skägget. Du kommer med ett problem, har du också en lösning? Instinktivt, säkert en kvarleva från soldatlivet, ställde Christian sig raklång i ryggen och smällde stövlarna samman. – Självklart, ers nåd, sade han, men tyckte nog själv att honnören var överdriven för han återgick snart till en mer avslappnad ställning. Christians förslag, som jag genast adopterade och lät meddela till Mats och Hulda var följande: utmed karavanen, med ett avstånd på cirka tjugo meter, placerade vi musikerna, som därmed också fungerade som ordningsvakter (en sådan ordningsmakt fanns redan i Bockatorp, som jag hade lagt märke till den första kvällen, men ingen visste vem som gav order eller hade ansvar; några menade att det var Hulda, andra att det var Mats; några menade till och med att självaste Arne Hansson hade infiltrerat Bockatorp och låtit uppföra sin egen ordningsmakt). Medan musikanterna spelade – de kunde höra varandra på detta avstånd – höll de också öga med karavanens uppträdande och säkrade sig att ingen kom på avvägar. På ett elegant sätt fick vi därmed också löst Mats problem: Hulda skulle fortfarande bäras nästan längst fram, men musikerna skulle placeras så att ingen av dem kom närmare än tio meter. Om, mot förmodan, Hulda ändå klagade på musiken, skulle vi som gick längst fram få klara oss utan musik i och med att musikanterna gick längre bak i karavanen. – Är vi alla redo? ropade jag över folkmängden på torget när alla, eller i alla fall de flesta, små problem och missförstånd som de jag nyss beskrivit blivit lösta. – Ja! lät ett rungande rop från vålnaderna. Att min plan gillades av gemene man och kvinna kunde man inte ta miste på. Detta var säkert det mest spännande som någonsin hänt i Bockatorps historia. Inte bara skulle vålnaderna, under ett påtagligt sken av trygghet, få vistas utanför byns gränser utan att behöva frukta mastens öga – de skulle också få vara gäster i ett ståtligt bröllop mellan mig och Ida. Och sist men inte minst: de skulle alla få vara med till att rädda den stackars prästen, som i ett otal dagar och ändlösa nätter suttit ensam i Skärsnäs gamla, gamla kritvita kyrka.

På Mjönäsvägen – som ju slingrar sig som en snok genom den tjocka skogen – mellan Arkelstorp och Mjönäs far en gammal Volvo 850. I den sitter fadern och modern, sonen och dottern. Dottern är äldst, ser på sin iPad, sonen han sover sin eftermiddagslur. I framsätet föräldrarna prata, om allehanda små vardagliga ting; glömde de nu inte att stänga för kaffekokaren och lade de nu nyckeln under stenen, så grannen den lätt kan hitta – sådant pratar de om. Motorn i bilen brummar bra ty nyligen mekanikern den en extra titt gav; även hjulen rullar fint, är fyllda med luft, och dämparna är mjuka så färden blir skön. Nej, se den vackra skogen, den som far förbi, säger modern och vevar ner rutan; låter luften komma in, den som sticker i näsan; och se granarna och tallarna, bokarna och ekarna; se dimman som om skogen den andas– Och se oss, ni levande, oss vålnader på vägen, att som Volvon er far förbi, vi vinkar och ler; hela tåget minsann, hundra gastar och feer, hundra fötter och ben; se hattar och klackade skor. Ej genomskinliga! Ej att röra eller känna! Med pukor och fiol, dragspel och harpa; genom skogens dimma vi draga. Se längst fram i ledet, stolte Mats! Se på en tron, vår hövding Hulda! Se där går jag som de andra, hand i hand med min genomskinliga Ida. Vi ville inte störa, men försök att förstå: inga hästvägar till Skärsnäs köra. Därför Mats med sin karta, pipan i hand, innan avfärd sig hastigt vända: vi får ta landsvägen – ack, den nya, den slingriga – ja, längs Mjönäsvägen vi må vandra. Ja, ni ser oss, ni levande, vi gastar som är fria– Modern vänder sig mot fadern, som också har lagt märke till något besynnerligt: dimman har slutit sig om rutan, de kör genom natten, men natten är vit. Ta upp rutan, säger fadern, jag plötsligt något hörde, något otäckt i örat mitt lät. Det var som en trumpet, ett horn eller en flöjt och den sjöng något sällsamt, så nacken min rös– Det var Adrian, den vilden, som blåste till den, ty döden den hämtade oss men likväl den glömde oss, så en andra chans, nej, ett fortsatt liv vi nu njuter. Se bilen er far, förbi gastar i rad, med kärrorna till sist, och hästarna de vita som glimra– Nu fadern slår på bromsen, klarar icke mer, och bilen stannar, så att gastarna icke störas, kan gå på. Ni ser oss försvinna, hela familjen i chock, uti dimman vi åter blandas. Men Mjönäsvägen är lång, räcker till alla slags sång, och knappt har vi börjat färden. Vi svängde vänster utmed Bockatorpsvägen, sedan höger på Fältskogsvägen, rakt längs med bäcken, sedan vänster igen, vid klarningen och den gamla eken. Här Hulda höll en paus, vid eken gick ned på knä, korsade sig och sade: glöm mig ej, I stolta soldater, ty en dag jag åter bland er vara. Med hattarna i händerna och armarna längs benen, vi omkring henne stod, i medkännande vemod. Då en traktor for förbi, en gammaldags sort, så någon sig ej kunde hålla; ut på vägen sig ställde, för att hälsa och fråga, var maskinen var köpt och hur snabbt den gick. Se upp! ropade bonden för han måste ha sett han, ja, traktorn for rakt genom spöket; så att kepsen föll av, och spöket sig böjde, sade: men jävlar med vilken fart han körde– Vid en vacker glänta, där blåbärsris växte, små flickor bären satt och plocka. Min Ida, min tjej, väl en förnuftig grej, ändå sig tvungen kände, att bland barnen sig sätta, för att prata och lätta, sitt hjärta på en sten bredvid; deras lit hon vann, och uti deras spann, många saftiga blåbär lade. Ida sprang ifatt, tog min hand och sade: ja, nu utifall att, så vill jag ha sådana fina, med små hattar och skor, och hår jag kan kamma; ja, jag vill ha precis det samma… Som de levande, du menar, min älskade vålnad, du vill ha det samma som dem. Det finns inget jag kan lova, men låt oss nu fråga, när vi fram till Skärsnäs kommer; ty prästen om någon, ett svar oss kan ge, om sådant magiskt i mellanlandet kan ske– Vålnaderna de bångstyriga, både långsamma och kvicka; alla vägar i skogen de hitta. Vid en gård de sprang lös, så att månljuset frös; uti i hönshus och lada de rota. Men tur kan dumhet bota: trots att drängen sprang efter dem, med hundarna på språng, gastarna sig oskatt klara denna gång. Springande de tjuta, till flocken åter sig sluta, med andan i behåll; pulsen pumpar blodet, det som hundarna törstigt vill ha, men se detta djuren ej förstå: kött och ben är inte luft och luft inte vålnad; död inte liv och vi kan inte dö. Men nog kan vi leva! Blås och spela! Sjung och lev fan– Ack, en vansklig uppgift de ha, musikanterna som också blåsa, att medan tonen klingar av, i rymda gastars nackar flåsa. Hulda ropar från tronen, att nu får de lägga av, Mats sig i skägget klia; säger paus vi nu hålla, men Mats kan inte trolla: åt alla håll de flyr, inga medel de skyr, för att åter friheten finna. Men ack det blev för mycket, för några stycken; vid en stubbe en gast bröt ihop: lås mig in bakom bom, och gör mig helt stum; inte ett hum jag förstår, av vad jag en gång gjorde; hur jag vandrade på jorden, vad jag då kände, eller allt som sedan hände; blott en spegel jag är, en liten glasklar sjö, dit fåglarna kommer för att dö– Nej, upp med nävarna, res dig på tassarna, borsta kläderna, ty mer än detta du är! Ja, se dig omkring, se sommar, höst och vind; se vinterns iskalla täcken. Se domherren på grenen, se den huttra och rysta; blott föda den ska ha, för att alltid va’ glad. Ack, det hela vi knappast vinner, dem vi lämnat för alltid försvinner; men ställ dig upp och se: så mycket vi än hinner. Du lyser ju, du lever i princip, som vore det på riktigt; så se nu framåt och kom med: vi närmar oss Skärsnäs kyrka– Vid ett sagolikt ställe, där liten bäck rinna, Ida mig fråga om hastigt hon hinna, ta sig ett dopp för att skölja sin kropp, så att utav blomster hon dofta. Gör det, min kära, jag stannar här vid vägen, håller koll på de andra, så bort de inte vandra. Ack, nej du ska med, min underbara kära, på land som i vatten, jag vill ha dig nära. O, sommar vid bäcken just råda, Idas beniga rygg jag knåda, och hon mitt hår skönt vaskar, medan skräddare över ytan plaskar–

Sannerligen, vissa dagar är som flytande guld, av Herren tänkta att endast njutas, varemot den mänskliga själen inte är av metall och oftast missförstår himlens intentioner. Således kan en solskensdag förvandlas till åskväder och regn i sinnet, blott för att Kalle tyckte solen lös för starkt i hans morgontrötta ögon. Medan himlen hade sett framför sig Kalle i glada språng ned till bäcken för att fiska, stannar stackaren istället inne och surar med en bok om häxkonster. Omvänt kan människor vara lyckliga i ösregn och trots allehanda motgångar, och frågan är hur dessa visa själar uppnår sådan motståndskraft. Som ung såg jag med grus i ögat på när klasskamraterna ställde sig framför klassen för att presentera sina projekt. När det blev min tur fick jag en gurka i halsen och var tvungen att avbryta. Som vuxen lyssnade jag med halvt öra på kollegornas uppräknande av nattens inlagda patienter, men när det blev min tur tystnade skriken inombords och ut kom pinsamma viskningar. Omvänt kunde jag med mitt punkband stå på scen och ropa obsceniteter utan så mycket som en svettdroppe på pannan. Det stod således tidigt klart för mig att människan i sociala sammanhäng träder in i roller som övats där inne framför själens spegel. Det kluriga leendet, de snabba rörelserna med händerna, sättet att gå i korridoren så att folk vänder sig om och gapar – allt studerat rollspel och påtagna masker (utan negativ klang). Den riktiga ytan, den under alla dessa kläder, ser vi nästan aldrig; den kan vara naken och ful, förolämpande i sin direkthet, illaluktande och smutsig, men också vacker såsom endast människor kan vara. För stackare såsom jag själv, som av någon anledning antingen föraktar eller inte maktar livets teaterscen, kan samvaron med andra medlemmar ur flocken därför ibland – men inte alltid – bli vansklig. Människan trivs bäst bland de sina, där hemma framför brasan, i egen trädgård där fågelsången känns igen. Här tar vi av oss ytterkläderna och maskerna, här slår vi oss ner i länstolen och lättar på hjärtat, berättar om de akter vi deltagit i och de scener som utspelats omkring oss. Föreställ dig bara, föreställ dig, sådan en svart korp, alldeles naken utåttill, som inte förmår att hålla igen, som måste ta det svåra valet att antingen släppa taget eller krackelera; föreställ dig att en sådan vingklippt stackare ska ordna och husera i världen. Det första fågeln kacklar om är att alla ska vara lika: ta av er maskerna, var er själva, vi behöver inget skådespeleri! Detta låter kanhända som en autists uppmaning, som orden från en som inte alls förstår människor. Men det är inte skrivet i stjärnorna, inte alls säkerligen himlens plan, att så som vi normalt beter oss är så som var tänkt från början. Vem sydde dräkterna?! skriar fågeln med väsande röst utan att få ett svar, för vem kan svara på det, varför vi beter oss som vi gör när vi är tillsammans? Situationen eskalerar, ingen förstår den andre och mitt i allt står fågeln med sina svarta vingar utan att kunna lyfta, bunden till uppgiften att råda bot på människorna. Ända tills någon försiktigt går upp och klappar den på huvudet, säger: du ska inte vara rädd, du är ju precis som oss andra. Fågeln tror först inte på orden men när folket nickar och kommer närmare släpper den de uppsträckta vingarna, låter dem falla till jorden, tar ett djupt andetag, känner kroppens beredskap dras tillbaka. Det är kanske sant, tänker den, att vi alla är lika, att trots att vi bär masker och dräkter är vi identiska inunder. Detta löser situationen, men det som egentligen hände var att fågeln kände trygghet i flocken. Det var med andra ord inte för att fågeln förstod att alla är lika som den kunde koppla av och inse att problemet inte existerade, men för att den kände tillhörighet. Inte intellektuellt men emotionellt lärde den sig att älska sig själv. I verkligheten – för människor av kött och blod som vaknat på fel sida av livets kudde till en regnig höstdag som aldrig verkar ta slut – handlar det om tur, slump och öde huruvida de någonsin får höra och kan förstå orden: du är bra som du är. Herren uppe i himlen råder och bestämmer, utdelar instrument och solskensdagar, men människorna på jorden är ju som de är: blinda och döva, bångstyriga och klantiga. Inte kunde Kalle veta, att hade han bara gått ner till bäcken för att fiska, när nu Herren hade ordnat med vädret, ja, då hade han mött Kasper, som förvisso stank ur munnen och bar lappade kläder, men som ändå var förutsagd att taga Kalles hjärta, som varit så ensamt så länge, med storm och bliva hans bästa vän.

Jessica stod framför mig med tårfyllda, skräckslagna ögon. Nerifrån jorden där jag satt, med ryggen mot en gammal gravsten, vägrade jag att se på henne: skammens sten var för tung att bära. Borta vid kyrkan, Skärsnäs enkla, kritvita kyrka från 900-talet, bara ett par hundra meter ifrån oss, stod borden färdigdukade med vitröda dukar, krusen fyllda med glittrande iskall öl. Gästerna, alltså alla Bockatorps vålnader, både satt och drack och gick oroligt omkring. Några hade gått in i kyrkan och ställt sig i en lång kö som gick mellan bänkarna för att – medan de väntade på själva bröllopet – tala kort med prästen. Solen sken vackert mitt på dagen, molnen höll sig till sidan och hotade inte med regn. – Men du kan väl bara säga varför? sade Jessica igen, men jag kunde inte säga varför, varför jag plötsligt hade drabbats av panik och valt att avbryta mitt bröllop med Ida. Själva den timslånga turen hit hade varit praktfull och händelserik, vi hade anlänt hungriga men vid gott humör. Trots att flera vålnader under färden irrade sig vilse i skogen lyckades samtliga Bockatorps invånare, tack vare hjältemodiga insatser från de musikaliska ordningsvakterna, ta sig fram till Skärsnäs. Ida hade sprungit iväg för att göra sig klar och hennes vänner hade sprungit efter. Pär och Christian, tillsammans med flera andra, hade börjat sätta upp borden och hänga upp lanternorna. Mats hade satt sig vid ett träd för att vila, Hulda hade gått en promenad. Alla hade de sagt att ”de kommer snart” och ”nu närmar det sig, vi ska bara göra klart”, men på något sätt hade de glömt mig. Alla hade de gått iväg till sitt, för att ordna och förbereda, och i bara farten hade de glömt en av bröllopets två viktigaste huvudpersoner. Något svart hade kommit över mig, som stod jag plötsligt ensam på ett fält under en mörk himmel. Något svart, tung som en gam, stinkande som ett kadaver, hade landat på min axel. Vem var Ida, egentligen? Vem var Pär, vem var Mats, vem var Hulda och alla de andra? Vad gjorde jag här, i jävla Skärsnäs, framför en gammal kyrka? Hur hade allt detta egentligen gått till? Varför satt jag inte i min länstol där hemma, varför låg jag inte och läste godnatthistorier för min dotter? Det var som om blixten träffade mitt i prick, rakt in i mitt medvetande – som fram tills nu på något sätt hade varit sovande – och gjorde mig klarvaken: var i hela jävla världen var jag någonstans? En känsla av komplott följde, som om vålnaderna konspirerade mot mig, som om hela denna värld, hela detta mellanland, fanns till endast för att på något sätt fånga eller skada mig. Känslan var ny för mig, men jag kände igen den direkt: derealisation, ett symtom på schizofreni. Hela världen känns overklig, alla invånare är skådespelare eller marionettdockor i en stor sammansvärjning. Jag försökte inte ens knipa mig i armen, som jag gjort tidigare när vålnadernas värld plötsligt känts alltför verklig (eller overklig, beroende på hur man ser det), nej, för känslan ersattes snart av en annan: vrede. Röd, rasande, otyglad vrede. Och den riktades inte mot Pär eller Hulda eller någon annan slumpmässig vålnad som stod i närheten, inte ens mot ett icke-levande föremål som en sten eller ett träd; den riktades mot den jag älskade allra mest. I sanningens namn riktades också en del ilska mot min far, som också var en del av konspirationen, men han var så klart inte närvarande vid mitt bröllop (ingen visste var han höll hus). Rosenrasande, röd i huvudet, med ilskna steg, utan att tänka, rusade jag in i kyrkan och sökte i alla rum för att hitta Ida. Hans, prästen, som jag inte hunnit hälsa på än, såg först på mig med glädje i ögonen men detta uttryck ersattes snabbt av rädsla då han såg vilket humör jag var på. – Flytta dig! ropade jag och prästen flyttade sig så jag kom in i rummen bakom altaret. Men Ida var inte där. Jag rusade ut ur kyrkan igen. Några av vålnaderna lade nu märke till att allt inte stod rätt till och makade på sig med skräckslagna rörelser, liksom för att ge plats åt min vrede. Till slut hittade jag Ida, hon satt på en stol, klädd i en vacker vit brudklänning, i ett tält bakom kyrkan. Omkring henne stod hennes vänner, bland annat Jessica. Först log Ida då hon såg mig men hon verkade också överraskad: vad gjorde jag här? Brudgummen fick ju inte se bruden innan bröllopet börjat. Hennes vänner spände ögonen i mig, anade ugglor i mossen, men jag ignorerade dem. – Ida, sade jag, andfådd och med gråten i halsen, för jag visste att det jag nu gjorde var både ett oförlåtligt svek och fullständigt oacceptabelt på alla plan. Idas blick förvandlades till oro, och aldrig glömmer jag hennes reaktion, hennes ögon som plötsligt blev så ledsna då jag skrek: – Jag avlyser bröllopet! Jag ska resa hem! Idag! Nu! Till verkligheten! – Men vänta, min kära…, började Ida men jag hade redan rusat ut ur tältet.

I ungefär en timme, medan jag med tilltagande ånger såg den fruktansvärda nyheten spridas bland bröllopsgästerna, sprang jag runt i skogen utanför kyrkan som en slags vettlös vilde. Jag sprang från tältet och tappade tofflorna, slet av mig den dumma bondskjortan och ville även slita av mig byxorna men insåg att jag då hade varit naken. Från den ena sidan av skogen såg jag Hulda och Mats samtala allvarligt samtidigt som de skakade på huvudet och såg besvikna ut. Från den andra sidan så jag Ida med floder av tårar bland sina vänner som försökte trösta henne utan framgång. Jag satt i ett träd, en gammal krokig ek som växte som en djungel, där man kunde sitta överst på kronan och gömma sig under grenarna, när jag långsamt började förstå att ett ångestanfall hade kommit över mig. – Jag är redan en fånge i deras dumma värld, sade jag högt till mig själv. Vare sig jag vill det eller inte är jag fast här. Jag skrattade. – Din dummer. Världens snyggaste och mest underbara tjej vill gifta sig med dig, allt är klart, alla väntar, och du, din hopplösa idiot, ska så klart förstöra alltihop. Men skrattet var inte av glädje och hastigt ångrade jag det. Trots att ångesten långsamt började släppa sitt tag var situationen lika allvarlig, ja, kanske var allt verkligen förlorat. Kanske var mitt svek mot Ida oförlåtligt. Men att springa tillbaka och säga att jag ångrade det jag sagt var inte en möjlighet, och jag vet egentligen inte varför, varför jag inte bara sprang tillbaka till henne, gick ner på knä och bad om ursäkt. Så gör man inte, helt enkelt, antar jag att något sade inom mig. Människor, döda, levande eller någonstans däremellan, är inte saker man bara lyfter upp och sparkar iväg för att sedan hämta igen. Från trädet såg jag kyrkan och kyrkogården i sin helhet. Där nere pinnade Lina omkring, hade bråttom: vålnaderna drack från ölen som ideligen hälldes upp i krusen, blev mer och mer berusade. Några hade redan fallit omkull och somnat, antingen där de hade stått eller under den vackra rosenhäck som omgärdade kyrkan och uteslöt kyrkogården. Som jag kände dessa fyllbultar skulle det snart vara för sent: skulle vårt bröllop stå idag, och det skulle det efter allt vi varit igenom, var jag tvungen att handla nu, direkt. Utan någon egentlig plan klättrade jag därför ner från eken och närmade mig kyrkogården. Att jag endast hade byxor på mig och sålunda var både barfota och barbröstad hade jag helt glömt och lade inte märke till. Vid kyrkogårdens grind stannade jag och tog ett djupt andetag. Vålnaderna hade inte sett mig än. – Nu tar du den fina dräkten på, sade jag till mig själv, dräkten som visar ditt vackra, ömtåliga hjärta och dina ädla men lättkrossade känslor. Utan att göra mig till, alltså fortfarande naken (lika mycket psykiskt som fysiskt) och ärlig i mina intentioner – att be om förlåtelse för mitt agerande och be Ida om en andra chans – nådde jag inte längre än till den närmsta gravsten innan uppgiften tedde mig för stor och ouppnåelig. Ida var bättre än jag. Att hon ens såg åt mitt håll var oförståeligt, att hon älskade mig bara en ond illusion, en vanföreställning. Det fanns inget Ida kunde göra för att övertyga mig att så inte var fallet, tänkte jag, och föll ihop, slog mig faktiskt lite på armbågen, blev liggande på gravplatsen som om jag bara väntade på att någon skulle hälla jord över mig.

Min far måste haft en trevlig dag med Arne Hansson uppe på Udden för trots att jag blev liggande länge fortsatte solen att lysa från himlen. Än avlägset, än nära, hörde jag vålnadernas röster, hur de drack och skålade med krusen, hur några klagade sig över hur lång tid det gick, hur andra undrade var hjälten höll hus. Snart hörde jag ett par klackskor närma sig, först över gruset som låg runt kyrkan, sedan över stenplattorna på kyrkogården. Sedan hördes de inte, gick kanske på gräset runt gravarna. Plötsligt hörde jag en röst. Det tog ett tag innan jag insåg att den tillhörde Jessica. – Jaså, där är du, sade hon och lät nästan glad, som om hon i timvis hade letat efter sin väns bortrymde kanin och äntligen funnit den under en buske. – Ja, här är jag, sade jag uppgivet och försökte sätta mig upp men kunde inte helt, blev istället liggande med huvudet mot gravstenen i en obekväm ställning, såsom kaniner ibland kan landa i märkliga positioner. Jessica satte sig bredvid mig så att vi delade gravstenen som ett slags rygg- och nackstöd. Jessica läste: – Johan Jönsson. 1741-1765. Saknad i evinnerlig tid på jorden, mottagen hos Jesus i himmelen. Vilken underlig sak att göra, tänkte jag, och satte mig upp. Jessica hade lättat stämningen, hade brutit isen, den som hade frusit mig fast. Försiktigt, skyggt, såg jag på henne, såg in i hennes mörkbruna ögon som mot min förmodan lyste av empati och vänlighet. Kanske var inte allt förlorat, trots allt. – Ja, han blev inte gammal, sade jag. Men som om tiden för struntsnack var förbi ändrade Jessica plötsligt tonen helt, ställde sig framför mig och sade: – Jag ska inte blanda mig i varför Ida har valt att älska dig och sagt ja till att bli din hustru. Men en sak ska jag blanda mig i… Hon såg både rädd och arg ut, som hade hon framför sig inte en stackars, vilsen man utan ett odjur med sylvassa tänder och blod runt munnen. – Och det är Idas välbefinnande! Det är ju självklart, tänkte jag. Idas välbefinnande tänker jag också alltid på, det ville jag svara. Men Jessica fortsatte: – Vet du hur ledsen du har gjort henne? Vet du det? Hon krävde ett svar. – Nej, men jag kan föreställa mig. Det var verkligen dumt– – Dumt? Det var urbota dumt, helt idiotiskt, rent ut sagt ondskefullt! Jessica började gråta, tog sig för ansiktet, kunde knappt fortsätta, vreden blandades med förtvivlan. – Men du kan väl bara säga varför? fick hon fram. Men jag kunde inte svara, hade inget bra svar, skammens sten var för tung att bära, kunde inte ens se på henne. Jessica tappade kontrollen. – Varför? skrek hon så att det hördes över hela Skärsnäs. Varfö-ö-ö-r?! Det var omöjligt att säga vad Jessica egentligen ville med sina ord, om hon sökte ett svar på sin fråga eller om frågan var retorisk, men hennes skärrande rop fick mig att resa på mig. Som om Idas känslor manifesterades i Jessicas. Som om det var Ida som krossad och gråtande stod framför mig. Jag visste det redan, men nu såg och förstod jag vad jag hade gjort. – Vart ska du ta vägen? ropade Jessica efter mig. – Till Ida, så klart! svarade jag över ryggen. Till min älskade Ida!

”– Tager du denna Ida…”

För är det inte så – över den bredaste kam – att alla män, innerst inne, fortfarande är små ansvarslösa pojkar som inte lärt sig att veta hut – bara vill och kan jaga – och är det inte också så att alla kvinnor vet just detta, att kvinnan är den enda som på ett naturligt sätt – av naturen givet – kan taga ansvar för och uppfostra ett barn – som livet trots allt handlar om – att när mannen försöker är det antingen av nöd eller lust? Ida verkade veta det, att jag var som alla andra män: felbar och mänsklig. Och hur som helst, har inte alla människor rätt till att göra fel – helt fel, och skada och såra – om inte två, så i alla fall en gång, bara man lär sig och bara man inte sparkar, slår eller dödar? Med tårar inte helt uppslukade av bitterhet men litet glänsande av hopp störtade jag barbröstad genom vålnaderna, några fulla som bikupor hängandes på stolarna och i buskarna, förbi Mats och Hulda som pekade överraskat och följde mig med blicken, till tältet på andra sidan kyrkan där Ida fortfarande satt med vännerna omkring sig. Utan ett ord, med endast mitt flåsande som uttryck för all den ånger jag bar på, såg vi allvarligt på varandra. Vännerna avlägsnade sig så att vi kunde vara ensamma. Så lyfte Ida hastigt sin hand och torkade en tår och hon gjorde det på ett sätt så att jag genast förstod: torkade den, kastade den med handen i jorden, sade utan ord: väck med den tåren, och den och den – de är glömda, du är förlåten, din dumskalle. Hon gjorde det inte demonstrativt, det var bara den hon var: jävlar anamma, inte slösa tid på dumheter. – Ida…, började jag, men det fanns inga ord som kunde ge uttryck åt mina känslor för henne, som endast blivit starkare av den kris jag egenhändigt skapat. – Jag stod en gång vid altaret, sade Ida, med en man som senare skulle visa sig vara en tölp. Jag gjorde det samma som du, jag sprang iväg, i brudklänning och det hela, för jag förstod plötsligt att han inte var den rätta. Fråga mig inte hur, men jag följde mitt hjärta–
– Det gjorde jag också, Ida– – Och det gjorde du också när du kom tillbaka till mig. – När jag kom tillbaka till dig. Vi talade i munnen på varandra. Egentligen var vi inte vuxna nog för att uppföra oss riktigt i situationen. Det var som om den energi krisen uppbundit nu förlöstes i svallvågor som med den starkaste kraft drog våra kroppar mot varandra. – Kyss mig, sade Ida, med munnen så nära att våra läppar snuddade. – Nej, du får kyssa mig, retades jag. Vi kysstes, hennes läppar var salta, vi förenades igen, åter vi två, som om ingenting hade hänt, som skulle just denna kyss vara den vi mindes för alltid, när vi var gamla och… – Är ni klara snart? avbröt plötsligt Jessica som stod bakom oss med armarna i kors, som om allt bara varit ett skämt för att få henne att springa runt och leta. I händerna bar hon min skjorta och mina tofflor som hon måste ha hittat någonstans i skogen. – Ja, nu får ni allt snabba på och kyssa färdigt, fnittrade en av Idas vänner som också kommit in i tältet. – Prästen väntar, sade en annan. – Kom nu! På ett slags bakvänt, otraditionellt sätt började vi således att gå, brudgummen och bruden hand i hand, med Idas vänner på tåg, gråtandes av lycka över denna skönhet, att vi var gifta innan prästen vigt oss, att vi avgivit ett löfte innan vi ens gått in i kyrkan. Även vålnaderna blev roade när de såg oss komma runt hörnet. De som hade somnat av ölen vaknade av hurraropen och kliade sig ögonen, kunde knappt tro vad de såg. Hulda bara log, Mats tände pipan och rynkade på ögonbrynen. Pär, som skulle vara bestman, sprang ifatt och slog mig i ryggen och log ett riktigt grabbflin, som sade han: det gjorde du bra, din jäkel, ha-ha, vilken föreställning, tur att det ordnade sig. Solen lös som den aldrig gjort förr och den blå himlen bredde ut sig så långt ögat kunde nå som ville den krama och omsluta oss i denna vackra stund. Vålnaderna ställde sig på två rader framför ingången och höll upp sina händer som för att göra ett valv under vilket jag och Ida och hela vårt släptåg äntrade kyrkan. Vid altaret stod Hans, prästen, och även han log, men försiktigt och förtroligt, hade efterhand hört vad det handlade om och att krisen var löst. Kyrkans port smällde med ett förfärligt brak, som om vinden hade slått igen den, och allt blev tyst. Vi såg inte på varandra, jag och Ida, var liksom uppslukade och koncentrerade på vad prästen nu skulle säga. Men även Hans verkade tagen av allvaret, visste tydligen först inte hur han skulle börja. ”Tager du denna, tager du denna” tycktes han ideligen säga med sina läppar. Men till slut kom det, och världen, mellanlandet, mitt liv och Idas, och hela Skärsnäs och Bockatorp förvandlades i ett, från att ha varit ett mellanland, ett mellanliv, där bra och dåligt levde sida vid sida, till att vara ett sant paradis, såsom säkert Herren vill ha det, där även de mest hemliga drömmar – med lite blod, svett och tårar – kunde bli till verklighet.

Så snart vi sprungit ut ur kyrkan under ett regn av ris drog spelmännen igång på scenen. Lina, som ansvarade för catering-delen av bröllopet och tillika var huvudkypare och -servitör bjöd gästerna till bords. Snart var festen igång.

Hans, prästen, var så klart utmattad. Inte bara hade han just genomfört sin första vigning inför en proppfull kyrka, han hade också i den långa, utdragna tid som gick innan bröllopet började tagit emot vålnaderna, en efter en, och svarat på deras många frågor. Vålnad: Vart kommer vi när masten tar oss? Hans: Masten? Vålnad: Ja, den som fångar och bortför oss. Hans: Det får jag undersöka. Jag återkommer. Vålnad: Kommer Jesus komma till Bockatorp en dag för att rädda oss? Hans: Det är inte säkert men det är en möjlighet. Ge inte upp hoppet. Vålnad: Kan jag vandra in till Kristianstad för att tala med prästen där? Hans: Det vet jag inte, vet inte hur man hittar till Kristianstad. Vålnad: Var är vi någonstans, vet prästen det? Hans: Nej, jag vet inte var vi är, men Herren vakar över oss. Vålnad: Om jag syndade i livet, är mina synder förlåtna nu? Hans: I Herren Jesus Kristus namn förlåter jag dig härmed för dina synder. Vålnad: Om jag dör här i Bockatorp eller Skärsnäs, vart kommer jag då? Hans: Då kommer du säkerligen till himlen.

Ja, som framgår av dessa frågor och svar var det inte mycket prästen kunde svara på med säkerhet. Taget i betraktning att vålnaderna var så många var Hans tvungen att endast kort svara på deras frågor. Att ingjuta hopp var hans första prioritet och ju fler frågor han svarade på ju kortare, för att inte säga barskare, blev hans svar. Till sist blev han utmattad, så att när jag och Ida väl stod framför honom för att bli vigda kunde han knappt stå upp längre. När festen gick igång var Hans därför inte med oss, utan drog sig tillbaka till kammarna bakom altaret, där en simpel träbänk fick tjäna som säng. Snart sov han under högljudda snarkningar. Vi åt gott: stekt sill, potatismos, rårörda lingon, spettkaka och jordgubbstårta till dessert, snaps och öl att dricka. Snapsen fjärmade helt alla hämningar och innan länge slog jag med skeden på snapsglaset och ställde mig upp. Vålnaderna tystnade, även de som satt längst bort vid det långa, långa bordet. Jag hade inte planerat vad jag skulle säga och orden kom i en strid ström. Jag tror att jag ville säga något om hopp, att överkomma svårigheter och att allt nog skulle blir bra. – Kära vålnader, för att inte säga älskade vålnader. Jag tycker om er så mycket allihopa. De klappade och vrålade, bankade i bordet och skålade, vid dessa enkla ord. – Dagar som dessa, fortsatte jag, ska man alltid minnas. På marken arbetar vi hårt, sliter med våra trötta muskler och torkar svetten från pannan medan solen hela tiden bränner våra ömma ryggar. – Det gäller även för krattare! ropade någon, och jag skrattade, för det var ju sant. – Ja, även jag sliter med min kratta, det ska ni veta. Ämnet förde mig in på nästa sak jag ville säga: – Som ni alla vet är vår tid här i Bockatorp och nu i Skärsnäs inte evig. Vi är här nu men en dag kommer vi vara borta. Inte för att vi har dött, nej tvärtemot, för att vi åter kommer att börja leva som vanliga människor. Meningen med dessa ord förstod jag inte helt själv, och heller inte vålnaderna, och det var nog snapsen som talade. Men det lät bra, även om orden tycktes avslöja något sorgligt. Det är ju alltid ledsamt att konstatera att något inte varar för evigt. Samtidigt talade jag om hopp. – Förra veckan, som ni alla vet, var jag och Jasmin– Klappsalvor bröt ut. Någon ropade: – Var har vi henne, den lilla hjälten? Jo, Jasmin var också med, satt bredvid Kerstin, som av Hulda hade fått den hemliga uppgiften att hålla koll på henne. – Äh, håll käften era jävla supare! ropade Jasmin, men så klart med glimten i ögonen. Klappsalvorna avlöstes av skrattsalvor. – Skål! ropade någon och alla skålade. Snapsen var smaksatt med enbär och brände underbart i halsen. Den smakade så gott att man alltid ville ha en till. Ida drack också, och innan jag hade rest mig för att tala, hade vi haft en märklig diskussion om något jag redan hade glömt. Hon hade lutat sig mot mig och knipit mig på låret, viskat något och skrattat länge som om jag redan hade svarat på det hon sagt. – Hur som helst, fortsatte jag men kunde knappt minnas vad jag talade om. Just det ja, förra veckan besökte vi, ja ni vet vem… – Den jävla Arne Hansson! ropade då Jasmin och kastade sitt snapsglas i gruset så att det splittrades i tusen skärvor. – Just det, Arny, låt oss kalla honom det. Låt oss bara konstatera en sak: att spela tennis kunde han inte. Kraftiga skrattsalvor följde, som om jag var en komiker som just hade utfärdat den största tänkbara förolämpning mot den gamla kommunpolitikern tillika generalen. – Och nu skakar han av rädsla så att han knappt kan gå! ropade någon och ställde sig upp. – Och han kan inte sova för han är så rädd! ropade en annan och gjorde som Jasmin, kastade snapsglaset i gruset. – Och äta kan han inte heller, för maten smakar inget, så rädd är han! Det var som om vi redan hade besegrat tyrannen, som om vi redan var fria och när som helst, alltså så snart festen var slut, kunde resa oss och gå hem, återvända till var vi egentligen kom från. Men Hulda var den kloka och visste att kampen knappt hade börjat, att vårt första besök på Udden bara var förrätten och att masten fortfarande stod där i skogen, långt bort från Skärsnäs, med sitt röda öga som ideligen sökte efter ensamma, rädda vålnader att förtära och bortföra. När Hulda oväntat reste sig upp tystnade genast skratten och ropen. De vålnader som ställt sig satte sig snabbt igen och försökte likna oskyldiga, respektabla vuxna människor, trots att de just skrikit och kastat med snapsglas. Hulda levde alltid på en annan våglängd, talade alltid ett annat språk, kom alltid från en annan tid och skiljde sig alltid ut. Det var bland annat denna skillnad som utgöt respekt, bortsett från, så klart, att hennes ögon var svarta som djupa brunnar och hennes kropp flera sekler äldre än alla andras. – Arne Hansson, heter han, började Hulda. Glöm inte det. Han må vara barnslig men han är inte rädd. Just nu spelar han säkert tennis, övar sig för att bli bättre, ifall han åter skulle behöva slåss med våra hjältar. Vi är inte fria än, än är vi i mastens grepp. Jag säger det bara: glöm det inte. Med hennes ord dog stämningen fullständigt och detta märkte Hulda och nog kände hon det på samvetet, för innan hon satte sig ned bredvid Mats, tillade hon, med skärrande röst, i ett halvt misslyckat försök på att återuppliva det goda humöret: – Skå-å-å-å-ål!!! – Skål! ropade jag, och med mig alla vålnaderna. Hulda drack inte, men vände sig mot Mats och bad om en snaps som hon resten av kvällen smuttade försiktigt på. Men mitt tal hade hon avslutat. Trots att jag sökte efter något förnuftigt och hoppingivande att säga uteblev orden och jag satte mig också ned. I ett par minuter fokuserade vi på att äta, jag, Ida och alla de hundratals vålnaderna. Men musikanterna, som ju på något sätt var ansvariga för den goda stämningen, och både kunde höja och sänka humöret utefter vilken musik de spelade, lät inte sorgmodet råda länge. De räknade in, och drog igång en sång, och när jag hörde vilken sång det var, släppte jag gaffeln – eller snarare, den föll ur min hand – och rusade upp på scenen. De hade så klart ingen mikrofon, så jag fick skråla högt över instrumenten, över nyckelharpan, fiolen, dragspelet, trumpeten och gitarren.

”Du ska inte tro det blir sommar, Ifall inte nån sätter fart På sommarn och gör lite somrigt, Då kommer blommorna snart. Jag gör så att blommorna blommar, Jag gör hela kohagen grön, Och nu så har sommaren kommit, För jag har just tagit bort snön.”

– Den är till dig Ida! ropade jag mellan versen, medan bandet spelade en instrumental runda. Idas sommarvisa! Astrid Lindgren skrev den!

”Jag gör mycket vatten i bäcken, Så där så det hoppar och far. Jag gör fullt med svalor som flyger Och myggor som svalorna tar. Jag gör löven nya på träden Och små fågelbon här och där. Jag gör himlen vacker om kvällen, För jag gör den alldeles skär.”

På gräset framför scenen lös solen från sin vackra himmel och vinden blåste lätt så att bladen svajade och försiktigt bjöd upp till dans. Snart gjorde vålnaderna mig sällskap och innan länge var dansgolvet fyllt. Som var min far faktiskt närvarande, eller såg med från någonstans och ville ge en bröllopsgåva, föll solen en smula och gled in bakom några moln så att himlen blev alldeles så vacker som sången beskrev, alldeles ljusröd och skär. Vålnaderna kunde så klart inte texten, men melodin lärde de sig snabbt. Medan jag sjöng sista versen hummade de med, och dansade i par i en slags stilla, intim vals. Deras lyckliga ansikten for förbi mig som jag sjöng:

”Och smultron det gör jag åt barna, För det tycker jag dom kan få, Och andra små roliga saker Som passar när barnen är små. Och jag gör så roliga ställen, Där barnen kan springa omkring, Då blir barna fulla med sommar Och bena blir fulla med spring.”

Och Ida då? Hon satt på sin stol och såg på mig med förälskade ögon. På sitt vackra, vackra, lena, mjuka ansikte hade hon ett leende som hon inte kunde eller ville släppa, för när jag efter sången rusade ner från scenen för att kasta mig i hennes armar och kyssa hennes läppar, fick jag pressa mitt ansikte mot hennes för att framtvinga en kyss, som trots all min passion ändå blev stel och torr eftersom hon inte kunde sluta le. I sin hand höll Ida sitt snapsglas men på sned så att snapsen runnit ut. – Min älskade, sade jag och tog hennes glas, ställde det på bordet och hällde upp en snaps. Skål för oss! Men Ida kunde knappt prata. – Lycklig, sade hon. – Va? Är du lycklig? – Ja, sade Ida. – Jag älskar dig, sade jag. – Jag älskar dig, sade Ida och små tårar började falla. – Nej, inte ska vi gråta! Kom! Upp och dansa! Jag tog Idas hand och ledde henne ut på dansgolvet där vi i säkert en timme svängde runt och runt, våra kroppar som törstade efter närhet, men som på grund av brudklänningar och bondkläder inte kunde komma nära nog. Dansen fick oss till att nyktra till lite och Ida sade: – Nu vill jag sitta ner lite, och ta en paus från firandet. Skulle vi inte få pratat med prästen, det hinner vi säkert precis innan det är dags för efterrätt? Idas sommarvisa, där barnen kan springa omkring. Att sången skulle få Ida på sådana tankar hade jag inte förberett mig på.

Kyrkdörren smällde så förfärligt högt igen. Trots att vi försiktigt hade tänkt gå upp till Hans för att mjukt väcka honom, vaknade han med ett ryck och satte sig upp med skräckslagna ögon. Han kom sig dock snabbt och tog tacksamt emot det glas vatten vi kom med. – Sätt er, sade Hans när vi gått ut från kammaren och in i kyrkans sal. Vi satte oss på bänken längst fram, under en stor målning av Jesus Kristus på korset och apostlarna i tårar runtom. I bakgrunden syntes ett berg och ett stort oväder tycktes vara på väg. Hans lade märkte till att jag studerade bilden, sade: – Ja, den är gammal den målningen. Jag läste häromdagen i kyrkans journal att själva målningen är nästan lika gammal som kyrkan. Jag visste inte mycket om kristendom, men nu pratade vi ju om bilden, så jag sade: – Det undrar mig alltid att apostlarna gråter. Skulle de inte vara glada över att deras frälsare har varit bland dem och nu ska återvända till himlen för att vaka över dem? Hans skrattade försiktigt, kanske för att frågan var dum eller för att han inte visste vad han skulle svara. Med skrattet blev min fråga hängande i luften utan ett svar. Ida, som satt bredvid, tänkte inte spilla någon tid. Redan innan vi gick in genom porten, medan dansen fortsatte framför scenen, hade Lina och hennes hjälpare börjat duka ut och sätta fram skedar och små tallrikar till desserten. – Hans, sade Ida, vi har egentligen kommit för att ställa en enkel fråga till dig, som ju som präst vet så mycket om den stora världen, och om Gud i himlen som vakar över oss. – Jag lyssnar, sade Hans.
Hans ögon var mörka och vänliga. Ett par tjocka ögonbryn satt ovanför dem och fungerade som riktmärken för hans humör och uppmärksamhet. Pannan rynkade sig och ögonbrynen lyftes upp i ett empatiskt ansiktsuttryck, för prästen kunde nog höra att det nu Ida skulle säga låg henne närt om hjärtat och var mycket viktigt. Samtidigt verkade han lite, bara en smula, en liten, liten aning rädd eller medtagen, skärrad och jag tänkte direkt att det var hans ringa erfarenhet och unga ålder som spelade in. Ida sade: – Vi vill helt enkelt veta om vi kan få ungar här i denna värld? Ida tog min hand och lade den i sitt knä och medan prästen tänkte och formulerade sitt svar såg vi på honom: jag med ögon som inte förväntade sig ett positivt svar, Ida med försiktig förväntan i blicken. När Hans tog god tid på sig tillade Ida: – För vi är ju inte döda… heller inte helt levande som vi brukade vara, men i alla fall inte döda. Och det finns ju inga barn här så därför ville vi fråga… – Mitt barn, sade Hans hastigt, avbröt nästan Ida, säkert utan att tänka på ironin i hans tilltal, som säkert sades av rena vanan. Jag kan inte se varför ni inte skulle kunna få barn i denna värld, men å andra sidan har jag inte kunnat hitta något, inte något som helst, i varken det Nya eller Gamla Testamentet – eller i de dammiga skrifter som Skärsnäs präster efterlämnat i källaren – som beskriver den värld vi alla, av någon anledning, hamnat i. Hans svar gjorde mig nästan rasande (säkert för att jag fortfarande var berusad), men samtidigt förstod jag hans val av ord: han visste ingenting och valde att ge oss hopp istället för att pricka hål på våra drömmar. Det slog mig då plötsligt att Hans inte visste mer om mellanlandet än vilken annan vålnad som helst, att jag faktiskt visste mer. Att mellanlandet var ett hemligt projekt under ledning av militären hade Hans tydligen inte en aning om, lika lite som han visste vad en dator eller en telemast var för något. Prästen baserade helt enkelt sitt svar på den känsla av hopp och kärlek som han vanligtvis tänkte och talade med: att så länge man tillbeder och lyder Gud, och tror på Jesus Kristus, ska kärleken råda och allt bli bra. Men för Ida, min älskade Ida, var svaret det bäst tänkbara, eller i alla fall inte ett resolut nej. Knappt hade prästen talat färdigt innan hon reste sig från bänken, ja, nästan hoppade upp, för att med min hand fortfarande i ett hårt grepp störta ut ur kyrkan med ett lyckligt leende och strålande ögon: nu skulle vi skrida till verket, nu fanns det inget som kunde stoppa oss från att sätta barn till världen! Jag hann inte ens tacka prästen för hans tid utan revs helt enkelt med, ut igen till dansgolvet där Ida ville dansa och kyssa mig och aldrig sluta förrän Lina ställde sig på en stol och annonserade att efterrätten var serverad.

Efter spettkakan och tårtan slog musiken an en annan ton: de långsamma dansernas och tryckarnas klanger. Det var som det brukade vara: en del vålnader dansade, med den samma eller med skiftande partners, kärleken blomstrade denna kväll, medan andra höll sig till baren eller borden med sina öl, drinkar och snaps; satt där och pratade strunt eller fyllsnack utan att bråka eller slåss. Jo, en del bråk utbröt men samma musiker som varit ordningsvakter rusade då ner från scenen för att skilja bråkmakarna. Musiken blev då endast lite tunnare, lite glesare, men effekten blev desto större när plötsligt trumpeten eller dragspelet igen spelade med. Jag kunde inte förstå varifrån musikanterna fick sina sånger. Än spelade de gamla folkvisor jag aldrig hört förr, polskor och valser, än drog de gamla slagdängor. Medan ”Den första gång jag såg dig” spelades i ett långsamt och intimt tempo och vi dansade tätt i en slags regelfri vals där ingen styrde viskade Ida något i mitt öra som jag aldrig skulle glömma: – Min älskling, sade hon. Om det nu är så att vi inte kan få barn ihop så vill jag att du ska veta att jag älskar dig ändå. Hon nynnade lite på melodin. – Men om vi kan, och det blir en dotter, så vill jag att hon ska heta Astrid. Blir det en son får du bestämma hans namn. Jag ryckte till, snubblade lite på foten utan att Ida märkte det, för Astrid var ju min dotters namn! Men ölen och snapsen, för att inte säga kärlekens underbara rus, hade domnat mina tankar och den kavalkad av oro och overklighetskänsla som säkert hade kommit om jag varit nykter uteblev. Det var väl bara en slump att Ida förslog just detta namn, som i mina öron också var ett mycket vackert namn. Hade jag inte innan vi gick in till prästen ropat från scenen att Astrid Lindgren hade skrivit den sång jag tillägnade Ida? Min dotters ansikte kom plötsligt för mina ögon och jag mindes hennes röst och tycktes höra henne kalla på mig, men Ida viskade i mitt öra: – Jag börjar bli lite trött, min älskling. Det har varit en alldeles underbar dag. Vi får inte glömma att vi också ska avsluta den på ett underbart sätt.

Med dessa ord drog vi oss tillbaka till det tält vålnaderna satt upp åt oss. Tältet låg ett gott stycke från kyrkan, i en vacker glänta i skogsbrynet, men inte allt för långt från scenen. Vid ingången hade de satt lanternor och på taket fladdrade den skånska flaggan i vinden som blåste lätt och svalkade våra heta ansikten. En flaska champagne – var i all världen de nu hade hittat den – låg på kyl i en korg utanför. Men vi gick förbi den, såg den kanske inte ens: att dricka mer behövde vi inte. Utmattade lade vi oss i den säng av halm som vålnaderna hade snickrat ihop. Det tog tid att få av brudklänningen: strumpebandshållarna hade många spännen. Jag frågade Ida om hon inte ville behålla de vita spetsstrumporna på vilket hon gick med på. Medan vi älskade trött och varligt med våra kroppar så nära de någonsin kunde komma fortsatte bröllopsfesten utanför. Vi låg på rygg och andades i unison när plötsligt ett förfärligt brak avbröt musiken och vände upp och ner på festen, för att inte säga hela världen.

För mitt på dansgolvet stod plötsligt tyrannen, självaste Arne Hansson, med armarna i sidan och ett rasande ansikte, som hade han kastats ner från molnen eller stigit upp genom jorden från helvetet. De vålnader som hade sett honom komma längs kyrkvägen hade rusat till alla sidor i panik, gömt sig bakom träd och stenar i skogen runtomkring kyrkan, för skräckslagna för att ens sticka huvudet upp för att titta. Det var faktiskt ingen som ville eller vågade ställa sig upp mot Arne Hansson, som i följeslag hade den haltande Arnold bärandes på en väska som tycktes honom alltför tung. Inte ens Hulda – om man nu hade förväntat att hon hade något farligt eller magiskt att sätta emot – syntes till, inte ens Mats som var så stolt, eller Pär eller Christian som var så starka. Plötsligt stod självaste Arne Hansson mitt på dansgolvet framför en tom scen och alla vålnader var som bortblåsta, trots att vinden endast blåste lätt och månen lös försiktigt och vackert över kyrkogården och färgade den vita kyrkan silvergrå och gav gravstenarna långa skuggor. Inifrån tältet hade vi hört ett brak, säkert dragspelet eller nyckelharpan som hastigt släppts på scenens trägolv. – Vad var det? sade Ida sömnigt. – Ingen aning, svarade jag och drog försiktigt upp tygdörrarna på tältet för att se efter. Först såg jag ingenting, endast svagt i mörkret den tomma platsen framför kyrkan med välta stolar, krus och snapsglas och scenen som var övergiven med alla instrument i en hög. Jag minns inte vad jag tänkte men det slog mig först inte att alla vålnaderna var borta, att festen hade tagit slut från den ena sekunden till den andra. Mina tankar kretsade förmodligen fortfarande omkring Idas lår i spetsstrumporna och om strumpebandshållaren och om hela hennes kropp som var så varm och mjuk. – Vad ser du? sade Ida bakom mig med en trött och våt röst som helst bara ville sova vidare. – Ingenting, svarade jag. – Gå inte ut! sade Ida, plötsligt med rädsla i rösten. Men något sådant hann jag inte överväga för snart hörde vi Arne Hanssons onda röst eka över platsen: – Var är du, din slyngel! Kom ut och visa ditt ansikte om du vågar! Jag drog hastigt för tygdörren och gömde mig i värmen.

Ida började skaka okontrollerat, var plötsligt så rädd, satt med täcket upp till halsen och hela kroppen gömd under. – Det är dig han kallar på, sade hon med skälvande stämma. – Det är inte säkert, svarade jag men insåg direkt vilket dumt svar det var, för det var ju ganska säkert att det var mig Arne Hansson ville ha. – Det kan också vara Jasmin, tillade jag, kanske bara för att säga något, för att visa Ida att tankar, och därmed någon form av plan, existerade i mitt huvud. – Kom ut nu annars sätter jag eld på kyrkan! ropade Arne Hansson. – Han menar allvar, hördes Arnold säga, som om han blott var en kommentator, men medveten om ilskan i sin herre och vad denne var kapabel till. Deras röster hade kommit närmare. Betydligt närmare. Det var svårt att säga men de verkade stå bara få meter från tältet. – De har hittat oss, viskade Ida men en röst som var så tyst att jag knappt hörde vad hon sade. – Var fan är mina kläder? sade jag, mest irriterat, och började rota runt på golvet i det mörka tältet. För är det något som kan få en människa att överkomma sin rädsla är det när någon hotar dem hon älskar. Plötsligt glömde jag allt om hur farlig Arne Hansson var – och varför var han egentligen ens farlig? Vad kunde han göra annat än att bussa masten efter en? – och så snart jag hade fått byxorna på klev jag ut ur tältet, barbröstad och barfotad. Någonstans tänkte jag att detta skulle ha en skräckingivande verkan på den gamle militären. – Här är jag! ropade jag och såg mig omkring efter tyrannen. Samtidigt som jag klev ut och sade detta gled månen in bakom molnen så att det silvergrå ljus som tidigare så vackert hade beklätt kyrkan ersattes av ett mörkblå mörker. Åska hördes och blixtar slog ned i skogen med väldiga brak. Ett riktigt sommaråskväder rådde plötsligt över och omkring oss. Regnet började falla som en tung ridå. Mina ögon lös av ilska och Arne Hansson måste ha märkt det, för han ryggade tillbaka när han såg mig. Arnold, som inte verkade lika tagen, öppnade hastigt väskan och letade fram ett paraply som han försökte ge till sin herre, som dock inte uppmärksammade detta, utan sade med en betydligt lugnare röst: – Jaså, där är du. Ville bara veta var du var. Att jag kunde ha en sådan effekt på den garvade soldaten gav mig självförtroende; jag tog mod till mig: – Stick härifrån, ditt monster! Men Arne Hansson, som kanske någonstans hade förväntat att vi skulle ha ett civiliserat, förnuftigt samtal, och som under alla omständigheter ville bli tilltalad som den ärevördige äldre man han var, reagerade direkt på min förolämpning: – Du ska inte kalla mig monster! Om det är någon som är ett monster här så är det du! Du borde inte ens vara här! Våra röster blandades med det monotont klapprande ljudet av tungt regn på kyrkans svarta koppartak. – Om det är någon som inte borde vara här så är det du! ropade jag. Arne Hansson tänkte lite, försökte väl trots allt säga något förnuftigt. Plötsligt belyste en blixt ansiktet som – otroligt nog – såg vänligt eller i alla fall sansat ut, men det var nog bara skuggan som föll från sidan.
– Ni vet det, det har jag sagt flera gånger till dina så kallade vänner här, att ni inte får ha stora sammankomster och under inga som helst omständigheter får vistas utanför de gränser jag satt upp runt Bockatorp! – Jaha! sade jag. Det var nyheter för mig! Det har jag aldrig hört! Det hade jag aldrig hört förr och att ropa detta i Arne Hanssons ansikte var tydligen det bästa jag kunde hitta på. – Min herre, om jag får…, började Arnold, men Arne Hansson avbröt honom direkt: – Du håller truten, Arnold. Nu är det honom jag pratar med, denna dråpling som tror han är en slags ledare, för Backatorp, eller vad f-a-n de nu kallar byn–
Men jag avbröt den gamle sure mannen för det handlade om att ta kommandot: – Om det är någon som är en ledare här så är det väl du! Med militären och politiken och allt fuffens du har för dig! Mina ord tycktes överraska. Ännu en blixt slog ner i skogen och nu såg han riktigt arg ut. – Vad vet du egentligen om detta? frågade Arne Hansson. Han frågade hemligt, intimt, men detta var ju omöjligt på grund av regnet som tvingade honom att ropa. Men att det var oväntat att jag visste något om Projekt Molnbas var tydligt. Han tog ett par steg närmare, kanske för att slippa ropa men säkert för att ingen annan skulle höra, ifall det nu fanns vålnader som gömde sig närheten. – Vad vet du egentligen om detta? upprepade han. Att säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt är en konst. Lyckligtvis kände jag till namnet på projektet. – Projekt Molnbas, sade jag lugnt. – Ha! skrattade Arne Hansson. Ha-ha! Ha-ha-ha-ha! Det var som om han blivit vansinnig. Än såg han på mig och än såg han omkring sig, visste inte var han skulle fästa blicken. Skrattet var kanske tänkt som ett hånfullt skratt men mest av allt lät han galen. – Masten, tillade jag, som ännu en dolk i hans tjocka mage. – Masten? Ha-ha-ha! Men plötsligt slutade gubben skratta, slutade tvärt, blev allvarlig, en slags återhållen rasande ilska, spände blicken i mig. – Du ska passa dig j-ä-v-l-i-g-t noga med var du går och snokar runt, hör du det? – Annars vad? kaxade jag. – Annars vad? Annars skickar jag masten efter dig! Arne Hansson började skratta igen, utstuderat men knappt så hotfullt som han säkert trodde. Men jag var inte rädd för honom. – Kom Arnold, nu sticker vi härifrån innan lilla vakthunden här börjar lipa. Arnold försökte hålla paraplyet över sin herre, som redan var drypande våt i sin hawaiiskjorta och sina khakiskjorts, men Arne Hansson gick med hastiga steg längs kyrkvägen. Arnold använde istället paraplyet till sig själv och började halta efter. – Om min herre kan vänta… När de hade kommit ett par hundra meter och alltså fortfarande var inom räckhåll ropade jag efter dem: – Vad händer när masten tar en? Arne Hansson hörde mig, vände sig om och log ett kryptiskt leende, eller så såg det i alla fall ut från var jag stod. – Så blir man levande! Så kan man se Bingo Lotto hemma i soffan! Det var sant: det fanns vissa likheter med Loket Olsson. Arne Hansson började skratta igen, som om hans märkliga svar roade honom gränslöst. Men som de försvann runt svängen avtog också ljudet av skrattet. Snart hördes endast regnet som tungt och våldsamt föll mot marken och åskan som morrade likt en ilsken vakthund i molnen. Var blixtarna slog ner kunde jag inte se.

Regnet föll och föll i sommarnatten, men detta hindrade inte vålnaderna från att komma fram från sina gömställen, så snart de var säkra på att faran var över, att den förskräcklige mannen hade gått tillbaka till sin hemska undervärld. Långsamt, en och en eller i grupper om två eller fler, stack de upp sina huvuden över stengärde, fallna träd och stenbumlingar bakom vilka de legat gömda. En skog har många gömställen, det stod tydligt klart, för snart kom de emot mig allihopa, alla Bockatorps hundratals invånare. Likt en hord av zombier stapplade de sig fram genom ösregnet mot mig, som vore jag ett lys de behövde för att överleva, ett lys de hade vandrat mot i veckor, månader och år. Ida nådde mig först, hon var den enda som sprang över det våta gräset och över gruset, och vårt tält låg närmare än vålnadernas gömställen. Hennes ljusa hår var redan mörkt och tungt av regn när hon kastade armarna om mig. Över spetsstrumporna hade hon tagit på en vit nattklänning som också den redan var plaskvåt och helt genomskinlig. – Min hjälte, min riddare, sade Ida om och om igen samtidigt som hon smekte mitt bara bröst och kysste mina armar och händer. Du räddade oss, det gjorde du verkligen. Även de andra vålnaderna var hänförda. En efter en kom de närmare, kunde inte komma närma nog, trängdes och knuffades för att komma så tätt på sin hjälte som möjligt. I trängseln, bland alla huvuden, armar och händer, genom ösregnet, såg jag Pär som såg på mig med ögon som lös av beundran, och Christian som knappt vågade möta min blick. Nere vid mina ben, i leran och muddret som gruset förvandlats till av alla fötter som trampade i det, kände jag plötsligt något som bet mig lätt i vaden. – Det klarade du bra, gubbjävel, skrek Jasmin under sorlet, men försvann snabbt igen bland alla fötter och skor.

Och uppe från himlen, om man hade kunnat resa upp dit och titta ner över Skärsnäs kyrka, såg man mig då: mitt i smeten som en sockerbit i ett hav av myror – vackra, modiga, stolta myror som alla villa ha en del av segerns sötma. Det var inte klart vad som skulle ske, vad denna samling av segeryra själar skulle ta hän eller vem som skulle styra flocken; om ett segertal skulle hållas eller om ordning skulle återupprättas. Det var heller inte klart vem som skulle stå för sådan en återupprättelse om den nu skulle ske. En vild hop av vålnader som alla vill älska och kyssa hjälten – vem kan styra och ställa med dem? I regnet hördes inga röster klart, ropen och tjuten blandades i ett evigt ökande crescendo som aldrig tycktes nå sin topp. Inte jag i alla fall, inte jag skulle vara den som satte punkt för och avbröt firandet, för jag njöt, för det var ju sant, det Ida hade sagt, att jag verkligen hade räddat dem denna gång. Min uppkäftighet och rappkäftighet hade satt tyrannen på plats, och min förbjuda kunskap om projektet och masten hade fått honom till att tänka om och vända tillbaka till Udden med sin stackars butler i hälarna. Men Ida, min älskade, visste alltid vad som skulle göras och vad som var på sin plats. – Upp med honom på händerna! skrek hon. Lyft upp och bär vår hjälte! Det gjorde vålnaderna. Snart surfade jag på ett hav av beniga, vita händer, på ett böljande hav som tycktes oändligt. Alla ville de ha sina händer i mig och ha mig över sig, så att än for jag mot kyrkan och såg regnet slå mot taket och strömma ner längs stuprännan, och än för jag mot kyrkvägen och såg svängen tyrannen försvunnit runt. Hade det inte blixtrat hade jag nog inte sett så mycket, men himlen spelade med på rockgitarr, dånade och sken. – Hurra för vår hjälte! ropade de om och om igen. Men himlen, som också alltid tycks veta bäst, och som styr och ställer över människans aktiviteter med sitt skiftande väder, njöt kanske av synen och tänkte att lite solsken var på sin plats, att regnet hade fallit länge nog och att åskan hade dundrat vad den skulle hela natten. De gråsvarta molnen gled till sidan och solen tittade fram precis över horisonten. Fåglarna som väntat hela natten började kvittra sina morgonsånger och likt en nyvaken duva ruskade skogen med hjälp av vinden av sig regnet. Morgonen upphettade det kyliga gräset, vattendropparna blev till ånga som steg likt dimma högre och högre mot det blå, som om någon kokade soppa på det gröna. Luften var fortfarande sval men solen formade svettdroppar på vålnadernas bleka pannor, och med denna stora förändring – en ny dag som plötsligt tagit sin början – kände vålnaderna att jag hade blivit firad länge nog. Min var satt väl med morgonkaffen. – Nu sätter vi ner honom, ropade någon. Varsamt och försiktigt blev jag nedsatt på gruset igen. Alla var plaskvåta så det droppade och det gick inte länge innan vålnaderna började ta av sig sina kläder och lägga dem i en stor hög. Från kistorna som fortfarande låg på kärrorna fann de fram nya; inte festkläderna de burit på bröllopet men deras vanliga bondkläder. Och med de vanliga gamla kläderna på igen kom det de flesta vålnader naturligt att med en ny dag framför sig återgå till manuellt arbete. En väldig aktivitet bröt ut: borden fälldes ihop, staplades på kärrorna; krusen och snapsglasen som låg spridda överallt plockades upp och lades i kistor; ris, papper och annat skräp sopades från ingången och från gruset runt kyrkan; lanternorna togs ner; tälten veks ihop; instrumenten lades ner i sina väskor. Snart kunde inte ens ett tränat öga se att ett vackert, storslaget och händelserikt bröllop tagit plats bara dagen och natten innan. Som hjälte var jag så klart exkluderad från att städa, och så var även Jasmin och självfallet även min hustru Ida. Hulda, som var så gammal, behövde heller inte hjälpa till. Dessutom, med hundratals arbetsglada vålnader kan vilket som helst arbete utföras på nästan ingen tid. Den enda som inte syntes till var prästen, som väl fortfarande låg och sov i sin kyrka. – Jaha, så är det tillbaka till gamla Bockatorp igen, sade Hulda med vänlig röst, som om vi just tillsammans hade upplevt både det ena och det andra, varit på äventyr, vilket vi ju hade. Att Hulda tilltalade mig så vänligt, som vore jag en av hennes gamla snapphanevänner, gjorde mig lite nervös. Vi – jag, Ida, Jasmin och Hulda – hade satt oss vid ett bord som inte blivit nedpackat ännu, under en vacker gammal ek som växte inte långt från kyrkan. Lina hade serverat kaffe och kanelbullar, som trots att de inte var nybakade smakade gudomligt och var mjuka som smör. Att ingen av oss hade sovit på hela natten kunde man tydligt märka, för samtalet var slött och saknade kärna. Solen som nu stod halvvägs mot middag nådde oss inte för ekens grenar och blad men ändå kisade vi med våra trötta ögon. Jasmin, som ändå inte gillade eller ens kunde småprata hade somnat vid ekens stam. Ida smaskade på bullarna och tycktes vara i sin egen värld. – Ja, svarade jag utan att veta vad mer jag skulle säga. Då såg jag ett par starka vålnader bära varsitt bord med utsträckta armar över huvudet och kom plötsligt i tanke om vad jag hade utlovat igår, då hela byn for mot Skärsnäs. – Så ska vi börja bygga vägen, sade jag. Hulda smäckte med läpparna. – Ja, det är viktigt, sade hon. Jag tänker mig att Kjell blir ansvarig för det. Han var nämligen byggnadsingenjör när han levde. Hulda skrattade, jag vet inte åt vad, men så sade hon: – Det ordet trodde du inte att jag kunde, va, unge man? Byggnadsingenjör. Samtalets konventioner föreslår att när någon ställer en fråga på det sättet vänder man huvudet mot personen för att med blicken visa att man är med. Det gjorde jag instinktivt men lika hastigt var jag tvungen att se bort på grund av Huldas svarta ögon. Att jag satt och samtalade med ett fyra hundra år gammalt spöke blev plötsligt alltför verkligt. Jag skrattade nervöst, ville ju helst av allt vara artig nu när Hulda visade upp sin mjuka sida. – Nej… eller jo! Eller vad säger du, Ida? sade jag klumpigt samtidigt som jag lassade ansvaret över på min hustru. Men Ida satt i sina egna tankar med bullarna – den ena efter den andra for in i hennes mun medan hon slött betraktade vålnaderna som städade och packade – och hörde nog inte ens att jag sade hennes namn.
Men Hulda hade tydligen mer på agendan. – Du vet jag kan många saker, sade hon, viskade nästan lite hemligt, som om de andra två inte fick höra, vilket de ju inte gjorde. – Du får komma och besöka mig en dag så ska jag visa dig.

Bortsett från amygdala är det de tankar som redan finns i huvudet (tankar om Ida, om vår natt, om vårt bröllop och vår framtid) som färgar alla nya tankar och intryck och detta faktum bidrog till att jag nog fullständigt misstolkade Huldas invitation som något den inte alls var. Men även gamla människor har lustar och drifter. Å andra sidan var det helt omöjligt… Men jag räddades av Mats som plötsligt stod framför oss och sade: – Allt är packat och klart. Vi är redo att påbörja hemfärden. Hulda, som inte alls hade tagit del av mina konfliktfyllda tankar, och som inte var ställd av det hon just sagt, sade: – Mycket bra, Mats, mycket bra. Vi ska bara dricka upp kaffet så går vi. Så vände hon sig åter mot mig och såg på mig med sina lysande svarta ögon medan jag fokuserat såg ut i luften. – Du ska veta unge man, att jag är mycket stolt över dig. Vad du hittills gjort för Bockatorp och dess invånare är bortom all förväntan. Att vi en dag ska vinna vår frihet är kanske inte en omöjlighet trots allt. Hon smäckte med läpparna och svepte kaffet i sin kopp, tog ett par bullar och lade dem i en av de många fickorna på hennes hundra kjolar och förkläden. Så reste hon sig och jag med henne, klistrad till hennes ord som jag var. – Ida, sade jag och skakade förskräckelsen av mig. Nu åker vi, min älskling. Ida vaknade från sin dagdröm och reste sig, tog min hand, verkade glad och nöjd men mest av allt trött, som någon som gärna vill vara med men knappt kan hålla ögonen öppna. Jag puttade lätt till Jasmin, som vaknade ilsket och röt: – För helvete, gubbjävel, jag hade ju just somnat! – Hoppa ni bara upp på vagnen, ropade Mats som stod längst fram och höll en av de glimrande vita hästarna i tygeln. Vi klättrade upp, jag, Ida, Hulda och Jasmin och så började hemfärden. Vi somnade snabbt, allihopa, som små barn, Ida med sitt tunga huvud mot mitt bröst, Hulda snarkandes som ett ånglok i hörnet och Jasmin, som bredde ut sig och tog all plats, i mitten.

Den som dör stannar i tiden, lämnas för evigt där borta, i samma kropp, i samma uttryck, med alla ord och handlingar, tankar och drömmar, lindade stelt omkring sig. Sett i backspegeln var allt som ledde upp till den sista dagen och minuten bara ett virrvarr av aktivitet och viktiga göromål som inte kunde skjutas upp. I den världen, där man hade så bråttom, lämnas den döde likt en härskare över alla minnen och hur mycket man än vill kan man inte säga de ord man aldrig fick sagt. Vi levande puttas och skjuts, tvingas och måste, hela tiden framåt med klockans visare som trots gravitationens ändlösa vågor snurrar runt och runt så att ingen hinner tänka, i alla fall inte snabbt nog. Kunde jag bara, hade jag bara haft tid, visste jag bara… Men den döde visste inte heller hur det skulle bli. Moraklockan bakom soffan i vardagsrummet tickar och slår, påminner ständigt om att den döde oavbrutet fortsätter sin resa, längre och längre bakåt i tiden. Även den mest rationelle, den mest klartänkta, som aldrig haft kontakt till andar och spöken, måste ihärdigt kämpa med förnuftet för att inte höra den dödes ihåliga röst som bakom kullar och träd, under stenar och bäckar ständigt kallar och kallar. Och även om avskedet var till någon slags belåtenhet finns ändå inga ord som på riktigt kan säga farväl och omsluta det faktum att blicken aldrig igen kan riktas mot den som inte längre finns; såvida inte graven grävs upp eller askan samlas och pusslas ihop till en kropp som ändå ligger helt stilla och livlös, och som vi från våra hjärtan känner och vet att vi inte får röra ty den är helig. Varsamt lägger vi den på plats i minnet, vänder oss istället mot vinden som rasslar i bladen, mot vågorna som sveper över sjön, mot solen som tittar fram på den mörklila himmeln; söker där istället, efter ett tecken, efter ett ord eller två som sveps med bladen eller som syns i vattendropparna eller tecknas i bokstäver av molnen. För plötsligt har den döde makt över elementen, plötsligt går vi runt i den dödes osynliga rike där alla vägar och broar, alla vindskydd och stenhus har satts där av den dödes händer. Då är vi i den dödes makt, låter den dödes kärlek omsluta oss och äntligen, äntligen kan vi säga vad vi menade att säga den dagen då sista andetaget togs, då hakan släppte taget och föll lite, då axlarna drogs lite inåt och handen först blev helt slapp och sedan kall och stel som stålull. Vi säger: jag saknar dig, vet du det? Visste du att Alma har fött fem killingar som just nu ligger vid vedspisen och snarkar? Visste du att jag skyndade mig så mycket jag kunde genom rusningstrafiken men att en ambulans, av alla fordon, blockerade vägen till sjukhuset, den hade krockat, så att jag kom fram kvart i fem, och de sade att du dog halv fyra? Visste du det, att jag var på väg, att jag släppte allt jag hade i händerna så snart de ringde och sade att du började somna in? Att medan musiken spelade, att medan stråkarna drog sina långa övertoner och basen brummade inunder satte jag gaspedalen i botten på motorvägen och körde om inte mindre än fem lastbilar i hundrafyrtio kilometer i timmen? Men den döde svarar inte, inte direkt, låter istället vinden blåsa till så att en bunke torra blad från förra hösten, när den döde fortfarande levde, lyfts upp och skingras framför den kvarlämnades ögon. Sedan börjar ett lätt regn falla som om den döde mest av allt önskar att de torra bladen, som är allt som finns kvar, åter ska bli mjuka och gröna, som om denna revers av tiden också skulle föra den döde tillbaka. Men allt detta är den renaste fantasi, tänker vi plötsligt som en blixt i hjärtat, för den döde ligger kall och begraven under kubikmeter jord, varken tänker eller talar, blåser inte med vinden, styr inte solen och årstiderna. Ligger bara där, osynlig och tyst likt det tomrum den lämnat kvar. Då förstår vi kanske, kanske inser vi, att de stunder tillsammans när vi hade så bråttom, när vi bara snabbt skulle ordna med TV-antennen för att signalen var dålig, när vi bara snabbt skulle ut och ta en cigarett för att rensa tankarna, när vi hellre ville spela Playstation istället för ett brädspel, när istället för att duka bordet mysigt och tända ljus vi ville äta framför TV:n, när… den förbannade masten inte fungerade som den skulle så vi inte kunde se Bingo Lotto, inte kunde vara med på andra rundan trots att vi hade köpt lottor och satt klara med tuschpennorna… Ja, döden, likt själva livet, var nog mer närvarande i gamla tider, innan teknologins frammarsch gjorde att vi kunde distansera oss från svårhanterbara känslor. Men saknaden, och allt vi inte fick sagt och gjort innan du försvann, kan inget råda bot på. Trots dagar, månader och år fyller inget det hål och tomrum den döde lämnar efter sig. Endast minnen, minnen av glada dagar, av överraskningar, av kramar och kyssar, av resor och äventyr vi upplevde tillsammans – endast detta kvarstår, och vi kämpar för att aldrig glömma. Men du, du är för alltid borta.

Jag satt och tänkte en natt, det var under en stjärnklar himmel, på det Arne Hansson hade ropat om masten, att när den tar en så blir man levande. Planeterna lös, stjärnorna blinkade och några föll, meteoriter alltså, och jag var ju säker på att samma lagar som styrde den verkliga världen också måste gälla i mellanlandet, även om min fars trollerier och Jasmins snabbhet satte denna tes på prov. Med mina skitiga händer, trötta efter allt krattande, försökte jag nå ett par gamla minnen, en kunskap jag sedan länge glömt, något jag lärt mig då jag läste på universitetet i England. Böcker om allmän relativitetsteori och kvantfysik var emellertid svåra, för att inte säga omöjliga, att tillgå i Bockatorp. I varje stenhus fanns en Bibel och några vålnader läste också annat, och Kjell hade säkert ett par böcker om matematik eller ingenjörskunskap, men teoretisk fysik var ingen intresserad av. Också här liknade mellanlandet den verkliga världen: trots att naturen och allt som rymdes i den förundrade och förtrollade blev det alltför krångligt när förklaringar skulle sökas. Man behöver inte förstå för att njuta, heter det, och det är ju så klart sant. Men ändå kunde jag inte släppa Arne Hanssons ord. På något sätt visste jag att generalen talade sanning, att om masten tog en så fördes man tillbaka till de levandes värld. Någonstans var ju detta logiskt: varför skulle militären genomföra ett hemligt projekt om det inte kunde tillämpas i den verkliga världen? Varför skicka hemliga agenter till en annan dimension om inget någonsin kunde komma tillbaka? Information måste ju i alla fall kunna resa mellan dimensionerna, annars kunde ju Arne Hansson inte rapportera, annars kunde han ju inte trycka in koden på kontrollpanelen och ”återbringas”. Men allt jag en gång lärt om Heisenbergs osäkerhetsprincip, om parallella universum, om maskhål, portaler och tidsresor föll platt på jorden, blev endast till löst sammanhängande spekulationer. Inte för att jag, om jag hade ett par böcker om fysik, hade kunnat ta papper och penna och börja räkna på saken. Att jag ens valde att läsa fysik på universitetet var mer resultatet av en slump än en dröm. Som för många andra unga med ett brinnande intresse för vetenskap var det Stephen Hawkins ”A Brief History of Time” som väckte mitt intresse för den fysiska – osynliga och magiska men ändå verkliga och existerande – världen omkring mig. Och min hjärna har nog alltid varit utformad således, att sätter jag den i blöt länge nog kan den utföra och lära sig vad som helst, vilket ju både kan vara en fördel och en nackdel. Jag var långt ifrån en naturbegåvning, min gymnasielärare i matematik ville inte ens ge mig ett omdöme som jag kunde använda till min ansökning till University of Oxford varför jag aldrig blev kallad till intervju, trots mina fina betyg i övrigt. Hur som helst, summa summarum: efter två års hårda studier – blod, svett och tårar – hade jag fått nog: fysik var inte för mig, jag ville jobba med människor istället… – Vad sitter du här och drömmer om? Ida hade kommit ut i sitt nattlinne. Klockan var kanske ett eller två, jag hade inte kunnat sova. Runtomkring, överallt i trädgården, vid staketet och vid grinden spelade gräshoppor och syrsor nattens ryckvisa och monotona men på något sätt ändå hoppfulla symfoni. Jag tvekade: skulle jag berätta vad Arne Hansson hade ropat? Att få Ida med tillbaka till den verkliga världen var ju… det bästa jag någonsin kunde föreställa mig. – Inget särskilt, blev mitt svar.

Ida satte sig ned bredvid mig i det daggvåta gräset, i sin hand hade hon en kopp rykande varm kamomillte. Hon måste ha sett mig från fönstret. Det att sätta sig utan att fråga, att göra sällskap utan inbjudan, var ju egentligen inte – inte alls, inte på något sätt – något att reta upp sig på. Men jag var ju skadad: det var precis så Hon brukade göra när Astrid somnat. Gifta, älskande par slår väl sig oftast ner i TV-soffan och ser en film eller älskar eller pratar om ting som ligger hjärtat när, men inte vi, vi var ju annorlunda. När dagens uppgifter var avklarade och vi äntligen kunde vara för oss själva, ville jag vara just det: för mig själv. Hon hade ett sätt att konversera, som kastade hon alltid små nålar, som sökte hon hela tiden fel i de svar jag gav, som ville hon alltid helst bråka och slåss. Det var nästan lättast om jag direkt kunde märka att hon hade något jobbigt på hjärtat, något som skett under dagen, något vi framför dottern endast kort blivit irriterade på, men som nu skulle ältas och diskuteras. Ibland var hon glad och kärleksfull, så som hon egentligen var: den goda vän jag älskade. Men även detta var en dans på skör lina, för jag kunde aldrig veta om det jag sade rörde vid något smärtfyllt eller om den mening jag gav var precis det hon just skulle säga eller rakt det motsatta. Dumt nog pratade vi allra bäst – helt avkopplat och i samklang – när vi tagit ett par bloss på en joint eller delat en halv flaska vin. Då hände något, då släppte vi vapnen och sköldarna och en naturligt blomstrande konversation kunde fortlöpa. Då var det precis som i början: vi satt vid Kastellet eller på en bänk vid søerne med varsin Tuborg och såg på folk som stressade förbi, avsides från världen, ett par bohemer som levde i frihet utan krav eller planer. Och hon hade en ovana, eller snarare var det en skavank, att aldrig precist kunna formulera det hon ville säga. Irritationen, problemet, det som skav i skon, var något hennes bästa väninna sagt, något om att de ju aldrig sågs längre och höll på att glida ifrån varandra; det var detta hon ville prata med mig om, hennes vän, partner, älskare, far, mor, syster och bror som jag var. Jag satt utanför i trädgårdsstolen och såg på stjärnorna med en kopp te, hon satte sig bredvid mig, började tala direkt, men inte om väninnan och deras vänskap, utan om varför jag inte hade gjort si eller så. Irritationen fick en allmän beklädnad, kunde komma från överallt och ingenstans, dolde sin egentliga kärna, som var hennes vänskap med väninnan. Först när vi tjabbat i en kvart – om allt som inte var viktigt och som inte kunde lösas, som redan var dåtid och till vilket man endast kunde säga: ja, det ska jag tänka på till nästa gång, och till vilket man genast ville tillföra: men du då – kunde inte du nästa gång göra si eller så? – avslöjade hon vad hon egentligen ville säga, att hon önskade att det fanns mer tid till att ses med vännerna. Och hade vi nått så långt, till problemets kärna, utan att råka i luven på varandra, utan att någon av oss rest sig och gått in, eller – detta var det värsta – börjat ropa och förolämpa varandra (ett riktigt bråk!), då kunde vi äntligen prata sakligt och förnuftigt och jag kunde använda min empati och kunskap till att hjälpa min vän och dotters mors, som ju alltid tycktes ha en sten i skorna eller något som gjorde ont i själen. Därför var jag helst ensam efter Astrid somnat, inte bara för att jag nu äntligen hade tid till att, ja, göra vad jag brukade göra innan jag blev far, men också för att ett mönster snabbt börjat visa sig: dessa samtal om kvällen ledde nästan alltid till bråk. Och ju mer jag drog mig tillbaka, ju mer kunde hon märka detta, att jag inte önskade hennes närvaro, och ju mer provocerad blev hon. Det var en ond cirkel, nästan definitionen på en, och den tycktes omöjlig att bryta. Ju mer vi skadade varandra, ju mer gick hon framåt och jag bakåt, in till mitt rum, där hon kunde stå utanför och ropa eller försöka bryta sig in medan jag med hela kroppen pressade mot dörren. Därför, därför var jag skadad. Därför började små alarmklockor, begravda djupt inom mig, ringa när Ida satte sig bredvid mig med en kopp kamomillte, för det var ju dessutom den slags te Hon alltid drack om kvällen. – Se så vackra de är, sade Ida och såg upp mot stjärnhimlen som om hon kände den väl. Där är Stora Björn och där är Pegasus och den som lyser så klart utan att blinka där borta är visst inte en stjärna utan en planet, precis som jorden, den vi går på. Ida överraskade mig med sina kunskaper om natthimlen. Å andra sidan hade jag ingen aning om vad vanligt folk visste om astronomi på 1800-talet. Inte för att Ida på något sätt var vanlig. Plötsligt kom jag i tanke om något hon sagt som jag inte kunde förstå: att hon visste så mycket om Amerika utan att Pär, som var hennes bror, visste något som helst. Och hade hon inte sagt att hela familjen reste bortsett från henne. Vad gjorde då Pär här? – Reste inte Pär också till Amerika? frågade jag. Ida blev lite överraskad, hon hade nog förväntat att mitt svar skulle handla om stjärnorna. – Både och, svarade hon utan att ändra tonläge, som om vi hade pratat om Pär hela tiden. Han reste iväg med de andra, men när de skulle gå på båten som skulle segla över havet ångrade han sig plötsligt och vägrade att följa med. Jag skrattade. – Typiskt Pär, sade jag. Ida skrattade också. Vad det var med historien som var ”typiskt Pär” kunde nog ingen av oss redogöra för. Hon satte sig till rätta på stolen, korsade benen, drack försiktigt ur koppen. – Du, min älskling, sade hon med ovanligt mjuk och försiktig röst, en slags förvaning för det hon nu skulle fråga. Jag vill fråga dig något. – Fråga på, sade jag. För det fanns inget hon inte kunde fråga om, inga hemligheter som inte fick avslöjas. Men Ida tvekade, ångrade sig faktiskt. – Nej, min älskling, det var inget, inget alls. – Jo, fråga nu, sade jag, lite väl bestämt, med en ton som – hade hon vetat det – nog hade avslöjat att jag var skadad, att det att sitta om kvällen i trädgården och småprata var förbundet med traumatiska minnen. Då föll en stjärna, en meteor, långsamt över himlen, förbi ett par mörka moln, lämnade en lång glittrande svans efter sig. – Får man önska sig något där du kommer från, när en stjärna faller? frågade Ida snabbt, som om den fallande stjärnan hade räddat henne. – Jadå, svarade jag. Ida blev tyst, satt tyst så länge att jag var tvungen att se på henne. Hon satt med stängda ögon, munnen hopbiten, såg allvarlig och koncentrerad ut. – Så, sade hon till slut och öppnade ögonen, såg på mig med ett nöjt ansiktsuttryck som tycktes utstråla allt det hon just önskat. Nu har jag önskat mig något riktigt fint. Jag skrattade. – Har du? sade jag. – Mm, sade Ida. – Men vad var det du ville fråga? – Ok, när du nu är så envis, min älskling. Ändå tvekade hon, stönade för sig själv, men så sade hon: – Är det sant att du har en dotter i den värld du kommer från? – Ja, svarade jag direkt. Ida blev tyst. Antingen hade svaret gjort henne ledsen eller behövde hon tänka igenom det. Men så ville jag inte se henne, och det fanns inget jag kunde tillägga: jag hade en dotter och så var det med det. Nu var det min tur att byta samtalsämne. – I den värld jag kommer från flyger flygplan över himlen. När man sitter såhär och ser upp mot himlen ser man inte bara stjärnor, moln och planeter, och kanske månen, men också blinkande lampor på stora farkoster med vingar och motorer som väsnas och långsamt, men i verkligheten jättesnabbt, far tvärs över himlen, proppfyllda med människor som är på väg till Mallorca eller Gran Canaria, på väg till semester eller på affärsresor. Det var nog många ord och termer i min beskrivning som Ida aldrig hade hört förr, men hon var skärpt och istället för att fråga om detaljer höll hon sig till helheten. – Har du suttit i en sådan farkost med din dotter? – Ja, ett par gånger. – Vart reste ni då? – Ja, bland annat till Grekland men också till Italien. – Tänk att du har sett den stora världen Ida lade armen om mig.

Syrsorna spelade, stjärnorna blinkade och molnen tycktes dansa på den svarta himlen. I ett par minuter sade vi ingenting. Hon drack av sitt te, räckte koppen till mig ett par gånger så att jag också kunde smaka; kunde smaka att hon hade tillsatt både mjölk och honung. Luften var ganska kylig för att vara en sommarnatt i Bockatorp men både drycken och Idas kropp värmde. Men tystnaden dansade också runt ett uppenbart problem, en elefant som stod bredvid oss i vår vackra trädgård med blommor och växter som Ida hade planterat länge innan jag kom till hennes värld. Jag hade lovat mig själv att inte säga något innan jag visste mer, men kunde ändå inte låta bli, impulsiv och drastisk som jag alltid varit: – Tänk om du en dag kunde resa med mig tillbaka till min värld, sade jag. Detta var ju precis den slags infall som kunde komma från min mun och vända en annars behaglig konversation till ett gräl när mottagaren satt redo för att straffa feltramp. Men Ida bar inte på undertryckt ilska eller obearbetad smärta, hennes hjärta och själ var idel värme och ingen bitterhet eller sorg förtärde henne inifrån. Det jag sade måste kommit som en chock, för mycket kunde man tänka på och drömma om i vålnadernas värld, men att lämna den för att resa åt andra hållet, tillbaka till livet, var nog det enda man aldrig vågade önska. Ida började gråta. Länge satt hon och snyftade utan att säga ett ord medan jag tog tekoppen och ställe den i det daggvåta gräset och sedan höll och kramade henne. – Du ska inte…, började hon men kunde inte fortsätta. Men jag ville veta vad hon tänkte, vad som rörde sig bakom hennes tårar. – Jag ska inte vad? frågade jag. – Äsch, sade Ida och slog ut med handen. Hon tryckte sig mot mig. – Du ska inte komma här och prata strunt. Och plötsligt blev sanningen så uppenbar, plötsligt klev elefanten in, krossade tekoppen så att honungen och mjölken och kamomillen rann ut i jorden, satte sig på de vackra röda rosorna och på pelargonierna och över nyponbuskarna så att hela trädgården, hela vårt liv tillsammans, plötsligt blev en enda röra, ett slagfält där våra stumma och livlösa kroppar för evig tid skulle sitta förenade, utan framtid, så som vi nu satt, hopplösa och förlorade i en kram, i ett vakuum. Men när allt är förlorat kvarstår endast hoppet. – Det är kanske inte struntprat, Ida, sade jag, men tvekade: skulle jag berätta vad Arne Hansson hade ropat? Men det fanns ingen återvändo nu, mina tröstande ord krävde substans, annars var de just bara tröstande ord. – När du satt i tältet, och åskan var över oss, och Arne Hansson försvann längs kyrkvägen, vet du vad han ropade då? – Nej, jag hörde bara att ni skrek, sade Ida. – Jag frågade honom vad som hände när masten tar en, och vet du vad han svarade? Ida sade inget, väntade på att jag skulle fortsätta. Vad hon hoppades på var omöjligt att veta, och egentligen var det dumt av mig att hela tiden ställa frågor. – Jo, han sade att då… blir man levande. Idas kropp, som hade suttit krampartat tryckt emot mig, började plötsligt röra på sig igen, som hade den varit frusen men nu långsamt tinades upp. Med en långsam rörelse rätade hon på sig och tog upp tekoppen från gräset, drack en tår. – Jaså, sade han det? sade hon. Hon snyftade lite, så som man gör efter man har gråtit, och torkade ett par tårar men verkade plötsligt vara vid gott humör. – Annars hade jag ju inte sagt så, skyndade jag mig att säga för att rentvå mitt dåliga samvete. Annars hade jag ju inte öppnat för hoppet. Ida skrattade, nog åt min formulering, att öppna för hoppet. – Ja, hoppas kan man alltid, sade hon och reste sig, skakade av sig alla besvär. Nu går jag i säng. Sitt inte uppe för länge, imorgon är en ny dag och inte bara ska du kratta en massa ogräs, du ska också ge mig alla kyssar och kramar jag har rätt till som din underbara hustru. – Jag älskar dig, sade jag. – Jag älskar dig, min lille filosof, sade Ida och gick in. Kvarlämnad med stjärnorna och himlen över vilken inga flygplan strök och där inga satelliter skickade osynliga signaler från rymd till jord kände jag mig plötsligt hoppfull och beslutsam, som om det samtal jag haft med Ida egentligen hade varit en session i KBT. Och Arne Hansson? Han hade sagt A, nu skulle han också få säga B och C.

Ett rykte började sprida sig i byn, ett rykte som tydligen ordagrant var baserat på Arne Hanssons ord, att den som masten tog blev levande. Det måste ha varit grannen, Idas granne, som trots att klockan var sen och stenhusen inte låg alltför nära, måste ha legat vaken och genom det öppna fönstret hört vårt hemliga samtal. För jag visste att Ida var att lita på, att hon inte till de andra vålnaderna skulle förmedla vad jag förtroligt meddelat henne om mastens möjliga väsen. Vålnaderna tycktes också veta att det var hemligt och strängt förbjudet att tala öppet om ryktet, men ändå spred det sig likt en virvel under havets skenbara lugna yta. Ute på marken, under den gassande solen, kunde man plötsligt höra: – Ta nu upp gaffeln du bara slängt där i halmen! – Äh, det gör jag senare, när jag lever! Och om kvällen, när vålnaderna satt vid uteserveringen med sina öl och koppar te, kunde någon plötsligt resa sig. – Vart ska du ta vägen? – Ut och plocka blåbär så klart! – Mitt i natten? Det är ju farligt! – Ne-e-j då, min vän, det är livsviktigt att vi får lite blåbär till tårtan imorgon! Men även i helt vanligt tal, om väder och vardagliga saker, smög det sig in: – Undrar om det regnar imorgon, det vore bra för potatisarna. – Ja, du, den som lever får se! Alla sade de ordet på samma sätt, med samma ton: lever, levande, livsviktigt, som om det att vara levande, eller att bli levande, var något ytterst hemligt och förbjudet. Kombinationen av detta otroliga rykte – som ju vände hela tillvaron upp och ner – och den stora segern vid bröllopet i Skärsnäs tycktes egga vålnaderna till aldrig tidigare sedda höjder av både självförtroende och framtidshopp. Bockatorp närmast kokade av energi och glädje, trots att ingen vågade tala öppet om det som uppenbart plötsligt rörde sig i allas tankar: masten var en vän, inte ett monster. Masten, som tidigare hade livnärt sig på just vålnadernas rädsla, fick det nu mycket svårare att fånga sina offer. Inte bara tog vissa vålnader det fortfarande dumdristiga beslutet – för det var ju bara ett rykte – att ensamma vandra runt i skogen om natten, nästan för att låta sig bli tagna till fångna: i de dagar och veckor som följde bröllopet och ryktets hastiga spridning blev inte en enda vålnad fångad. Situationen var nästan komisk: vålnaderna som tidigare fruktat masten, och masten som varit beroende av denna rädsla, fann nu närmast sina roller ombytta. Nu gick vålnaderna på jakt efter mastens röda sken, och masten, som fann vålnaderna orädda och våghalsiga, kunde inte fånga ens de allra mest desperata som frusna och fördruckna letade efter den bland granarna i den mörka skogen långt från Bockatorp. Hade det inte varit för vägprojektet hade nog hela byn gått i upplösning. Kjell, Kerstins man, som ju av Hulda fått i uppgift att ansvara för arbetet, skred in med både energi och välbehövd expertis. Att bygga en rak väg från Bockatorp till Skärsnäs var inte en lätt uppgift trots allt. Över bäckar skulle det byggas broar. Hela korridorer av granar och tallar skulle huggas ner. Grus och småsten skulle köras på kärror dragna av de vackra hästarna, först bara ett par hundra meter, men som arbetet fortskred, flera kilometer och till sist mil. Arbetet på marken lades inte ner helt, men blev delvis satt på paus. Det fanns nog med potatisar och grödor för att klara sig ett par månader, och eftersom sommaren var evig i mellanlandet, kunde nästan hela arbetskraften omdirigeras till vägen istället. De stora stenbumlingarna och bautastenarna kunde ingen flytta, så helt rak blev vägen inte. Att den skulle gå rakt till Skärsnäs skulle ju inte tolkas bokstavligt, det visste Kjell. Som hjälte blev jag hedersmedlem i den lilla kommitté som sattes upp för att överse projektet. Mina plikter som krattare kom jag dock inte undan. Vålnaderna hade vant sig till att rabatterna och stigarna var rena och prydliga. Så snart något började växa som undgått mitt öga kom de springande för att visa mig. Ändå, att stå vid sidan om och betrakta det tunga slitet gav mig en viss njutning, som om jag var en del av det. Som hedersmedlem förväntades jag ju inte att arbeta – alla visste att jag inte var ämnad för manuellt arbete, att jag helt enkelt inte kunde – men något viktigt visste de ändå att jag gjorde när jag stod bredvid Kjell och mätte med tummen och pekfingret eller såg med på kartan eller petade med ett rör i jorden för att avgöra hur djupt det skulle grävas. Han kom och gick, Kjell, gav ett par direktioner, några råd och en order, traskade sedan hem till Kerstin för att äta bullar och dricka kaffe medan vålnaderna utförde det han dirigerat. Kom sedan tillbaka, fram och tillbaka, som om han helst höll sig på avstånd. En fåordig man var han, Kjell, framstod närmast nervös när jag närmade mig honom första gången. Hulda hade satt kommittén samman: Kjell, Jessica (som skötte hästarna och var bra på logistik), Christian (som var stark och som vålnaderna hade respekt för), Kerstin (som skulle vara stand-in ifall Kjell var förhindrad), Torben (som hade varit rörläggare och var bra på att gräva), Petra (som hade ansvar för Bockatorps samlade ekonomi, som dock knappt kunde talas om) och så jag, som var hedersmedlem.

– Det skrider framåt, sade jag och ställde mig bredvid Kjell framför de svettiga vålnaderna som hackade och grävde. Kjell var precis som sin hustru Kerstin i medelåldern, hade gråsprängt kortklippt hår och mörka ögon. En spetsig näsa gav honom ett örnliknande utseende, vilket på något sätt passade bra med hans uppgift. I övrigt var han tunn och benig som alla de andra. – Ja…, sade Kjell och gjorde ett läte som om han satt en torr potatis i halsen. Det börjar lika något. Hans tumme trummade oroligt på kartan, benet ryckte som om foten skakade. Små svettdroppar formades på pannan. Jag visste ju inte om detta var hans vanliga beteende, om han kanske led av en neurologisk sjukdom. Min psykiatriska näsa luktade dock något annat: situationsångest, uttalad nervositet i sociala situationer. Det kände jag väl till, men det är en sak att diagnostisera åkomman och något helt annat att bota den, eller ens veta hur man själv ska bete sig för att minska den lidandes symtom. Det som faller sig mest naturligt, för att inte uppmärksamma det påtagliga, är just att bete sig naturligt, som om den nervöse inte var nervös, eller i alla fall som om man inte har märkt det. – Du vet att jag en gång råkade trampa på krattan så att den flög rätt in i ansiktet på mig? sade jag och skrattade lite, tog ett steg fram för att visa hur jag hade gått. Kjell tog ett steg framåt han också men hindrade sig och gick tillbaka. – Jaså? sade han med en allvarlig ton och såg på mig kort, som om jag just sagt något förtroligt eller avslöjat en hemlighet som inte alls vidrörde honom. – Ja, sade jag, har faktiskt gjort det två gånger. Eller vänta, tre gånger för att vara helt ärlig. Kjell log ett litet, nästan osynligt leende, bara med munnen, men böjde sig snart ner för att ordna något med toffeln eller strumpan. Min strategi hade tydligen inte fungerat: stackars Kjell verkade bara ännu mer nervös och obekväm. Vi blev stående i tystnad medan vålnaderna grävde och slet, medan hackorna och spadarna hårt och skoningslöst slog mot den hårda skogsbottnen. Har han ett panikanfall, tänkte jag, gör jag det bara värre genom att vara lustig eller försöka vara rolig. Att framtvinga spontanitet och ett avkopplat sinne är ju nästan omöjligt. Bättre att hålla sig till sakligheter. Fråga om något konkret: – Är det egentligen bäst att hacka i jorden med en spade eller med en hacka? Alltså med tanke på materialet och hårdheten, elasticiteten och sånt? – Det flesta föredrar hacka, svarade Kjell direkt. Men ämnet tycktes intressera honom lite trots allt, för han tillade strax: – Med en spade ska du ställa dig på den för att få nog kraft för att bryta jorden. Med en hacka, däremot, har du redan kraften med dig när slaget kommer. Dessutom är hackan spetsigare vilket betyder att energin koncentreras på ett mindre område. Å andra sidan ska du slå många fler gånger med hackan för att utgräva det samma område som spaden kan med ett tag. Där ser man, tänkte jag: missta aldrig den tyste för den dumme, den blyge för den osäkre. Kjell öppnade upp, delgav mig hans kunskap, talade ostört utan det minsta tecken på att vara obekväm. – Se han där, sade jag, och pekade på en vålnad som just hade ställt sig på spaden för att trycka till. Han gillar spaden. Kjell skrattade överraskat. – Ja, det är Daniel, han ska alltid jobba med spaden. – Och se han där, han har nått längst fram, trots att han använder hackan. Kjell såg var jag pekade och fick plötsligt stora ögon som om han sett något förbjudet. – Hej! H-e-e-ej! Bertil! Kjell sprang upp till Bertil för att säga något. Med hela kroppen pekade och gestikulerade han bakåt längs utgrävningen, såg både arg och bestämd ut. När han kom tillbaka sade han: – Honom ska man hålla koll på, försöker alltid lata sig. Aldrig att han har nått så långt med hackan, har tio meter bak sig han inte grävt färdigt. Vi blev stående ett par minuter men plötsligt började jag känna mig nervös. Kjell var inte alls särskilt svag och ömtålig längre. Bredvid mig hade jag nu hela byggeriets ledare, experten, som trots allt hade en betydligt viktigare uppgift än mig. Att vara den som ledde konversationen, som försökte mjuka upp stämningen, föll mig plötsligt inte alls så naturligt längre. Ändå kände jag mig tvungen att säga något och denna inre konflikt började faktiskt bli upptakten till en lättare ångest. – Ja, ja, sade jag. Dags att ge mig tillbaka. Jag skulle inte bli överraskad om ogräset redan är framme vid solrosornas fötter. – Gör du det, sade Kjell.

Men nästa gång vi möttes var det lika obekvämt, även om vi vinkade och log: också då började Kjell svettas om pannan och snubbla på orden som om hans hals plötsligt blivit ohanterligt torr. Även då kände jag mig tvungen att öppna med ett skämt för att sedan gå till sakligheter och precis som första gången öppnade Kjell upp efter ett tag. Det slog mig då att han var nervös för mig, eftersom att jag var hjälten och han bara en byggnadsingenjör. Men hur jag skulle råda bot på denna differens visste jag inte: att spela pajas för att minska min egen värdighet var i alla fall inte en permanent lösning.

När jag kom hem satt Jasmin och väntade i trädgården, men satt inte på en av stolarna eller vid bänken utmed köksfönstret utan på gräset bredvid de höga solrosorna – syntes knappt för de svarta kläderna och de gula solarna som steg minst en meter över det strittande håret. Den mörkblå festkjolen hade hon tydligen bytt ut igen. – Är inte Ida hemma? frågade jag, för det var ju konstigt att Jasmin inte blivit inbjuden, fått något att dricka medan hon väntade. – Hur fan skulle jag kunna veta det, gubbjävel? blev hennes svar. Nej, det var ju klart att hon inte kunde veta det om hon inte ringt på bjällran vid grinden eller knackat på dörren, utan bara satt sig ned i rabatten. Apropås social obekvämhet: hade Jasmin anat ångest i själen hade hon sparkat ner den med en punkkänga innan den ens hunnit viska ett tvivlande ord. Inte för att denna metod nödvändigtvis var bättre, men struntade man i allting annat – inklusive vad människor tyckte om en – och hade klarat sig själv sedan första andetaget, ja, då kunde man lika gärna strunta i ångesten också. Med Jasmin var samvaron redan en katastrof. Inget kunde bli sämre, bara bättre. – Jaha, vad har du på hjärtat då? frågade jag och satte mig på bänken framför henne. Utan att svara letade Jasmin blixtsnabbt upp något från sin väska och slängde det på bordet. – Här har du, om du kan använda det, gubbjävel, sade hon. Hittade det i kassaskåpet. De satarna lärde mig ju aldrig läsa. Hon hade kastat en liten bunt gult, blekt papper på bordet. Samma slags ark som jag redan var bekant med, samma ark jag själv skrivit på och som Pär och Kerstin hade visat mig den första kvällen. Med ens förstod jag var Jasmin hade varit. Hon hade, banne mig, ensam farit till Udden och tagit sig in i Arne Hanssons bastion och från ett kassaskåp stulit hemliga dokument! – Hur i all världen…, började jag men tankarna strömmade till och lät mig inte avsluta meningen. – Hur fasen…, försökte jag igen. – Har du… Men Jasmin bara satt och flinade med sina huggtänder och svarta ögon som flög åt alla håll. Hela vägen tillbaka hade hon säkert fantiserat om hur jag skulle reagera. Nu fick hon valuta för pengarna. Nu såg hon att bakom min välartikulerade och polerade fasad – bakom denne store ledare – fanns bara… ja, vad fanns det? Det är inte för att jag inte hade gjort mig några tankar om vårt nästa drag, vad som härnäst skulle hända i kampen om vålnadernas frihet. Men Arne Hanssons ord om masten hade på något sätt ställt mig, ja, så till den grad att jag ibland till och med ifrågasatte om vi ens skulle anfalla bastionen, om vi inte hellre skulle försöka med ännu ett besök, för att få veta mera, för att lura fler ord ur tyrannens mun. För om det var så att… – Men läs då, för helvete! ropade Jasmin likt tusen sylvassa nålar och skrämde mig så att jag nästan halkade ner från den smala träbänken. Rop och högljuddhet trumfar stilla meditation i situationen. Det är lätt att ropa för att framtvinga handlingar, svårt att riktigt tänka när någon ropar. Hinner man inte tänka gör man oftast som man blir tillsagd, oavsett vilken yttre framtoning man försöker bevara. Men med Jasmin föregick samtal inte enligt konstens regler: ett socialt nederlag kunde i nästa skede föra till vinst, om hon nu alls hade brytt sig om sådant. – Ja, jag ska läsa, svarade jag. Bunten var noggrant staplad och sammanbunden med ett torrt gummiband som brast när jag lösgjorde det översta arket. – Var det såhär du hittade dem eller har du själv satt dem samman? Jasmin suckade, som om jag sagt något otroligt dumt. – Vilken jävla roll spelar det, gubbjävel? Jag bara stack in handen och tog något, sedan stack jag igen. – Så gummibandet satt runtom? – Nej, för helvete! Det hittade jag i köket. – Men det är ju helt torrt och gammalt? I cirka 1,5 sekund var hon tyst medan hennes galna hjärna gick på högspänn. – Ja… precis som du, gubbjävel, gammal och torr! Jasmin kunde inte låta bli att skratta åt sin spetsfundighet, reste sig för att skratta, för att slå sig på knäna och ta sig för magen, och gå runt i trädgården medan hon skrattade och aldrig tycktes sluta. Hade jag ignorerat henne och istället börjat läsa hade hon kunnat skratta bäst hon ville, men just då kom Ida in genom grinden. – Hej med er! Värst vad ni har roligt! Jasmin tystnade direkt men lät skrattet vara kvar i hennes ögon och ansikte medan hon satte sig på en av stolarna vid bordet. Ida lade inte märke till flammorna som slickade alla trädgårdens blommor och brände mitt ansikte. – Vill ni ha något? Kaffe? Te? Bullar? Vi såg inte på varandra, jag och Jasmin, som man kanske normalt gör när någon frågar så, men samtidigt svarade vi: – Bullar kunde vara gott. – Och en kopp kaffe, tillade jag. Ida gick in. En märklig impuls hängde kvar, att gå in efter henne och berätta vad Jasmin just hade kallat mig, men någon måtta får det väl vara. – Läs nu, gubbjävel, nästan viskade det lilla monstret som satt framför mig och definitivt inte skulle gå innan jag läst. En granne gick förbi och vinkade, ett äldre par gick hand i hand över torget på väg mot oss, en dörr smällde inte långt därifrån. Det kändes urbota dumt att sitta i trädgården en tidig eftermiddag och högt läsa ur dessa absolut topphemliga dokument när risken fanns att innehållet nästa dag skulle cirkulera genom hela Bockatorp snabbare än… monstret kunde springa. – För sista gången: läs för helvete, gubbjävel, flåsade Jasmin. Läpparna drog sig samman, tänderna kom fram, ögonen tycktes stanna och riktas mot mig i en enda ilsken grimas. Ja, ja, tänkte jag: allt var ändå bara en dröm. Jag insåg att jag hade hållit arket i min hand hela tiden.

Dokument 001 – Journal: Örnen

Dag 1: Allt verkar gå bra.

Dag 2: Inget att rapportera än.

Dag 7: Radarn har fått signal. Avvaktar registrering.

Dag 8: Inget nytt.

Dag 12: Bingo! Mål #1 fångad. Avvaktar ankomst. Tillägg: Vålnaden har ankommit. Går runt i skogen, tillsynes planlöst. Ger mig ut i morgon för att rekognicera efterforska.

Dag 15: Vålnaden går fortfarande planlöst runt. Förstår inte hur den orkar.

Rapport 003 – Örnen

Har mottagit besked om fel i transmissionen. Dessvärre är målet redan här, Mål#3, en Hulda Sonesson, född 1601. Har redan blandat sig med de andra. Jag upprepar: har redan blandat sig med de andra. Avvaktar.

Dokument 723 – Journal: Örnen

Dag 33723: De verkar samla sig någonstans i skogen. Alltmer sällan jag stöter på dem på stigarna. Oklart var de håller hus.

Dag 33724: Fortfarande inga vålnader trots lång promenad. På grund av dåligt väder var jag tvungen att avbryta.

Dag 33725: Greger vill veta hur de har det där hemma. Jag har lovat honom att förmedla hans förfrågan vid nästa avrapportering.

Dag 33750: Jag är inte en filosof, det måste jag alltid erkänna. Men jag undrar hur vilket år det är uppe på ytan.

Dag 33751: Uppföljning från igår: har räknat på det. 1994 eller 1995 om jag inte räknat fel. Kan också vara 2004 eller 2005.

Dag 33760: Bara spelat tennis idag. Micke var med för första gången.

Rapport 335 – Örnen

Har mottagit rapport: återbringelse av Greger fullförd. Avvaktar ny assistent. Låt det inte ta för lång tid!

Rapport 718 – Örnen

Bekräftar ortsnamn: Bockatorp eller Backatorp. Bekräftar: påbörjar infiltrering trots okänd belägenhet.

– Ser man på! skrek Jasmin, mer upphetsad än jag någonsin hade sett henne. – Ja, det var inte dåligt, sade jag.

Jasmin borde fått en medalj för sin bragd, att på eget initiativ, trots stora faror för sin egen person, smyga sig in på Udden mitt på ljusa dagen (antog jag) och stjäla dessa ovärderliga dokument rakt under näsan på den fruktade generalen. Medan jag läste hade vi flera gånger gjort pauser för att läsa en rad igen eller för att kort nicka åt varandra som om vi samtidigt förstod innebörden eller viktigheten av det vi just läst. På något sätt – en av ödets många otroliga nycker – innehöll dokumenten precis den information vi – eller jag, för jag vet inte vilka teorier Jasmin hade om det hela – behövde, som om när Jasmin räckte handen in i kassaskåpet fick hon fatt i precis de pusselbitar jag behövde för att kunna föreställa mig Mona Lisas ansikte. Men å andra sidan, det måste sägas, att även om noterna och rapporterna inte tycktes slumpvisa, utan noggrant utvalda, var de nog ändå just det: Arne Hansson tycktes hela tiden läcka topphemlig information, nästan som om han inte kunde låta bli. Att han till och med nämnde min fars namn i noterna understödjer detta. – Ett fat bullar! Och en kopp kaffe till dig, min älskling, sade Ida. Solen lös i hennes ansikte.

Hade jag varit en slags hök, en hök med enormt vingspann och blixtsnabba ögon, med blå linjer utmed spetsarna och långa svarta klor, och vita fjädrar som skimrade och glänste mer än snö i solsken, ja, då hade jag svävat över Immeln och genom alla Östra Göinges himlar och skogar de dagarna, dagarna då så mycket hände. För med livet tyckts det vara så – även om jag svårt kan greppa denna breda generaliserande kam med mina höktassar – att förändring och handling styrs utav två enskilda processer, som likt natt och dag, himmel och helvete, är varandras motsats. Den första processen är den som vi gärna har gällande, att hårt arbete, förverkligande av ambitioner och målmedvetet slit sakta men säkert för oss till vårt önskade mål. Tack vare denna process, även om jag inte säkert ville bli läkare, läste jag till tentorna och gick till de flesta föreläsningar och kom på så vis närmast automatiskt närmare mitt mål trots att hjärta och själ oftast var någon annanstans. Eller man vill någonstans, tar reda på hur man kommer dit och påbörjar sedan färden. Eller pengar behövs – man försöker hitta dem, för försöker man inte gå det aldrig. Eller kraft och verkan: viljan är kraften, handlingen är verkan som för en till målet. Med andra ord, vi vill gärna att livet ska vara deterministiskt, att vi har kontroll över handlingen, att slump och tillfälligheter inte har något att säga till om. Detta vill vi gärna, allihopa: om slöa, tråkiga dagar är vitt brus på en radio vill vi med vår alldeles egna handlingskraft skapa vacker musik eller vara en lugnande röst som ringer in till Karlavagnen mitt i natten och förklarar hur allting hänger ihop. Helt enkelt: bestämmer vi oss för att gå till affären vill vi gärna att vi kommer fram, hittar de varor vi behöver och sedan kommer hem igen, om detta nu var planen. Hela vårt tankesätt, vår referensram, hela vår filosofi om hur livet fungerar hänger, om än så löst, i denna förutfattade mening att vi själva – helt generellt, till största delen – har kontrollen och bestämmer vart vi ska gå. Och är det inte så: är inte denna observation byggd på tusen års erfarenhet? Jag sitter här, i mitt trygga hem, långt från mellanlandet, och det gör jag för att jag vill sitta här. Det är inte en slump att jag valt att sitta i denna länstol som jag köpte en gång, i just detta land som jag älskar så och just detta år, året när jag både ser ut som och mår som bäst. Allt som finns omkring mig inklusive den jag är har jag själv valt. Allt gick som det skulle. Men vänta lite. Nu bromsar höken mitt i luften och tittar på oss frågande, för allt vi just har sagt stämmer kanske inte alls. Höken ber oss att beakta den andra processen utav de två som tycks styra handlingen, vad som sker i våra liv: slumpen. Ja, den slumpen – den förbannade slumpen, den älskade slumpen. Slumpen bryr sig inte om vad vi kallar den, för den vet att den är bäst, att den bestämmer minst lika mycket som ambitionen, oavsett hur många kalendrar och små finurliga anteckningsblock vi har. Slumpen är ödets bästa vän medan handlingen, beslutsamheten, livskraften blott får sacka efter, får gå ett par meter bakom som en gammal hund eller en utstött vän och endast ibland, när det passar slumpen, bli tillfrågad om vilken väg livet ska vända. Vi vill inte erkänna det, vi vill knappt kännas vid det, detta faktum, att allt vi älskar, allt vi är och allt vi har lika gärna hade kunnat vara det omvända, det motsatta. Rädd för spindlar för att en stor en en gång sprang över golvet. Älskar lakrits för att mormor alltid bjöd på det. Är bra på tennis för att gammelfarfar var en gymnastiklärare som gifte sig med en armbryterska. Men å andra sidan: varför tycka eller tro något alls? Öppna ögonen, ta emot dagen, se vart den för dig, utan vare sig krav eller förhoppningar i själen, som en lycklig munk eller en mediterande guru högst upp på berget. Sitter man bara stilla händer ju inget; då behöver man inte frukta ödet eller dess härbringare, den förbannade slumpen. Då är man beskyddad, behöver inte bry sig. Men i Bockatorp satt ingen stilla.

Man ska stå på sig, inte låta sig vikas av tryck utifrån, det måste man lära sig någon gång. Ryktet spred sig som en löpeld genom byn och det visste jag ju att det skulle redan innan jag lät mig pressas av Jasmins ilskna min. Nu talar vi alltså om en andra våg: ryktet baserat på de dokument hon tog från kassaskåpet. Elden spred sig så snabbt och så okontrollerat att den till och med nådde Arne Hanssons öron som genast började ryka av ilska. Men vi återkommer till honom. Om detta andra rykte måste vi tillägga: där det första ryktet var unisont, ordagrant baserat på tyrannens ord om att den som masten tar blir levande, fanns det i det andra ryktet så många ord och meningar att formen inte kunde bli annat än det rakt motsatta: tvetydig och motsägande, ond och grotesk. Den eller de vålnader som tidigt om eftermiddagen smög sig närmare, som kanske gömde sig bakom Idas vackra nyponbuskar eller rentav bakom solrosorna, för att smyglyssna, kunde inte – måste man bestämt konstatera – urskilja viktig information från oviktig och ännu mindre tyda dokumentens samlade budskap. Man måste misstänka att vålnaderna – istället för att lite hemligt med munnen på sned anteckna det jag högt läste upp – försökte memorera hela dokumentet. Att döma av den samlade ryktesvågens otrovärdiga innehåll och spektakulära mångfaldighet måste man till och med misstänka att inte bara en utan flera grupper vålnader satt gömda runtom Idas trädgård. Om Hulda sades det således redan tidigt på morgonen dagen efter att hon inte ens hörde hemma i Bockatorp, att hon egentligen kom från Hässleholm eftersom hon var född den sextonde januari. Hur tätorten Hässleholm blev en del av ryktet är svårt att säga, men för varje vålnad som vidaregav nyheten förvrängdes innehållet. Om kvällen när jag gick förbi uteserveringen på torget var jag tvungen att stanna. I Bockatorp, hörde jag dem säga, bodde endast folk födda från september till och med mars, medan alla andra egentligen borde bo i Hässleholm. Vid orden reste sig några vålnader från borden med upprörda miner för att resten av kvällen gå runt och utfråga förbipasserade om födelseort och födelsedag. Men löjeväckande som denna uppförsel må vara, var det inte allt den stackars Hulda fick utstå, för just detta rykte var ju endast baserat på hennes födelseår. Om att Hulda ”redan hade blandat sig med de andra” sades således: hon är en häxa som blandar grodlår och sniglar i ölen; hon blandar sig med dig, lägger sig i din säng, sover bredvid om natten, reser sig innan du vaknat, pruttar i din näsa och rapar i ditt öra; hon blandar sig med din själ, gör så att du drömmer mardrömmar, gör så att masten inte kan rädda dig; osv., osv., tills man blev trött och öronen nästan föll av. Varför alla versioner av sanningen om Hulda – en sanning det hade talats om länge innan jag kom till byn – nu plötsligt var så ondsinta har jag ingen bra förklaring på. Man får inte glömma att vålnaderna, trots att de varken var döda eller levande, ändå var människor, och som vissa av oss kanske känner människor är det lättare att säga dumheter, lättare att vara destruktiv än konstruktiv. Och mot högheten, mot dem med makt, tyckts denna tendens vara allt starkare, och så även i Bockatorp, för inte ett enda gott ord hördes längre på torget om gamla Hulda, som kämpat i så många ändlösa dagar för alla Bockatorps vålnaders frihet. Dock följdes detta ondsinta tisslande och tasslande – om det nu kan kallas ondsint att sprida och tro på vansinniga rykten – som tur var inte av handling. Hulda fick vara i fred rent fysiskt. När hon kom gående med sin stock över torget tystnade snacket direkt och hon fick passera ostört. Men så snart hon försvunnit runt hörnet fortsatte de: – Såg du hur hon gick? – Ja, säkert hundra grodor gömda i understa kjolen. – Hon måste ha fel på transmissionen. För just transmission pratades det mycket om, framförallt vad själva ordet betydde, för det var det ju ingen som visste. Ändå visste eller förstod vålnaderna – nu är det viktigt att påpeka att när jag säger vålnader, menar jag självfallet inte alla vålnader i hela Bockatorp, utan ett fåtal, kanske femtio i allt, de så kallade ruttna äpplena – att svåra ord, ord som tycktes komma från framtiden, eller från en annan planet, eller tillhöra ett annat språk, på något sätt var kopplade till masten. Och när vi – jag som berättar, du som lyssnar, medlemmar i vårt moderna samhälle – tänker på en mast ser vi framför oss ett högt metallobjekt vars funktion är att transmittera elektromagnetiska vågor som bär på information kodat i ettor och nollor. Vålnaderna såg så klart helt annorlunda på saken. Masten för vålnaderna var, till att börja med i alla fall, något från mardrömmarnas dunkla och skräckingivande värld. Masten var mytisk, hade en själ, en vilja, tänkte, såg och kände, letade och fann, fångade och slukade. När vålnaderna tänkte på masten såg de framför sig inte något mänskligt eller djuriskt men ändå något levande, som beroende på hur de tänkte eller betedde sig kunde tycka bra eller illa om dem. Det hjälpte ju inte heller att ingen någonsin hade sett masten, att allt de upplevt av den var dess röda öga som griskt hade avbrutit själavandringen. Samtidigt saknade masten, i vålnadernas folktro, de attribut som en Gud eller himmelsk härskare ofta associeras med – godhet, barmhärtighet, allsmäktighet, osv. – vilket betydde att masten var svårplacerad i Herrens stora värld. Det blev godtyckligt, helt enkelt. Mest av allt tycktes vålnaderna likna masten med djävulen. – Akta så inte masten ser dig! brukade de ropa när någon gjorde något förbjudet och det i själva verket var Hulda, Mats eller ordningsvakterna de skulle passa sig för. – Passar du dig inte kallar jag på masten! När masten plötsligt med det första ryktet fick en annan betydning, en annan egenskap – att rädda istället för att fånga – transkriberades vålnadernas idéer till de rakt motsatta. Nu var masten en frälsare. – Åh, om bara masten hade varit här. – När masten tar oss så blir allt bra, ska ni se. Därför var det mycket viktigt att förstå vad transmission var för något. Ordet hade något med masten att göra, så mycket fick ryktena rätt. Men att Hulda hade fel på transmissionen var egentligen den enda ledtråd ryktesmakarna hade. – Hon haltar ju, sade någon. De reste sig raklångt från bordet, alla som var med i sammansvärjningen, gick med stela ben som ändå var mjuka i knäna, var extra noga med att inte snubbla eller halta. – Hon snarkar, sade de dagen efter. De sov med klämmor för näsorna. – Hennes tänder är mjöliga, sade de den tredje dagen. De borstade plötsligt tänderna, både morgon och kväll, de flesta också mitt på dagen. I vissa kretsar gick fascinationen, för att inte säga dyrkandet av masten helt överstyr. Istället för att fullföra vägen till Skärsnäs – som redan hade nått halvvägs – begärde intressegruppen ”Vålnader för Masten” att byggeriet skulle avbrytas och att krafter istället skulle läggas på att bygga en rak väg åt andra hållet, till masten. Men detta fann sig inte Hulda i: – Nu lägger ni ner de fåniga plakaten och kommer och hjälper till istället, sade hon och suckade högljutt åt den lilla grupp vålnader som stod på torget med skyltar och banderoller. De gjorde som hon sade, protesterna varade inte länge. För trots att det hycklades om Hulda och sades många felaktiga saker behöll Bockatorps kloka gumma sin respektingivande aura. Det skyddade henne förstås att hörseln var dålig och ögonen, om än svarta som brunnar, ändå var grumliga av grå starr, vilken för övrigt tecknade sig som skummiga vågor på brunnens yta. Men de objudna gästerna runt Idas trädgård hörde mer än detta, och kanske var det tur i oturen att dokumentet inleddes med Arne Hanssons allra första skrivna ord i mellanlandet: ”Allt verkar gå bra”. Denna fras blev som en skyddande hinna runtom de annars felaktiga och bisarra ryktena. – Nu ska du höra, kunde de säga. Allt verkar gå bra, men det verkar som om vi går planlöst runt. – Jaså? – Ja, det verkar som att vi måste hitta på något. – Men vi gör ju massor. – Ja, men det vi gör verkar vara planlöst. – Eller är det hur vi går som är planlöst? – Kanske det, ja. Låt oss räkna på det. Och de gick hädanefter med säkra steg, planerade alltid vilken väg de skulle välja. Som säkert gör sig gällande vid spridning av information i ett kaosartat medium är det informationens första källa, den ursprungliga, som sprids mest och starkast. Därför var det just tur i oturen att Arne Hansson inledde sin dagbok med just de orden. Man kunde således konstatera att frasen präglade samtliga rykten i denna andra våg som sköljde över Bockatorp i dagarna efter mötet i Idas trädgård. Hur illa det än såg ut – till exempel att vissa vålnader verkade samla sig i skogen för att utifrån anfalla de vålnader som var kvar i Bockatorp – verkade ju ändå allt gå bra. Detta måste ha bidragit till att ordningen upprätthölls, att inte fullständig panik utbröt, att arbetet på vägen till Skärsnäs kyrka trots allt kunde fortsätta Ja, allt verkar gå bra, sade de, och gick därefter igång med att snickra ihop sin alldeles egna version av dokumentets samlade budskap. Men oavsett hur mycket de försökte, hur många pusselbitar de än byggde och försökte passa ihop, missade, eller snarare missuppfattade Bockatorps ryktesspridande och kunskapstörstande vålnader dokumentets allra viktigaste pusselbit: Arne Hanssons tidigare assistent, Greger, hade blivit återbringad. – Akta så du inte blir återbringad, kunde de säga. – Vad händer då? – Det är det ingen som vet. Ordet blev således en del av de tusen permutationerna av ryktet men förblev av någon anledning betydelselöst. Att masten gjorde en levande var det många som trodde och hoppades på, men att denna process kallades återbringelse flög på något sätt över vålnadernas huvuden. Man kan här blott konstatera att slumpen återigen styrde och ställde i vålnadernas frenetiskt arbetande sinnen. Men jag såg så klart annorlunda på saken, jag hade ju faktiskt läst dokumentet. Av alla Arne Hanssons blödande anteckningar var det ingen som fyllde mig med så mycket hopp som det faktum att Greger hade rest tillbaka, att han efter avslutad tjänst hade rest från mellanlandet tillbaka till de levandes värld. Att få en bekräftelse på inte bara vad själva ordet betydde men också på att processen fungerade och var verksam gav mig fjärilar i magen och fick mig direkt att börja uttänka en plan om hur inte bara jag och Ida utan samtliga vålnader skulle lämna mellanlandet och vinna livet åter. Detta var ju precis – på alla plan, under alla omständigheter – exakt vad Arne Hansson inte ville. Det var vad han fruktade allra mest, att vålnaderna med min hjälp skulle få reda på sanningen om Projekt Molnbas och på något sätt använda denna sanning emot honom för att bli fria. För det är väl så att dörren till fängelsehålan kan stå öppen och vakten kan sova om bara hundra försök på att öppna dörren har varit misslyckade. Är man inte medveten om sin frihet är man en fånge. Vålnaderna fruktade Arne Hansson inte bara för att han var ond och betedde sig illa men också för att han visste mer om den värld de delade med honom. Fantasin finner inga gränser när något farligt som man inte kan se står rakt framför en, när man bara kan lukta faran men inte se den. Hade jag varit en hök med vita fjädrar som flög över Östra Göinge hade mina skarpa ögon sett honom, Arne Hansson, utklädd till en höstack eller en hög stenar, eller en fågelskrämma på marken eller gömd bakom ett plank. Han hade sedan länge infiltrerat byn, inte bara lärt sig var de gyllene stenarna fanns och hur man kom förbi stenporten, men också hur man hittade tillbaka till Udden utan att vildsvinen anföll. Frågan är om han till och med inte satt gömd utanför Idas trädgård den dagen när den andra ryktesvågen började. Men då hade han vetat vad de saknade dokumenten innehöll. Med fradga om munnen, med ett rött flåsande ansikte och bestämda steg måste han ha vänt tillbaka till Udden när ryktena nått hans öron, för att gorma och skrika åt Arnold eller med hårda slag slå tennisbollar i stålnätet eller banka med blodiga nävar på stenhögarna. Det går inte att föreställa sig hur rasande han måste ha blivit när han insåg att sanningen hade äntrat Bockatorp, att sanningen lös som den vackra och självklara solen på vålnadernas hjässor och att allt som behövdes var att någon skulle lägga de sista pusselbitarna på plats. Så skulle allt vara slut, så skulle han med svettiga händer och skälvande stämma vara tvungen att rapportera till Högsta Hönset att uppdraget – ja, hela Projekt Molnbas i Mjönäs – var ett misslyckande. Att han, genom sina svagheter, genom sin blotta inkompetens hade låtit vålnaderna ta del av sanningen så att kaos nu rådde i mellanlandet och inga vålnader kunde fångas på det sättet som var tänkt. Att vålnaderna nu ville bli fångade, att de snart stod utanför hans dörr för att fråga om vägen till masten och att de ville veta hur man gjorde för att starta den. Med skakande händer måste han ha rotat i det uppbrutna kassaskåpet för att försöka minnas innehållet i de dokument som saknades. Och när han inte kunde minnas, utan var tvungen att utifrån de vansinniga ryktena rekonstruera originalet måste han ha slitit sig i sitt snaggade hår, för uppgiften var ju nästan omöjlig. – Vad vet de egentligen, Arnold?! måste han ha skrikit åt sin stackars butler, som kanske svarade: – Min herre, du måste lugna dig. Vill du ha något att dricka? – Nej, jag vill inte ha något att dricka för helvete! De två gubbarna, den ene äldre än den andre, uppe hela natten för att bråka och stångas om något ingen av dem kunde veta. Min far som försiktigt tassade sig närmare när han hörde dem från gästhuset där han sov om nätterna, som försiktigt lät solen gå upp så att bråkandet i alla fall skulle ske i dagsljus. – Vad vet din son egentligen?! måste Arne Hansson ha skrikit och tagit min far i kragen. – Du ska inte oroa dig, hade min far säkert svarat på sitt vanliga arroganta sätt som nu mer än någonsin eggade den rasande generalen. Du ska inte oroa dig, han är inte den skarpaste kniven i lådan. Och det hade min far så klart rätt i, att där fanns en oöverensstämmelse, en mismatch, mellan det jag ville, det jag hade planerat, och det som faktiskt hände. Men jag gömde dokumentet säkert under sängen i vårt sovrum så att ingen skulle finna det, och jag satte mig ner med papper och penna under parasollet i trädgården för att tänka, och jag inlät endast Pär, Kerstin, Jasmin och Ida i mina planer och allt detta för att ambitionen, handlingskraften skulle styra, så att inget lämnades åt slumpen, som likt den ledes hantlangare hade satt hela Bockatorp i brand.

Hulda hade ju på bröllopet sagt att jag skulle komma förbi en dag för hon hade något hon ville visa mig. Jag hade bara nickat och gjort ett läte utan att acceptera hennes inbjudan. Men som Bockatorp kokade värre än en igenbommad gryta och Hulda oskyldigt var omkretspunkten för ett flertal av ryktena tyckte jag att ett besök trots allt kunde vara på sin plats. Min fruktan för det gamla spöket övervanns av min vilja att hjälpa henne. Kvällen innan mitt besök låg jag i sängen och föreställde mig vad jag skulle säga: – Men jag vet i alla fall att det inte är sant! Och: – Du ska inte lyssna på dem, de vet inte vad de pratar om. Naivt tänkte jag att tomma fraser som dessa skulle lätta Huldas hjärta som jag inbillade mig var tungt och sårat av vålnadernas oacceptabla beteende. För trots att vålnaderna var särdeles ostyriga i vågen av det andra ryktet höll Hulda ändå hårt om makten och om sin integritet. Men hur länge kunde hon fortsätta så, tänkte jag, innan hon också blev vansinnig och i värsta fall uppgav sin roll som ledare för Bockatorp? Arbetet med vägen till Skärsnäs skred på, mat kom in från marken och tillagades, ölen bryggdes och ibland hölls fester om kvällarna, så utifrån sett verkade Bockatorp fungera precis som innan. Och detta var mycket Huldas förtjänst. Envist och otacksamt skötte hon sitt arbete, gick runt och pratade med de oroliga själarna, översåg arbetet på marken och med vägen (via Ola och Kjell) och gjorde allt för att saker och ting skulle vara som vanligt. Men vålnaderna var – förståeligt nog, fångade mellan liv och död som de var – oroliga människor. Det skulle inte mycket till för att krossa deras hopp och drömmar. Omvänt kunde rykten som de som nu florerade jaga upp deras hjärtan i den vildaste extas. Båda polerna var ogynnsamma för gemenskapen. Bockatorp behövde stå enat, gå i jämna steg, agera som en helhet för att tillvaron skulle vara hållbar och för att min plan, som ännu inte fanns, skulle fungera. Med tankar som dessa bankade jag en tidig förmiddag en av dessa oroliga dagar – där jag önskade att jag istället var en hök som såg på från himlen – på hos Hulda och förväntade mig att den gamla gumman snart skulle öppna dörren och bjuda in mig med sitt skrämmande leende. Till min överraskning öppnades dörren av sig själv, innan jag hade knackat, utan att jag ens rört vid den. Hade det varit mitt första besök eller min första dag i mellanlandet hade sådan svart magi skrämt mig från vett och sinne och jag hade säkerligen sprungit därifrån. Nu var jag ju van vid det: allt kunde hända och hände här i magins förtrollade värld. Stenhusets enda rum gapade mörkt och knappt så inbjudande bakom den öppnade dörren. Någon måste ju vara hemma, annars hade dörren inte öppnats, tänkte jag i en slags rationell härdsmälta. I ett par sekunder blev jag stående för att försöka se om något rörde sig därinne eller för att försöka höra om Hulda sade något. – Hallå, är någon hemma? – Jadå, unge man, kom bara in. Rösten var inte säkert Huldas även om den omöjliga dialekten var den samma. Den lät som Huldas röst men ändå inte, var inte lika ihålig, inte lika genomträngande och dominerande, inte lika skärrande och gäll. Som jag klev in i mörkret slog det mig att rösten faktiskt tillhörde Hulda, men en yngre version av henne. Akustik kan ju göra mycket för en röst, tänkte jag. Kanske var det stenhusets svala luft eller frånvaron av möbler som fick Huldas röst att klinga så ungt och inbjudande. Längst inne i rummet, där Huldas gungstol stod, framför de fördragna gardinerna, satt någon i mörkret. Jag såg endast siluetten, såg att den rörde sig och räckte sig mot en ljusstake som stod på bordet. Ett par sekunder passerade medan gestalten först en gång, sedan två, slog med en tändsticka mot bordet så att det ekade som små smällare eller raketer. I efterhand har jag tänkt mycket på dessa sekunder. Det sker sällan men ibland förändras livet på ett ögonblick, även i mellanlandet. Inte för att mitt liv förändrades särskilt mycket, och tur var väl det, med tanke på hur det kunde ha gått. När ljuset tändes svimmade jag nästan: i den stilla gungande gungstolen satt en ung och mycket vacker kvinna. Att det var Hulda förstod jag först inte utan blev stående, säkert med gapande mun och oförskammat stirrande ögon, förtrollad av kvinnans skönhet. Hon blickade lockande tillbaka med sina kanelbruna ögon, med sitt lite avlånga ansikte och spetsiga öron som nästan liknade alvöron. Hon hade inte Huldas många kjolar och förkläden på utan en dräkt som måste varit gjord av rådjurspäls eller björnpäls men som ändå satt tätt mot kroppen och avslöjade med sin djupa urringning de fylliga brösten som inte fick plats och en smal midja över breda höfter. Benen var långa och korsade, händerna avslappnat i skötet i en på något sätt både utmanande och lockande pose. Huvudet böjt mot mig, håret likt ögonen ljusbrunt och långt men flätat och lindat runt huvudet i en slags krans, en frisyr jag aldrig hade sett förr, som tycktes framhäva det vackra ansiktet som kröntes av en smal och spetsig näsa. Att Hulda var så vacker bakom de tusen rynkorna! Mer än vacker – oemotståndligt lockande! Knappt en sekund hade gått och redan ville jag slita av mig kläderna. Här får jag inte vara för Ida, tänkte jag instinktivt och försökte genast vända mig om men kvinnan i gungstolen reste sig och började gå emot mig, sade: – Inte ska du väl gå när du just har kommit, unge man. – Nej, men jag hade… började jag. – Kom och sätt dig här med mig så ska jag visa dig något, något mycket spännande. Hon pekade med handen mot sängen. Att det var Hulda som plötsligt blivit ung och vacker och förhäxade mig var nu alltför uppenbart. Hennes ordval, hennes inneboende dragningskraft och aura som inte hade lämnat henne eller blivit svagare med åren drog mig mot sängen. Nerverna från hjärna till ben fungerade säkert fortfarande men ändå kunde jag inte bestämma vart jag skulle. Plötsligt var jag i Snapphanarnas värld, så som den en gång var, där kärleken var stark och flyktig, där kriget hela tiden rådde och där man aldrig visste om det var sista gången man sågs. – Så ja, vad mysigt, sade Hulda när jag satt mig bredvid henne på sängen som doftade av lavendel och var bäddad med nytvättade vita lakan och en vit kudde med hjärtan broderade på framsidan. – Hulda, detta går inte, fick jag ur mig med en röst som lät mig helt främmande, som om den tillhörde någon annan, någon som stod vid sidan och betraktade det förbjudna som höll på att ske. Men för Hulda gick det. Utan ett ord öppnade hon sin dräkt framtill så att brösten släpptes fria. Inbjudande såg de på mig, ville att jag skulle borra mitt ansikte in i deras mjuka värld. Hon tog min hand och lade den på sitt ena bröst, lade den andra om sin midja. Min hand började genast smeka bröstet, jag kunde helt enkelt inte hjälpa det. Så förförande var hon – säkert inte bara genom uppvisning och rörelse av kroppen, men också med allehanda häxkonster och psykologiska tricks – att jag först inte kunde stoppa mitt ansikte som av sig självt – långsamt och längtansfullt – rörde sig mot Huldas putande läppar. Vi skulle just förenas i en kyss, en kyss som säkert hade satt hela världen i brand, när något – och jag vet inte vad, men jag tackar det – lyckades stoppa mig, fick mig att vakna upp: – Hulda! ropade jag högt. Jag är en gift man, det vet du likaväl som jag! Hulda sade inget, verkade faktiskt lite överraskad. Hennes händer föll till skötet, hon reste sig kort, bara ett par centimeter, och satte sig igen, lite längre ifrån mig men ändå så nära att våra ben snuddade. Nu putade brösten inte så lockande längre, från sidan såg de hängiga och övergivna ut. Som om Hulda märkte mina försiktiga blickar slöt hon dräkten igen och sade, nästan lite ursäktande: – Det var bra, unge man, att du klarade detta test. Men särskilt övertygande lät hon inte. Ett uns av smärta, av att ha blivit sårad eller avvisad kunde höras i hennes röst som talade tyst och knappt ekade i stenhuset. Men den sexuella attraktionens ande – frisläppt av blott få sekunders erotik – svävade fortfarande i den klibbiga luften. Mellan mina ben hade något börja resa sig och från våra kroppar strömmade feromoner, upphetsade, kryddiga och tilldragande. Ack, att vara så nära, att stå vid vägen som ligger helt öppen, med solen vackert glidande neråt horisonten och ett par fåglar som lyfter i flock, och så bestämma sig för att inte gå, för att stanna hemma istället, ligga i soffan med en bok eller ett korsord – det är inte lätt, och ju längre frestelsen kvarstår ju tyngre blir beslutet. – Vi har annat att tänka på, sade Hulda till sist, när vi båda tycktes ha flåsat färdigt, när kropparna äntligen hade övergivit uppdraget.

Vålnaderna ränner runt i stora flockar, vägrar att arbeta, står på torget med banderoller, gömmer sig i hörnen om natten för att anfalla oskyldiga; en väg som måste bli färdig, en mast som fortfarande står, en tyrann som exploderande av raseri springer runt i skogen och i byn – Hulda hade rätt, vi hade mycket att se till. Men för stunden var jag blind, nästan förkrossad. Jag hade ju sett Hulda som en ledare, en stöttepelare jag kunde komma till när modet tröt, en osjälvisk oas i öknen som endast ville väl och helt saknade egna mål och ambitioner. Det skulle bli svårt att reparera denna bild, tänkte jag. Vår store ledare hade försökt förföra mig, hade i dessa krävande tider valt att göra sig ung och lockande, att dra mig till sig och förblinda mig med allehanda häxerier och den kvinnliga kroppens oemotståndliga skönhet. Så oväntat och plötsligt, snabbt och återkalleligt, hade flörten passerat att efteråt talade Hulda som om ingenting hade hänt. Det hade varit ett misstag, helt enkelt, det hade varit ett test, som Hulda sade, och jag hade klarat det, men detta hade jag svårt att tro på: hade inte Hulda egentligen från första dagen utsöndrat åtrå, hade hon inte hela tiden flörtat med mig, men utan att jag lagt märke till det, för att jag på grund av hennes ålder och uråldriga utseende hade betraktat saken som omöjlig? – Var det verkligen bara ett test? frågade jag med osynliga händer för öronen. Vi satt fortfarande nära varandra men genom små rörelser bortåt snuddade inte längre benen. Oavsett svaret på frågan hade berusningen lagt sig, men den kunde säkert väckas till liv igen. – Du ska inte vara rädd för mig, sade Hulda. Förtroligt, inte farligt, inget kunde hända. Ju mer vi pratade ju längre kom vi från det som nästan hade hänt.
– Jag tycker bara att du ser läskig ut ibland, viskade jag, för sådant säger man inte rent ut. Hulda log med sina röda läppar som jag först nu såg var målade med läppstift. – Det är inte lätt att bli gammal, det kommer du förstå en dag. Hon skrattade. – Som du ser var jag också ung en gång, ung och vacker. Pojkarna kunde aldrig låta mig vara. Mina ögon kunde inte låta bli att se på hennes bleka ben och rådjursdräkten som slutade högt vid låren. Hade hon haft fjädrar i håret hade hon liknat en indianprinsessa. Ack, skönhet, lust och förtjusning – vad ska det vara bra för? – Ja, mycket vacker, sade jag och ville kyssa henne men kroppen kunde styras, endast tankarna flög. – Vad ska hända egentligen? – Med vad, menar du? – Med Bockatorp, med masten, med tyrannen i skogen… hur ska det gå alltihopa? – Ja, just det…

Vi var inte Churchill och Roosevelt i ett privat telefonsamtal över atlanten våren 1940. Deras samtal föregick under helt andra premisser. Men ändå var vi: Hulda var Bockatorps givne ledare som hade varit med från starten. Jag var nykomlingen som med min energi och uppfinningsrikedom skulle vinna kriget. Och vi låg inte under det vita täcket med våra heta ansikten på hjärtkudden, jag med en cigarett och hon på mitt bröst. Men ändå gjorde vi: de barriärer som tidigare höga och ouppnåeliga hade stått mellan oss var raserade. Vi hade inte älskat men det var som om vi hade. Som om mellan oss hela tiden hade funnits en energi som nu blivit förlöst, som om genom att avslöja känslorna, som alltid legat gömda, hade vi accepterat att, ja, så var det, men inget fick eller kunde hända. Som om vi var dömda att alltid på avstånd älska varandra medan vi var för sig, nöjda med detta faktum, levde våra liv i varandras åsyn. Nu överdriver jag nog mina känslor för Hulda och säkert även hennes för mig. Men små skeenden får gärna beskrivas i stora ord. I mina ögon hade hon alltid varit ett gammalt läskigt spöke och det hade varit svårt, för att inte säga omöjligt, att se bakom denna högst konkreta fasad. Men människor som visar sig sårbara, som satsar allt på en bricka och förlorar, vinner ändå hela stycket, för emot dem uppstår medlidande och med medlidande kommer en slags kärlek. Från den dagen älskade jag Hulda för att hon hade vågat visa sina känslor för mig, känslor som hon dolt och burit på sedan hon såg mig första gången. – Det ska nog gå bra, sade jag. Bockatorps eget mantra, medan jag frånvarande analyserade känslospelet mellan oss. – Det där är bara en floskel, svarade Hulda. Det är inte alls säkert att det går bra. Se bara på dem. Hon reste sig och drog upp gardinen så att dagsljuset strömmade in och förblindade mina ögon. Efter ett tag såg jag genom fönstret Huldas vy över torget och uteserveringen där vålnader sprang runt i stora eller små grupper när de egentligen skulle arbeta på vägen eller på marken. Ett himla liv runt torget, helt enkelt, mycket mer än vanligt vid denna tid på dagen, som var Bockatorp inte bebott av vålnader utan av höns just komna från slaktarbänken där de fått huvudet avhugget. Jag stod vid sängen bakom Hulda, hon vid fönstret, tillsammans såg vi ut mot torget. – Stod du här när jag kysste Ida? – Ja, men jag såg snabbt bort. Hulda vände sig mot mig och log. Egentligen var hon vackrare än Ida, tänkte jag, men slog genast bort tanken. Egentligen var hon som en krydda hitförd av en East Indiaman som seglat genom stormar och över blanka solstänkta hav. I hennes ben fanns kraften som sprungit efter svensken. I hennes armar beslutsamheten som siktat pilbågen och skjutit. I hennes ögon hela Skånes hemliga historia, om vart de danska bönderna tog vägen, om vad som hände med kyrkorna, med byarna, med de dansktalande människorna. Hon var lättare än Ida, snabbare, hela kroppen spänstigare. Ida – som jag älskade, som var min hustru, som jag fortfarande var huvudlöst förälskad i – var ett fraktskepp, hade allt jag behövde, var lugn och stabil, kunde segla genom alla stormar, över alla hav. Hulda var ett piratskepp, byggd för att anfalla och överta, för att röva och snabbt komma undan. Men det kunde aldrig vara oss två: vi såg på varandra kort, möttes i samma leende, och såg sedan bort, mot något annat, vad som helst. – Vad hände egentligen med bönderna på din tid när svenskarna vann kriget? frågade jag när vi satt oss på sängen igen.
Hon skulle haft fler möbler, bara ett par stolar eller en soffa. Hennes kropp var fortfarande varm, som en kolbit tagen ur brasan, som inte ville annat än att komma tillbaka till värmen. Munnen kan ljuga men kroppen talar alltid klarspråk. – Ja, unge man, det är svårt att svara på. Jag dog ung, som du ser mig nu, i denna form och med dessa kläder. – Blev du hängd? – Nej, de sköt mig. Men begravde mig aldrig, slängde mig i en glänta inte långt från Wanås slott. – Vet du egentligen varför du är här, i mellanlandet? Hulda suckade men skrattade sedan högljutt.
– Jag har ju hört att jag har fel på transmissionen… Men vad det betyder har jag inte en aning om. – Vandrade du runt som spöke länge efter din död? – Ja, det gjorde jag. Min död var vare sig frivillig eller fridfull. – Vad hände? – Ja, men faktiskt var jag förälskad i en pojke. Först sköt de honom framför mina ögon och sedan sköt de mig. Mina sista ord förbannade dem och förkunnade att jag skulle komma tillbaka, att jag för alltid skulle plåga dem. När jag väl dog i en blodpöl reste jag mig direkt och gick efter dem. Jag hörde dem på vägen, de hade inte nått långt för de hade många kärror och endast få hästar. Först skrämde jag hästarna, sedan visade jag mig och fick dem till att rusa in i skogen. I flera dagar härjade och spökade jag tills alla utom en begick självmord. Så fick jag min hämnd men upprörd som jag var visste jag inte hur jag nu skulle komma vidare, alltså till himlen. Istället började jag vandra runt. Och jag såg många grymheter, vad svenskarna gjorde, hur de brände kyrkor fulla med kvinnor och barn efter att de radat upp männen och skjutit dem framför allas ögon, hur de invaderade byarna och slängde ut alla danska böcker, hur de våldtog och kidnappade, hur de mördade, brände och förstörde. Ibland följde jag efter dem och skrämde dem till döds men de var så många och jag var ju helt ensam, mötte aldrig någon annan på min väg. – Sedan blev det rött? – Ja, plötsligt lös himlen upp och innan jag visste ordet av gick jag runt i skogen utanför Mjönäs. – Föddes du i Hässleholm som de säger? – Nej, i Rödanäs, som svensken sedan brände.

Vi pratade länge, i flera timmar, medan solen rörde sig över himlen och först kastade skuggor in genom fönstret men sedan gick bakom huset så att huset istället kastade skuggor mot torget. Även om jag inte helt precist visste vad som hade hänt med transmissionen försökte jag förklara för Hulda vad som kanske hade hänt.

I eftervärlden, alltså i världen mellan livet och döden, innan själen kommer till himlen, tycks tiden inte vara linjär eller kontinuerlig. Ett spöke som oroligt vandrar runt existerar i en tidsbubbla utanför den verkliga världens tideräkning. Därför kan gasten ha dött för hundratals år sedan och ändå följa med in i vår tid. Projekt Molnbas sökte kanske i etern – i alla dessa parallella dimensioner där de döda gick omkring – efter själar som kunde fångas och placeras i mellanlandet. Fel på transmissionen kan därför betyda att det söks i en temporärt avlägsen dimension istället för i en närliggande. Hade det inte varit fel på transmissionen hade Hulda aldrig blivit fångad. Då hade hon fortfarande vandrat runt i världen som ett spöke, kanske helt ensam men kanske också med andra spöken som dog på 1600-talet. Vålnaderna i Bockatorp dog på 1800-talet, några i början av 1900-talet – de levde alla i samma dimension. I dessa dimensioner går tiden både snabbt och långsamt. Man kan inte jämföra en dag på jorden med en dag i en av dessa dimensioner. Den mänskliga hjärnan – som är beroende av ordning och kontroll – skapar själv sitt tidsflöde och får på så sätt tiden till att skenbart gå normalt, och så även i mellanlandet. Men egentligen hade årstiderna, solens gång och blommornas växt i mellanlandet inget att göra med samma processer i verkligheten. Mellanlandet var som en tom låda där himlakropparna, solstrålarna och träden var attiraljer, döda objekt som behövde en motor för att bli levande. Denna motor var till dels min far, men måste även ha varit själva Universum, eftersom dimensionerna ju rent faktiskt existerade, men på något sätt utanför det fysiska. Hade alla vålnader försvunnit från Bockatorp hade inget längre rört sig. Världen fanns således i våra sinnen, bakom våra ögon; tillsammans skapade vi verkligheten… Med liknande omständliga metafysiska argument försökte jag förklara för Hulda hur jag såg på det, vad jag trodde hade hänt med transmissionen. Men dimensioner utanför tid och rum, linjärt och kontinuerligt, motorer som drev solen och att vi alla skapade vår egen verklighet var minst sagt inget spännande att höra på för en våghalsig snapphanekrigare. Säkert av ren artighet, eller för att hon tyckte om att höra mig prata, lät Hulda mig fortsätta. Min entusiasm gick säkert inte att ta miste på, det var ju sådant jag älskade att tänka på, eller en gång hade älskat att tänka på: hur världen egentligen hänger ihop. När jag var färdig, när jag plötsligt tystnade som om jag hade fått slut på luft eller som om tankarna till slut hade krockat, reste sig Hulda för att brygga kaffe. Hon bytte samtalsämne: – Alltmedan du har talat och jag har lyssnat och försökt förstå har de sprungit runt där ute som en flock herrelösa hundar. Det är egentligen otroligt att vi har kunnat tala så ostört, för nästan varje dag bankar någon på dörren – det kan vara Kjell eller Ola men också bara någon av de andra – för att klaga om det ena eller det andra, eller fråga om något eller berätta om ett nytt rykte de just hört. De är så oroliga, våra stackars vålnader, att om inget snart händer kommer de falla omkull av utmattning. Hon gav mig en kopp rykande varm kaffe. – Så vad tänker du? frågade jag. – Ett möte, sade Hulda. Vi samlar dem på torget och berättar för dem vad som händer, försöker lugna dem, svarar på frågor, lägger en plan för framtiden… Även om denna framtid kanske inte ens finns om jag har förstått dig rätt. – Jo, framtiden finns, svarade jag och skulle just förklara varför men Hulda avbröt mig: – Jag tänker att jag talar först, berättar om vad som hänt den senaste tiden, sätter ord på de rykten som florerar, alltså både den första och andra vågen. Det överraskade mig att Hulda var så medveten om ryktena, att även hon talade om en första och andra våg. – Sedan kommer du på, fortsatte hon. Du berättar vad som ligger till grund för ryktena och hur det egentligen står till, vad som egentligen stod i dokumenten och… Vi visste båda vad hon skulle säga. – Min plan? – Ja, om du har en plan. Har du det? – Jag jobbar på det. – Bra. Hinner du bli färdig till imorgon? De var alltid lite orealistiska, vålnaderna, alltid lite för hoppfulla och naiva. Hulda såg på mig, såg så vacker och oskyldig ut, som hade hon hela livet framför sig, som hade hon ännu inte upplevt kärlekens och livets slitande krafter. Klart att hon skulle få vara fri, klart att jag strax skulle ha en plan klar för detta. – Självklart, svarade jag och kunde inte ta tillbaka orden. Men du kommer väl inte klädd sådär till mötet? Så får jag svårt att hålla masken. – Du kan vara lugn, svarade Hulda och log. Nu vet du vem jag egentligen är. Hade vi fått för Ida hade vi nog kysst varandra på kinden och kramats intill solen gick ner och endast mörker kunde ses utanför fönstret.

Utanför världen men ändå i den. Jag brukade samla fimpar på Christiania som jag tog hem och rökte. Brukade stå utanför Brugsen med min hatt upp och ner: ge mig en krona, ge mig ett öre. Brukade dricka halvfulla glas på krogen som någon lämnat, brukade rota i papperskorgar efter utslängd mat. Brukade göra så mycket som ingen kan tro på – men gjorde inte längre. Vi städade, hela huset skulle vara fint och prydligt nu när vi flyttade om. Ner med dotterns rum, väck med mitt, in med sängen i dotterns gamla så att det blev ett sovrum, in med mina och Hennes saker på övervåningen, låt det rummet bli vår gemensamma ateljé och vardagsrum. Så nöjda var vi med att vi äntligen fick gjort något åt saken, att medan vi lyfte bokhyllor och bar böcker uppför trapporna, glömde vi helt vem vi var och blev plötsligt goda vänner igen. Inte ens de infekterade sakerna kunde stoppa vår frammarsch: – Barbiebussen, då? Jag höll den i mina händer, hade ett fånigt uttryck i ansiktet, som om jag var förvånad över att den söndriga bussen hon hade kastat i golvet för några månader eller ett halvår sedan fortfarande var kvar. Det var ju inte något att skratta åt men ändå skrattade jag, och hon också, men ändå mindre än mig. – Den får vi slänga, sade hon. – Nej, jag vill ha den kvar! Astrid kom nerför trappan. – Så behåller vi den, sade jag. Vi slänger de söndriga delarna och behåller de hela. – Jaaaa! ropade Astrid och sprang upp på sitt rum igen, det rum som nu skulle bli sovrum. – In med den på hennes rum då, sade hon kort, men utan irritation – jag hade utvecklat ett sjätte sinne som avläste hennes humör snabbare än orden kom ur munnen, än ögonbrynen böjde sig – för idag var hon vid gott humör, hade faktiskt varit vid gott humör i flera dagar. Och minst lika viktigt: jag var också glad. Inga konflikter, inget bråk, allt, hela livet en friktionslös glidbana. När vi gick förbi varandra i trappan eller stod lutade över den lilla ritning vi hade gjort över var möblerna skulle stå, och våra kroppar plötsligt rörde varandra, kunde man – jag, i alla fall – nästan märka gnistorna slå, men inte de farliga gnistorna, de som satte eld och skapade bråk, utan de bra gnistorna, de som en gång hade fört oss samman, som hade fått våra kroppar att vilja älska. Men vi slog nog hastigt bort sådana tankar båda två. Två kroppar kan inte älska som fortfarande bär på sår de vållat varandra, eller det kan de kanske, men inte våra, eller det hade de kanske kunnat, men det var inte aktuellt, var avlägset, oändligt avlägset. Först skulle dagar som dessa passera i minst ett år, så vi båda kunde förstå och lära oss att bråken – av någon mystisk anledning – hade upphört och ersatts av en harmonisk tillvaro där vi kunde hela såren och växa tillbaka som människor. – Denna då? frågade hon. Det var den stora trämask jag köpt i Tanzania när jag i ett par månader arbetade som doktor på ett fattigt sjukhus där alla sjukdomar – cancer, malaria, förkylning – behandlades med paracetamol och penicillin eftersom inget annat fanns. Masken såg ohygglig ut, stora stirrande ögon och öron som stack rakt ut från sidorna. Den skulle tydligen skrämma bort mardrömmar. – Den ska du ha på huvudet och gå runt med! Ett uppenbart skämt, men med skitiga undertoner. Hon var stor i själen, så som hon egentligen var, kunde inte rubbas av något, kunde absolut se att min skämt bara var ett skämt. Skrattade, sade: – Så är det ju mig du drömmer mardrömmar om! Rapp i käften, hjärnan hon fått av sin far som var matematiker och av sin mor som var konstnär. Hon var definitivt skarpare än mig, och hade livet inte hela tiden gett henne knytnävar, utan istället öppnat vägar och visat möjligheter, kan man bara gissa på vad hon hade kunnat bli, vilken utbildning hon hade kunnat genomföra, vilket jobb hon hade kunnat utföra. – Det gör jag ju redan! svarade jag. Vi skrattade. Man kunde tydligen skämta om det. – Men kanske inte nog! Hon tog masken över ansiktet och började springa mot mig. Jag låtsades bli rädd och sprang uppför trappan, hon efter. Längst uppe stod Astrid och såg på oss med väldiga ögon som om hon inte kunde tro vad hon såg, att mamma och pappa lekte med varandra. Senare på kvällen åt vi kvällsmat i storarummet bland flyttlådor och möbler som inte än satts på plats. Astrid brukade vara petig med maten men nu åt hon som en varg. Vi hade varit ute och handlat, allihopa, Astrid hade fått en liten leksak, vi hade gjort en lång lista med saker vi behövde (glödlampor, påsar till dammsugaren, disktrasor) men också bestämt oss för en lyxmåltid: tre sorters hemmagjord pizza. Jag hade köpt en ultrastark chilisås för det tyckte jag om, Astrid ville ha lök och peperoni, Hon skulle ha Vitello, alltså tonfisk och kalv. De skrattade åt mig, mina flickor, när jag blev röd i huvudet och hickade så att jag varken kunde prata eller äta. I processen blev vi till en familj igen, nästan en riktig familj där mamma och pappa kunde leka och busa, där man handlade in och åt tillsammans, där allt bara var lugnt, tryggt och skönt. Och dramaturgin kräver säkert att ett bråk utbröt innan läggdags eller efter Astrid somnat, att vi skulle stå vid varsin ände av trappan och ropa åt varandra så hon vaknade, och Hon skulle skrika: ”Din far vill inte leka med dig! Hör du det! Din egen far vill inte leka med dig!” – men nej, inte den dagen, denna sköna dag när vi helt glömde vem vi var och genom denna glömska hittade tillbaka, om bara för en enda liten dag, till det vi en gång hade haft. När Astrid somnat satt vi i soffan i vårt nya vardagsrum där både hennes och mina böcker fyllde bokhyllorna. TV:n stod på i bakgrunden men vi faktiskt pratade, satt i soffan som två helt vanliga människor och förde ett samtal. Och samtalet rörde inte gamla bråk eller olösta konflikter utan helt alldagliga saker, upplevelser vi haft, känslor vi känt, människor vi mött. Trämasken hade vi hängt upp ovanför TV:n. Det var som om den faktiskt utfyllde sin funktion, som om den faktiskt skrämde bort mardrömmar, men inte bara drömda utan också verkliga. Egentligen ville jag säga: ”Den verkar fungera, masken, den skrämmer bort våra bråk.” Men detta meta-perspektiv skulle säkerligen få oss att prata om just bråken. Hon sade: – Hur var det egentligen i Tanzania? Vad hette det nu, stället du var på? – Mpwapwa, sade jag med perfekt uttal, så som jag hade lärt mig. De hade varit så vänliga, tagit så gott emot oss, alla läkare, sjuksköterskor och sjukhuspersonal som vi jobbade med, jag och min kollega Lana. De lärde oss Swahili, de bjöd hem oss, de gick ut och tog en öl med oss, åt med på restaurang om vi bjöd. I byn fanns två barer och två restauranger. Beställde man en fiskrätt fick man ett fiskhuvud. Resten av fisken var redan såld i Dodoma eller Dar-es-Salaam. Men Lana kunde äta både huvud och ben. Jag petade i riset, lät henne få ögonen. Bara grusvägar, två eller tre strålkastare som lös över byn där nästan 40,000 människor bodde i skjul och primitiva tegelhus, de flesta utan ström. – En gång kom en äldre man gående. Han hade gått i flera timmar, kanske dagar, från sin avlägsna by, hade väl äntligen bestämt sig för att gå till doktorn. Något störde honom, gjorde ont, där mellan benen. Jag undersökte honom. Testikeln hård som stål och stor som en tennisboll, otvivelaktigt framskriden cancer. Inte ens i Danmark var det säkert att han skulle överleva. En så stor tumör har nästan garanterat redan hunnit sprida metastaser i hela kroppen. Det fanns två möjligheter. Antingen bekostade han själv både resan till och behandlingen i huvudstaden eller gick han hem igen och väntade på att dö. Fick ett recept på Panodil som plåster på såren, fyra tabletter om dagen i en vecka. Hon var så bra på att lyssna. Som om orden gick rakt in i hennes öron och vidare till hjärnan som förstod och till hjärtat som kände. Bland sina vänner var hon den kloke, den som kom med råd, som de alla tedde sig till när livet var svårt, vilket det ofta var. Tålamod, empati, förståelse – allt detta hade hon i så rikliga mängder att orden närmast sögs ur munnen på en. – En annan dag blev en ung kvinna inlagd. Hon spydde och hade diarré, stora, illaluktande diarréer så att näsan vreds och magen vände på sig. De lade henne i ett avskilt hus med två rum. Isolationshuset. Här skulle man ha mask och handskar men det fanns så klart inte, de hade inte ens handsprit, endast såpa som de tvättade händerna med innan operationerna. Ingen visste vilken sjukdom hon led av. Hon var utmagrad, tunn som en sticka och huden hade en gulaktig ton men hon var inte helt ikterisk.
– Ikterisk? – Gulsot. När levern har slutat fungera så att det ämne som blod bryts ner till upplagras bland annat i huden. Så att något var fel med levern kunde man ju misstänka. De kallade på mig, tänkte nog att jag som västerländsk läkare – men jag var ju inte färdigutbildad minns jag plötsligt, detta var ju mellan tionde och elfte terminen, när Astrid låg i magen. – Ja, Gud, ja, det har du rätt i. – Men de trodde eller hoppades väl på att jag kunde diagnostisera kvinnans sjukdom. Inte för att vi kunde behandla henne. Jag gick in, tänkte först inte röra vid henne eftersom jag inte hade handskar, ifall hon nu bar på en smittsam sjukdom, men när jag såg henne ändrade jag mig. När man ser sin patient och ser lidandet, ser människan, då minns man, då tvivlar man inte längre. Då gör man verkligen allt för att hjälpa, med eller utan handskar. Jag tryckte på magen, märkte levern som var för stor, märkte njurarna, mjälten, kände efter lymfknutor under armhålorna och i ljumskarna, såg in i munnen, lös på ögonen – undersökte allt från topp till tå så som jag lärt mig. De översatte när jag utfrågade henne om vilka symtom hon haft, hur länge det hade varat, om det var värre om morgonen eller kvällen, om hon hade ätit något konstigt. Allt frågade jag om – utom en sak. Vet du vad det var? – Om hon hade några ärftliga sjukdomar? – Nej, det frågade jag också om, men det jag glömde, det jag inte hade skänkt en tanke, det som senare visade sig vara svaret och som jag inte frågade om och som jag nu alltid frågar om, vet du var det var? – Säg det nu bara. – Nej, jag säger det inte! Eller jo, OK. Alkohol. Om hon hade druckit alkohol, hur mycket hon drack, hur länge, när och var. Allt om alkohol. Det slog mig aldrig in att hon var alkoholist. – Hur kom ni fram till det då? – En äldre läkare, som hade jobbat på det fattiga sjukhuset i många år, undersökte kvinnan efter mig. Han berättade att ute på landet, i de små byarna där brunnarna torkar, där de inte har TV eller ens telefoner, där gör de en slags hemmagjord dryck med hög alkoholprocent. Det är vanligt att de unga missbrukar denna dryck, att de blir alkoholister, och dricker och dricker tills levern går i sönder. Men tänk dig – säkert inte ens tjugo år! – Helt sjukt. – Ja, verkligen. På TV:n började en film vi båda gillade: Stanley Kubricks The Shining. Vi hämtade ett täcke, kröp in i varsitt hörn i soffan, låg raklånga med mina ben ytterst men ändå böjda så hon inte fick tårna i ansiktet. Det fanns något som svävade över oss, något vi inte hade fått sagt men som var på våra läppar. Det var bra så länge man blott betraktade det. Det kunde inte ha något med trämasken att göra.

Hulda hade en fågel som ingen kunde se men alla kunde höra. Den satt alltid på hennes axel, klättrade ner längs armen när hon åt, för att smaka om det var något gott. Fågeln sjöng så märkligt, som en koltrast som var en bas, kurrade som en duva men i sprudlande melodier. Jag tror hon lät den flyga runt i byn som ett par öron med vingar. – Du vet att de pratar om dig, sade jag. Vi stod i dörren, jag skulle just gå. – Om dig också, sade Hulda. Jag svarade innan jag hade hunnit reflektera. – Nej, inte om mig väl? Det gör de väl inte? – Jodå, Fenix hör allt. De pratar minst lika mycket om dig som om mig. Samma slags rykten som om dig? ville jag fråga, men hann omformulera meningen. – Dumma saker? Hulda log, blickade hastigt mot torget. Vålnaderna fick väl inte se henne så ung. – Ingen är dum här i Bockatorp, sade hon. – Men något kan du väl säga? Att även jag var offer för vålnadernas rykten hade kommit som en chock, en överraskning jag redan då visste att jag skulle älta resten av dagen och hela natten. Allt jag bad om var ett par ledtrådar. Men Hulda visste bättre. – Det är slöseri med tid. Gå, nej, spring nu hem och gör färdigt din plan. Efter mötet imorgon är alla rykten glömda. Och jag sprang, sprang som en vilde. Fågeln, den osynliga, flög efter. Den satt i nyponbuskarna och visslade. Den flög över torget och sjöng som en kyrkklocka. Den landade på marken för att äta av korn och råg. Och jag måste erkänna något nu, något jag skulle erkänt redan i början, innan jag började tala om kaniner. Den första kvällen – när jag satt på krogen och vålnaderna stod i kö – försökte jag få Pär att förstå att även djur vet vad kärlek är. Han bara skrattade. Grisars kärlek? frågade han. Men i mina ögon grät han, eller grät jag för honom, ty en stackars själ han må vara, tänkte jag, som aldrig blivit älskad av ett djurs hjärta. Jag har också berättat att min farmor gungade med gungstolen så att min kanin krossades under den. Detta är inte sant, har aldrig hänt, kaninen har aldrig funnits. Och kvinnan som älskade sin fågel, den som alltid satt bredvid kudden när hon vaknade, hon grät och grät över fågelhjärtat hon aldrig fick säga farväl till. Även med henne grät jag, men gömde tårarna, ty hennes saknad var alltför lik min egen. Huldas Fågel Fenix landade den kvällen på min hand i Idas blomstrande trädgård, just när solen lös bakom de lila molnen och det stänkte på rosorna och på de daggvåta bladen som glittrade. I de mörka ögonen såg jag solnedgången reflekteras och bakom den, fågelns iris och egentliga ögon, som finns i det svarta. Från bladen föll daggen likt tårar, ty vad gör färg, form och storlek, om bara det som finns inuti är den man älskar. Kanske var det Bockatorps största gåva – att medan vi snidade planer vid bordet, medan vi tänkte så det knakade, skrattade och talade allvar, medan vi övervägde den ena möjligheten efter den andra – satt han på min axel och sjöng en melodi som bara jag kunde förstå. Orden han sjöng var det jag ville han skulle veta, som jag aldrig fick sagt innan han dog (för jag var inte där), och som han nu sjöng för mitt öra så att helt säker jag skulle vara: vi älskade varandra, den ene lika mycket som den andre. Lika starkt som människor kan, lika troget, lika komplext som vänskap genom livet, lika dramatiskt och hängivet som bara två hjärtan, levande på jorden, kan älska. När han dog, sjöng han, tänkte han på mig och visste att jag skulle komma, visste att jag inte hade lämnat honom. Han tyckte det var bra att jag inte var där, sjöng han, så han fick minnas i fred, alla våra tjugo år, så han långsamt fick somna in istället för att ha mig gråtande omkring sig. Det sjöng han, det är sant, och detta var kanske Bockatorps största gåva, att omständigheterna kring hans död blev avklarade. Därför föll daggen som tårar: jag lämnade egentligen aldrig hans sida, och han aldrig min. Kärleken var självklar. Men det hade jag ju egentligen vetat hela tiden: djur tvivlar aldrig på vem de älskar. På väg tillbaka från Hulda stötte jag in i min far som stod på torget och samtalade med en grupp vålnader. – Se nu upp, sade han direkt när han såg mig, som om han visste något. – För vad? Min far tänkte ett par sekunder. – Det får du se när du ser upp! Han skrattade, såg ovanligt glad ut. – Har något hänt? frågade jag. – Nej, inte än. När han vände sig om – mer än så orkade han tydligen inte att prata, eller var det alltför spännande att lyssna på rykten – såg jag skuggan, eller snarare konturen, av en stor fågel som satt på hans axel.

Min far hade också haft en papegoja som dog under tråkiga omständigheter. Man kan säga att det var hans enda svaga punkt, denna papegojas död, det enda som kunde få honom att gråta. Min hade ju inte kommit tillbaka än, så jag kunde inte fråga honom, men kanske var det därför han var så glad: han hade återfått sin bästa vän i livet. Hellre fåglar och djur än människor, nästan som ett mantra. – Det är för er skull jag gör detta, sade han en gång. Vi häpnade: hade han verkligen flyttat till en större lägenhet för vår skull?! – För er, mina små gojor, så ni kan flyga runt och ha det bra.

Kunde jag finna trädet de växte på, vännerna, skulle jag genast ge mig ut för att leta under mossa, gräs och stenar. Men endast blad växer på träd, och de faller till jorden varje höst och ersätts av nya varje vår, nya som aldrig mötte de gamla. Hon hade inga syskon men många goda vänner; jag hade två, var den äldste. Det måste vara min orolighet, mina ständiga byten – skolor, land, utbildningar – som likt en orkan eller bris spridde dem, vännerna, likt löv i en höststorm. Även den ensammaste varg, tillika den äldsta i kullen, måste på sina långa vandringar genom den läskiga skogen se ansikten i träden, skugglika vargar på ängen och överallt bilder och föreställningar som liknar den själv. Och var man ute i rymden, om man på något sätt hade lösrivits från stationen och jämnt drevs med solvinden längre ut i universum, ja, då skulle man ändå, trots att allt var förlorat, säkert söka i sitt inre efter deras, vännernas, ansikten. Vänner behöver alltså inte vara riktiga människor av kött och blod. De kan vara genomskinliga, likna träd och stammar eller sjöar och moln, eller inte ens finnas på riktigt utan endast i ens huvud. Folk som talar med sig själv, som hör sina egna eller andras röster, försöker de inte bara utfylla ett behov, ett krav till existensen som ensamheten ställer? Ja, vad vet jag, vad vet jag om vänskap, egentligen? En ensamvarg, en stackars riddare på en häst vars sällskap jag inte tåler, en astronaut som frivilligt lösgjorde säkerhetsselen bara för att slippa småpratet efter kvällsmaten. Ensamma dagar i skogen gjorde mig lycklig. Och ändå försöker jag tala om kärlek och vänskap! Men man måste förstå vad som hände. Inte för att något hände plötsligt; men långsamt hände det, en långsam förändring. Det var en solig dag för många år sedan. Det var också en höstdag i gymnasiet, eller en regnig vinterdag när det hellre skulle ha snöat. Men det är inte så man börjar, ty historien har ingen början. Som barn och ung hade jag få vänner, en god handfull. Det vill säga en handfull goda vänner; jag var inte ensam trots att jag på vissa skolor blev mobbad. Inget hände, samma vänner, inget hände, samma vänner. Även i England mötte jag underbara människor som blev mina goda vänner, och vår vänskap skulle säkert ha frodats och vuxit sig starkare, och vi hade säkert fortfarande träffats och talats i telefon om jag inte hade hoppat av och flyttat hem till Sverige. Jag har redan berättat om mina år på läkarlinjen, där jag fick klara mig med ytliga och sporadiska kontakter. Vi dansar runt det, dansar runt det, dansar runt det, men det är som om jag står på en scen. När jag kliver av följer vännerna med. Inte för att jag är deras ledare eller för att jag är särskilt spännande, utan för att jag förväntar det av dem, och denna förväntning präglar deras beteende. Och följer de inte efter går jag ändå ut från teatern, men väl där ute, när kylan biter i min hud, överväger jag att gå in igen. Men gör det inte. Är hellre ensam, när vännerna nu inte följer efter. Som trodde jag att jag var begåvad med en alldeles särskild aura som sade till människor att de skulle följa efter mig. Som om detta var vänskap, att alltid kunna räkna med att vännerna kom efter. Men kanske visste de att jag också hade en annan egenskap: att jag brydde mig, att jag lyssnade, att jag alltid försökte hjälpa. Min löptränare, en hetsig tandläkare med kort stubin som vi alla fruktade, skulle en gång hälla upp saft i mitt glas. Vi satt utanför, det var sommar, vi var på löpturnering. Redan som tioåring präglades jag av detta: låt mig hjälpa dig. Därför höll jag upp muggen helt till flaskans mun, så att det skulle bli lättare för tränaren, som ju alltid var så irriterad, att hälla upp. ”Sätt ner muggen, för helvete!” gormade han till min stora förskräckelse. Jag lärde mig två saker: det är lättare att hälla upp när muggen står på bordet, och livet, samhället, människorna, kräver en slags hårdhet. Kanske var det att ständigt vilja hjälpa ett sätt gå runtom denna hårdhet? Kanske var det därför jag ville bli läkare? Kanske var felet att jag missförstod denna hårdhet? För som ung ville jag aldrig vara ensam, hatade det, kände plötsligt rymdens tyngd falla mot mig, eller mig själv falla mot jordens brännande mittpunkt. Ja, kanske missförstod jag denna hårdhet, denna yta vi lägger upp mot varandra. En annan löptränare sade till mig: ”Vad går du nu runt och gör för något hyss?”, men jag hade bara stått och tittat på ett par ankor som simmade i dammen. Så något med utseendet också, sättet jag gick på eller sättet jag talade. Som om jag alltid hade någon fuffens för mig. Detta gjorde mig kanske rädd, kanske blev jag redan som barn rädd för människorna (trots att jag nu, i skrivande stund, inte känner mig rädd alls). Sökte hos min far efter denna hårdhet som var nödvändig för att överleva, som jag tycktes sakna. Såg hans framrusande sätt, hans kompromisslösa egensinnighet, hans sätt att vända allt och alla ryggen och fortsätta på sin egen stig. Men av min mor fick jag mjukheten och melankolin, sentimentaliteten och alla känslorna. Denna sida gav mig vänner, min fars sida gjorde att de följde efter. Men kontrasten mellan dessa poler komplicerade nog processen, så att jag i Köpenhamn faktiskt inte visste hur jag skulle bete mig, hur jag skulle närma mig medicinerne. Mjukheten, den varma humorn, närheten – den märkte de inte eller ville inte kännas vid. Misantropin, att gå sin egen väg och förvänta att någon följde efter – den ledde bara till barerna och till mörker. Men varför inte detta i England? För att där var jag yngre, där var ansträngningen större, där var jag ensam till att börja med, lika ensam som alla de andra, lika beroende av att själv söka kontakten. Vi sökte och fann varandra, unga och entusiastiska som vi var. I Köpenhamn var det som om jag inte förstod de sociala spelreglerna. Inte för att jag skyller på hela Danmark, men jag var ju svensk, trots allt. ”Skidestive svenskeren” hette jag efter nollningen, men det var ju inte mitt fel att jag inte kunde hantera gratis Tuborg. Så det började helt fel. Men någonstans – kanske när man är tjugofem eller däromkring, och man har klarat sig ensam i ett par år – accepterar man sin lott. Lär sig helt enkelt att leva utan nära vänner. Och här måste jag hastigt tillägga: mina gamla vänner fanns kvar, dem jag hade innan jag flyttade till England, de som fortfarande bodde där jag kom ifrån eller i närheten. Ibland kom de till Köpenhamn, ibland till och med till England, men avståndet var betydande. Går man inte ut och tar en öl med sina vänner? Nej, inte om man bor långt ifrån varandra. Ringer man inte och pratar i telefon? Nej, inte om tiden som går mellan mötena blir längre och längre. De behövde ju inte mig, de hade ju andra vänner. Och jag lärde mig att inte behöva dem, lärde mig att jag var bra nog som jag var, utan vänner. Lärde mig att tänka såhär: snart, inte nu, men snart, ordnar sig allt. Då bankar vännerna på dörren, då störtar kärleken in, då får du allt det tillbaka som du olyckligt mistat på vägen. Man ringer inte till sina gamla vänner och beklagar sig, man säger inte att man är ensam – det är kanske den slags hårdhet vi talar om. Å andra sidan – och denna sida är kanske alltavgörande – kanske är det så, men bara kanske, kanske, att jag själv alltid har varit min bästa vän. Jag och min fågel, jag och Önnestads Gymnastikförening, jag och bandet, jag och mig själv. Jag som en staty, allt annat som attiraljer och färger, en sann megaloman misantrop. Kanske kan jag säga detta eftersom jag egentligen aldrig har varit riktigt ensam, utan snarare har varit bortskämd: både familj och vänner. Familj, framförallt, trots att den splittrades och gick i sönder. Därför, när jag själv blev far, hände två saker. För det första: ingen tid till vännerna, om jag haft några i närheten. För det andra: behovet av närvaro, av samtal och aktiviteter utfylldes totalt av Astrid och hennes mor. Jag var inte längre ensam. Det är väl en klassiker – så mycket har jag förstått härifrån min vinkelräta sidolinje – att när man får fru och barn förlorar man långsamt kontakten till vännerna. Först då blir man vuxen och har inte längre tid till att leka. Allt detta är helt normalt. Dessutom har vi börjat denna förvirrade utläggning från fel håll: vi har inte ens definierat vad vänskap är. Att sitta på café efter föreläsningarna, eller på en mysig uteservering efter jobbet, för att prata om smått och stort, skratta, erkänna och utfråga, förstå och undra sig – tillsammans – denna del av livet, som så många tar för givet och inte kan leva utan, är för mig endast ett minne blott. Det är något jag haft och förlorat. Precis som man kan och måste leva utan sex ifall omständigheterna omöjliggör denna sköna aktivitet, kan man också leva utan nära sociala relationer. Jag behöver inte säga att många, många ensamma människor lever på detta sätt, endast med sig själv, eller med en fågel, katt eller en hund. Smärtsamt blir det först när man inte accepterar det. Det är inte av naturen givet att man ska ha vänner, trots att jag antydde detta i kapitlets början, men ändå är det. Historien börjar med Adam och Eva, men strax därefter fick vi väl vänner? Jesus hade sina tolv lärjungar att snacka med. Ingen vill egentligen vara ensam. Alla – samtliga snart tio miljarder människor på jorden – vill ha någon, bara en enda, att prata med, någon att dela livet med. Men jag talar nog om en annan slags vänskap. Hon, som tidigt förlorade sina föräldrar, som aldrig hade ett riktigt hem, som alltid var ute på gatan och for runt, både i Italien och i Danmark – hon visste vad riktig vänskap var. Sanningen är nog, att hade vi bytt plats, om jag hade fått hennes barndom och uppväxt och hon min, hade jag, med mina karakteristika, tidigt gått under. Hon sökte och fann, talade och log, lyssnade och förstod, gav alla omkring sig hela sitt hjärta. Hon skulle aldrig isolera sig i skogen om hon var ledsen utan istället slänga nycklarna i väskan och ge sig ut på stan för att träffa någon, nästan vem som helst. Hon skulle sitta på gathörnen, på bodegorna, på festivalerna, på festerna och i parkerna – för hon visste vad vänskap var. Att när förhållandet tog slut, när mor och far blev sjuka och dog, när hon vräktes från lägenheten, när hon dumpade tentorna, när pengarna tog slut, ja, oavsett vad – oavsett vad – fanns vännerna där. Hon gav och hon fick. Det är klart att vännerna ibland också fick en känga eller en överdriven och vansinnig utskällning, men detta hade de upplevt förr och tog inte så hårt. ”Nu kommer din mor fram igen!” kunde de säga, för historien bland vännerna var att hon hade ärvt sitt raseri från modern. Jag, däremot, hade helt enkelt gått ut genom dörren och rakt ner till kiosken på hörnan och sedan satt mig på trottoaren och druckit mig full, varenda dag, om jag inte haft min familj, som trots att de sällan visste vad jag företog mig i Köpenhamn, ändå existerade och var en del av mitt liv. När allt försvann, när mattan drogs väck under benen, hade jag inte känt att det nu var upp till mig, utan helt enkelt lagt mig ner och väntat på räddningen. Därför hade jag gått under. Hon däremot, som visste vad riktig vänskap var – vad som krävdes, vad som kunde erhållas –, överlevde, om än med sår och skrammel. Hon hade denna hårdhet som jag inte kunde förstå: livet är hårt, men med vänner går det an. Ensamvargen, som hela tiden trippar runtom detta faktum, stryker runt i skogen utanför byn, vågar knappt se in, rädd för att livet självt ska anfalla. Men inte var jag en ensamvarg. Det var helt enkelt omständigheterna – som jag nu har redogjort för – som gjorde att jag liknade en. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, trots att man kanske inte tänker sig något särskilt. Hade jag kunnat hade jag varit hela världens vän, och hade jag haft så många vänner hade jag aldrig vänt mig om, istället gått vidare, för var jag än gick fanns de, vännerna.

De glimrande vita hästarna, de stolta och vackra, i hagen som ständigt står öppen, så att hästarna ut och in springa. Jessica, Idas vän, som passar dem, sköter dem och ryktar deras manar, säger: man får klappa men aldrig uppå ryggen sitta. Ty hästarna är mer än bara djur, ja, mer än vad vi gör dem till, och till dem och endast dem hela den gröna skogen höra. På dem lyser månen med sitt sken; ljuset reflekteras i den vita pälsen så att liknar det icke hästar som kommer galopperande utan ett snöoväder eller en lavin. Tyst, utan ett ljud, trots hovarna borde larma, sveper de vinden efter sig, glider över mossan och jorden. Andra djur som uti skogen bo känner dem väl, vet att när de kommer blomstrar strax både maskrosor och äppelträd, vet att där de kommer forsar bäckar och bildas vattenfall och sjöar. Vanliga hästar gnäggar, men icke hästarna de vita som glimra: likt Kleopatras harpor de spela, men knappt så man kan höra; nej, ser hästarnas läten man gör, likt regnbågar ur de glittrande gapen, likt solstrålar över vågorna. Så talar hästarna, hästarna de vita som glimra. Om man längs vägen tråkig och ensam går, kanske precis som man fäller en tår, över en vän man evigt sakna, så det känns att man från sorgen aldrig vakna; plötsligt hör liten gren knäcka, små fotsteg bakom ryggen trippa, så man hastigt vänder sig om. Allt man vill se, allt ögonen förväntar, är vännen som står där och ler, om handen vår ber: mig sakna du aldrig ska mer. Men likt ett eko fotstegen avtar, försvinner sedan helt, ja, var aldrig där. Tårarna långsamt återvända. Då komma hästarna de vita. Då komma hästarna de vita likt blommor på ängen om våren, likt snö som om vintern faller tätt och liknar stjärnor. Ej kommer de för att vara vår vän, ej för att torka vår kind, ej för att munnen uppåt vända. De komma för att ensam på stigen vi färdas, för att mitt ibland djuren som annars tuffar på, som äter, sover och vandrar, vi traskar på gruset som skrapar mot skorna. De komma för att oss överväldiga, för att oss omringa, för att med vita hovar klappra omkring, för att stanna och beta. Inte är de tama, inte vill de kela, inte vill de att vi med handen dem matar. Inte vill de ha tyglar – men finner sig i det –, inte sadlar, hästskor eller betslen. Ty hästarnas kroppar, de vita som glimra, som allt annat i världen inte fungerar, på vatten och bröd de ej leva. Runtom oss de springer, runt och runt i en ring, så att gruset till dammoln förvandlas, och uppåt himlen stiger, med det vita blandas: en tornado av vackert och fult. Tyst och helt ljudlöst, precis som i en dröm, och med ögonen våra vi kisa: ack, hästarna de vita som glimra. Kanske komna från himlen, från Herrens egen hage, av Herrens hand sluppit fria; i regndroppar nedåt segla, till människornas jord – alla världar i Guds stora rike – för att i guldkant allt levande inrama. Ja, skönhet hästarna de vita som glimra är, och skönhet i skogen hör hemma. Från hagen de ut och in springa, vart de än kommer allt börjar glimma. Jessica, Idas vän, dem sköter. Detta är säkert om jorden där vi går: skönhet råder där hästhjärtan slår.

Bordet var dukat vackert och inbjudande med Idas rödvita duk, två kaffekannor, koppar och tre stora fat bullar. Solen var på väg ner, men inte för snabbt; min far visste att det var bråttom, att en plan skulle föreligga innan den skulle upp igen nästa morgon. Vi var fem i allt: jag, Ida, Jasmin, Pär och Kerstin. Stämningen var god, inte minst för att min fågel – August, som inte hade blivit mindre tam – envist skulle sitta först på den ena och sedan på den andra armen, eller äta från bullarna eller trissa runt på bordet och sjunga i allas öron. Samma glädje han gav åt alla han mötte, samma optimism och kärlek till livet – döden hade inte tagit något ifrån min August. Vi kände oss hoppfulla, envist entusiastiska, oförstörbart inställda på att tillsammans, under min ledning, finna fram till den bästa planen. Trots att tiden var så kort. Trots att vi visste så lite – om bastionen, om projektet och om masten. – När man står inför ett komplex problem, började jag, men det var som om Pär inte hörde att jag börjat tala utan var mer intresserad av att lära August nya läten. – Pär, sade Ida och gav honom en blick. – När man står inför ett komplext problem, började jag igen, måste man försöka se simpelt på saken. – Äh, håll käften, gubbjävel, sade Jasmin. – Hur menar du med simpelt? frågade Kerstin. – Det finns två vägar in på området. Skogsvägen och sjövägen. Jag föreslår att vi väljer sjövägen. – Håller med! skrek Pär med överdriven entusiasm som om han tog revansch. – Jag också, sade Kerstin och Ida sakligt. Jasmin sade inget, ville väl bara inte hålla med, som om det att tala i grupp framhävde hennes barnsliga drag. Hon hade ju upplevt skogsvägen, sett spökbussen, känt rädslan när den lös med sina lampor in mellan träden. – Bra, sade jag. Så har vi valt sjövägen. Alla nickade utom Jasmin, som istället skakade på huvudet. På det tomma ark jag hade framför mig på bordet skrev jag: 1) Sjövägen. Nu hade vi kommit igång. Trots att de hela tiden avbröt och pratade i munnen på mig beskrev jag immelnekan som låg nere vid båthuset. Om man redan på Mjönäsvägen vek av och valde en liten stig som i början gick parallellt med skogsvägen, på andra sidan ängen, kunde man nå fram till båthuset utan att bli sedd från huset. Stigen förde in på tomten men gick bakom tennisbanan. Vi skulle komma om natten – den så kallade långa natten – så vi kunde vara säkra på att Arne Hansson inte spelade tennis utan låg och sov, eller i alla fall uppehöll sig inne i huset. – Vad gör vi när vi kommit fram till båten? frågade Kerstin och såg upp. Hon skrev i sin egen anteckningsbok.
– Så anfaller vi! skrek Jasmin. – Nej, anfallet kommer senare, sade jag, men det är en bra fråga. Ekan kunde rymma som mest fem personer. Vålnaderna var nästan trehundra. Det blev 60 turer fram och tillbaka till bryggan. Uppskattningsvis tog en tur ett par minuter. Alltså skulle detta delmoment ta oss som mest två timmar. – Vänta lite, sade Pär. Ska alla med? – Ja, självklart, svarade jag. Vi skulle ju överrumpla generalen. Vi skulle komma i så stort antal att han inte skulle veta vilken av oss han skulle gå efter. Trehundra blodtörstiga vålnader som ursinnigt kommer rusande från alla skogens hörn – frågan var om Arne Hansson inte bara skulle lägga benen på ryggen och fly. Men vi behövde honom, ingen annan i mellanlandet visste hur masten fungerade. Därför skulle vi omringa Udden så snart alla hade kommit i land. – Mycket intressant, sade Kerstin och skrev i sitt block. – Så kan vi också släppa Karsten fri, sade Ida. – Ja, just det! utbröt nästan alla på en gång. Karsten som hade blivit fångad men som ändå hade lyckats få det första dokumentet i säkra händer. Trots att jag inte kunde förstå hur det egentligen hade gått till. – Tänk att han sitter där än, sade jag. Men Jasmin hade ju varit inne i huset alldeles nyligen. – Såg du honom, Jasmin, när du var där? frågade jag. – Ja, han satt i en bur i garaget, svarade Jasmin. Stackars jävel, såg helt utmagrad ut. – Skriver du det, Kerstin, att vi ska rädda Karsten också? Det var lättare att Kerstin skrev, onödigt att vi båda gjorde anteckningar. Jag knycklade ihop mitt ark och gav det till August som älskade att strimla papper med näbben. Dags för uppsummering. – Så vi kommer fram till båten, transporterar alla till bryggan, sprider ut oss och omringar huset. När jag visslar anfaller vi, springer från alla håll. Bortsett från att rädda Karsten är det viktigaste att vi fångar Arne Hansson. – Så kan vi ju sätta honom i buren istället, sade Pär. Om vi nu först räddar Karsten och sedan sätter Arne Hansson i Karstens bur. – Bra idé! utbröt Kerstin och skrev genast i planen, trots att jag inte hade hunnit godkänna Pärs förslag. Men en ledare måste också veta när disciplinen kan tummas på. Att styra och ställa alltför mycket skulle vara kontraproduktivt. – Ja, det är en bra idé, sade jag och nickade först åt Pär och såg sedan på Kerstin som redan hade skrivit färdigt. – Du får gärna skriva det i planen, Kerstin. – Det har jag redan gjort, gullunge, sade Kerstin och blinkade med ögonen. Jag harklade mig, satte mig till rätta i stolen, försökte sitta upprest och rakt för att på något sätt ändå utstråla auktoritet inför mina vänner. Jag hade alltid ogillat möten och att tala inför grupp, men nu gick det an. Nu var målet större än medlen, det jag sade viktigare än hur jag sade det; jag kunde varken höra ängslan eller darrande i min röst. Dessutom var ju Ida med som stödpelare. Hon gav mig självförtroende och styrka till att leda mötet – det spelade ingen roll att jag kände alla väl. Nervositet kan komma när som helst, med vilken samling människor eller vålnader som helst. – Så nu har vi fångat tyrannen och satt honom i buren, sade jag. Vad ska vi göra nu? Retoriska men ändå engagerande frågor, för att hålla intresset uppe, för att involvera alla i gruppen, även de som sitter längst bak och inte säger något. Jasmin var värstingen i klassen. – Nu slår vi honom gul och blå! skrek hon och reste sig upp samtidigt som hon upprepade gånger slog med näven i handflatan så att det smackade högt. Jag skrattade, de andra också men lite nervöst som om de fruktade att jag skulle gilla Jasmins förslag. – Vad fan skrattar ni åt? skrek Jasmin, märkbart upprörd. Vad fan skrattar ni åt, era djävlar? Det är väl klart att vi ska slå ihjäl honom! – Var snäll och sätt dig ner, Jasmin, sade jag. Om vi har ihjäl Arne Hansson kan han ju inte föra oss till masten, och blir vi inte förda till masten kan vi inte bli återbringade–

Något av det jag just hade sagt tystnade alla vid bordet, fick dem att se på mig med allvarliga och frågande ögon. Jasmin satte sig ned. Hon var tydligen den enda som kunde tala, de andra skakade till tystnad. – Återbringade? Då slog det mig som en blixt från klar himmel att mina tankar, min kunskap, om masten och Projekt Molnbas inte delades av de andra i gruppen. Detta var ju självklart: jag hade ju inte sagt något. Jag hade inte berättat att masten – rent faktiskt, precis som ryktena sade – kunde föra en tillbaka till livet, till de levandes värld. Att bevisen för detta var obestridliga, att detta var hela Projekt Molnbas syfte. Här satt vi och hade möte, diskuterade planer och skulle snart skrida till verket – och inte en enda visste varför, varför vi skulle göra allt detta. De drack av kaffen, åt av bullarna, visslade och gosade med fågeln, hade det så mysigt i Idas trädgård, som om det var det – det sociala, att ha det trevligt tillsammans – mötet handlade om. Det är klart att ryktena hade förvarnat dem, men rykten lyssnar man bara till med ena örat och knappast med hela hjärnan. Jasmin var lika överraskad som de andra, trots att hon hade tagit del av dokumentet. Den enda som hade en föraning, som på något sätt var förberedd, var Ida: – Så det är sant, trots allt, sade hon. – Ni får ursäkta, sade jag – ställde mig upp –, att jag inte berättat detta för er tidigare. Men ja, det är sant, när masten tar en kommer man tillbaka till de levandes värld. Och ingen tänkte på att vi satt under öppen himmel, att precis som förra gången hemligheter dryftades kunde vem som helst gömma sig i buskarna och lyssna med. Är det glädje man känner när fängelsedörren oväntat öppnas och i dörren står inte fångvaktaren utan en god vän man en gång kände? Eller måste chocken lägga sig först? Måste man först bearbeta all smärta, alla oredligheter som begåtts mot en, innan sanningen kan ta plats, den sanning som nu skriker i örat att man äntligen är fri? Reaktionen beror nog på individen. – Mina barnbarn, mina barn-barn-barn-barn… började Kerstin med huvudet i händerna. – Mina vänner, mina vänner-vänner-vänner…, grät Pär, nästan som om han lånade Kerstins reaktion. – Hurraa-a-a-a-a!!! ropade Jasmin och hoppade upp på bordet, började dansa så att hela bordet skakade i takt med Kerstins och Pärs lyckliga snyftande. Råna livs levande människor! Endast Ida höll sig lugn, reste sig och kom fram till mig, sade: – Min älskling, min älskade man, min älskade hjälte. Hon kramade mig hårt, som om vi inte hade sett varandra i år och dag, eller som om vi inte skulle. – Så blir det oss två, trots allt, viskade hon, ifall nu någon stod precis bredvid och lyssnade.

Ida tänkte på barnen vi skulle få ihop, på huset, på trädgården, på hela vårt kommande liv i min värld, i den riktiga världen, där Hon och alla våra bråk och problem fanns. Denna aspekt av framtiden – bokstavligen talat framtiden för Ida som ju hade levt på 1800-talet – hade jag inte hunnit begrunda. Inte heller lät jag tankarna kretsa särskilt länge över detta potentiellt sett stora problem, som trots allt ännu inte existerade. Det fanns ändå inget alternativ: det fick bära eller brista när Ida kom tillbaka till livet. Att sätta halt för hela planen, för alla vålnadernas räddning, bara för att jag hade svårt att föreställa mig Ida och hon i samtal eller hade svårt att se en lösning på var vi skulle bo eller hur jag skulle pendla mellan två hem vore absurt. Det var helt enkelt spill av tid att tänka på vad Ida skulle jobba med, eller hur hon skulle integreras i det moderna samhället, eller hur vi skulle förklara för vårt – möjligtvis – kommande barn att vi möttes i vålnadernas värld och att din mor egentligen är ett spöke och att din far– – Det ordnar sig, sade jag och klappade Ida på ryggen, båda handlingar – orden och klappandet –, i Huldas ord, floskler som inte alls sade det jag egentligen ville säga eller tänkte på. Att svara ”Det ordnar sig” när någon säger ”Så blir det oss två, trots allt” – vilken röra. Och jag som älskade henne så. Ida lade nog märke till min tankspriddhet, för hon sade, samtidigt som hon lösrev sig från kramen och klappandet: – Du har mycket att tänka på, min älskling. Kanske vore det bra med en paus.

Vi lugnade oss, alla på sitt eget sätt, och efter att ha sträckt på ben och armar och gått lite runt satte vi oss vid bordet igen. August lät aldrig modet tryta, sprang runt på bordet och åt bullar, satte sig i buskarna och sjöng. Om jag hade honom på min axel när masten tog mig skulle han kanske också få komma med tillbaka. Den gamla buren stod fortfarande i Köpenhamn.
– Vi måste alltså få Arne Hansson att prata, inledde jag denna planeringsmötets andra del. Jag misstänker tyvärr att han inte kommer säga något när vi har spärrat in honom i en bur. Det tog ett tag innan någon svarade. Det var ju ett svårlöst problem, trots allt, att få någon att tala som inte ville. – Vi kittlar honom under armarna och under fötterna, föreslog Pär. – Vi fångar butlern, han Arnold, och torterar honom framför hans ögon, skär av öronen, drar ut naglarna och ögonen, föreslog Jasmin. Det ena förslaget bättre än det andra. Att vålla generalen fysisk skada hade jag inte tänkt mig, och att motstå kittlingar hade han säkert lärt sig redan i kommandoträningen. Men Ida, som med sitt vackra yttre och eleganta manér också hade en mörkare och snuskigare sida, kom med en briljant idé: – Vi bortför honom, sade hon. – Vart då? frågade jag. – Det behöver han inte veta. – Hur menar du? – Vi kör iväg honom på en kärra och när han frågar vart vi ska svarar vi inte. Som om han skulle hängas i snapphaneeken. ”Vart för ni mig?” ”Vart fö-ö-ö-ö-r ni mig?!” Jag kunde redan höra Arne Hanssons oroliga röst och se hans alltmer skrämda ögon, fångad i en bur på en kärra, bortförd av hundratals vansinniga vålnader. Då skulle han förstå att kampen redan var förlorad. Att det inte längre handlade om Projekt Molnbas och om vad Högsta Hönset skulle säga, utan om hans eget liv, hans älskade liv, som han aldrig hade trott att han skulle sätta på spel när han accepterade uppdraget. Genom en slags dramatisk effekt skulle han ledas in på en färd utan vare sig syfte eller slut. Som en slags kinesisk vattenterror där dropparna ideligen faller och till sist fräter hål på skallen. Vi kunde ju gå i dagar, min far kunde göra dem kortare, så generalen tappade tidräkningen, så han tappade förståndet. ”Jag ger mig!”, skulle han skrika till sist. ”För oss till masten” skulle vi säga och han skulle göra det. – Det verkar som att vi har en plan, sade jag och såg dem alla i ögonen, ganska stolt faktiskt, som vore jag James Bond eller någon annan klipsk agent. – Det finns bara ett problem, sade Pär. Jag försökte att inte blänga på honom men det var svårt. Vi började bli trötta. Min far hade lyckats hålla solen uppe länge, i flera timmar eller en halv dag, i en lång, utdragen solnedgången, men helt stilla kunde den inte stå. De sista strålarna letade sig över de mörka trädtopparna, nyponbuskarna och solrosorna kastade långa skuggor över våra ansikten. August hade burrat upp sig på Idas skuldra för hon hade blivit favoriten. – Och jag har redan löst det. – Vad var problemet? frågade Kerstin. – Vem som skulle dra kärran, förstås, fräste Jasmin. – Precis, sade Pär, men lät svaret, lösningen, på problemet vänta. Även Pär ville vara en hemlig agent.
– Och vad är lösningen? frågade jag. – Hästarna, sade Pär. De vita hästarna drar kärran. – Vackert, sade jag. Ida, snackar du med Jessica om detta? – Jag gör det direkt, svarade Ida och reste sig.

Innan läggdags låg vi i sängen med varsin bok, jag och Ida, men det var svårt att koncentrera sig för alla tankar som flög runt. Det var som om tankarna inte bara flög runt inne i våra huvuden men också mellan dem, som om vi båda kunde märka att den andre tänkte på något viktigt. Dagen hade ju börjat med mitt skandalösa besök hos Hulda, men det var inte för att kvällen hade varit utdragen som detta besök kändes avlägset i tiden. Jag hade omedelbart bestämt med mig själv att jag skulle berätta om episoden för Ida, men kanske inte hela sanningen – inte att jag hade smekt Huldas bröst och nästan kysst henne – men att… Ja, längre än så hade jag inte kommit, för det var ju svårt att endast berätta delar av sanningen, omöjligt att framställa det som hade hänt som något annat än en ren skandal, den slags skandaler som förstör förhållanden. Hulda hade plötsligt, skulle jag börja, förvandlat sig till en ung, vacker kvinna. Men inget hade hänt! Ingen av oss hade velat att något skulle hända… Föga trovärdigt. Hulda hade försökt förföra mig men jag hade motstått frestelsen, hade inte ens sett åt hennes håll, hade i alla fall inte rört vid hennes bara kropp och definitivt inte nästan kysst henne. Att göra mig själv oskyldig och Hulda till skurken var under alla omständigheter den enda lösningen. Flera gånger höll jag på att öppna min mun för att avslöja det som hänt, men med idel muskelstyrka och benhård vilja höll jag läpparna slutna. – Varför ligger du så med munnen? frågade Ida och lade boken ifrån sig.
– Ligger jag konstigt med munnen? svarade jag och försökte läsa meningen färdigt. Ida skrattade åt mitt svar och förvånade ansiktsuttryck. – Nej, inte nu, men innan gjorde du. Kom här. Hon drog mig till sig, kysste mig på munnen, hennes händer letade sig in under täcket. Men för mina ögon förvandlades hon till Hulda och så starkt var det spratt mitt dåliga samvete spelade mig att jag var tvungen att rygga tillbaka. Ida blev överraskad. – Är något fel? Livet har det med att sätta kniptång om dem som ljuger. För eller senare fångas man i fällan. – Det hände något idag, viskade jag. Ida log sitt vackra leende. – Det vet jag, min älskade, sade hon. Det var omöjligt att hon visste. Hade hon vetat hade hon inte velat prata med mig. – Gör du? frågade jag osäkert samtidigt som jag försökte göra mig lika liten som en kanin, en kanin man aldrig kunde bli arg på. – Ja-a-a då, du var så duktig, sade Ida. Hon kunde omöjligtvis prata om mitt möte med Hulda, men kanske gjorde hon ändå: jag hade ju varit duktig, det hade inte slutat med sex. – Tänk inte på henne, sade Ida. Kom här istället. Du hör hemma hos mig. Det går ju inte att svara, går inte att prata när man kysser, detta visste Ida och räddade mig. När armarna läggs runtom kropparna och nattlinnet glider av och hud rör vid hud försvinner världen utanför. Hade vi trots allt tittat ut genom fönstret över sängen hade vi sett de vita hästarna som glimrade och blinkade med natthimlens alla stjärnor.

Berlin, Milano, Köpenhamn. Som om dessa tre städer definierade våglängderna i hennes själ och person och tillika var polerna i vår berättelse. Vi hade inte känt varandra länge, säkert bara ett par månader, när vi åkte en weekend till Tysklands vackra och sprängladdade huvudstad där historiens vingar flaxar förbi likt stora tidningar som en efter en berättar om imperiets resor och fall. Hon hade en vän som bodde där, en gammal vän från gymnasiet, men vännens roll är egentligen obetydlig. Vi besökte en nedlagd nöjespark där hundar och vakter spatserade runt. På en bild poserar jag framför en fallen gigantisk plastdinosaurie. På andra bilder ser vi lyckliga ut, nästan nyförälskade, som om vi var på bröllopsresa. Allt var kaotiskt. På baren mitt i natten stannar hon kvar, sitter och snackar med en äldre herre medan jag och vännen går hem. Vännen var hemlighetsfull när jag frågade om hur hon var, som om det var något om henne hon inte fick avslöja. En annan vän såg mig djupt i ögonen när vi möttes första gången, men detta var efter hon blivit gravid. Det fanns en liten värld – och den var faktiskt inte så liten utan oändlig – den tillhörde henne. Jag såg mig omkring, som hade jag klivit in i en djungel full av lianer, papegojor och leoparder. Så mysig, så trygg och oemotståndlig var världen att jag först aldrig ville lämna den. Vi låg i hennes himlasäng i timmar, hela dagar, beställde mat utifrån. På väggarna hängde målningar hennes far hade köpt på sina många affärsresor. Gamla spanska gitarrer, afrikanska stränginstrument som ingen kunde spela på, inte fadern själv i alla fall. När Enrico dog hade hon packat så mycket som gick i en skåpbil och kört från Milano till Köpenhamn, proppat in allt i den lilla lägenheten. Den en gång lyxiga men nu slitna ljusbruna soffan från Italiens 60-tal satt hopklistrad med fåtöljen av samma modell genom ett stort sidenlakan i grönt, gult och brunt. En metallkista som också var ett bord mitt i soffgruppen rymde både en flaska champagne från 1986 och en äkta riddarhjälm och två sablar. Under det långa munkbordet från 1400-talet som fyllde hela det halva rummet (lägenheten var en 1,5:a), bordet hennes far hade fått i bröllopsgåva när han gifte om sig med en änka från en av Torinos rikaste familjer, låg hundra IKEA-påsar fyllda med kläder, skor, tyger och LP-skivor. I hennes magiska värld fanns inte bara plats till henne själv utan också till alla de saker och ting hennes föräldrar lämnat efter sig. Om natten hörde man modern trissa runt och fadern försökte spela på instrumenten. Det säger sig självt att jag genast blev betagen – detta har jag ju berättat om – lika mycket av hennes skönhet som av hennes historia och lägenhet, hennes värld. Det är också så att denna berättelse egentligen är en kärleksförklaring till henne, till min själsfrände och bästa vän. Igen och igen kan man glömma såren när de helat, detta faktum är obestridligt, om bara banden finns där, om bara man har vuxit ihop. Första gången hon blev riktigt arg – rasande, vansinnig, inte till att prata med, till och med livsfarlig om hon eggades nog – var när Astrid var ett par veckor gammal. Detta betyder att i Berlin, på vår inofficiella bröllopsresa, kände jag inte denna sida av henne. Ja, hon hade slått till mig en gång, lätt, med handflatan, på fyllan, men detta var ju som sagt den italienska passionen. Blind av kärlek gick jag vid hennes sida genom Berlins många gamla alléer, parker och gator, stolt, stolt över att vara hennes vän och älskare. Hennes adliga anor – släkten hade ett torg uppkallat efter sig i Milano, men fadern var rebellen som vägrade att bli läkare eller advokat – bidrog säkert – ihålig arbetargrabb som jag själv var – till fascinationen, men lika mycket gjorde åldern, att hon var tio år äldre än mig på dagen. Hon var min storasyster, helt enkelt, och blind som jag var av min kärlek till henne, kunde inget hon gjorde eller sade – eller inte sade – befläcka denna romantiska bild. Men som med så mycket annat i denna berättelse var lägenheten, den smärtfulla historien och hennes fysiska attribut blott attiraljer, utsmyckningar i hennes värld, till vilken jag med största ödmjukhet blev inbjuden (trots att jag som sagt egentligen pressade mig in). Världens själ – det som gjorde den levande, det som gjorde mitt frenetiska hjärta både lugnt och galet, som fick mig att uppge allt och fokusera endast på att vinna hennes kärlek – var hennes magnetiska medmänsklighet. Som ung – alltså åren innan jag blev tjugo – visste jag allt om kärlek och om vänskap: både Bob Dylan och Håkan Hellström hade lärt mig. Man satt i parker under träd med en flaska vin, delade med sig av sig själv, inget för pinsamt, fult eller för ärligt – oskyldigheten, kärlekens offer, trådarna som förenade själarna och inte kunde beskrivas i ord – detta handlade livet och kärleken om. När jag pratade med henne och hon lyssnade så som bara hon kunde lyssna, som jag aldrig tidigare hade upplevt att någon lyssnade – inte en enda av de många tjejer jag varit förälskad i och delat något med, inte en enda av de goda vänner jag haft –, kände jag att våra själar vibrerade i samklang. Hon inte bara förstod det jag sade – det var hela universums mening att just dessa ord skulle nå hennes öron! Svaren hon gav var lika kloka som tröstande. Oavsett hur fel jag hade gått hade jag nu hamnat hos henne som likt en sann syster både förstod och berättade. Mina plågor kunde ju inte jämföras med hennes. ”Jag var som du en gång” sade hon och jag fick själv förstå varför hon inte var det längre, varför upprepade slag mot hjärtat gör muskeln hårdare. Men inte bara medmänskligheten; även erfarenheten, lekfullheten, sårbarheten och blygheten. Faktiskt var vi spegelbilder av varandra, det tänkte jag då, och kan fortfarande tänka idag, trots allt som passerat. Frågan är ju bara var och när det började gå fel. Om inte svaret är början, alltså att det gick fel från första dagen, måste vi leta vidare. Om inte himlen hade tänkt sig att vi två, jag och hon, skulle träffas och få ett barn ihop, måste vi försöka förstå vad himlen istället hade tänkt sig. Föräldrar är pressade, omställningen är hård, precis som alla säger. Om vi som fria bohemer frivilligt kunde ta pauser från varandra för att andas, var detta omöjligt när vi plötsligt bodde ihop i en liten lägenhet och hade ett spädbarn att sköta dag och natt. När sömnen försvinner, när egentiden förångas, när kvalitetstiden tillsammans förvandlas till tupplurar på soffan klockan halv tolv om natten; när par som känner varandra väl innan barnet nu med svårighet kan samtala och ständigt bråkar men utan att det går överstyr – hur hade himlen då tänkt sig att vi två skulle klara det? Första gången hon blev rasande var Astrid ett par veckor. Så länge kunde riskokaren koka innan den exploderade. Jag kände mig kränkt, kunde inte förstå något alls. Taket hade plötsligt rivits bort men sedan satts tillbaka igen som om inget hade hänt. Vad hade bråkat handlat om? Vad hade vi sagt till varandra? Vad hade jag gjort fel? Det var som en urladdning, som om allt hon burit på genom åren nu hade kommit ut. Jag förstår, tänkte jag, men varför rikta all ilska mot mig? Hade ju bara råkat köpa lättmjölk istället för vanlig mjölk. Vi älskade Berlin. Hon kom från Milano. Köpenhamn…

I Bockatorp hade Mats kvällen innan stormötet spikat upp en skylt som annonserade mötet: KOM TILL MÖTE OM MASTEN OCH VÅR FRAMTID. Även Mats var alltså betagen av masten, men kan ju inte klandras för detta, speciellt inte eftersom han om någon arbetare i dets närhet. Det kan inte heller uteslutas att Hulda hade ett finger med i spelet, eller att Mats hade märkt med sitt eget finger i luften vilket håll vinden blåste och handlat därefter. En annan text hade varit lämpligare, det höll både jag och Ida med om när vi efter frukosten klev ut i solskenet och gick ner till torget där skylten hängde. För det första handlade stormötet om mer än bara masten och för det andra var hela byn redan i upplösningstillstånd: att hetsa upp stämningen ännu mer behövdes inte. Å andra sidan var det kanske inte ens möjligt att göra vålnaderna mer upprörda eller spända. Kanske hade Mats gjort rätt ändå: skylten samlade energin. Syftet med stormötet var ju att ta kommandot över ryktena och återförena byn, som likt en handfull sand hade kastats i havet och nu av strömmarna skingrades åt alla håll. Men det var inte själva mötets annonsering eller ens dets innehåll som fyllde mest i mitt huvud. Vålnaderna hade redan samlats på torget, satt sig i stolarna som hade flyttats från uteserveringen och nu stod i långa, nätta rader framför samma scen som teatern hade utspelats på. Samma scen från vilken min far i kycklingdräkt hade gjort konster. Det sades att några av dem inte ens hade sovit, att de hela natten hade väntat på torget i nervös eller irriterad stämning. Att några till och med hade börjat slåss. Men om vad visste ingen, för vad fanns det att slåss om? Snart skulle alla få veta sanningen – om detta faktum pratades det ideligen bland Bockatorps alla vålnader. Den som skulle ge vålnaderna denna sanning var – jag. Det intressanta med denna min nervositet inför att tala inför grupp är att jag som ung, faktiskt hela vägen in i tonåren – innan gymnasiet – tvärtemot inte hade något problem alls med det, utan faktiskt älskade uppmärksamhet. I grundskolan var jag klassens pajas, men inte på det sätt själva ordet föreslår, för jag var också den duktigaste, och dessutom punkare med tuppkam och läderjacka med nitar. Framförallt lärarvikarier blev mina offer. Hela klassen vändes mot dem under min ledning. Men något hände, och jag vet inte vad, men det började i gymnasiet. Här uppgav jag punkarstilen och ville bli fysiker istället, ersatte bootsen med sandaler, jackan med rutiga skjortor. Någonstans i virrvarret förlorade jag en del av mitt självförtroende: den delen man använder när man står framför många och ska formulera en mening. Jag minns så väl första gången jag överrumplades av denna ångest. Det var som sagt i gymnasiet, jag skulle presentera mitt hemmaprojekt som handlade om en slags geometri som Einstein hade använt när han uppfann den generella relativitetsteorin. Klasskamraternas ögon, de var så stora och förvirrade, som om jag egentligen stod naken framför dem eller just hade sagt något helt obegripligt (vilket jag förmodligen hade). Jag feltolkade deras reaktion – det var i början av första terminen, alla var nya – och mitt under presentation slutade jag att höra vad jag själv sade. Att jag bara ramlade på, att jag kanske inte ens sade semantiskt riktiga meningar tycktes inte störa någon, jag fick ändå applåder efteråt. Men inom mig hade något hänt: jag hade förlorat kontrollen. Nu ska jag inte uttråka läsaren genom en uppradning av alla mina misslyckanden i liknande situationer utan blott kort informera om att denna demon – denna ångestens demon som hoppade fram från ingenstans så snart jag skulle tala – inte hade lämnat min sida den dagen i Bockatorp. Den flög högt över molnen likt en hök och väntade på sin chans att gripa tag om min strupe. – Älskling, hur är det fatt? Du är helt grå i ansiktet. Vi satt bakom scenen, mina ben hade fört mig dit utan att jag visste varför. Ida hade följt efter. Kanske kände jag mig tryggare där: scenen, och därmed också själva presentationen, låg redan bakom mig. – Jag tror jag behöver en öl, viskade jag, för ingen fick ju höra vad jag sade, att hjälten var ur balans. Nu måste jag också tillägga att långt ifrån alla framläggningar blev till misslyckanden. Hade jag bara kommit igång, hade jag bara överlevt de första minuterna utan att rösten eller tankarna tröt, brukade det gå bra. Ibland kunde jag till och med njuta av det. Efter många år hade jag lärt mig att förberedelse var A och O. Men till stormötet hade jag inte hunnit förbereda mig. Att dricka mig full var plötsligt den enda lösningen, eller i alla fall en flyktväg. Kanske skulle något hända som omöjliggjorde min del av presentationen. Det var nästan värre att Hulda skulle tala först, att hon sedan skulle lämna ordet över till mig (ack, som jag hatade det uttrycket, för det var ju mig orden lämnade). Det förlängde pinan: inte bara i timmarna innan men också under mötet – medan Hulda lugnt och sakligt som en riktig ledare talade – skulle jag plågas, skulle händerna svettas och hjärtat banka. När det blev min tur… När det blev min tur… Jag kunde helt enkelt inte avsluta tanken. Demonen satt där och glodde. – Ska jag hämta en iskall öl till dig? frågade Ida, liksom för att säkra sig att hon hade hört rätt. – Ja, men bara en liten, svarade jag direkt och lade mig på rygg i gräset. Där uppe flög en örn, två faktiskt, seglade likt segelflyg, enligt samma principer, på molnens varma pustar, dök till marken, flaxade med stora vingtag upp till säker höjd igen. Min far kunde flyga propellerplan, men också segelflyg. Innan jag flyttade till England började jag också ta segelflygkörkort. Det låter som en dammsugare där uppe, utan motor, med bara vinden som blåser. Flygläraren gjorde en looping och flög upp och ner. Jag var inte rädd. Jag var ju egentligen inte en rädd person. Snarare dumdristig och impulsiv. Ja, självklart hade jag reflekterat mycket över min sociala ångest. Slutsatsen? Jag hade helt enkelt för mycket att säga, för mycket att visa fram, var helt enkelt en alltför stor person för att kunna rymmas framför en grupp i en liten framläggnings ramar. För de var ju alla obetydliga, närmast formalia, alla dessa powerpointpresentationer och gruppmöten. Hade jag stått på Washington Square, hade mitt namn varit Martin Luther King Jr. – då hade jag inte tvivlat utan vrålat för fulla lungor, precis som jag gjorde i mitt punkband en gång och som jag gjorde i baren på fyllan. Varför kunde jag inte mönstra samma energi, samma känsla av mening och ödets timma som MLK gjorde den dagen? Bockatorps öde låg ju i mina händer, skulle bäras av mina ord. Men demonen var större, var störst, var allsmäktig. Den visste precis hur det skulle gå: ödet var ganska precist inte i mina händer. Det var dessa paniska tankar – dessa bistra, svaga, skräckslagna tankar – som en liten öl kunde skölja bort. Ida kom med ölen, hade en till sig själv också. Smaken av iskall pilsner en solig förmiddag under en gapande blå himmel; vinden som blåser lätt i håret och kvinnan man älskar vid ens sida – kunde inte detta lätta på humöret, förändra perspektivet? Den krispiga humlen, den fylliga malten, smaken av gröna äpplen. Egentligen ville man bara ha mer: drickandet var inte rutin de första glasen även om de första klunkarna alltid var godast. – Jag får nog ha en till, sade jag. – Så får du själv hämta den, sade Ida och lade sig ned. – Vill du också ha en till? – Nej, jag är inte färdig med denna än, älskling. Jag kom fram från bakom scenen. Blodet rusade runt, förverkligade alkoholens dolda intentioner. Vålnaderna log när de såg mig. Deras ögon lös av förväntning. Med snabba steg gick jag över torget till Lina i baren. – Tre iskalla öl, tack, sade jag. För jag hade ändrat mig på vägen, skulle inte bara ha en öl utan flera. Ångesten skulle drickas bort, jag skulle satsa allt på att träffa det gyllene mellanläget där tungan och tankarna harmonierar i spetsfundigheter. – Men älskling då, är du så törstig? sade Ida när jag damp ner bredvid henne. – Det måste vara värmen, sade jag och drack hastigt ur det första glaset. I samma ögonblick hörde jag Huldas röst från scenen bakom oss.

I Bockatorp styrde inte hungern när man åt, för den fanns inte. Likaledes behövde inte den beniga och nästan genomskinliga kroppen utsöndra urin, oavsett antal öl eller den hastighet med vilken de blev druckna. Jag drack tre och en halv fatöl under Huldas förhållandevis korta tal. Vanligtvis skulle jag redan ha sprungit till buskarna flera gånger eftersom min blåsa ofta var överaktiv i superiets första timmar, intill kroppen blev dehydrerad. Men inte i Bockatorp. Hulda talade, hennes ord nådde mina öron likt fjärilar ängens blommor: en efter en, kort beröringstid, inte så mycket tankeverksamhet, snabbt vidare till nästa. Det var svårt att se ett sammanhang mellan orden, i alla fall för mig. Vålnaderna, däremot, lyssnade uppmärksammat och skötte sig nästan exemplariskt, talets allvarliga och känsloladdade innehåll till trots. Hulda hade klivit upp på scenen som en vinnare, som om hon hade vunnit en turnering, men hade blivit mött av både buande och hurrarop. Det första hon hade bett publiken om var att ta ner de banderoller som enstaka grupperingar skyltade med, för det var ju kontraproduktivt, som hon sade, att dementera och förklara rykten när själva ryktena alltjämt fladdrade i luften. Vålnaderna hade lytt henne. Hulda fortsatte:
– Tack för det, mina vänner. Ja, vi har samlats här idag för att just samlas omkring en gemensam kärna, för att pricka hål på de lögnaktiga ballonger som alltför länge har plågat vår stolta och vackra by, Bockatorp. Vålnaderna jublade åt dessa ord, åt vad Hulda hade kallat byn. Det ville de gärna vara: stolta och vackra. Men de var otillräkneliga. Längst bak vid baren stod min far och lyssnade, stod bredvid Lina med en kall öl i handen. Han räckte upp händerna och visslade, liksom för att egga stämningen, för att visa vålnaderna hur de egentligen skulle och borde reagera. Några var ju till och med övertygade om att Hulda ville dem illa. – Det är så klart omöjligt för mig att gå in på vartenda rykte, inte bara för att de är så många men också för att inte ens jag känner till allt som sägs här på torget. – Gör du inte?! ropade någon, men det var omöjligt att se vem det var. – Vi trodde du visste allt! ropade en annan. Hulda hade få sekunder på sig att rädda situationen. Innan andra vålnader hann förstå att de nu skulle ropa och skända, höjde hon rösten. – Jag kommer inte från Hässleholm, ropade hon. Torget började mumla, fötter rörde oroligt på sig. Detta var ju precis det de hade pratat om, att Hulda inte hörde hemma i Bockatorp. – Inte heller har jag något fel på transmissionen! ropade Hulda. – Har du inte?! ropade en. Varför säger alla det då? Hulda rörde vid de glödande kolbitarna utan handskar. Att hon vågade tala direkt om ryktena tycktes lugna vålnaderna. De var inte så välinformerade eller organiserade trots allt. Som en sann ledare sammanfattade hon: – Snart kommer vår hjälte att redogöra för detaljerna, men låt mig bara säga detta: allt, precis allt, är precis som förr, som innan hjälten kom. Den enda skillnaden är att vi nu har en plan för hur vi ska kunna lämna detta mellanland och återgå till våra liv! Jubel utbröt. Detta var bättre än rykten. Hulda fick skrika för att höras, skrek med sin skärrande stämma som ekade över torget och fick några att hålla för öronen. – Det är därför ryktena är meningslösa. Ingen av dem är sanna! Min far började ropa något, en ramsa, hördes först inte, men snart började andra ropa med: – Inte sanna! Inte sanna! Inte sanna! Hela torget sjöng, likt arbetare i en revolution, som rebeller på barrikaderna, som om folkmassan snart skulle marschera ut och kräva sina rättigheter. – Det är sant! ropade Hulda över massornas extas. Inget är sant! Ingen samlar sig i skogen, inget verkar planlöst, ingen borde hellre vara i Hässleholm istället för här! Och framförallt: vår hjälte är inte Arne Hanssons förlorade son! Jag ryckte till. Vad i all världen? Det var det dummaste jag någonsin hört. Ida log mot mig. – Så vaknade du till lite, sade hon. Det verkar som att det snart är din tur. – Ja, nu ska de snart få höra på maken, sade jag och satte mig upp. I min ficka hade jag Kerstins anteckningar. Att detta var min enda förberedelse hade innan ölen givit mig gränslös ångest och nästan fört mig till randen av vansinne. Stödnoter är bra att ha, men man kan inte med torr hals läsa från hastigt skrivna anteckningar från ett möte och förvänta att resultatet blir ett tal. Men nu hade jag en plan, en plan med vilken jag visste att talet skulle gå bra. Snarare var det en vision: jag visste inte vad jag skulle säga, men jag visste hur jag skulle säga det. Rädslan hade blivit bortskrämd av ölen, så att säga: nu längtade jag efter att stå på scenen framför folkmassan. Nu ville jag stå där uppe – framför och lite över vålnaderna, mina vänner, och dem jag ännu inte kände så väl – och ropa obsceniteter! Jag var full – den perfekta balansen var uppnådd –, jag skulle på äventyr, prata med folk, dansa, sjunga, festa. De sociala barrikaderna stod i lågor: att provocera och uppröra var mitt kall! Sådana var ramarna omkring mitt kommande tal. Innehållet – det allvarliga – skulle hindra mig från att blåsa iväg och framstå som en dåre. Ida märkte att jag var förändrad: – Men älskling, du skakar ju. – Skakar bäst som skakar sist, sade jag hastigt och log, säkert ett märkligt leende som saknade förankring. Ida skrattade, drack det sista av sin öl. – Ja, gå nu upp och visa dem vem du är. – Jag är en best! viskade jag och såg utmanade på henne. – Ja, en sann best, sade Ida och lutade sig fram för att kyssa mig. – Jag är ett ånglok! – Ett sådant också, sade Ida. Vi kysstes. Trots att kyssen skulle varit kort var jag snabbt ute med tungan, drog Ida till mig, kysste henne hårt, liksom sköt henne från mig med armarna när vi var färdiga. – Tuffa nu på, min man, tuffa på och gör hela världen till din bana, skrattade Ida, säkert också påverkad av ölen och den oväntade energi jag utstrålade. – Tuff, tuff, tuff, sade jag och reste mig.

Men Hulda hade inte talat färdigt när jag visade mig vid scenens kant. Jag hade kommit fram från baksidan och föreställt mig den tomma scenen och havet av vålnadernas händer som väntade på att ta emot mig. Tåget hade kommit tuffande över ängarna och längs bergens sidor men funnit ett annat tåg på perrongen. Hulda var mitt i en mening: – Ni förstår, kära vänner, att när rykten får lov att florera fritt… – Där är han ju! ropade plötsligt flera vålnader när de såg mig. Hulda vände sig och såg undrande på mig, och det förstår man ju, för jag var redan halvvägs uppför trappan, kom emot henne med ett saligt leende. Berusad, nästan manisk, oförmögen att vänta längre ville jag genast äntra scenen för att hålla mitt tal. Hulda var tvungen att gå mig till mötes, annars hade hon inte kunnat stoppa orkanen. – Det är inte din tur än, sade hon lågt men bestämt. I mina öron sade hon något helt annat, jag minns inte vad. – Jag är redo! ropade jag. – Han är redo! ropade någon i publiken. – Det är bra, sade Hulda, men du får vänta lite. Jag har inte talat färdigt. Hon lämnade mig vid trappan och gick ut på scenen, vände sig mot vålnaderna, såg plötsligt bekymrad ut. Men hon behövde inte oroa sig: min del av talet skulle bli en stor succé. – Som ni kan se är nästa talare, ingen annan än vår stora hjälte, mer än klar till att ta över, men jag har mer att säga och är inte helt färdig än. Det är viktigt att ni lyssnar noga. Vålnadernas ansikten, i alla fall de som var närmast scenen, förvandlades. De hade varit uppmärksamma och alerta. Nu var de otåliga och irriterade. Några började viska till varandra, folkhopen började bli oregerlig. Hulda försökte ännu en gång att ryta till: – Man ska inte lyssna på rykten! röt hon med sin mest skärrande stämma så att kråkorna flög träden. Rykten är onda och dumma! Innan man vet ordet av handlar de om en själv! Men att sammanfatta resten av talet i få, välvalda utrop var tydligen varken Huldas ursprungliga plan eller det som kunde återvinna vålnadernas uppmärksamhet. Huldas ord hade motsatt effekt. – Ge oss hjälten! Ge oss hjälten! skanderade torget. – Det handlar alltså om en första och en andra våg, försökte Hulda men var tvungen att ge upp; det gick helt enkelt inte att skrika på det sättet. Det som nu hände var mycket fult, och dagen efter, när jag vaknat och började minnas, bad jag så klart om ursäkt; hade gjort det ändå men Ida tvingade mig dessutom. Som vore stormötet i själva verket ett politiskt möte där först den ena, sedan den andra kandidaten skulle tala och folket skulle välja sin representant, sin favorit, klev jag upp på scenen och ställde mig bakom Hulda. Ropen – ge oss hjälten, ge oss hjälten! – spelade på min inre lyra och fick mig till att lyfta händerna i luften, knyta nävarna och rytmiskt flaxa med armarna. Till slut vände sig Hulda mot mig, sade med en min som mest av allt såg besviken ut: – Så tar du över här. Det är mycket jag inte fick sagt. Försök fylla in, säg något om ryktena. – Tycker vi har pratat nog om rykten, sade jag och log som en politiker för kameror, klev förbi henne. Havet av lysande, kritvita händer mötte mig. Deras ögon lös, upphetsningen var palpabel.
– Vänner! ropade jag. – Hjälte! ropade vålnaderna. – Åh, vänner! – Vår hjälte! skrek folkmassan.

En gång tog min far videokameran med till en löpturnering. Det var något nytt att ha en bärbar DVC-kamera med men vår satsning var total: det året skulle jag kvalificera mig till distriktsmästerskapen. Han skulle filma tävlingen och efteråt skulle vi analysera mina steg, min andning och mitt rörelsemönster. Men det gick dåligt, var helt enkelt inte min bästa dag. Redan en kvart in i loppet stod det tydligt klart att jag inte skulle vinna, att jag kanske till och med skulle komma sist. Varje varv sprang jag förbi min far som stod på läktaren och filmade med kameran. Trots att det gick dåligt höll han sig till planen. De första varven var videokameran med till att hålla mitt humör uppe, som en slags symbol för hans stöd. Men när jag plötsligt låg sist och med mina sista krafter sneglade mot läktaren såg jag till min stora bestörtning att min far hade slutat filma. Nu – i Bockatorp – stod han längst bak vid baren och som jag hyllades av vålnaderna efter mitt oacceptabla övertagande av scenen kunde jag inte låta bli att undra vad han tyckte. Min far märkte min undran – så som fäder känner sina söner, så som de kan leka med deras känslor och sätta dem på plats när de uppför sig dåligt –, gav mig en snopen blick, ställde ölen på bardisken, och försvann. Den halvdruckna ölen likt den nedlagda videokameran: symboler för att min far egentligen aldrig hade älskat mig. – Arne Hansson! röt jag ursinnigt. Vålnaderna buade och kastade med stolar och tomma krus. Några var redan i baren efter mer öl. De hängde i trådar från mina fingerspetsar likt marionettdockor styrda av mina ord. En makt jag aldrig hade upplevt förr. – Jag har rest långt för att säga er detta jag nu ska säga! Har rest hela vägen från Köpenhamn! – Det finns en tyrann ute i skogen! Han valsar runt Bockatorp likt en ilsken varg. Det är vår uppgift att stoppa honom! – Och tro inte på ryktena! Men några av dem är sanna! Med min osynliga mikrofon och kortfattiga strofer som dessa improviserade jag mitt tal. Det blev alltmer uppenbart att jag spelade på vålnadernas känslor. Ju mer jag talade om rykten jo mer upphetsade blev de. Bredvid scenen, vid trappans fötter, stod Hulda. Om hon grät eller var arg såg jag inte; inte en enda gång vände jag mig för att involvera henne i planen, som hon nu hörde för första gången. – Ett rykte är i alla fall sant! skrek jag och lyfte händerna i luften. När masten tar en blir man levande! Ett väldigt bröl gick genom folkmassan, ett bröl det är svårt att beskriva. En äng, en sommaräng, kanske gul av raps eller ljusbrun av havre. Vindstilla, fåglarna sjunger i buskarna och från staketet. Brölet var lika oväntat, lika öronbedövande högt, lika ofattligt kraftfullt som om en atombomb hade släppts på ängen. Trehundra förlorade själar ropade för fulla livet – ett liv de nu visste att de kunde få tillbaka. Dans utbröt spontant i ett hörn av torget. Runt och runt dansade de, svansen blev bara längre och längre. Hade jag avslutat talet där och då hade mötet förvandlats till en fest som hade varat hela natten. Men jag visste vad jag gjorde, eller rättare sagt: jag kände mig fram. – Vänner! Vi ska ta kontroll över masten! De jublade. – Vi ska fånga Arne Hansson i en bur! De jublade, även Pär som såg helt galen ut. – De vita hästarna ska dra honom långt ut i skogen och han ska frukta för sitt liv! Högre och högre. – För han är en tyrann! Vålnaderna förstod vad de skulle göra, att när jag ropade sådär kort och igenkännligt skulle de svara: – En tyrann! Nävarna i luften. – Han är ett monster! – Ett monster! Flaxar med armarna. – En tramspelle! – En tramspelle! Sträcker armen rakt ut i luften, pekar mot horisonten. – Vi ska anfalla, allihopa! Vi ska komma om natten! Sjövägen! Omringa huset, springa mot det i samlad flock! – I samlad flock! Korsa armarna i luften. – Förenade! – Förenade! Ner med dem igen. Den store oratorn. – Så att Arne Hansson inte kan springa iväg, så han inte kan gömma sig! Det säger ju sig självt att en genomtänkt och välutarbetad plan som denna inte skulle avslöjas och proklameras på detta sätt, genom flaxande av armar och känsloladdade utrop. I den bästa av världar hade vi indelat vålnaderna i små grupper och presenterat planen under lugna omständigheter så att det fanns plats till både fördjupande utläggningar och frågor. Det slog mig inte, berusad som jag var, att detta var första – och enda – gången alla Bockatorps invånare – som allihopa, varenda en skulle vara en del av den – hörde planen. Att det efter stormötet inte skulle komma ett andra möte där det försäkrades att alla förstod sina roller. Att när vi gav oss ut i natten var innehållet i mina utrop det enda vålnaderna visste om vad vi höll på med. Inte ett ord fick jag sagt om immelnekan eller om Karsten som satt fångad i buren, eller att vi skulle anfalla från bryggan. Att sjövägen betydde bryggan. – Vi ska tvinga Arne Hansson till att styra masten, till att visa oss hur den fungerar! Pekar mot horisonten, men åt andra hållet. – Sedan ska vi använda den på oss själva! En efter en ska vi bli fria! Fria! – Fria! ropade vålnaderna. Upp med näven. – Frihet! – Frihet! Båda nävarna. – Freedom! Som William Wallace i Braveheart, men få av vålnaderna talade engelska. – Feeeeeduuuuum! – Freedom! – Feeeeeduuuuum!

Med händerna i luften blev jag stående, och vålnaderna likadant, ett halvt tusental knutna händer svävande i luften likt argsinta facklor. Då – plötsligt och oväntat som en smällande dörr – gick luften ur mig. Som om det plötsligt blivit vinter. Kanske var det små rymda tankar om Wallaces öde, hur hans huvud höggs av, eller var det alkoholens oberäkneliga effekt som nått sitt klimax och nu störtdök likt en ångestens demon från himlen. En känsla av overklighet kom över mig, som så många gånger förr, som om jag plötsligt hade vaknat från en mardröm. Vad i all världen gjorde jag här? Varför stod jag med knuten näve framför ett hav av upphetsade vålnader? Vart hade min far tagit vägen, varför hade han gått? Till och med: vad skulle Arne Hansson säga när han fick höra allt ont jag sagt om honom? Hade jag haft en svans hade den varit mellan benen och jag hade slokörat vänt mig om för att fly. Så stor var skammen, lika stor som förvandlingen var hastig: jag hade eggat och ropat, nu kunde jag inte stå för mina handlingar. Men vid trappan stod Hulda. Hon gick mig till mötes och tog min hand. Tillsammans gick vi ut på scenen igen. Vålnaderna tycktes inte ha förstått vad som hänt, varför jag hade tystnat och tyckts gå, att jag nästan hade blivit offer för scenskräckens demon. Hulda lyfte min hand, höll den högt i luften, precis som Mats hade gjort. – Vi tackar vår hjälte för detta fina och energiska tal! ropade hon. Klappsalvor utbröt, många nickade på huvudet, andra viskade något till grannen. Otroligt nog verkade hela Bockatorp förefinna sig i ett harmoniskt tillstånd. Det var som om mina hetlevrade känslor hade träffat mitt i prick, som om stormötets funktion faktiskt hade blivit utfylld. – Vi kommer sätta upp ett plakat på torget, ropade Hulda. Där kommer hela planen att stå. Det är allas uppgift och ansvar att läsa plakatet och sätta sig in i planens detaljer. Hon var så förnuftig, gamla Hulda; endast klokskap och välvillighet fanns bakom kjolarna. Och Ida som… – När ska vi anfalla? frågade någon från första raden. – Det är inte bestämt än, svarade Hulda. Vi måste under alla omständigheter först bli färdiga med vägen till Skärsnäs. Det var ju klart, det tyckte vålnaderna också. Att sätta planen i en tidsmässig kontext tycktes ha en lugnande verkan. De flesta satte sig ned igen på sina stolar. Ingen höll längre nävar i luften. Med lugn och ro på torget kunde även demonen lyfta från min skuldra. Långsamt återfick jag kontroll över tunga och hals: – Jag ber om ursäkt ifall jag skrek och ropade för mycket, sade jag. Men detta förstod de inte. Ingen svarade på min ångerfyllda ursäkt, inte ens Hulda. Tystnaden gav mig en andra chans. – Som Hulda säger är det viktigt att alla sätter sig in i planen. – Det har hon ju redan sagt, sade någon. – Det tål att upprepas, sade Hulda. – Det finns en gammal båt, sade jag, en immelneka, vid båthuset. Det är den vi ska använda för att komma till bryggan. De såg frågande på mig, nog inte så mycket över själva innehållet i det jag just hade sagt, men att jag hade sagt det över huvud taget. De förstod inte att jag var berusad och ute efter en revansch mot ångesten, att jag ville passa på att tala nu när jag kunde. – Det är det vi menar med sjövägen, att vi anfaller från bryggan, försökte jag igen, men tonen var liksom fel. Några kliade sig i huvudet, andra såg frågande på mig. En kråka kraxade i ett träd. – Frihet! ropade jag då som en sista utväg och höjde näven mot himlen. – Frihet! svarade några, men långt ifrån alla, händerna längs sidan. Plötsligt stod min far mitt i hopen i den gula kycklingdräkten. – Frihet! ropade han och lyfte vingen. Frihet! Nu kom de igång, nu förstod vålnaderna vad jag ville. Händerna upp! – Frihet! skanderade hela Bockatorp, även Hulda. Frihet! Solen lös på våra hjässor och mössor, på våra bleka kroppar och på gräset som omgav torget och byn. Så länge intentionen är ärlig – så länge man menar vad man säger – kan varken nervositet eller fylla förhindra att budskapet når fram. Detta gäller förstås inte alltid, men det gällde nu, och tur var väl det. Hulda klappade mig på ryggen, vi bugade medan vålnaderna vrålade och applåderade. Tillsammans gick vi ner från scenen. Stormötet var avslutat och jag hade överlevt. – Åh, du var så duktig, min vilde! sade Ida och kramade mig hårt. Se vad jag har, älskling. Till dig. På ett litet bord bakom scenen, på platsen i gräset där vi legat innan talet, stod en iskall öl med sitt snövita skum och porlande guldiga bubblor. Den såg på mig, törstig som jag var. – Ja, nu ska vi väl bara fira? sade jag och skrattade, glad och upprymd som jag också var över att uppgiften var avklarad.

Dagarna flöt på, flöt ihop, Bockatorp åter i harmoni och samklang, alla dess invånare resolut inriktade på de två målen: vägen till Skärsnäs och angreppet mot bastionen och den efterföljande räddningen. Inte mycket värt att vidareföra hände för övrigt efter stormötet och på den efterföljande festen som varade hela dagen och natten. Självklart blev jag gränslöst berusad och somnade på bänken i Idas trädgård, nådde liksom inte hela vägen hem. Ida, som också drack en del, fick bära mig till sängs. Säkert för att jag lade så hårt ut mot Arne Hansson i början av mitt tal blev tyrannen, som alla följaktligen kallade honom, måltavla – bokstavligen talat – för all världens glåpord och provokationer. En träskiva på vilken kommunpolitikerns ansikte amatörmässigt var påmålat blev måltavla i en prickskyttetävling. Vålnaderna kastade stenar och pinnar samtidigt som de förolämpade bilden. Runt borden på uteserveringen kunde man höra långa och sällsamma historier om hur ond mannen egentligen var och hur många oskyldiga barn och vuxna han hade slukat genom sina dagar. Man kan säga att effekten av mitt brinnande tal var större än jag hade förväntat, om vi nu också kan säga att talets innehåll egentligen var planerat. All energi som tidigare hade lagts på att sprida rykten lades nu istället på att hata och förlöjliga Arne Hansson. Morgonen efter bad jag Hulda om ursäkt för sättet på vilket jag hade övertagit scenen. Hulda ryckte på axlarna och sade: – Det är fint att du ber om ursäkt, unge man, men jag tycker nu att stormötet gick över all förväntan. Ditt tal var… mycket bra. Se bara på dem, som de arbetar och håller humöret uppe. Det ska du känna dig stolt över. Huldas ord blev således den övergripande sammanfattningen av stormötet. Det är ju säkerligen så, att om jag inte samtalat med Hulda redan efter frukosten, hade hela dagen gått åt att älta gårdagens dimmiga händelser; vad jag hade sagt och inte sagt, hur jag hade sagt det, hur jag hade stått på scenen, vad vålnaderna egentligen tyckte om mig, o.s.v. Nu slapp jag för sådant malande och kunde istället besöka Kjell och vålnaderna som redan hade kyrkans vita torn inom synhåll. – Hur går det här då? frågade jag och ställde mig bredvid Kjell. Trots att vi nu hade samtalat ganska många gånger blev Kjell ändå förlägen och fick kämpa med rösten och orden. – Framåt, sade han. Det går framåt. – Det kan jag se, man ser redan tornet ju. Kjell skrattade försiktigt. – Ja, det börjar likna något. Man kan precis se det över topparna. – Du får säga till om ni behöver hjälp, krattandet kan vänta lite tänker jag. Det viktiga är ju att komma fram till Skärsnäs. Vi såg på vålnaderna som svettiga och flåsande hackade och grävde i den steniga jorden. De såg trötta och slitna ut, mer så än när jag sist såg dem. Det tyckte kanske Kjell också, men förmodligen ville han bara vara mötesgående.
– Jo, det kan gott vara att vi behöver lite hjälp, sade han. Överraskad över svaret och samtidigt motvillig till att faktiskt hjälpa till – jag hade frågat av ren artighet – ångrade jag att jag erbjudit min hjälp. På två sekunder hade jag hamnat i en knipa. – Jag går och hämtar en spade då, sade jag och började gå tillbaka mot Bockatorp. – Kanske är en hacka bättre, ropade Kjell efter mig. Det hade han säkert rätt i, men han trodde att jag skulle komma tillbaka. Symboliken var det viktiga i min förfrågan, inte själva arbetet. Nog skulle de hinna fram, jag var ju oduglig till fysiskt arbete, min hjälp behövdes inte på riktigt. Något borde hända på vägen, tänkte jag, något som hindrar mig från att komma tillbaka och samtidigt upptar all min tid. Det slog mig då att jag behövde tala med min far, bland annat för att säkra mig att han stod till rådighet vid anfallet, att han visste att solen skulle hållas nere så att natten blev extra lång. Jag fann honom på torget, som var nästan tomt – ett tecken på att Bockatorp åter stod enat. – Vad gör du här? frågade jag, för det var ju anmärkningsvärt att han bara stod på torget utan att egentligen göra något. – Håller vakt, svarade min far. – Håller vakt mot vad? frågade jag. – Ja, vad kallar ni honom nu? Tyrannen? – Han är ju en tyrann, sade jag. – Han är en människa precis som alla oss andra, svarade min far. Men min far var ju var jävig, spelade tennis med den så kallade ”människan” varje dag. – Ska ni inte spela idag? frågade jag, nästan lite spydigt. Min far verkade plötsligt orolig, såg sig omkring, tog ett steg närmare, viskade: – Han har inte mått så bra de senaste dagarna. Gillade inte alls ditt tal. – Det var ju bra, sade jag. – Nej, det är inte så bra, svarade min far. Han var en tramspelle han också, men ett helt liv tillsammans hade lärt mig att bakom ytan, bakom den tramsiga fasaden, fanns ändå ett djupare allvar. När min far sade att något inte var bra fanns det anledning att tro honom. – Jaså, vad kan hända? frågade jag, för det var väl just det som oroade honom, att något kunde hända. – Han kan avbryta hela projektet. Att min far kände till Projekt Molnbas överraskade mig inte. Det var omöjligt att hålla styr på vem som visste vad, särskilt nu när den fulla sanningen var ute. Ändå, jag hade inte nämnt projektet i mitt tal. – Avbryta det och resa tillbaka, fortsatte min far och såg på mig med allvarliga ögon. – Resa tillbaka? frågade jag. Vad händer då? – Då måste vi stanna här för alltid. Då kan vi aldrig komma hem igen, om vi nu vill det. – Det är väl klart att vi vill hem? – Ja… det är det väl, sade min far med en ton som sade det motsatta, att han kanske inte alls ville lämna mellanlandet. Plötsligt ryckte han till, böjde hastigt huvudet mot höger, som om något hade bitit honom i halsen. – Så, så, min lilla goja, sade han och lyfte handen mot axeln. Då såg jag arapapegojan på hans hand, den sträckte på vingarna. Den var liksom osynlig, kunde bara skymtas när den rörde sig, likt ringar på en sjö eller djurögon i natten. – Pappa, det är två saker jag måste fråga dig om innan du springer iväg som du alltid gör. – Springer alltid iväg? Det var det tramsigaste– – Lyssna nu bara! Han lyssnade, ställde sig raklång som om han stod givakt eller stod framför läraren som skulle inspektera klassen. – För det första, sade jag, måste du under hela anfallet, alltså hela natten, hålla solen nere. Så länge det går. Först när jag ger dig signal blir det soluppgång. Förstått? – Förstått! nästan ropade min far. – För det andra så vill jag fråga en sak. – Fråga på! Allting alltid en fars. Nu hade det blivit ett kryssförhör. Han skulle svara snabbt och koncist på allt jag frågade. – Var bor du? Min far skrattade, hade väl förväntat en svårare fråga. – I gästhuset, svarade han. Precis som jag hade trott. Gästhuset med egen takbeklädd terrass som min far hade byggt tillsammans med min farfar när jag var bara en liten pojke. Jag minns fortfarande hur de rullade utedasset ner för backen på långa stockar och hur de efteråt svalkade sig med lemonad på paviljongen. Gästhuset var litet, rymde blott en säng, ett bord, ett par stolar och en vedspis. Skorstenen hade varit tillproppad så länge jag kunde minnas och huset hade aldrig riktigt använts. I åren efter min far försvann hade det faktiskt mest varit ett förråd. Det låg ganska avskilt på tomten, lika långt till bryggan som till huset. Kort tänkte jag på om gästhuset kunde användas i anfallet men kom fram till att det redan fyllde en funktion: det höll min far inom konstant räckhåll. Under täckmanteln av att han bodde där skulle han vara till rådighet under hela operationen. – Något annat? frågade min far som säkert märkte att jag stod försjunken i tankar. För annars måste jag rusa, för där kommer han! Jag ryckte till: skojade han?! Jag vände mig om och – så sant som det var sagt! – där kom han, Arne Hansson, kom gående längs ängsvägen lika klart och synligt som granarna i skogen bakom honom eller staketet runt ängen. Arne Hansson gick med raska steg men tycktes ändå halta som om han var skadad eller sjuk. Min far började småspringa. – Skynda dig! skrek jag efter honom. Ett par hundra meter innan själva ingången till Bockatorp – en båge formad av två björkars kronor som var hopbundna – stannade de båda männen framför varandra. Min far sade något, Arne Hansson gestikulerade vilt med armarna, verkade ursinnig. Plötsligt försökte Arne Hansson gå förbi min far men blev stoppad. Det verkade som om papegojan hade bitit honom för han tog sig för örat, vände istället om och började gå tillbaka. Min far följde efter honom, talade fortfarande men jag kunde så klart inte höra vad han sade. Snart försvann de ur synhåll. Hotet försvann lika snabbt som det hade kommit. Vilken tur, tänkte jag. Vilken tur att det var mitt på dagen och vålnaderna var ute på marken eller i Skärsnäs. Vilken tur att min far hade lyckats stoppa tyrannen. Men plötsligt blev jag uppmärksam på något helt annat. Det var som om jag inte hade sett den förr: ingången till Bockatorp. Synen av trädtopparna formade som en båge fick mig att minnas något som direkt kändes mycket avlägset: portalen på Mjönäsvägen, den jag hade farit under för flera evigheter sedan. Men ingången till Bockatorp var knappast lika stor och det hela var säkert bara en tillfällighet. Ändå blev jag stående under den heta middagssolen. Jag mindes den fruktansvärda turen till ICA, hur jag hade kommit från Danmark och alla de tankar jag haft om denna portal.

Med Arne Hansson så nära ett anfall – att han när som helst kunde komma springande – rusade jag tillbaka till Kjell med en hacka i handen, beredd på att hjälpa allt vad jag kunde, kosta vad det ville kosta. Men när jag kom fram, svettig och flåsande efter en halvtimmes jogging, såg jag till min stora och underbara överraskning att vägen redan var färdig. Jag kastade hackan till sidan och sprang fram till Kjell som stod och samtalade med några vålnader som utmattade hängde på sina hackor och spadar. – Den är färdig! skrek jag, som om jag just hade gjort en stor upptäckt. Kjell skrattade försiktigt och log, verkade stolt och nöjd. – Det är den nämligen, sade han. Blev färdig alldeles precis. Håkan här fick äran att ta sista spadtaget. Håkan – en stor och stark vålnad som nog var i alla fall tio år yngre än mig – vände sig mot mig, såg ännu nöjdare ut än Kjell, som nog höll på känslorna. – Bra jobbat, Håkan! skrek jag och dunkade honom på ryggen, fortfarande alltför förtjust för att tala i normal samtalston. Jag ville berätta om Arne Hansson, hur nära han hade varit, och hur bra det var att vägen var färdig, eftersom vi nu snart kunde påbörja anfallet. Men sådana säkerhetsfrågor var inte Kjells område och heller inte Håkans. Istället bestämde jag mig för att rusa tillbaka till Bockatorp för att tala med Hulda. Samtidigt låg kyrkan där vid vägens ände, blickade inbjudande på oss med sin kritvita fasad och höga torn. – Har ni varit inne hos prästen än, sagt att vägen är färdig? – Nej, vi blev ju färdiga just precis, svarade Kjell. – Gör det då, sade jag som om jag gav en order, så springer jag tillbaka och meddelar de andra. – Ok! sade både Kjell och Håkan. Efter en halvtimme stod jag utanför Huldas dörr för andra gången den dagen, mina bondkläder så våta av svett att jag faktiskt frös i skuggan. – Vad kul att se dig igen, sade Hulda och betraktade mig fundersamt. Kom bara in. – Jag kommer inte in, svarade jag. Måste bara berätta något viktigt. – Men inte kan du stå där i skuggan i dyngvåta kläder. Kom in istället, så hänger vi kläderna på tork, hittar några nya åt dig. Förslaget hade varit oskyldigt och utan dolda intentioner om Hulda hade varit en vanlig gammal gumma, men bara tanken på de hemliga lockelser hon kunde prestera fick min mage att knyta sig och rösten att skälva. – Arne Hansson, sade jag. Han var just på ängsvägen, var nästan inne i byn, men min far stoppade honom, höll vakt på torget. – Oj då, sade Hulda lite överdrivet utan att se särskilt förvånad ut, som om hennes tankar egentligen kretsade omkring något helt annat. – Vi måste sätta ut vaktposter, flämtade jag medan hjärtat snabbade på. En på torget, en vid ängen, kanske till och med en vid stenporten. Hulda skrattade, varför vet jag inte. – Det är en bra idé, unge man. Kom in ska jag visa dig plakatet som nästan är färdigt. Vi skriver bara vaktposterna på, jag ordnar en vaktordning. Vi kan hänga upp snören med klockor så vaktposterna kan larma. Kom bara in. Hon flyttade sig så att jag kunde komma in, men jag vägrade, trots att tankarna nu knappt kretsade runt annat än samlag. Det var säkert joggingturen, att jag hade använt min kropp, som fick mig att känna mig så energisk och djurisk. Bakom Huldas förkläden och kjolar – bakom de tusen rynkorna – dolde sig något som mycket liknade det jag allra mest ville ha just nu. – Nej, jag måste säga något till Ida! halvskrek jag och sprang iväg, glömde helt att berätta för Hulda att vägen till Skärsnäs var färdig. – Ida! skrek jag när jag hade funnit henne på marken. Du måste komma med! Nu! – Men älskade, vad nu– – Vi hinner inte prata! Kom nu! Jag tog henne i handen och sprang hela vägen till sängen där jag slet av henne kläderna och kastade henne på sängen. – Älskling– – Ssshh, inte säga något. Vägen är färdig. – Åååh, min älskling. In och ut, fram och tillbaka, svetten som droppar över Idas vita klänning, som uppdragen till midjan inte annat kan, än följa med i kropparnas pulserande urladdning.

Vägen till Skärsnäs kyrka blev således färdig och detta firades med pompa och ståt. Redan samma kväll var hela byn informerad och trots att inga förberedelser hade gjorts uppstod ändå ett fackeltåg som långsamt och mystiskt vaggade sig genom skogen på den nybyggda vägen som blänkte i eldens sken som vore den byggd av diamanter. Vid solnedgången var vi framme – hela Bockatorp förutom vaktposterna –, överraskade prästen som just hade somnat. I stilla andakt – för det var ju inte något man festade om – ställde sig vålnaderna i en stor ring runtom kyrkan medan Hans stod på trappan med knutna händer och tårar i ögonen. – Prisad vare Herren, sade han om och om igen. Äntligen har de kommit fram. När solen gick ner bakom horisonten tog månen över, lös med sitt silvergrå sken på plåttaket och på alla gravarna, kastade långa skuggor som delvist dolde våra ansikten. Natten blev kyligare än vanligt men ändå stannade vi. Ända till gryningens första försiktiga ljus blev vi hos prästen, som för att visa att nu var han inte längre en ensam präst förlorad i ödemarken; nu hade folket kommit till honom, nu kunde han äntligen hjälpa och hela så som det var tänkt. I dagarna som följde fick vi verkligen bevis på att vägen var behövd, att det hade varit det riktiga beslutat att bygga den rakt till Skärsnäs kyrka. De var tvungna att fråga om lov först, men annars var vägen fri, och ingen anledning var för liten för att vara prästen ett besök värd. Trots att det tog en timme att gå dit, och trots att endast få grupper av vålnader fick lov åt gången, uppstod ändå kö utanför kyrkan. För att inte Hans skulle bli utmattad – tanken var att trycket skulle lägga sig efter ett tag – begränsades besöken till som mest tjugo minuter. Jag hade ju jobbat som läkare i primärvården där tjugo minuter eller en kvart är den genomsnittliga patienttiden och där patienterna kommer i strid ström och var därför tvungen att berömma Hans för hans uthållighet. På en typisk arbetsdag drog han igenom upp till trettio vålnader som hänvände sig med alla tänkliga frågor och problem. Från stort till smått, från löjligt till allvarligt: Hans behandlade dem lika och använde båda hjärta och hjärna för att trösta och lugna vålnadernas oroliga själar. En dag blev det min tur, eller snarare: en dag lyckades Ida äntligen övertala mig till att skänka prästen ett besök. Jag hade annars försökt hålla mig borta. Att vålnaderna behövde styrka sin tro och läka sina själsliga sår kunde jag förstå, men att prästen kunde hjälpa mig med något hade jag svårt att tro. I hela mitt vuxna liv hade jag aldrig samtalat med en präst, heller inte som barn för den delen (om man nu bortser från de få ord jag och Hans redan hade utväxlat). En präst för mig var en som stod vid altaret i besynnerliga kläder, som talade besynnerliga ord om saker som inte säkert fanns, och som tillhörde en kyrka som i mina ögon inte hade mycket med andlighet eller Gud att göra. Å andra sidan hade jag hela mitt liv sökt något annat, men detta sökande hade försökt finna svar i poesin, i skönlitteraturen eller i Bob Dylans tvivlande men livskloka och vackra sånger. Som fysiker och sedan som läkare försökte jag se sanningen – det fysiska livet och de lagar som styrde människors göromål och öden – som den visade sig istället för att extrapolera utifrån en helig men mycket gammal skrift. Sådana var mina tankar om prästmän och kyrkor: outvecklade, insnävade, primitiva i alla andliga avseenden. På Idas bevåg hade jag tvättat mina skitiga bondkläder och kammat kalufsen. – Uppför dig nu, min älskling, sade hon och kysste mig innan jag gick. Trots att jag besökt byggplatsen flera gånger kändes Skärsnäsvägen ovan nu när den var färdig. För att komma till vägen skulle man gå längs ängen, vinkelrätt mot Gamla Bockatorpsvägen, och sedan följa staketet längs skogsbrynet. Vägens början dolde sig bakom en dunge men så snart man kommit förbi den såg man den gapande öppningen i skogsmuren och vägen själv som rak och lång tycktes föra ändå till horisonten. Inte bara vägen kändes således ovanlig utan även dess rakhet. Att något kunde vara så rakt mitt inne i skogen kändes, i brist på ett bättre ord, revolutionerande. Mitt ibland allt det som skogen själv styrde och ställde över, där allting snörde och vek sig efter eget behag och tycktes sakna formmässig definition – rakt igenom allt detta sköt vägen som en sann ingenjörsmässig bragd. Kjell kunde verkligen känna sig stolt, och alla vålnaderna som hjälpt till också. Även jag hade ju hjälpt till, tänkte jag, men kanske för att detta var en lögn kände jag mig på något sätt ovälkommen, eller som en främling, när jag tog mina första steg på den färdigbyggda vägen. Skogen var för övrigt lika vacker och betagande som alltid. Bladen svajade, barren vibrerade, fåglarna sjöng sina symfonier, stammarna stod lugnt och tryggt och såg på. Det slog mig att jag den senaste tiden mest hade uppehållit mig i och omkring byn, att det var längesedan jag ensam hade vandrat i skogen. Besöket på Udden, där jag och Jasmin hade besegrat Arne Hansson i tennis, kändes avlägset, alla andra skogsturer likaså. På bröllopsdagen hade ju hela Bockatorp varit med. Skogen såg således på mig med nya ögon. Den liksom studerade mig, undrade vem jag var, eller om jag fortfarande var den samma som när jag besökte den sist. Så kändes det, eller sådana tankar befattade jag mig med. Var jag densamme som sist? Det var svårt att svara på: förändringar, verkliga förändringar i ens person och tankesätt, kommer oftast långsamt och knappt märkbart. Mycket hade hänt, många liter vatten hade passerat under bron sedan… ja, oavsett vilken måttstock jag använde. Jag hade blivit gift, fått vänner, hållit tal inför hundratals vålnader, börjat ifrågasätta min far. Funnit mig tillrätta i en slags spökvärld, som mellanlandet rent faktiskt var, hade accepterat detta. Ja, utvecklingen var nog betydlig och jag kunde bara hoppas på att jag förändrades i rätt riktning. Att jag blev en bättre människa istället för en sämre. Sådant kunde Hans kanske svara på, tänkte jag, och – voila! – plötsligt hade besöket ett syfte, plötsligt hade jag något som prästen kunde ge mig.

Hans stod utanför kyrkan och väntade på mig när jag kom fram. Vart kön hade tagit vägen vet jag inte, inga andra vålnader syntes till. – Välkommen, mitt barn, sade han och log. Den unge prästen verkade på något sätt mer självsäker, mer uppbunden i prästrollen än när jag såg honom sist. Då hade han varit osäker och velig. Jag hade känt instinktivt att om en kamp hade utbrutit, en kamp som handlade om filosofi, om stora frågor eller som skulle föras i logiska argument, hade jag vunnit direkt. Nu var jag inte så säker: bara ett ögonkast, ett par ord, och min inre bild av prästen var oåterkalleligt förändrad. Han var klädd i en lång vit kåpa med lila skuldror och ett stort kors i guld om halsen. – Jaså, är det här? frågade jag nästan lite arrogant, som ville jag ge sken av att ha nått fram till kyrkan av en slump. Hans märkte tydligen att jag ångrade mina ord och sade istället: – Jag tänkte vi kunde sitta utanför nu när vädret är så fint. – Det blir bra, sade jag. Med kyrkan i ryggen satte vi oss på en vit träbänk från vilken prästens äppelplantage – som jag aldrig lagt märke till förut – kunde ses mellan skogsbrynen på var sida. Rakt mellan odlingarna gick den väg Arne Hansson hade kommit på. De röda solmogna äpplena liknade små ögon från var vi satt, men trots att de var röda tycktes de se vänligt på oss. Nog för att jag rent faktiskt var nervös lyfte jag handen för att mellan tummen och pekfingret mäta äpplenas storlek och på så sätt bedöma avståndet. – En halv kilometer, sade Hans. – Vad sade du? sade jag. – Om du försöker mäta avståndet till odlingen är svaret en halv kilometer. – Jaså, ja, ja, sade jag, mest förundrad över att prästen visste vad jag höll på med. Men Hans intresserade sig ju för astronomi och kände därmed till olika metoder för att mäta avstånd. Jag lade händerna i skötet och rätade på mig, utgav utan att tänka på det en hög suck.
– Mycket att tänka på? frågade han. – Det har man väl alltid, svarade jag. Hans svarade inte, tycktes istället se på något långt borta vid horisonten. – De kommer med allt möjligt, sade han sedan. Problem med äktenskapet, trots att döden egentligen löste problemet. Frågor om livet efter detta, trots att de redan är här. Men jag misstänker att andra frågor rör sig inom dig, mitt barn. ”Jag är inte ditt barn” ville jag säga. Istället sade jag: – Jag undrar vad du tycker om Projekt Molnbas. Hans log, skrattade, men mycket försiktigt, som om jag egentligen hade försökt skämta, vilket jag ju hade. Eller snarare: jag hade nog omedvetet försökt ta kontroll över samtalet. – Jag är här för att hjälpa dig, sade prästen. Du vet mest om Projekt Molnbas i hela mellanlandet, bortsett från Arne Hansson förstås. Att fråga mig om detta är att spilla vår tid. Det hade han förstås rätt i. Hans analytiska sinne fick mig att sänka garden lite. Trots att han var präst och trodde på helt andra fenomen kunde vi ändå vara vänner. Dessutom låg ju lasten på mig: hur kunde fysiken förklara mellanlandets magiska skeenden? Å andra sidan: hur kunde Gud göra det samma? Kanske kunde vi tala om detta, tänkte jag. – Var är Gud egentligen? frågade jag. Hans skrattade försiktigt igen, som om mina frågor mest roade honom. – Stora frågor, svarade prästen, kräver stora svar. Och stora svar kräver lång tid. Tid jag fruktar att vi inte har, mitt barn. Jag kan ju lika gärna fråga dig om var Newtons tyngdkraft är och för att svara på det skulle du sitta här resten av dagen. – Behöver jag inte alls, svarade jag. Gravitationen, som kraften heter, är överallt. Bara för att den är osynlig betyder det inte att den inte finns. – Detsamma, ordagrant, kan jag säga om Gud, svarade prästen. – Äpplena där borta, sade jag och kände mig ganska smart. Om jag tar ett äpple och släpper det till marken har jag bevisat att gravitationen finns. – Det är sant, sade Hans. Men är inte mellanlandet ett bevis för att Gud finns, att livet efter döden finns? – Behöver det inte alls vara, sade jag. Mellanlandet är förmodligen en extra-spatial dimension som finns lika mycket som stenar och träd finns, men som ligger utanför den fysiska världen. Hans lutade sig lite framåt samtidigt som han korsade benen och vilade armen på bänkens ryggstöd. – Det är ett sant mysterium att vi är här, sade han, det håller jag med om. Ett sant mysterium att vi är döda men ändå lever. Även du, mitt barn, är död men lever här i mellanlandet. Vilket trams! tänkte jag. Jag var inte död! De andra var döda men inte jag. Jag var blott på besök, för att utföra hjältedåd, för att rädda vålnaderna tillbaka till de levandes värld, där jag självklart fortfarande fanns. Hur allting hängde ihop kunde jag så klart inte svara på; det viktiga i sammanhanget var att prästen heller inte kunde. Plötsligt insåg jag att jag hade antagit samma pose som Hans, att vi satt likadant på träbänken. För att bryta denna kroppsliga symbios och alla andra länkar som osynligt hade börjat formas mellan oss bytte jag samtalsämne. – Hans, berätta, hur går det för mig? Vad tycker de om mig? Är jag en bra människa egentligen? Hans var som en deg, en massa som formades av frågorna han blev ställd. Utan vare sig att visa agg eller irritation över att diskussionen om fysik och Gud inte hade avslutats, eller över att jag försökte styra samtalet, svarade han: – Se mot himlen, mitt barn. Vi såg mot molnen. De flesta av dem liknade vanliga moln, så som de ryckvis hänger ihop eller delas av vindarna och hela tiden ändrar form så att endast fantasin sätter gränser för vad de liknar. Men även den fattigaste själ, den som ingen fantasi har, hade sett det stora kritvita moln som nu svävade över äppelodlingen. Det var format som ett hjärta. Genom hjärtat sköt en pil. Molnet var så detaljerat, så välskapat, att till och med spetsen och fjädrarna syntes i pilens ändar. Som vore hjärtat där på riktigt – allting tydde ju på detta – kände jag plötsligt i kroppen en känsla av lycka och förvissning. Som vore det hjärtformade molnet i själva verket Herrens eget ansikte som genom sin blotta uppvisning genomborrade allt levande med himmelsk visdom. Hjärtat förtrollade mig, försatte mig i trans: jag hörde knappt att Hans hade påbörjat sitt långa, brännande svar. – Du är arrogant, sade han. Liksom din far. Men där din far är målmedveten och söker lösningar är du lat och velig. Dessutom tänker du sällan på andra. Jag har frågat alla som besöker mig om du har bett om deras namn eller kallat dom annat än ”du” eller ”hej”, och inte en enda kan förneka detta, att du har en fattig människosyn. Om vänskap tyckts du veta föga och förväntar hela tiden att folk gör som du säger. – Men jag är ju en hjälte, stönade jag och grep efter halmstrån, redan helt krossad av prästens ord. – Du är inte mer hjälte än någon annan. Faktiskt lider du minst av alla Bockatorps vålnader. Du dog inte under sorgliga omständigheter, du tänker inte ideligen på dem du lämnat. Allt du egentligen har gjort är att visa dig i byn och svarat på vålnadernas desperata rop. Bara för att de kallar dig en hjälte betyder det inte att du är en. Prästens anfall var nästan värre än Hennes: en strid ström av ord som sköt genom huvudet och hjärtat och till vilka inga bra svar fanns. Men Hans, likt henne, var långt ifrån färdig. – Att du istället för att tacksamt mottaga min hjälp väljer att diskutera metafysik förstärker endast den konklusion som säger att du allra mest tänker på dig själv och egentligen bara vill vinna över alla andra, att det i varje samtal med dig infinner sig en slags prestige. När man talar med dig, och detta kan många av byns invånare bekräfta, är det som om du endast lyssnar med ena örat och endast hör det du vill. När du svarar är det till egen vinning. Om något går dig emot väljer du att vända det ryggen. Jag reste mig, för jag hade fått nog, men blev yr, benen blev till gummi, och jag var tvungen att sätta mig igen. – När allt detta är sagt, fortsatte Hans, är du en bra människa. Det som inte syns varje dag, i den helhetsbild du avger, märks ändå i dina genomgripande handlingar, tankar och ord. Trots att det verkar som om du inte bryr dig om andra, gör du det ändå. Trots att du inte tog ett enda spadtag i vägen, hjälpte du ändå till genom att besöka Kjell och genom att reklamera för bygget och styra Bockatorps krafter. Trots att ditt stora tal häromdagen mest liknade en maktdemonstration handlade huvudbudskapet ändå om hopp och gemenskap, även om du fullständigt glömde att tyrannen, som du nu fått hela Bockatorp att kalla honom, också är en människa. I de levandes värld var du läkare, och trots att du i mina ögon inte alls påminner om en riktig doktor som lever för att hjälpa andra, får du ändå ett bekymrat uttryck i ansiktet när du ser människors lidande. Det är som om du gärna vill hjälpa men något hindrar dig, något ytligt, något fåfängt. Du är inte en kräfta som bor på Immelns botten, heller inte en fisk som simmar runt utan mening: du är en människa av kött och blod, en medlem av samhället, och inom dig finns äkta medmänsklighet, det vill säga medmänsklighet som är utan krav, som gör sig gällande oavsett vilka potentiella vinster eller förluster som finns inblandade. Det finns inom dig, mitt barn, allt det goda som Herren har givit oss. Det är bara skalet du måste göra dig av med, skalet du satt upp som skydd, säkert för att du blivit sårad av andra människor. Jag hade försökt streta emot, varje ord prästen sade hade jag i mitt huvud försökt möta med ett motargument, men kraften – sanningen som strömmade ur himmelhjärtat – var alltför överväldigande. Till slut gick jag sönder.
– Åh, Hans… började jag gråtande och ville innerst inne kasta mig i hans famn, platsen där hans kloka hjärta bodde, så att hjärtat kunde hela mina sår, många av vilka jag säkert inte ens var medveten om. Prästen hade fört mig genom en virvel, en köttätande orkan, en brännhet vulkan, ett bottenlöst hav. Han spottade ut mig, naken och nyfödd. Ballongen skulle spricka, det var liksom meningen, det förstod jag nu. Det är svårt att beskriva, men jag hade fått bank, fått på käften, en riktig känga rakt i ansiktet. Efterdyningarna, de tankar, minnen och bilder prästens ord förmanade inom mig, var adrenalinet, var hjärtats frenetiska bankande, var endorfinerna som sörjer för att även döende djur kan känna lycka. – Hur blir jag en bättre människa, Hans? frågade jag och torkade tårar från kinden. Och hur mår du? Vi skrattade lite båda två. – Jag mår bra, tackar som frågar, sade prästen. Och du tror det kanske inte, men du är redan på bättringsvägen. Hans bad inte om ursäkt, återtog inte ett enda av sina hänsynslösa ord, trots att han säkerligen visste att han hade sårat mig. Först skulle jag krossas, sedan sättas ihop igen. Förändrad, på ett sätt jag inte kunde förklara, reste jag mig och traskade tillbaka till Bockatorp – genom skogen som tycktes se på mig med överraskade ögon –, nästan slokörad, nästan med svansen mellan benen. Men jag var ju inte en ensamvarg, jag var inte bara ond och dum: jag var en människa av kött och blod och lika mycket som alla andra i Skärsnäs församling var jag en del av samhället. Lika mycket som alla andra hade jag saker och ting inom mig som jag behövde jobba med.

Man måste lyfta blicken, se utåt, mot medmänniskorna, istället för inåt mot sig själv. Inåt kan man se när man är ensam, när ens flackande blick inte går ut över andra. Vi satt i bilen, i vår gamla Volvo 850 som trots flertalet skavanker och rostiga partier gång på gång ändå klarade besiktningen. Den var inte billig: köpt för 3000 danska kronor hade vi lagt det tre- eller fyrdubbla på reparationer. Hur som helst, hon älskade bilen, kallade den sin egen trots att jag i början betalade för den. Det senaste året hade hon dock tagit över kostnaderna även om försäkringen fortfarande stod på mig. Bilen var stor, hade dragkrok, var stabil på vägen; vid en krock skulle den nog likt en lastbil köra rakt igenom. Hon hade en vän, Lisbeth, en gammal vän från gymnasiet som hade två söner på 5 och 7 år. Lisbeth hade det svårt men till skillnad från en del av eller många av hennes andra vänner kom svårigheterna inte från drog- eller alkoholmissbruk. Även om jag som utbildad läkare med erfarenhet från psykiatrin hade kunnat kasta diagnoser åt alla håll blir jag ändå tvungen att misstänka Lisbeth för att ha ADHD. ADHD kan man ha i olika grader och ens funktionsnivå – hur väl man klarar sig i vardagen – är då proportionerligt påverkad. Med Lisbeth hade det gått så långt att kommunen var inblandad, undersökte saken och skulle bestämma huruvida hon alls var lämplig som mor. Hemmet där hon bodde med sina två söner var jämt och ständigt en enda kullerbytta av saker, allt vänt upp och ner, sofforna fulla med tvätt, berg av disk i köket, gammal mat i kylskåpet, leksaker överallt, inte minst på sönernas gemensamma rum där de varje kväll fick flytta leksakerna från sängen till golvet för att kunna lägga sig. I en period hade sönerna bott hos mormor och morfar eftersom modern nu dessutom hade gått ner med stress och fått en depression. Samtidigt pressade kommunen på, skulle besöka hemmet för att inspela videobevis som skulle bevisa att Lisbeth var olämplig som mor, att hon fortfarande inte kunde hålla ordning och reda och få pojkarna i skolan i tid. Konsekvenserna för de båda sönerna, som dessutom aldrig hade mött sin far, en flykting från Irak, skulle vara stora: de skulle flyttas till barnhem på Jylland, hundratals kilometer från modern och alla sina vänner. Vi tyckte om grabbarna, de tyckte om oss och Astrid. Vi besökte dem ganska ofta, kom till deras födelsedagar, besökte dem när vi var i Köpenhamn, firade till och med nyår tillsammans, fester där pojkarna så klart var uppe lika länge som oss vuxna och först somnade när Lisbeth gjorde det. Nu verkar det förstås som att jag försöker öka mitt känslomässiga kapital i pojkarnas sak, varför jag direkt måste tillägga: allt som hände var tack vare Henne.

I veckorna upp till kommunens besök försökte hon arrangera en akut stödinsats: de skulle städa, torka alla skåp, dammsuga alla mattor, slänga gamla saker, flytta runt, göra hemmet nytt igen, lättbeboeligt, flexibelt, trevligt, perfekt för en mor och två söner. Hon ringde runt till alla gemensamma vänner, frågade varenda en om och när de kunde hjälpa, ordnade med en trailer på vilken alla onödiga saker kunder slängas, tittade på vilken mat som kunde beställas utifrån, o.s.v., o.s.v. Hon gjorde det, ingen annan. Det visade sig vara mycket svårt att koordinera en gemensam insats. De flesta vänner var redan trötta på Lisbeths oberäknelighet, att hon aldrig dök upp när hon skulle, att hon inte själv försökte reda ut situationen, att de gånger de tidigare hade försökt hjälpa på samma sätt hade hon verkat oengagerad och inte ens tackat för hjälpen. När tre dagar återstod till kommunens besök hade inte en enda gemensam vän visat intresse. De antingen ville inte eller kunde inte hjälpa. Efter att ha ringt till Lisbeth med video kunde hon konstatera att inget hade hänt: det var precis lika stökigt som sist. Lisbeth satt bara och såg på TV. Om inget drastiskt skedde skulle hon förlora sina barn. Hon förklarade för mig hur akut situationen var och övertalade mig att hjälpa, vilket jag gärna gjorde; dessutom var jag ledig den dagen. Förutom mig skulle Tobias hjälpa till. Tobias var en slags ”handyman” i hennes liv. De hade känt varandra i säkert tio år. I början hade Tobias varit förälskad i henne och säkert därför hela tiden erbjudit henne hjälp med allt ifrån cykelreparationer till uppsättning av duschdraperi i lägenheten. Efter ett tag hade han uppgivit ambitionerna men rollen kvarstod: när något skulle fixas ringde vi alltid till Tobias. Han var en haschmissbrukare, rökte varje dag, och var dessutom påfallande intresserad av endast sig själv och inga andra. Han kunde dåna in i huset, sätta sig på en stol, bli erbjuden en kopp kaffe och sedan, tills någon stoppade honom, i en strid ström av ord berätta om sin dag, om dagen innan, eller om vad han tänkte och tyckte om ett aktuellt ämne. Expert på allt mellan himmel och jord var Tobias en självutbildad och självutnämnd vetenskapsman, teknologiexpert och expert på allt annat man kunde vara expert på. Blev han motsagd röt han till och blev irriterad precis som riktiga experter gör. Att ha sakliga argument med honom gick inte. Han kunde till och med sitta och undervisa mig om kroppens fysiologi eller om sällsynta sjukdomar – felaktigt dessutom – uppenbarligen fullständigt ignorant över det faktum att jag faktiskt var läkare. Det säger sig självt att när Hon och Tobias blev ovänner, ofta över något obetydligt, ofta på fyllan, då slog det gnistor och utvecklades hastigt eldar. Men, och detta är ju som alltid det viktigaste: Tobias hade ett gott hjärta och ville väl. Trots att han tycktes avsky nästan alla människor ställde han ändå alltid upp. Ibland blev han sur och övergav byggprojektet men dagen efter var han tillbaka igen.

Nu satt vi i Volvon alla tre på väg till Sydhavn, Köpenhamns gamla hamn- och arbetarkvarter tillika den enda stadsdelen där billiga lägenheter fortfarande kunde fås, där gentrifikationens förstummande slägga ännu inte hade slått sina slag. Stämningen i bilen var god. Jag körde, hon satt framme bredvid och Tobias där bak. Vi lyssnade på Van Morrison, hade varsin kaffe och ibland vevade de ner fönstrena för att röka. Det måste ha varit tidig vår för trots att solen lös starkt och vackert över de nakna fälten kylde ändå vinden när den for genom bilen. – Stänger ni inte fönstrena snart? bad jag. Cigarettröken irriterade mig dessutom. – Är väl skönt med lite frisk luft, sade hon. – Frisk luft är bra för lungorna, sade Tobias. – Ja, men inte med cigarettrök, sade jag. Tobias sade något ohörbart, muttrade säkert något surt, och vevade upp fönstret. – Ditt också, tack, sade jag. – Jaaa, svarade hon med märkbar irritation. Jag spände blicken på vägen och grep hårdare om ratten. Men snart var allt bra igen. Vi stannade på en mack för att tanka och köpa chips och läsk vi kunde ha medan vi städade. – Har hon disktrasor och AJAX och sånt? frågade jag. – Tobias har tagit med lite, svarade hon. Och det hade han. När vi kom fram packade han ut och ställde säkert fyra olika sprayflaskor, tre nyköpta packet med trasor, två spannar, fem handdukar och två diskborstar i nätta rader och bunkar på köksbordet. Allt som hade stått på bordet innan sköt han till sidan så att något av det föll till golvet. Men inget gick sönder, allt var av plast. – Åh, ni är bara för söta, sade Lisbeth, och tände för kaffemaskinen. Vi får nog diska några koppar om vi ska något att dricka kaffen i. Lisbeth talade ofta mycket och snabbt, många onödiga ord, sade samma saker flera gånger. Men nu var vi ju här för att hjälpa till så jag började direkt ta för mig av den väldiga bunken disk, försökte hitta fyra kaffekoppar i oredan så vi i alla fall fick lite kaffe innan vi satte igång. – Han har redan hittat sin station, sade Lisbeth och skrattade. Se (hon pekade), han står redan och diskar. De stannade för att se på mig när jag diskade. – Kanske du bara skulle göra det till att börja med? sade hon. Tja, det kunde jag väl gärna. Att diska var trots allt en enkel och välavgränsad uppgift som nästan vem som helst kunde klara av. Det verkliga arbetet, att städa, skura, sortera, flytta, sätta på plats, göra fint – det var nog hon och Tobias ganska perfekt lämpade till. Hon med sin organisatoriska talang, Tobias med sin envishet och ofelbarhet.

Vi gick igång. Ett par timmar flöt förbi där vi med gott humör slet på våra poster. Det tog verkligen över en timme att komma igenom diskberget, men det måste erkännas att jag också drack kaffe och vandrade runt i den lilla lägenheten. I vardagsrummet satt hon och Tobias på golvet. Omkring dem var klädbunkar, sorterade efter typ (jackor, kalsonger, tröjor), bunkar med leksaker och andra bunkar med blandat innehåll. Sorteringen tycktes följa ett system men jag hade svårt att se det. – Varför lägger ni ett paket tandpetare tillsammans med bomullstussarna? – Det ska in på badrummet, svarade Tobias. I en annan bunke låg ett par söndriga högtalare och en lampa utan glödlampa. – Den då? – Det ska slängas, sade hon. – Var är Lisbeth? – Vet inte, svarade de. Hon skulle städa på pojkarnas rum. Jag fann henne ute på balkongen med en cigarett. Innan jag gick dit hade jag gått förbi pojkarnas rum som inte alls såg städat ut, tvärtemot. Men Lisbeth hade annat i tankarna. – Snart är det vår, sade hon och tog ett djupt bloss på cigaretten. – Ja, det börjar redan slå ut, sade jag. – Visste du att Christian i Fångarna På Fortet var lastbilschaufför på riktigt? Det visste jag inte, och jag kunde inte förstå att hon talade om det gamla programmet, med Gunde Svan som programledare, som väl inte ens hade visats i Danmark. – Har du sett så mycket svensk TV? frågade jag. – Oh ja, har sett massor, vi kunde se svensk TV när vi var små. Det fanns bara två danska kanaler, resten var svenska. Men Fångarna På Fortet gick ju på TV4 – det var så typiskt Lisbeth att bara prata på utan att man förstod. – Jag måste tillbaka till disken, sade jag och gick in igen.

En halvtimme senare, när botten av bunken just kunde skymtas under tallrikarna, hörde jag plötsligt upprörda röster från vardagsrummet. Både Tobias mörka basröst och hennes lite hesa röst tycktes tävla om uppmärksamheten som om de försökte hoppa högst eller springa förbi varandra. – Vad händer här? frågade jag när jag kom in i rummet. De ignorerade mig. – Det är bara ofattbart att höra sådant skit från din mun, skrek hon. – Det är väl inte ofattbart? Kvinnor och män har alltid varit olika! – Ja, men du utgår från ett jävla exempel och tror dig se något och sedan är alla andra precis likadana! Helt otroligt! – Det är ju vanligt vett att det är svårare för män att hitta en partner när de är äldre, att det är lättare för kvinnor, framförallt om de inte är så jävla kräsna! Fram och tillbaka på detta sätt behandlade de ett slitet gammalt ämne likt fiskare behandlar rutten fisk: likhet mellan könen. Vad som hade utlöst konflikten kunde jag inte gissa mig till, men ganska säkert hade Tobias kläckt ur sig något som hon absolut inte kunde acceptera eller som eggade henne på ett djupare plan. Tobias var ett par år yngre men hade inte haft en partner i många år, om än någonsin, och var tillsynes mycket långt ifrån att bilda familj. Att det därför var lättare för kvinnor i hans ålder att träffa en man än det var för honom att träffa en kvinna var därför ett faktum – i hans värld. De rasade vidare, jag observerade dem opartiskt, både väntade och inte väntade på det ögonblick när jag kunde rycka in med ett par välvalda svalkande ord. – Gå bara hem och rök din jävla joint! skrek hon plötsligt.
Nu hade vi nått nästa nivå: kränkningar och personangrepp. – Vad fan har jointarna med detta att göra? gormade Tobias. – Ni är fan likadana allihopa, alla ni jävla haschrökare! Plötsligt såg hon på mig – bedjande, slog det mig – men jag blev ställd: sökte hon min assistans eller var jag också en av dem, haschrökarna? Samma visa hade jag fått höra många gånger, trots att mitt förbruk aldrig kunde komma i närheten av Tobias. – Hade din mor varit här hade hon kunnat lära dig hur fan man uppför sig i den riktiga världen! skrek Tobias. Även han kunde såra, kände henne väl, visste vad som gjorde ont. – Nu blandar du in mina föräldrar? Stick med dig! Stick för fan! Tobias reste sig hastigt och rusade ut ur lägenheten. Jag sprang till köksfönstret för att se vart han tog vägen. Han satte sig i gungan på lekplatsen, tog upp något ur fickan som liknade jointpapper och en liten plastpåse med vad jag förmodar var hasch. Med en cigarett i mungipan började han rulla en joint. – Sitter han där ute? frågade hon bakom mig. – Ja, han verkar rulla en joint, sade jag och vände mig om. Hennes ögon var utan tårar men sorgen, besvikelsen – på sig själv, på allt, på att hjälpen hade förvandlats till ett slagsmål – droppade och sken ifrån hela hennes kropp. Armarna hängde längs sidan, benen visste inte vilken fot de skulle stå på, axlarna var ihopdragna som för att visa skam. Denna sida – sidan direkt efter bråket – hade jag aldrig sett. Jag undrade om det var så hon såg ut och verkade tänka – för jag visste ju aldrig vad hon tänkte – även efter våra bråk. Om hon på kvällen eller efter jag hade rusat ut ur huset, eller i bilen på väg till Köpenhamn kände samma ånger som hon uppenbarligen gjorde nu. Här stod hon, min älskade vän, som jag visste kämpade med så mycket, som försökte göra allting så bra som möjligt, men som återigen hade lyckats förstöra något viktigt på grund av omständigheter hon inte kunde kontrollera. Samtidigt var situationen ovan för mig, och skulle jag hjälpa eller trösta kunde jag inte undgå ett viss mått av hyckleri: denna onda sida – hennes gränslösa raseri där alla filter försvann – hade jag förbannat till helvetet fler gånger än jag kunde räkna till. – Det var ju också dumt att säga det om haschen, sade hon. Ovanligt! Oväntat! Hon gav uttryck för att hon ångrade det hon hade sagt. Utav tusen gånger hade hon bett mig om ursäkt en eller två. – Han vet ju att du inte menar det, svarade jag. – Det går mig bara på nerverna när han talar så om kvinnor, sade hon. Lisbeth kom plötsligt in från balkongen, hade tydligen varit där ute hela tiden utan att så mycket som se in i pojkarnas rum, det rum hon hade ansvar för att städa. – Varför står ni här och ser ledsna ut? Ska vi sätta på lite musik? Vad gör Tobias där ute på lekplatsen? Lisbeth gick förbi mig för att se ut ur fönstret. – Jag går ut och pratar med honom, sade jag. – Försök få honom att stanna, sade hon. – Stanna?! utbrast Lisbeth. Skulle han gå?

Tobias var inte en man som visade sina känslor. Förvisso älskade han sorglig alternativ countrymusik och kunde spela flera av Ryan Adams låtar på gitarr, men när det gällde att inför en annan man – eller kvinna, det visste jag inget om – avslöja vad som rörde sig därinne föll Tobias kort. Kanske skämdes han för sina mjuka känslor. Kanske var det en svaghet i hans ögon att berätta för andra att man inte mådde bra. När jag kom ut till honom hade han redan hunnit puffa på jointen. Utan att se särskilt överraskad ut – vi var bekanta, knappast nära vänner – såg han på mig med rödsprängda ögon. Egentligen hade vi haft det som trevligast tillsammans när vi både hade rökt och druckit en massa öl. Då gick det an, då satt jag och såg på medan han spelade Playstation och berättade för mig vad spelet handlade om. När vi var nyktra kunde vi knappt tåla varandra, så kändes det; kanske dansade vi runt samma kvinna. – Hej, sade han. – Hej, sade jag och satte mig i gungan bredvid. Du ska inte ta dig av hennes ord. Du vet att hon säger så mycket men att hon inte menar det innerst inne. – Tjo, sade Tobias och rörde på munnen som om han gärna ville säga mer men inte kunde eller blev stoppad, säkert av konkurrerande tankar i hans berusade hjärna. Vi var tysta i ett par sekunder. Från köksfönstret kunde vi se Lisbeths ansikte som än såg mot oss och än mot kaffemaskinen och högen med disk, utan att röra endera. – Det är bara så jävla typiskt, sade Tobias plötsligt. Jag kommer med ett litet exempel och så tror hon att jag menar alla. – Du vet hur hon är, svarade jag. Allt hon säger är egentligen ett uttryck för något annat, för att hon är ledsen innerst inne. – Ledsen my ass, sade Tobias. Bara för att hon är ledsen betyder inte det att hon kan behandla mig hur som helst. – Om du bara visste, Tobias, hur många gånger jag har tänkt just den tanken. Men du har ju känt henne längre än mig. Har hon alltid varit såhär? – Alltid, svarade Tobias. Det är hennes mor som kommer fram. – Inte första gången jag hör den förklaringen. En förklaring jag inte trodde på. Psykiska sår och det beteende som kommer därav – osäkerheten, ostabiliteten, den dåliga självkänslan – går inte i arv, överförs inte via DNA. Om det fanns likheter, om modern kunde bli lika rasande – vilket jag tvivlade på – stammade dessa antingen från långvarigt alkoholförbruk eller snarlika uppväxter. Modern hade växt upp fattig, det yngsta barnet av sju. Hennes far hade dött av blindtarmsinfektion när hon var fyra. Mer än detta visste jag egentligen inte om moderns uppväxt. Men där det finns utbredd och uttalad fattighet finns det också misär och från misär kommer desperation och från detta kommer kanske ibland våld, psykisk och fysisk, riktad mot barnen, de enda som är oskyldiga. Tobias räckte mig jointen men jag avböjde, skulle ju köra hem när vi var färdiga, om vi nu någonsin skulle bli färdiga. Lisbeth syntes inte längre till i köksfönstret. Synen av disken som väntade – och tanken på allt annat som väntade, som jag kanske skulle vara tvungen att ta hand om istället för Tobias – fick mig att vända om. Men Tobias hade mer att säga: – Hälsa henne att jag stannar här ute tills vi ska hem, sade han. Jag vände mig mot honom. Han hade en förmåga att möta ens blick utan att skapa kontakt, som blickade man in i en ihålig trädstam. – Det är väl onödigt, Tobias. Ni har bråkat såhär tusentals gånger. Det är väl lika bra att bara gå in och fortsätta. Hon har säkert redan förlåtit dig. – Aldrig i livet, muttrade Tobias och rökte på sin joint.

Inne i vardagsrummet satt hon och Lisbeth mitt i röran. Inte mycket hade förändrats sedan sist, men Lisbeth hjälpte i alla fall till. Den som arbetade hårdast var hon, hon kämpade som om allt hängde på henne, som om slitet i sig själv, plågandet, skulle göra allt bra igen. Inte bara vinna Lisbeths söner tillbaka och göra henne vän med Tobias igen. Utan även lösa problemet med hennes raseri. Som en tjurig unge som ändå var vuxen flyttade hon saker till bunkar, reste sig för att sätta bunkar in i skåp, satte sig igen, ordnade och sorterade, drack av kaffen som stod på mattan. De lade inte ens märke till att jag hade kommit in i rummet. – Tobias säger att han stannar där ute tills vi är klara, sade jag. Lisbeth skrattade, som om problemet inte vidrörde henne. – Där ser man, sade hon. Vi sitter här och har det bra så det gör inget alls. Inga surpellar här inte! – Är du färdig med disken? frågade hon med en allvarlig min, som vore hon en general som frågade om jag hade säkrat brohuvudet. – Nej, inte helt, men kanske finns det viktigare saker att göra? Både jag och Lisbeth förväntade att hon – eftersom hela projektet var hennes initiativ – hade överblicken. Oredan i vardagsrummet och pojkarnas rum var bara början. På Volvon satt trailern – vad skulle den användas till? – Jag kanske kan övertala Tobias till att bära ut lite tunga saker? Hon tänkte sig om, reste sig sedan. – Det är en bra idé. Kom, ska jag visa dig vad som ska bäras ut. I ett tredje rum som gömde sig bakom en dörr framför vilken alltid hade stått en bokhylla stod en gammal våningssäng, tre bokhyllor och ett helt set trädgårdsmöbler. – Vad i helvete…, sade jag, för jag kunde inte tro mina ögon. Lisbeth hade nog inte ”bara” ADHD utan även samlarsyndrom. – Allt detta ska ut, annars kan vi inte flytta in möblerna från vardagsrummet. Jag visste att uppgiften inte kunde undgås, ändå försökte jag. – Varför ska möblerna flyttas från vardagsrummet? – Så de får plats. Man kan ju inte röra sig någonstans.

Så länge Tobias inte behövde vara i närheten av henne gick det an att han hjälpte till. Vi bar ut möblerna, tömde det tredje rummet, flyttade in möblerna från vardagsrummet, fortsatte med att skura golven och tvätta ytorna i köket och sortera disken. I vardagsrummet fortsatte sorteringen av alla lägenhetens tusentals små saker. Lisbeth gick mellan rummen som en gast som inte visste var hon allra bäst skulle spöka. När vi äntligen var färdiga sent om eftermiddagen återstod endast pojkarnas rum. – Jag är så jävla hungrig, sade Tobias och kom in i vardagsrummet, såg för första gången på henne även om han uttryckligen talade till mig och Lisbeth. – Så får vi beställa lite mat, sade hon. – Sushi? Tacos? Pizza? Burger? Pasta? sade Lisbeth och började hoppa runt på golvet där man nu äntligen faktiskt kunde hoppa runt. – Tobias, du vill kanske sticka och hämta det? sade jag. – Nej, vi beställer hem, sade hon. Vad ska ni ha? Hon tog upp sin telefon och knappade in på restaurangens hemsida. – Har de efterrätt också? frågade Lisbeth. Telefonen skickades runt, vi gjorde våra beställningar, hon betalade med sitt kort, sade sedan: – Nu återstår endast pojkarnas rum. Ska vi göra ett sista ryck? Alla tvivlade. Tobias suckade och gick ut till lekplatsen för att röka, Lisbeth gick till balkongen. Kvar satt hon på golvet och jag som stod framför henne. – Menar du verkligen att vi ska göra det för Lisbeth? Det var ju hennes uppgift. – Annars blir vi aldrig klara, sade hon. – Men hur länge kan Astrid vara hos Emma? Emma var grannen, hennes bästa vän. – Jag har skrivit till dem. De leker, inga problem att hon äter kvällsmat hos dem. Där satt hon på golvet, min älskade vän, egentligen lika övergiven som alltid. För henne gjorde jag det, inte för Lisbeth, inte för att täcka för Tobias – för henne, och hon gjorde det för pojkarna som inte skulle mista sin mor. – Låt oss komma igång! ropade jag och sträckte ut armen som vore vi superhjältar. Hon skrattade, såg på mig med tindrande ögon, sträckte också ut armen. – Vi hinner säkert en del innan maten kommer!

När vi åkte från Lisbeth sent om kvällen hade lägenheten blänkt av ordning och reda. Plattorna i köket glänste, inga matrester syntes till, inte ens om kommunen hade kommit med förstoringsglas. På pojkarnas rum hängde vi upp planscher och flyttade sängen så att en stor plats skapades där de kunde leka. Lådor som tidigare hade varit fyllda med gud-vet-vad tömdes och fylldes istället med pojkarnas leksaker så att de lätt kunde plockas fram vid behov. Förändringen var total. Att så mycket kunde uppnås på en dag överraskade oss allihopa. Vi var trötta och nöjda när vi satt i bilen på vägen hem. Det var tur att Tobias hade hjälpt till trots allt, för genomförandet av uppgiften förenade oss. – Så duktiga vi har varit, sade jag bakom ratten. – Helt otroligt! sade hon. Tobias var tyst, man visste aldrig om han var sur eller på neutralt humör. – Tycker inte du det, Tobias? sade jag och skruvade ner för musiken så vi kunde höra hans svar. – Jo, det var väl OK, svarade han.
Ett par dagar senare gjorde kommunen sitt besök. Lisbeth fick behålla sina pojkar och pojkarna sin mor. Lisbeth ringde och berättade, jag stod bredvid och hörde samtalet. Hon såg lycklig ut, hoppade faktiskt till lite när hon fick höra beskedet. Jag hörde så klart inte vad Lisbeth sade, men aldrig hörde jag henne säga: ”det ska du inte tacka för” eller ”inga problem”. Men hur kan man tacka för något sådant, att någon räddar ens liv, gör så att man får ungarna tillbaka? Är det inte skrivet i själva handlingen att inget antal tack kan göra den rättvisa? Jag tror inte att hon tänkte på det sättet, på tjänster och gentjänster. För henne var det inte något att snacka om: man hjälper sina vänner och så är det med det. – Fattar du att du har räddat hennes liv? skrek jag. – Äsch, sade hon, eller något liknande, kunde för allt i världen inte bära en sådan krona.

Vinden blåser över Christianshavns Torv, så mycket att fiskmåsarna inte ens försöker landa trots att människorna har efterlämnat både det ena och det andra ätbart. Det är natt, närmar sig fyra eller fem, måste vara lördag eller söndag för nu många år sedan. Hon ringer för att hon fortfarande är vaken, sitter där på torget med en flaska vodka. Hon ringer till mig för hon vet att jag svarar, för jag har sagt att jag älskar henne. – Hallå? säger jag, reser mig i sängen för att kvickna till, ser hastigt på klockan, tänker därefter: ”denna kvinna, denna galning, jag är förälskad.”
– Ja, hallå, säger hon, hennes röst långsam, grövre än den brukar vara, hesare, grötigare, snubblar på orden. – Hej, säger jag, kallar henne inte älskade eller skat, vilket är samma sak, för det har hon sagt att hon inte tycker om: ”vær sød at ikke kalde mig skat, jag hader det). – Vad heter det, säger hon, och jag märker att hon tänker, att en mening formas. Du vet, människor… De kan vara så… så söta och underbara. – Ja, säger jag och skrattar, för det var ju verkligen en söt sak att säga mitt i natten. Det kan de verkligen. – Jag mötte en kvinna, hon var så söt. Vi satt och pratade utanför Månefiskeren, i flera timmar. Men sen kom en man hon kände och de började bråka. Kom, sa hon då, och tog min hand. Så sprang vi iväg, mannen sprang först efter men vi kom undan. Vi satte oss vid vallarna, vid sjön, medan solen gick ner, satt där och pratade. – Vad mysigt, vad pratade ni om? – Du vet, allt möjligt. Om livet, om kärlek, om svek, om… Om kärlek och att förlora någon man älskar. Jag berättade om min mor, hur jobbigt det var den sista tiden när hon inte klarade något själv, när, du vet, jag flyttade in hos henne i Odense och hjälpte henne med allt. Hur hon dog på sjukhuset, att jag ringde ambulansen och att hon dog bara några timmar efter. Att jag bara hade gått ut för att röka och när jag kom tillbaka var hon död. – Ja… vad har du mer gjort ikväll? För hon sökte inte kondoleanser. – Ah, du vet, bara sprungit runt, träffat en massa människor, snackat med en massa folk. Hon tystnar, jag säger heller inte något, vet inte vad jag ska säga. Hela tiden försöker jag framstå från min bästa sida. Hon talar spontant, jag överväger mina ord, vill få henne att älska mig mer. – Jag saknar dig, säger hon. Riktigt mycket. – Jag saknar dig, säger jag. Du kan ju komma hit. Var är du? – På Christianshavn. Men nej, det är för sent… Jag är för full… – Sitter du helt själv på torget? – Jo, själv och själv, jag har min vodka. Då hör jag vinden blåsa i telefonen och reser mig från sängen för att se ut genom fönstret. – Det stormar ju! utbrister jag. Hon skrattar, tror jag, men det kan också vara blåsten. – Ja, lite. – Hur ska du komma hem? Var är din cykel? – Oooh, det vet jag inte. Cykeln står på Nørreport. Men lyssna… Människor… De är så underbara. Några är så klart dumma men så många är fina. Det är så konstigt att det finns krig när människor egentligen är så snälla… – Du kan väl ta en taxi hem? – Ja, ja, oroa dig inte, jag kommer alltid hem. Ska bara sitta här lite. Visste du förresten vem jag träffade? – Nej. – Agato. – Agato? – Han vi mötte förra helgen på bron, han som spelade trummor, de där trummorna, vad heter de nu? – Ja, just det. Bongotrummor, heter de det? – Kanske det. I alla fall, han hälsade, tyckte det var jättetrevligt att träffa dig. Och det tycker jag också, att det är jättetrevligt att träffa dig. – Det samma. Jag ville säga att jag älskar henne. – Min mor hade älskat dig, det vet jag, du hade varit precis hennes typ. Ni hade säkert suttit i trädgården och druckit rödvin och rökt joints och pratat hela natten. Du vet, hon gillade ingen av mina killar, framförallt inte Terkel, honom hatade hon, hon sade att hon direkt kunde se att han var dålig för mig. Men dig hade hon gillat. – Jag tror att jag hade gillat din mor också, säger jag. – Äh, jag bara snackar, håller dig uppe. Du ska få sova nu. Sov gott. – Ring bara igen om du vill, säger jag, men hon lägger på, alltid lika tvärt.

– Hej, säger jag. – Hej, svarar hon. – Har du kommit fram? – Ja. Jag tvivlar, vet inte om jag ska säga det jag nu säger: – Jag önskar vi kunde prata om det. Det är så absurt att en liten sak alltid ska leda till ett så stort bråk. – Sover hon? – Ja, hon somnade för en timme sedan. – Ok. Jag fortsätter: – Det började ju med att jag skulle hämta henne på dagis… – Nej, säger hon. Det började långt innan dess. – Ja, så klart, men idag började det med att jag skulle hämta… – Det började med att du inte respekterar mig, att du aldrig hör efter på vad jag säger, att jag gång på gång ska säger samma saker om och om igen, om och om igen, precis som om jag talar till en mur, en mur som håller för öronen… – Ja, ja, ja, jag vet, men nu pratar jag om idag! Idag, precis innan jag skulle hämta henne på dagis, bad du mig om att tömma diskmaskinen eftersom… – Eftersom det var din tur att tömma den, ja, eftersom jag redan hade tömt den två gånger idag… – Ja, men igår var det jag som tömde den hela dagen. – Igår tömde du diskmaskinen en gång. På kvällen tömde jag den, men det har du redan glömt. Det var tyvärr sant, mitt argument föll, men det var inte poängen. – Men det är inte det som är poängen, alltså vem som tömmer diskmaskinen eller hur många gånger man gör det. Poängen är… – Poängen är att jag är en idiot som blir till ett monster, eller hur? Det är poängen. Men min poäng är att du aldrig lyssnar. – Jag lyssnar! – Gör du? – Ja, jag försöker alltid lyssna på vad du säger. – Ok, så säg mig då, vad ska jag göra på torsdag? En kniptångsmanöver. – Inget. Du ska inte göra något alls på torsdag. Hon lägger på.

Jag ringer upp igen. – Hallå, säger hon. – Jag vill bara att vi ska prata om det. När du ber mig om att tömma diskmaskinen precis innan jag ska hämta Astrid från dagis… så måste du ju förstå, eller rättare sagt, du måste acceptera att jag hellre gör det efter jag har hämtat henne. – Efter?! Det slutar bara som alltid med att det är jag som gör det. – Du, säger jag, vem är det som alltid går och plockar upp efter dig? Hon skrattar. – Inte är det du i alla fall! Lyssna, jag har verkligen inte tid till detta. – Nu lyssnar du på mig! Jag hämtar Astrid på dagis, vi kommer hem, jag börjar tömma diskmaskinen, Astrid går upp på sitt rum, du kommer till mig och vill prata om din tenta… som du har… på torsdag… – Precis. – Jag frågar om det inte kan vänta tills efter Astrid har somnat och då, som tusentals gånger förr, exploderar du! – Exploderar? – Ja. – Exploderar? – Ja. – Kära vän, om du hade fått bestämma hade jag väl helst varit som din mor, helt pussinuss, och aldrig visat mina känslor och alltid gjort precis som du sagt! Men tyvärr! Jag är inte din mor och det är jag jä-ä-ä-ävligt glad för! – Sluta blanda in min familj i detta, det har jag sagt tusen gånger. – Hela familjen Olsson på lyckopiller, skär sig i armarna… Precis som om hon dansade runt mig i en ring, förlöjligade mig. Hon hade självfallet fel, vare sig min bror, syster eller mor tog längre antidepressiv medicin, men det handlade om principen: man blandar inte in oskyldiga. – Och inte nog med att du exploderar över en banalitet, du gör det framför Astrid! Så att hon blir rädd för dig, springer och gömmer sig! – Hon tål väl att se att mor och far bråkar. – Detta är inte bråk! Du fattar det inte! Det är inte normalt! – Normalt? Du vill att alla ska vara normala, alla ska vara små maskiner som går runt utan känslor, som små robotar… – Nej, det är inte alls det jag säger. Men hon förstår inte. Eller rättare sagt: hon förstår, men hon vill inte kännas vid. – Nu måste jag plugga. Vi hörs imorgon eller en annan dag. Hejdå. – Nej, vänta! Men hon har redan lagt på. Inget gott kommer av att ringa upp igen.

Hos familjeterapeuten, gratis, anonymt, för hos kommunen står att hon är ensam försörjare – varför behöver vi då parterapi, om vi inte bor ihop? Men det gör vi. Astrid är på dagis, vi bor fortfarande i Köpenhamn, i hennes lilla lägenhet, men vet att vi snart också får ett hus på landet. – Om du börjar, säger terapeuten och tittar på mig. – Ok. Vi fick ett barn ihop utan att känna varandra så bra, hade faktiskt bara känt varandra i ett halvår. Faktiskt hade vi gjort slut när hon blev gravid. Ändå valde vi att ha barnet tillsammans. Vi hade två lägenheter i början men jag var tvungen att flytta från min. Nu bor vi alltså i en 1,5:a, men snart ska vi flytta till landet och samtidigt behålla lägenheten. – Vi ska turas om att vara där, inflikar hon. – Ja, precis, säger jag. Men problemet är att vi bråkar, det är som om vi inte kan prata med varandra. Du har ju (jag vänder mig mot henne) haft en, hur ska jag uttrycka det, svår uppväxt. Din mor… – Min mor var alkoholist, var inte alltid så snäll mot mig. – Ja, hon slog väl dig ibland? Hon ger mig en blick, en blick som verkar både ursinnig och full av smärta. – Det kunde hända, ja. Men inte ofta. – Och din far var väl heller aldrig riktigt där? fortsätter jag. – Han var en god far, men efter jag flyttade till Danmark med min mor såg jag honom bara om somrarna eller när han kom på besök, vilket han inte gjorde särskilt ofta. – Din far drack väl också mycket? säger jag och får ännu en blick. – Inte lika mycket som min mor, men ja. På något sätt kände jag mig trygg, kunde aldrig föreställa mig att hon skulle bli rasande framför terapeuten. – Vad är det som händer när ni blir ovänner? frågar terapeuten. – Först måste jag beskriva hur hon blir arg, för det är något helt extremt. Jag har aldrig upplevt något liknande. Det är som om hon exploderar, som en ångvält, inte ett ord får jag in, och hon går till personligt angrepp, kränker mig, använder allt jag sagt, allt förtroligt om mig själv jag berättat för henne, allt detta använder hon mot mig. Och jag kan inte komma väck. Försöker jag gå ut ställer hon sig i vägen eller tar mina skor. Går jag ut på balkongen kommer hon efter. – Vad säger du om detta? säger terapeuten. Hon tvekar, verkar plötsligt så liten, och det kan man ju förstå: hon är ju den onde, hon är problemet, det har jag ju just sagt. – Jo… jag kan bli rätt arg. Jag blir frustrerad. Det är som om han inte lyssnar på mig, som om jag inte blir hörd. Därför måste jag ropa, så att han ska höra mig. Terapeuten korsar benen och lägger ner pennan på bordet. – Det är en klassiker, säger hon. Ett välkänt problem. Du har växt upp med missbrukande föräldrar och som så många andra har detta gett dig sår. Dålig självkänsla. Dåligt självförtroende. En känsla av att aldrig bli hörd eller sedd. Du, å andra sidan, verkar inte ha en liknande bakgrund och blir skärrad eller rädd när du ser hennes känslospel. Kombinationen är ogynnsam. Ju mer hon ropar ju mer försöker du gömma dig. Ju mer du försöker gömma dig ju mer ropar hon. Jag skulle rekommendera terapi, till er båda två, men var för sig. Efter ett tag kan ni gå i parterapi. Jag kan tyvärr inte hjälpa er mer än detta.

Ändå gav oss terapeuten några enkla tips på hur vi kunde undgå konflikter. Vi skulle varje kväll ha ett ”statusmöte” där vi kunde tala fritt. En penna kunde vara ”samtalspinnen” så att vi inte avbröt varandra. Vi kunde ha ett kodord, ett heligt ord. När en av oss sade ordet skulle den andra förstå att det hade blivit för mycket, och respektera detta. Det fungerade, i cirka en vecka, sedan var vi igång igen. Och terapi? För dyrt, fanns inte tid, tiden mellan bråken fick oss att glömma vem vi var.

När hon pluggar, sitter med papper och penna. Datorn, bredvid böckerna, uppslagna på bordet. Har tänt lampan, har gjort sig en kopp te, gått runt om det länge, äntligen satt sig ner. När hon var liten, men jag vet inte, när hon lärde sig cykla och fadern släppte pinnen. De första tagen, styret som ville något annat. En elefant på en alltför liten cykel, med ett paraply, en liten hatt med propeller. Kommer uppför trappan, hennes rygg, hennes långa hår, den koncentrerade minen på det lilla ansiktet som verkar plågas. Så dum kan man inte ens vara, skrattade modern till sin vän, kan ju inte ens stava till penna på danska. Försök, skriv, min dotter, här är papper, skriv och stava, det jag håller i min hand. Ska jag hämta klämmorna?– Spring från detta den som kan, spring runt och hitta tillbaka. Finn kärnan, den du en gång var, den du kan ty dig till när rösterna ekat ut. Men kunde jag kunde hon, sade jag, med en utbildning får du jobb. Något kreativt, något spännande, något som inte sliter själen. Får jag se? Kunde varit bättre, sade hon, gömde ögonen men skämdes inte. Inte illa, inte alls, låt mig bara rätta: elefannt till elefant, cyckel till cykel. Bättre och bättre. Proppeller? Propeller, älskade.

Mors dag, måste ha varit förra året. Vi hade handlat, jag och dottern, kört runt i min Citroen C1 Sports Edition, köpt en Hortensia på plantskolan, valt en fin tårta och köpt flaggor i affären. Snart skulle hon komma, hade sovit i Köpenhamn över natten för att vi bråkat. Nu var det bara en halvtimme kvar. Medan jag valde tallrikar, skar tårtan i lika delar, mätte upp kaffe och försökte städa så gott jag kunde var den där – hela tiden var den där, hennes röst, från bråket igår. Spjuten hon kastat satt kvar, genomborrade tankarna, intentionerna, planerna, fick dem att falla till marken i misslyckade pölar. Kände jag verkligen efter vågade jag inte ens andas – vad skulle hon säga om jag andades på fel sätt? Ännu hade inte nog dagar gått så att jag glömt. Än hade ingen av oss tyst förlåtit den andre. Än gömde vi stridsyxorna i fickorna för en säkerts skull. Vad hade bråkat handlat om? Det får man inte fråga för jag minns inte. Kanske hade jag glömt vattna blommorna i trädgården, kanske hade jag köpt fel sorts smör eller haft för mycket salt i Astrids havregröt om morgonen – som de första åren. Eller var det något med hennes utbildning: kanske hade jag gjort en bemärkning, kanske hade jag antytt att jag, som läkare, redan visste allt om pedagogik, eller hade hon missförstått och trott eller känt att jag antytt det – som de senaste par åren. Hon kom in genom dörren. Astrid tjoade och sprang henne till möte, jag kom efter. Hon såg trött ut, som om hon inte sovit på hela natten, eller som om hon varit ute och festat med vännerna och glömt att idag var mors dag, hennes dag. Alltid lika vacker. – Nej, vad fint ni har gjort det! utbrast hon när hon såg bordet med tårtan, flaggorna och ljusen. – Grattis på mors dag, älskade mor, sade jag. – Grattis på mors dag! ropade Astrid, fem år, ute av sig själv att vi firade något, att vi skulle äta tårta. Vi firade mors dag varje år. Det höll jag hårt fast i. Att framhäva henne som en mor – världens bästa dessutom – betydde mycket för självkänslan, tänkte jag. Firandet var helt enkelt en del av min återuppbyggningsplan, min genomgripande plan för att hjälpa henne. För ingen kunde fira och mysa som hon. Astrids tvåårsdag var hon uppe hela natten, bakade kakor och tårtor formade som bokstäverna i dotterns namn, hängde upp vimplar och girlanger, flyttade runt på möblerna så att gästerna skulle få plats. Hon bjöd in alla sina vänner och alla deras barn. Inte ens på min trettioårsdag kunde jag skryta om så många gäster som kom på Astrids tvåårsdag. När Astrid fyllde fyra hade vi just flyttat in i huset på landet. Här ordande hon med princesskalas: hyrde dräkter, klädde ut sig till drake, ordnade skattjakt och lekar. Julen skulle vara en enda lång hygge, som man säger här i landet. Även mina födelsedagar gjorde hon magiska, firade mig på ett sätt jag inte hade blivit firad på i många år. Dr Punk stod det på kortet och en fin teckning (hon var så duktig på att måla), i lådan ett par Dr Martens. Man kan inte säga att hennes hjärta var av sten: det var av guld. Hon ville göra så alla hade det bra. Efter tårtan satt vi i trädgården. Tobias kom förbi, fick också en kopp kaffe. Jag skulle på nattvakt, skulle köra klockan två. Normalt brukade jag sova lite innan jag åkte men det hade jag inte hunnit idag. Man visste aldrig vad som väntade på en nattvakt i psykiatrin. Som husets enda läkare fick man sällan en lugn stund. Telefonen ringde oavbrutet och alarmen gick på avdelningar. Folk skulle läggas i bälte eller hållas fast och få en injektion. Varje natt, varje nattvakt. Ändå var jag vid gott humör. Hon också. Bråket dagen innan hade på något sätt aldrig inträffat, som vanligt. – Jävla pengar, sade Tobias. Vad fan ska man med dem till? Allt kostar, jag har inte ens råd till att betala mitt Netflix. Vi skrattade, både hon och jag, men knappt så att Tobias märkte det, för det var ju typiskt honom att direkt börja beklaga sig. – Då vill du inte höra om vår ekonomi, sade jag. Direkt gav hon mig en blick. – Det vet jag allt om, sade Tobias. Men det var jag inte säker på att han gjorde. Gott humör som jag var på kände jag för att prata, för att berätta. – Ta bara greklandsresan som ett exempel, sade jag. Den bekostades av mina semesterpengar, men kostade det dubbla så som vi gottade oss. När vi kom hem och skulle betala räkningarna hade vi inte råd och fick ta ett snabblån… För att betala hyran! Tobias skrattade. Den historien kände han inte till. – När jag var på Mallorca var det också dyrt, sade han. – Det var det säkert, svarade jag. Men du kan inte jämföra med vad det kostar för en hel familj i tre veckor. Det kunde han inte och blev tyst – sökte säkert efter exempel från sitt eget liv –, drack av sin kaffe, rök på sin cigarett. Plötsligt reste hon sig och gick in, Astrid hade kallat.

Med en energidryck, kedjesnus och morgonradio satt jag i bilen på väg hem. Natten hade varit precis som jag fruktat. En självskadande kvinna i 20-årsåldern hade försökt begå självmord i duschen, fick läggas i bälte med fast vakt. En psykotisk patient hade attackerat en sjuksköterska, fick hållas fast och få Rp inj stesolid 10 mg im Samtidigt hade väntrummet exploderat. Jag sprang mellan avdelningarna, stannade i akutmottagningen för att prata med en patient som kanske skulle inläggas, fick avbryta samtalet när ett nytt alarm löd. En kvinna i 35-årsåldern kom i handjärn, hade blivit hittat i en buske, verkade påverkad enligt polisen. Först klockan sex om morgonen hann jag tala med henne. Hon var lugn, pratade i och för sig i tungor, men kunde i alla fall förklara att hon inte ville inläggas, att hon helst ville komma hem. Men kommer man med polisen är det för att tvångsinläggas och detta kan jag som akutavdelningens egen läkare inte bestämma själv. Rättspsykiatrikern tyckte inte hon verkade psykotisk eller till fara för sig själv eller andra. Kvinnan fick vänta på ett vanligt samtal, fick vänta i timmar. När jag väl fick tid var det första hon gjorde att hälla vatten på datorn. Därefter började hon sparka och slå på lampor och telefoner. Vakten kom, kvinnan blev inlagd mot sin vilja, jag hann precis skriva färdigt journalen innan morgonkonferensen. Jag hade inlagt sju patienter, skickat säkert det dubbla antalet hem. Hade arbetat utan paus, inte ens för att äta (åt springandes), i sexton timmar. – Hej, sade jag när tagit av mig skorna. Ingen svarade. Var de ute? Var Astrid på dagis? Nej, det var lördag. – Hallå? Inget svar. Jag gick upp på ovanvåningen där vårt nya vardagsrum låg. Där satt de i soffan, såg på film. – Hej, sade jag. Astrid var uppslukad av filmen, hörde mig nog inte ens. Hon svarade heller inte. – Man säger väl hej när någon kommit hem? sade jag. – He-e-e-j, sade de då båda två, liksom motvilligt. Jag gick ner för att borsta tänderna. Då hörde jag trappstegen. Hon kom efter mig. – Kan vi prata lite? sade hon. – Grgrgrg, sade jag med tandborsten i munnen. Vänta lite tills jag borstat färdigt. – Var det en hård vakt? – Ja, som vanligt. Precis lika hård som varje gång. Fattar inte hur jag ska orka jobba såhär resten av livet. – Byt jobb då, sade hon. Det har jag sagt flera gånger. Det hade vi talat om, att jag skulle hitta ett annat jobb. Inte bara för att jobbet som läkare på en akutmottagning krävde och tog bokstavligen talat all energi, men också för att planen, den vi båda hade accepterat, inte fungerade – planen som sade att vi skulle turas om att vara i huset och i Köpenhamn. Faktiskt hade detta inte lyckats en enda gång: så fort möjligheten fanns var det hon som åkte till Köpenhamn och jag som blev i huset. Möjligheten – att det passade med mitt jobb och med hennes utbildning – var där i genomsnitt varannan vecka. Mest av allt berodde det så klart på mitt jobb. – Men det var inte det jag ville prata med dig om, sade hon när jag lagt mig i sängen och hon hade följt efter. – Är det något som kan vänta tills jag sovit några timmar? frågade jag. Jag var ju skadad, trodde mig kunna märka på hennes ton att det hon nu skulle säga inte var något trevligt. Att hon skulle klaga på mig, att jag hade gjort något fel, att jag skulle behöva stå till svars för något jag sagt. Hade jag energi, var jag utvilad, kunde jag alltid hålla ut längre än när jag inte alls hade sovit. Trött och utmattad blir stubinen kort och svaren inte så genomtänkta. Men hon var lika skadad, alltså av mig: trodde sig säkert kunna märka att jag inte orkade eller ville tala med henne. Terapeutens magiska blandning in action. – Nej, jag vill inte vänta tills du sovit. Då ska du säkert göra något annat och säger precis som nu att du inte orkar prata med mig. – Jag orkar visst prata med dig, men jag har varit uppe hela natten, har inte sovit en enda sekund. Du är ju här när jag vaknar. Kan vi inte prata då istället? Här var vi: bråkade innan hon ens sagt vad hon skulle. Än dunkade mitt hjärta inte snabbare, än hade kroppen inte förstått att kriget hade börjat igen Till slut gav jag mig: – Ok, vad handlar det om? Hon satte sig på sängkanten, tycktes tveka lite, planerade, formulerade orden så att de kom riktigt ut. För hon visste att hon bara hade ett par sekunder: orden skulle komma riktigt ut annars hade hon förlorat min uppmärksamhet. Bara jag anade kritik – att hon skulle beklaga sig över något jag gjort eller inte gjort – stängde jag av. Så bryts man ner, dag för dag. Så hade jag blivit skadad. Elementär beteendevetenskap: man springer från faran. – Jag tycker inte att du ska prata med Tobias om vår ekonomi. Jaså, det var det det handlade om? Lättad suckade jag ut inombords, visste inte vad jag hade förväntat mig. – Det gjorde jag ju inte heller, sade bara hur dyr greklandsresan hade blivit. Var detta ett förnekande? Ja, på ett sätt. Men det var inte ett förnekande av henne, som person, som människa. – Jag hörde att du satt och pratade med honom om vår ekonomi. Det förhöjda barnbidraget för att hon var ensam försörjare, att Astrid gick på dagis i landsbyn trots att hon var registrerad hos modern som bodde i Köpenhamn. Ekonomin var egentligen en kokande gryta. – Jag sade att resan hade blivit dyr, mer sade jag inte till Tobias. – Du sade att vi hade behövt ta ett lån för att betala hyran– – Att jag hade behövt ta ett lån, ja. Inte du! Dylika situationer hade givit mig en skuld på 200,000 kronor bara i snabblån. För att inte tala om CSN-lånet: två år i England och åtta i Köpenhamn. Hon reste sig, började gå runt, fram och tillbaka på mattan framför sängen, rasade: – Du?! – Åh, stackars dig! – Stackars, stackars dig! – Med din läkarlön! – Hade du inte supit och rökt hela tiden hade du fan i mig kunnat försörja oss allihopa! Jag sätter ner foten: – För helvete! – Det är ju sant! Vart tar alla dina pengar vägen? Svarar: – Det vet du! På hyra, på bilarna, på försäkringar– Men jag fick inte svara färdigt. Med armarna ute som kycklingvingar började hon strutta runt. – Ho-ho, jag är en skitdålig läkare, ändå får jag en massa pengar! – Röker hasch hela tiden, dricker mig full! – Läkarlicensen fick jag i en automat i affären! Nu var vi igång. – Nu håller du käften, din jävla häxa! skrek jag och reste mig från sängen, andra sidan av sängen. – Gå ut! Nu! – Det kan du, kära, kära så kallade psy-ki-a-triker, glömma! Hon tog ett steg mot dörren, stridsyxan klar i fickan, svajade på benen som en boxare innan klockan ringer. Terapeutens formel? Hon: har något på hjärtat men har svårt att formulera det, förväntar sig inte att jag ska lyssna. Jag: trött på skiten, vill helst inte prata, reagerar negativt så jag luktar irritation.

När jag vaknade tidigt om eftermiddagen lät huset först tomt, nästan lika tomt som jag själv efter blott fyra timmars sömn på två dygn. Men så hörde jag deras röster från nedanvåningen. Det lät som att de städade, hon skrek, men inte argt, ropade åt Astrid: – Jo-o-då, du ska hjälpa till att städa, det är du stor nog till. Efter vi tvättat skåpen ska vi städa på ditt rum också. – Ne-e-e-ej! ropade Astrid. Sedan blev de tysta ett tag. Jag somnade om.

På kvällen gjorde hon ett bål, men satt där först ensam, nästan envist, innan jag till slut valde att göra henne sällskap. – Läget? frågade jag efter ett tag. – Det är sådär, svarade hon. Hur mår du? – Det är väl också sådär, svarade jag, och tillade: – Men egentligen är det bra. Hörde du att poeten är död? – Vem? – Han som alla blev så betagna av– För prata om bråket skulle vi inte, att reda ut det var inte möjligt, inte ens i teorin. När känslorna talar vet man ibland inte vad man säger, så enkelt är det med det.
På väg in genom dörren kunde jag inte låta bli att åter önska henne grattis på mors dag. – Tack, sade hon och gick in. Mentalt kramades vi. Allt var som det brukade: vänner igen. Omöjligt det var att reda ut bråken. Enda vägen var att förlåta, som så många gånger förr. 44.

Träden rusade förbi likt tänderna på kugghjul i en frenetiskt arbetande motor men det var svårt att avgöra hur snabbt jag sprang för skogens alltomgripande, alltslukande och hotfulla mörker. Knappt hade jag hunnit börja frukta att stöta in i ett träd förrän jag gjorde just det: stoppades i steget, mitt i språnget, av ett väldigt brak, en smäll och stor smärta. Ett knytnävsslag i ansiktet utdelat av en björk slängde mig till marken. Kanske var det för att jag hade sprungit så länge och redan på ängen snubblat flera gånger på grenar och rötter att jag bara blev liggandes efter fallet. Inte för att jag hade gett upp eller egentligen var ensam. Likt rådjur som ertappade av jägaren i en glänta flyktar för livet in bland stammarna hörde jag bakom mig och till alla sidor deras paniska språng, vålnadernas, de få av dem som var kvar. Några sprang snabbt, andra långsamt, några var nära, andra avlägsna. Över mig glodde himlen med sina mörka ögon och gömde stjärnorna bakom ett täcke av moln. Masten hade just attackerat: Mats var borta, försvunnen från mellanlandet.

Det hade annars börjat så bra; de första timmarna av operationen hade gått precis enligt planen. Vi hade samlats på torget sent om kvällen, i en vacker men ödesmättad gråblå skymning med åskeggande svarta moln vid horisonten. Alla hade kommit, samtliga Bockatorps invånare, klädda till kamp, redo att slåss, med väskor packade med förnödenheter, fotriktiga tofflor och hattar som satt fast med snören och inte kunde blåsa bort i vinden. Hulda hade ställt sig på en pall och hållit ett kort tal för att frammana stridsandan. Jag hade klivit upp efter och kort uppsummerat planen. Denna gång glömde jag inte att nämna att båthuset var anfallets första stopp, den taktiska knytpunkten, och att vi skulle använda immelnekan för att nå bryggan. Till min belåtenhet verkade det som att vålnaderna förstod, äntligen, för några nickade koncentrerat och andra sade något kort till grannen – banne mig om inte läpparna jag försökte läsa uttalade orden båthus och eka. Självklart förväntades det inte att Bockatorps äldre och svagare gastar skulle klara samma tempo som stridsspetsen – ledd av mig och utgjord av de mest dugliga, de unga och de starka – men det förväntades att alla skulle nå fram till båthuset i tid, utan att försena resten av operationen. Faktiskt, på så sätt, tack vara denna förskjutning, att några var långsammare än andra, skulle tvärtemot hela operationen glida på bättre. När de äldre kom fram var kanske hela stridsspetsen redan på bryggan. Vi slapp därmed också för den irritation som kan uppstå när trehundra själar ska vänta på en båt som endast tar fem åt gången. Från pallen hade jag även annonserat en taktisk utbyggning påkommen i sista sekunden. För att svårare höras från huset skulle stridsspetsen delas upp i tre plutoner och varje pluton i fyra grupper. Plutonerna skulle redan vid Mjönäsvägen dela upp sig i tre anfallsvågor: längs den östra, västra och norra flanken. Varje grupp skulle hålla minst hundra meters avstånd för att inte väsnas för mycket och för att ett eventuellt motanfall inte skulle drabba hela styrkan. Även detta hade vålnaderna tyckts nicka åt och viska till varandra om som ett tecken på att de var med på noterna.
Uppifrån pallen hade jag därefter med ett par raka armar indelat folkmängden i tre plutoner. Att därmed stridsspetsen och de mindre dugliga blandades samman var en konsekvens jag i alla hast förbisåg. Och inte hade jag hunnit ta tillbaka mitt direktiv innan en väldig oro utbröt, som om det att jag viftade med armarna betydde att vi skulle börja gå. Först hade jag tänkt ropa högt och säga stopp, men när jag såg att den första plutonen samlade sig av sig själv och började gå mot ängsvägen medan de andra två väntade som de skulle lät jag den spontana strävan fortskrida och skyndade mig för att hinna ifatt. Nu var operationen plötsligt igång. Trots hasten glömde jag inte väskan. Där ängsvägen lämnar ängen hade jag blivit stående medan vålnaderna marscherade förbi. Ida, som hade stått nära mig på pallens vänstra sida, hade genom min indelning oväntat hamnat i den sista gruppen och väntade alltså fortfarande på torget. Men jag räknade ju med att allt skulle gå bra, att i alla fall de flesta skulle hålla sig till planen. Därför sömmade jag i ett par minuter vålnaderna i kanterna likt en general sina soldater men återanslöt mig sedan till den första plutonens spets. Ida skulle säkerligen hinna ifatt, planen var ju att vi skulle anfalla tillsammans – så hade jag hastigt begrundat mitt beslut. Men att intention och utfall är två skilda ting är en svår läxa att lära om livet inte redan har visat det. Vid den stora stenporten hade både Hans, prästen, och min far väntat. Ingen av dem ville tydligen deltaga i attacken. Prästens skäl kunde man förstå – Herrens män ju deltager inte i krig och oredligheter – men det undrade mig att min far gjorde prästen sällskap när till och med Hulda var på stridsstigen. – Han är min vän, sade min far. – Du kan inte vara vän med fienden, sade jag. – När du är färdig med detta tramset kommer du förstå vad jag menar, svarade då min far, lika kryptiskt och oresonligt som alltid. Jag blev rasande, adrenalinet for redan runt som tvätt i en torktumlare. – Vad fan menar du med det?! skrek jag. – Det får du se, svarade min far lugnt och vände sig om, ställde sig vid sidan av Hans som utdelade välsignelser. – I St. Helenes namn öppna dig! ropade då plötsligt Mats, som av en ödets nyck hade hamnat i första plutonen. Det lilla hundratalet vålnader började lugnt passera genom stenporten och fortsatte i nätta rader längs stigen. – Fan ta dig om du sabbar med solen, fräste jag när jag gick förbi min far som så klart valde att inte svara. Månen hade därefter tittat fram och tyckts le, vinden hade svalkat våra heta pannor som vi gick med den förhållandevis tunga packningen och vildsvinen hade följt oss en del av vägen liksom för att säkra sig att vi gick rätt. Fåglarna som hade sjungit så vackert i solnedgången hade tystnat när vi äntrade skogens mörker och störde således inte utan tycktes vara lika koncentrerade som oss själva. I den palpabla spänning som rådde var allt som hördes stegen i gruset och kåporna som klingade mot ryggsäckarnas metallspännen. Det kändes – det hade det verkligen gjort – bra, fantastiskt, utomordentligt hoppfullt att vi äntligen var på väg under sådana gynnsamma förhållanden. Att inget gick enligt planen hade jag redan här valt att ignorera: såg istället framgången som en bragd. Med hopp kommer man långt, med förbundna hoppfulla ögon ännu längre. Så tänkte jag kanske innerst inne eller allra ytligast beroende på hur man föreställer sig psykets uppbyggnad. Mats ledde vägen, men det var viktigt för mig att gå längst fram vid hans sida, att ge vålnaderna ett intryck av att jag ledde expeditionen. Annars hade de kanske blivit oroliga. Samtidigt var det svårt att säkra sig att ingen av soldaterna kom på avvägar. Frågan är således om första plutonen inte redan här, precis efter stenporten, började skingras och spridas likt frön på en maskros en vindstilla dag. Dessutom: tack vare att tåget gav sig av när jag viftade med armarna hade inga ledare tilldelats de andra plutonerna. Eftersom jag inte var med dem kan jag inte fullt ut redogöra för deras öde. Färden hade fortsatt genom skogen, allt hade verkat gå bra och inga egentliga missöden av uppenbar karaktär drabbade oss innan vi nådde fram till Mjönäsvägen. – Det verkar gå bra, Mats, hade jag sagt när vi gått på en raksträcka så att hela tåget kunde ses.
Mats hade grymtat något till svar, men sedan tillagt: – Se nu till så att vi inte tappar bort dem. Och efter ännu lite tystnad och betänketid: – Tycker redan vi verkar vara färre. Då hade jag vänt mig om och till min förvåning och förskräckelse sett att Mats hade rätt, att tåget av ståtliga, modiga soldater på väg till fiendens välförsvarade bastion hade reducerats avsevärt i längden. På knappt en timme hade plutonen förvandlats från ett godståg till ett pendeltåg. Men även i Vietnam, hade jag tänkt, även under andra världskriget måste liknande fenomen ha tagit plats. Hur ofta hade man inte hört historier om bataljoner som ivrigt kämpade vidare trots att styrkan var halverad? – Vi måste fortsätta, hade jag sagt till Mats. Det finns ingen annan väg, vi måste framåt. Mats hade grymtat något och ökat takten, likt en sann hjälte. Lika bestämt som en bäver vid en damm, som en grävling om natten, fortsatte Mats att leda oss på skogens snåriga, omöjliga vägar. Och liksom jag inte här och nu för en slags dramaturgisk effekt tänker avslöja vart de bortsprungna vålnaderna tog vägen (de flesta av dem i alla fall), lyckades jag också då styra sinnet från dylika spekulationer. Vi var på väg, jag var inte ensam: det var det viktigaste.
När vi kom ut på Mjönäsvägen hade månen lyst på asfalten som glimrade och glänste nästan lika mycket som det lilla tåget av vålnader som långsamt tuffande fram ur granarna. – Vi närmar oss, hade jag ropat när alla kommit ut på vägen. Vi hade varit hundra, nu räknade jag knappt tjugo. Men att på grund av detta manfall avbryta missionen var uteslutet. – Håll er tätt intill mig, ropade Mats. – Ja, och tätt intill mig också, ropade jag. Fler ska inte komma bort. Så hade jag tillagt: – Ni vet förresten inte vart alla har tagit vägen? Vålnaderna hade kliat sig i håret, trampat oroligt, tittat på fötterna, långsamt, liksom tankspritt eller frånvarande skakat på huvudena. Som en flock ungar, hade jag tänkt. En flock ungar som blev tvingade till något. Det slog mig då att jag inte kände någon av dem. Av de vänner jag hade i Bockatorp hade inte en enda hamnat i första plutonen. Självklart kände jag igen ett par ansikten, men namnen hade jag aldrig frågat om och aldrig hade jag riktigt talat med någon av dem. Så är det att vara general, hade jag tänkt. De okända soldaterna som ändå måste behandlas som likvärdiga. Eller snarare: som underordnade. Här fanns inte plats till vänliga samtal eller klappar på axlar. Det var allvar nu, anfallet närmade sig. Hur mycket jag än ville kunde vi inte – fick vi inte – ha det mysigt eller skratta och skämta. – Skärp er! hade jag skrikit, säkert upphetsad av mina egna tankar. Vålnaderna hade blivit skrämda och sett bort. – Giv akt! skrek jag, men de var ju inte soldater, visste kanske inte ens vad orden betydde. – Ska vi gå vidare? hade Mats sagt och skakat på huvudet. Efter en halvtimme hade vi kommit fram till skogsvägen. Här skulle vi alltså, som jag informerat vålnaderna om flera gånger, inte gå in på vägen utan gå runtom ängen för att komma till omvägen som ledde till båthuset. Detta visste vålnaderna, detta borde de ha vetat. Ändå utbröt panik så snart Uddens grind kom inom synhåll. Och med paniken kom rädslan och med rädslan hände det som absolut inte fick hända. Masten började lysa. Masten tände sin fasansfulla lampa, riktade den mot Mjönäsvägen där alla mina soldater stod blottade likt tjuvar framför Pärleporten. Synen av grinden och mastens röda sken jagade skräck i vålnaderna och innan vare sig jag eller Mats hann säga något riktigt för att stoppa dem började de springa åt alla håll. I ett par sekunder hade vi blivit stående framför varandra med snopna miner, jag och Mats. Sedan hände något ännu mer förskräckligt. Ett rött sken började lysa på vägen likt en strålkastare på ett förintelseläger om natten. Ljuset letade sig fram bakom Mats, utan att han såg det, och innan jag hann varna honom försvann han framför mina ögon. Plötsligt fanns ingenting där Mats just hade stått! Kortvarigt hade himlen blixtrat i rött. Likt ett monster, en glupsk varulv ute efter sitt nästa byte, närmade det röda skenet sig nu mig och blott få bråkdelar av en sekund behövdes för att ta beslutet: spring! Spring! Spring! Valet stod mellan den mörka skogen och den av månen upplysta ängen. Jag sprang åt samma håll som de andra. Dessutom var inte uppdraget förlorat. Att springa bort från Udden hade varit ett nederlag. Kanske kände de flyktande vålnaderna likadant. Jag sprang över ängen, snubblade flera gånger, reste mig, nådde andfådd skogsbrynet, dök in i skogen, rakt in i en björk, föll och blev liggande. Såg inga stjärnor, hörde endast vålnadernas fotsteg som snart var avlägsna och sedan borta.

En slags sorg kom över mig som jag låg i mossan under de hotande molnen som gråsvarta liknade en häxbrygd frusen i tiden. Lika avlägsen och svårgripbar som denna liknelse var sorgens många bottnar. De flyende vålnadernas fotsteg hördes inte längre. Vinden hade börjat blåsa till men var ändå lätt nog för att skogens inneboende och permanenta tystnad – skogens själ – skulle eka mellan träden. Att jag kunde lämna Ida, som hade stått bredvid mig klar och redo, att jag gripen av äventyrets och ärelystens förbannade sötma rusade förbi henne och inte ens såg min älskades överraskade ögon, bara för att komma främst i tåget, tåget mot undergången – det gjorde ont och ju längre jag låg ju mer ont gjorde det. Efter att ha försökt förstöra mig själv med tankar om hur usel jag egentligen var, fann jag ännu en botten: vålnaderna, de som sprungit bort och nu förvirrade och försvarslösa mot den uppvaknade masten irrade ensamma runt i skogen. Inte ens tanken på att några eller flera av dem säkert hade rymt i flock kunde råda bot på min smärta. Du är arrogant, hade prästen sagt, men jag hade först inte trott på honom. Det stod emellertid nu klart att det var just min arrogans som hade tagit både min Ida och mina soldater ifrån mig. Hade jag bara, hade jag bara, tänkte jag och vände mig om på magen. Hade det bara varit ljust hade jag kunnat studera myrorna och skalbaggarna som likt små änglar sorglöst och obekymrat levde sina små liv i en värld där en kotte var en skyskrapa och ett blad en äng. Men hur liten jag än gjorde mig, hur mycket jag än i skammens ångor försökte gömma min värdelösa kropp kunde jag ändå inte försvinna. Sorgens tankar rörde sig hänsynslöst vidare till vad som nu föregick på Udden och i skogarna omkring sjön Immeln och i Östra Göinge. Både andra och tredje bataljonen var säkert på frammarsch. Båda utan ledare, båda lika mycket mastens potentiella offer, båda säkert bara en spillra av sina forna jag. Och Arne Hansson som glupskt väntade bakom försvarsanläggningarna. Så fort rädslan kom över bataljonerna var de förlorade, ty ingen ledare de hade, ty ledaren hade lämnat dem och lagt sig i skogen. Rakt till undergången hade jag lett dem, hade min medfödda eller förvärvade arrogans tagit dem. Masten hade åter vaknat på grund av mig! Med min högra hand krossade jag några torra löv, med den vänstra bankade jag i jorden. Samtidigt som jag gjorde detta kom Astrids ansikte för mina ögon, och hennes, och vårt lilla hus på landet och de vackra backarna och rapsfälten, och de gamla ekträden i alléerna omkring. Hade jag bara, hade jag bara. Tankarna fick ingen ro. Jag mindes min ankomst, mindes den första festen, Idas första kyss, musiken och ölen. Arbetet på marken, krattandet, bröllopet i Skärsnäs och mötet i Idas trädgård. Likt en blixt innan livet lämnar kroppen for alla dessa underbara ögonblick genom mitt huvud. Som med allting annat här i livet, i detta ögonblick av ett liv, detta panoramafotografi av existens, hade slutet kommit direkt, innan ens början av en reflexion hade tagit plats. Som jag ångrade hur jag behandlat min far, som jag begrät mitt vansinniga tal och min eländiga idé att storma bastionen, som jag bankade och slet med nävarna i den fuktiga mossan. Förvisso fungerade tiden annorlunda i mellanlandet men ändå hade allt passerat på en sekund och var nu över. Således slutade det, tänkte jag och försökte gråta. Således blev guldet till jorden som nu satt under mina skitiga naglar. Naglarna var inte ens skarpa nog för att riva hål på huden, hur mycket jag än kände för att skada och straffa mig själv. Plötsligt började ett regn falla, bara ett lätt, blott ett par droppar per kvadratcentimeter och sekund. Min första impuls var att förbanna min far som styrde solen, men strax förbannade jag mig själv istället. Min far styrde ju inte vädret för det gjorde ju Herren. Och Herren kunde jag trots allt inte förbanna, för Herren hade givit mig livet och utan livet hade jag varken kunnat gråta eller skratta. Osäker på om det var tårar eller regn på mina kinder började jag tacka Herren för allt jag fått uppleva, för alla människor jag mött i mina korta men ändå långa dagar. Denna tacksalva utvecklades till en slags ödmjukhet som ändå var paradoxal: jag tackade för gyttjan jag klafsade runt i. Dubbel blev min pina när jag kort för mitt inre summerade vad jag just hade tänkt och plötsligt insåg att inte en tanke hade skänkts åt Mats, som ju utan ett ord hade försvunnit framför mina ögon. Det är den jag är! skrek jag lika tyst som dropparna mot bladen, lika paniskt som skalbaggarna jag säkert krossat då björken slog mig – och jag slog björken, inte tvärtom! Det är så jag är! skrek jag. En människa som kan se vännerna förintas utan att blinka, som kan lämna allt som hålls kärt utan att se sig om. Som kan föra ett helt folk mot undergången med ett leende på läpparna och utan ånger. Nu bankade jag även med benen, de slog mot stenar, händerna slog mot mossa och jord. Regnet föll men fortfarande lika lätt. Inget annat hördes: skrapandet, regndropparna, skalbaggarna som skrek. Men plötsligt slutade jag. Något hade överdövat mina patetiska kroppsliga uttryck. Jag vässade öronen. Ett ljud kom närmare, måste ha varit avlägset men högt, närmade sig nu hastigt. Var det… Ja… Ljudet av hovar, ljudet av galopp, ljudet av hästar som sprang i skogen. De kom mot mig, det måste ha varit hundratals. Bökigt vände jag mig om, satte mig upp, försökte se dem mellan stammarna. Dimma, dimma liknade de när de kom, de glimrande vita hästarna. – Prrrrr! sade jag trots att jag aldrig kunnat tygla hästar. – Prrrrr! Trots att jag visste att de inte skulle stanna. De red runt mig i en ring, en större ring av hästar än jag någonsin sett förr. Alla Bockatorps glimrande vita hästarna omringade mig. Den leriga jorden blev till damm och glittrande partiklar som steg och blandades med hästarnas vita kroppar. Mina tankar var skiten, hästarna var skönheten. Jag trodde de skulle gnägga såsom hästar gör men icke ett ljud kom ur deras ståtliga munnar. Kände jag… Kände jag hopp? Kände jag skönhet? Ville jag resa mig… Ville jag resa mig för Mats skull? För alla förlorade själars skull? För att avsluta det som skulle avslutas, det jag egenhändigt påbörjat? Ja, det ville jag. Ja, det skulle jag. När hästarna sprungit färdigt försvann de bakom backen mellan träden. De red åt Udden. Jessica var i alla fall med. Och var Jessica med var också Ida, för de hade stått bredvid varandra. Det är otroligt hur allting kan vändas som ett mynt. Kanske finns det flera mynt, kanske lät jag det gamla skitiga myntet bli liggande i mossan. Hur som helst: jag reste mig, ännu en gång förändrad – för man förändras varje sekund –, spetsade öronen, vässade ögonen, riktade blicken mot Udden som väntade där borta någonstans. Började sedan gå, inte efter hästarna, men snett mot höger, för trots att jag inte var säker på var jag befann mig visste jag var båthuset låg.

En svag vind blåste över de mörka trädtopparna som ovanför omslöt min skakande kropp och desperat letande ögon. Månen lös på barren och den våta mossan som ändå knastrade med varje steg. Regnet hade lagt sig. Hade jag bara funnit en stig att gå på, en djurstig eller bara en väg där något levande förr hade vandrat. Enstaka ljud nådde mina öron men jag kunde inte urskilja vare sig fotsteg eller rop – följde de planen, var de med mig, vålnaderna? Det var omöjligt att veta. Hade det varit ljusa dagen hade jag kanske känt igen mig. Nu såg jag ingenting, bara vandrade och gick i den riktning min inre kompass sade mig att båthuset låg. Plötsligt vek molnen åt sig och månen tittade fram, belyste skogen framför mig. Något glimrade där framme, glimrade bara svagt, flackade som en fackla eller ljus, gömde sig bakom träden som jag snubblade och stapplade mig fram. Hur jag än gick tycktes jag inte komma närmare, som om ljuset rörde sig bort från mig, lika snabbt eller snabbare än jag närmade mig. Vid gläntor kan månens ljus breda ut sig eftersom inga trädtoppar skuggar för marken. Dock kan gläntor i mörkret vara svåra att urskilja från träskmark, ty heller inte här växer stolta björkar och tallar. Vad mina ögon först hade räknat för en glänta fann mina fötter vara just ett träsk när trätofflorna först plaskade till och sedan sögs av mina våta strumpor. Med båda benen i kletig träskmark var jag tvungen att kasta mig bakåt för att inte dela öde med tofflorna och försvinna ner i den dyngiga avgrunden. Med stor kraft drog jag upp benen och slet av mig strumporna. Träsklukten retade unket mina näsborrar som sade den: du ville ha båthus, sjö och hjältemod, men tji, det fick du inte – du fick illaluktande träsk och ett par förlorade tofflor. Varken större eller mindre, varken storartat eller patetiskt. Bara träsk. Detta träsk hade jag länge känt till men av naturliga orsaker aldrig utforskat. För vad finns i ett träsk, annat än vatten och dy? Går man förbi tennisbanan ner mot båthuset och viker av från stigen mot höger kommer man så småningom till träsket. Otroligt nog löper en liten bäck genom den sumpiga marken. En rutten planka tjänar som bro så man trots allt kan komma över. Då slog det mig, att liksom immelnekan nu torde vara ung och spänstig, torde också den lilla bron vara i dugligt skick. Var bäcken började visste jag inte men utloppet var i Immeln, bara några hundra meter från båthuset. Hoppet lämnar en aldrig, det har jag väl nog understrukit såhär lags, och kanske var det den förbannade lukten eller var det månen som fick träsket att glänsa och tindra som ett sagoland; jag grep efter halmstrån, grep efter detta hopp som alltid omger människor och djur i nöd – reste mig, spanade med ögonen efter en yta att gå på men fann ingen. Valde därför att vandra ut i träsket, beredd på att simma, på att hastigt dra benen till mig och lägga mig raklång ifall bottengyttjans vidriga gap skulle öppnas. Redan vid första steget sögs jag fast, tappade balansen, vek knäna och kastade mig i vattnet med ett plask, lyckades ändå hålla huvudet över ytan. Nu seglade Titanic, nu vässade jag simfötterna. Med långa spadtag plöjde jag mig genom träskvattnet, genom vass och otaliga sorters vattenväxter, förbi nattens grodyngel och paddor, under myggstim och spyflugor. Plötsligt var det som om hela skogen hade vaknat. Iglar sög sig fast, myggor surrade och landade, flugor smaskade i sig av svetten på huden omkring mina öron och på mitt ansikte. Hjältar har gömt sig bland skiten på utedass, har druckit urin för att vinna ett vad för att överleva – att korsa ett ruttet träsk var ingenting i jämförelse. Otroligt nog gick det att simma. För varje tag rörde mina knän och fötter den ihåliga bottnen men utan att sugas fast. Det gick långsamt, jag var fokuserad. Det var utmattande, jag höll ut. Således kom jag simmande och krypande fram till bäcken, som jag alltså snart simmade in i. Där var plankan. Den avlägsna lyktan syntes fortfarande mellan träden. Först försökte jag ställa mig upp men då jag genast började sugas fast var jag tvungen att greppa med båda armarna om plankan. Först ena knäet, sedan det andra. Plankan var bara en handsbredd bred och när jag utmattad och dyngvåt låg raklång på den över bäcken gav den vika med ett knäck så att jag åter föll i vattnet. Hastigt grep jag efter några grenar vid kanten och drog mig i land. Således, tänkte jag, således färdas man i ett träsk utan att drunkna.

Ja, men du ska inte fråga mig hur jag mådde. Självklart hade jag försökt komma ihåg att packa gummistövlar men sådana fanns inte i mellanlandet. Att färdas barfota genom skogen är inte något fötterna är gjorda för. Sommarfötter får man först framåt hösten. Den mjuka, lena, ömtåliga huden mellan hälen och tårna var nog lika fin som den dag jag föddes men ändå fick den bära mig. Ändå fick barren penetrera och stenarna skära och skrapa. Det spelade ingen roll. Benen förde mig framåt, fötterna fick ta smällen. Väl helskinnad på andra sidan bäcken visste jag var båthuset fanns. Dessutom lös lyktan fortfarande. När jag kom fram såg jag att det var en elektrisk lampa som hängde från båthusets gavel på framsidan, precis över skjutdörren. Där var det alltså: båthuset. Fortfarande i grönmålad plåt men nu utan sprickor i färgen och utan rost. En stor barack, en fyrkant med platt tak och utrymme mellan marken och väggen så man kunde krypa under. Jag gick runt till framsidan för att se om porten var öppen men precis som på mina dagar var den försluten med ett hänglås. Framför båthuset finns ett litet järnvägsspår som större båtar kan rullas ner i vattnet på. Längre ut mot sjön finns en liten stenstrand där immelnekan alltid har legat, först flytande, sedan, på mina dagar, långsamt sjunkande och ruttnande. Men där var den! Metallfästena där årorna ska hållas blänkte i månljuset. Innan jag gick ner till ekan smög jag mig ett tiotal meter uppåt stigen mot huset för att försäkra mig att ingen var på väg. Dock gick jag inte så långt att jag kunde se själva huset eller om lampor var tända i fönstren. Inte ett ljud hördes, endast vinden som ven över sjön, vågorna som plaskade försiktigt mot klipporna och månen som tyst betraktade mig med en kuslig närvaro. Jag var en inkräktare men hade rätten på min sida. Rätten att ta båten för att rädda vålnaderna. – Hoppas fan årorna är där, sade jag tyst till mig själv, mest för att höra min röst och för att äntligen kommentera mina förehavanden. I botten av den rödmålade immelnekan låg årorna, ett par stora spadar som skulle fästas i båtens sidor. Ekan var tung, till dels fylld med vatten som jag tömde med en liten kanna innan jag sköt ut den i sjön och hoppade i. Ja, för vad skulle jag annars göra? Att hålla sig till planen var meningslöst. Aldrig att vålnaderna skulle hitta fram till båthuset nu när de var paniska och spridda över hela Udden. Det fick gå som det gick, jag fick ensam storma bastionen likt en Rambo på sitt tusende uppdrag. Kanske skulle något mirakulöst inträffa, kanske skulle allt bli rätt ändå. Att vänta vid båthuset eller att via stigen närma mig huset var uteslutet. Tiden var säkert knapp, ingen visste vad min far tänkte eller hur länge han kunde hålla solen nere. Vackert och lätt gled den plattbottnade ekan över vattnet. Med de väldiga årorna behövde jag endast ro lätt för att få upp farten, vinden och vågorna till trots. Sanningen att säga var blåsten obetydlig, sjön låg nästan blank som en dal besmyckad med juveler och diamanter under himlen som med månstrålarna och molnen var mer gul än mörkblå. Först tänkte jag ro rakt mot bryggan men en tanke fick mig att ändra planer: tänk om vålnaderna var på väg mot bårhuset trots allt? Vore det då inte bättre att avvakta ett tag ute på sjön? Att istället för att ensam anfalla studera målet på avstånd? Ett tillfälle kunde uppstå, en förgylld möjlighet, ja, vad som helst som inte innebar att jag ensam skulle möta demonen på stigen från bryggan till huset. För allt mitt mod och all min hjälteanda till trots visste jag att det var omöjligt för mig att ensam befria Karsten och därefter spärra in Arne Hansson. Ett par hundra meter ut på sjön drog jag in årorna och lät vågorna styra ekan. Långsamt började den vända sig mot vinden och jag fick vända huvudet för att se mot land. Ute från sjön såg jag Udden i hela sin prakt, såg ljus i fönstrena, såg bålplatsen och bryggan, de gamla björkarna och rosorna i rabatterna. På något sätt glänste fasaden, som om något i de silvergrå tegelstenarna reflekterade månljuset och stänkte ljus över trädgården. Även det svarta plåttaket sken som en diamant. I en vik inte långt från båthuset svepte en lätt dimma över sjön. Då började jag frysa. De våta kläderna hade inte torkat i den svala sommarnatten och medan jag hade fått upp värmen genom att ro fördampade nu svetten och kylde min kropp. Jag började ro igen, mot bryggan men sidlänges, utan att komma närmare.
– Får ro fram och tillbaka ett tag, sade jag. Då hörde jag plötsligt ett gällt skri efterföljt av en väldig knall. Smällen var så hög att den lät som en explosion. Den kom från Udden, ljudet ekade över skogen och sjön. Endast ett par sekunders tystnad följde för snart lät en ny smäll och ett nytt skri, sedan flera smällar och flera skri, som kom skriken från flera röster. Jag rodde med årorna för att vända båten så jag kunde skåda Udden. Med stora ögon såg jag både rök och eld och mot den vita glänsande fasaden flera gestalter springa omkring. – Vilka hjältar… sade jag tyst. De har gjort det! De har klarat det! Gestalterna sprang fram och tillbaka, försvann runt husknuten, kom fram på andra sidan som om de sprang varv runt huset. Det var svårt att räkna hur många de var men oavsett antalet lyckades vålnaderna orsaka ett väldigt spektakel. Explosioner, rök, ljussken som blixtar, rop och skrik. De stormade Udden, precis som de skulle! Synen och min egen roll i angreppet fick mig att tänka på en scen från filmen Midway från 1976. En pilot har blivit nerskjuten och ligger med flytvästen i Stilla Havet medan hans skvadronskamrater bombar och sänker det japanska hangarfartyget. Piloten hytter med näven åt ödeläggelsen och framgången. Jag skulle just göra detsamma när jag plötsligt hörde en röst bakom mig, en tyrannisk röst som frös mig till is. En japansk kryssare hade legat i bakhåll. – Ja, nu är du allt stolt över dig själv, va? Ögonblickligen kände jag igen Arne Hanssons gäckande stämma samtidigt som jag sänkte näven och grep årorna för att vända båten. – Nu är du allt stolt över dig själv, va? sade han igen. I strimman från månljuset såg jag den kraftiga överkroppen med den runda safarihatten närma sig i en immelneka snarlik min egen. Arne Hansson rodde försiktigt fram till mig, lade båten bredvid min. I min förvåning och annalkande ursinne vägrade jag att svara på generalens retoriska fråga. – Du kan själv vara stolt över dig själv, svarade jag men ångrade såklart mitt svar, ty det var varken särskilt smart eller provocerande. Arne Hansson skrattade. – Ja, det är jag också. Tänk om jag varit där (han pekade mot Udden där vålnaderna sprang omkring), tänk om din plan lyckats och de verkligen hade tagit mig till fånga. Jag svarade inte, inte för att tystnad skulle vara mitt svar, men för att jag inte kunde komma i tanke om något näsvist att säga. Ekorna guppade i vattnet, stötte mot varandra. Arne Hansson drog upp årorna och lutade sig tillbaka, fick ett nöjt uttryck i det vita ansiktet. – Vet du en sak? sade han. Det blir aldrig bra med din tjej hemma i Danmark. Hon ändrar sig aldrig och du… du är helt enkelt för svag för att handskas med sådana människor. – Håll käften! skrek jag för det var det sista jag ville höra. Inte nog med att tyrannen inte lät sig fångas så vålnaderna kunde bli frigjorda, nej, han skulle gäcka mig också, från en eka precis bredvid. Vålnaderna kämpade, men ack, det var ju meningslöst, fanns ingen tyrann att fånga. – Ja, det gör alltid ont att höra sanningen, skrattade Arne Hansson. – Hur kan du veta något om mig? – Det ska du inte bekymra dig om. Jag har mina kontakter. Arne Hansson vände sig om. Ur vattnet drog han upp något som liknade en stålbur, men avlång, eller snarare rombartad till formen. Direkt kände jag igen kräftburen. Inuti den kravlade blåsvarta kräftor, säkert tio eller tjugo. Sådana fångster fick man inte på min tid när pesten hade tagit kål på nästan hela beståndet. – Jag trodde inte man fick fiska kräftor i sjön längre. Men så mindes jag att pestutbrottet hade skett på min tid. Som grabb hade jag fiskat kräftor med min far och fångat hundratals över en natt. – Klart man får fiska kräftor! röt Arne Hansson. Det bestämmer jag att man får. Det var det dummaste jag hört! Så tillade han med en retande ton: – Kan lika gärna passa på när jag ändå ska vara här ute hela den långa natten. Ha-ha-ha! – Bara håll käften, sade jag men alltför tyst, alltför vekt. Att Arne Hansson hade fått nys om den långa natten och planerna i övrigt undrade mig egentligen inte. Förmodligen visste han allt som skedde, både i mellanlandet och i den riktiga världen. – Jag är inte överraskad, fortsatte jag. – Nej, det finns väl inget som överraskar dig längre! Inte så länge som du varit fast här. – Vad menar du med det? Arne Hansson skulle just svara när en väldig explosion avbröt honom och fick oss båda att rikta uppmärksamheten mot Udden. Ett stort rökmoln spred sig från bakom huset där också höga flammor stack upp och slickade trädtopparna. – Nej, nu får det banne mig räcka! röt Arne Hansson. – Är det gäststugan? – Ja, tro fan det är gäststugan de jävlarna har sprängt upp! Plötsligt var det som om Arne Hansson skulle ro in till land men han ångrade sig och lade ner årorna igen. Jag var snabb: – Jaså, du vågar inte? Vilken fegis du är! Arne Hansson kontrade: – Är det inte där din far håller sig gömd? Hur ska han nu hålla solen nere? – Ja, det kan han väl ändå! Det behövs det ingen gäststuga för! Således hade vi nog fortsatt att käftas om inte just då något otroligt hade hänt. Över ljudet av explosioner, över synen av fäktande och springande runtomkring Udden höjde sig ett väldigt bröl, ett bröl som tycktes frysa hela Immeln till is. Instinktivt höll vi oss för öronen och spejade med ögonen efter oljudets källa. Brölet fortsatte och i dess färd genom de tonala spektrumen kunde vi till slut förstå att det var en häst som gnäggade. – Där! viskade Arne Hansson. På bryggan. Han pekade, jag spejade. Riktigt nog, på bryggan stod en av de glimrande vita hästarna, lös mer än månen, mer än alla stjärnor tillsammans. Ur dess gap kom färger som skimrade i alla regnbågens färger. Hela Immeln lyste upp som genom ett prisma. För första gången kunde vi se detaljerna i varandras ansikten, men vi slog båda snabbt bort blicken. – De glimrande vita hästarna! ropade jag upprymt. – Ja, det ser så ut, sade Arne Hansson bekymrat. Hur i all världen de har kommit hit förstår jag inte. Har du något med det att göra? Arne Hanssons tonläge gick från bekymring till irritation till ren ilska samtidigt som sanningen gick upp för honom. – Jajamensan, svarade jag stolt. Det har jag. Då hände något inom tyrannen, något oväntat. Något brast eller slapp, en fjäder gick ur led. Länge och allvarligt suckade han. En sista, slutgiltig suck som tycktes säga att nu var allt över och allt förlorat. Någonstans hade jag förväntat mig att sucken skulle följas av ett par välvalda irriterade ord men generalen förblev sittande i tystnad. Förmodligen tog jag fel men då jag kastade en hastig blick tyckte jag mig se ett par regnbågsfärgade tårar trilla nerför den fläskiga kinden. – Vilken suck! sade jag. Arne Hansson svarade inte. – Betyder det att du ger upp? Utan att säga något tog han upp årorna och rodde ett par meter men stannade snart. Den glimrande vita hästen hade lämnat bryggan. Omkring huset syntes andra, deras vita sken lös upp Udden likt eldflugor eller vita lanternor mellan träden. Bland dem sprang vålnaderna runt likt huvudlösa höns, tydligen opåverkade av hästarnas närvaro och utomjordisk skönhet. – Hjälp mig att få upp de sista burarna, skrek Arne Hansson mot mig, hade tydligen återfått fattningen. – Det kan du glömma! svarade jag. – Aaah! vrålade han. Du är precis så lat som din far säger! Hjälp nu till så kan vi ha en kräftskiva när vi kommit i land! – Vafan ska vi ha en kräftskiva för? – En avslutningsfest! Fattar du inte? – Vad fan ska jag fatta? Att du är ett monster? Arne Hansson rodde tillbaka, tog upp en kräftbur på vägen. När han kom fram sade han vänligt, ja, för första gången med genuin vänlighet i rösten: – Du har vunnit. Fattar du inte det? Jag ger upp. – Har jag… vunnit? – Ja, har du fått hästarna med dig är spelet förlorat för min del. – Hästarna fick jag med mig för länge sedan. Arne Hansson nickade, sade: – Dessutom är jag trött på alla dessa jävla vålnader och hela detta jävla projektet. Jag vill också hem. Hem till Kristianstad, hem till den verkliga världen. Tillsammans fiskade vi upp de sista burarna och rodde till bryggan. Arne Hansson gick i land först och räckte ut en hand, sade: – Vänner? Allt förlåtet? – Om du insisterar, svarade jag. – Det gör jag, sade Arne Hansson. Jag insisterar också på att du och alla dina vänner deltager i det största kräftagille Östra Göinge i gamla dagar någonsin skådat! Arne Hansson skrattade sitt förfärliga skratt, men allt är ju relativt: nu hade man lust att skratta med. 46.

Jag ligger på en madrass i det omöblerade vita rummet. Utanför, på vägen som slickar hustomten knappt en meter från fönstret kör bilar förbi, men sällan, nästan aldrig faktiskt. Ja, vi ska snart vidare med avslutningen av historien, kräftskivan inträffar snart, men det finns en speciell anledning till detta avbrott. Väntar jag för länge glömmer jag nämligen, glömmer hur jag känner just nu. Igår flyttade jag in, överraskande nog hjälpte Hon mig. Självklart bråkade vi framför Astrid när de skulle åka tillbaka men det var mest för att hon var trött och ville stanna hos mig. Varannan vecka framöver, inget delat, endast det nödvändiga. Någonstans gav jag upp hoppet, hoppet om att göra Henne hel igen, hoppet om läka våra sår, om att kunna leva tillsammans, dela en vardag. I detta vita rum påbörjar jag en resa, börjar jag leva på nytt. Slumpen förde mig till huset, för trots att prisläget är gynnsamt här i södra Själland är konkurrensen om de gamla fallfärdiga husen stor. Hur som helst, det spelar ingen roll. Jag ville dokumentera mina tankar innan jag rusar iväg. Känner jag efter har jag inga sår, är jag precis som jag var innan jag träffade Henne. Känner jag efter är framtiden ljus, både för mig och för Astrid. Inte heller känner jag ånger över att jag inte tog steget tidigare. Allt har sin tid, man måste resa över havet innan man kommer fram. Innan man ser de böljande skogarna och ängarna framför ögonen. Trots att man alltid kunnat föreställa sig dem. Nu vill jag gråta, över stjärnorna som sett mig lida utan att ingripa. Nu vill jag skratta, åt solen som evigt kretsar runt galaxens mittpunkt alltmedan jag kämpar strider och vinner bragder. Måste köpa en soffa så jag kan lägga mig efter kvällsmaten. Måste ha en mikrovågsugn. Möblerna hos Henne har jag nästan alla betalt för, men jag lämnar dem. Astrids far lämnar hemmet, det kan hon klara, men det blir lättare om tomrummet är så litet som möjligt. Blott tio minuter bort bor jag nu, kan alltid komma farande. Med fasa föreställer jag mig Henne, rasande röd och på krigsstigen, i Volvon, längs vägen vilkens hela utsträckning jag ser från vardagsrummet. Hon rycker i dörren, måste komma in… Igår var jag i affären här i byn, handlade för första gången på sju år in åt endast mig själv. Som en riktig ungkarl. Köpte knäckebröd, ost och mjölk. Lever spartanskt, behöver inget fysiskt, ingen lyx, behöver aldrig gotta mig. På andra sidan vägen ligger en skog och en glänta sida vid sida. När jag har tid ska jag utforska trakten. Solen går ner och himmeln får ett rosa skär, kvällarna har redan börjat bli kyligare. Har heller inte en TV och uppkopplingen är usel. Detta är byggstenarna. Mina kläder i genomskinliga plastpåsar. Fyra rum: sovrum, Astrids rum, vardagsrum och ett litet rum till mittemot ingången. Aktivitetsrummet, studiet, ateljén, musikrummet, skrivrummet. Mitt rum, ett stort M på dörren. Kommer jag sitta där på golvet i en meditativ kroppsställning, suga åt mig energin, sätta tillbaka tegelstenarna? Eller ska jag uppsugas av vardagen och således läka såren? Jag ser fram emot att kunna föra ett samtal med en ny bekantskap utan injektioner, utan onda eller ångestladdade tankar som skjuter likt spjut in i hjärnan. Att bjuda hem vänner, ordna fester och middagar, lära mig om rött vin och vildsvinskött. På en dag kan man åstadkomma mycket men inte bygga ett hus, såvida man inte nöjer sig med ett skjul eller en hydda. Inte för att jag kräver ett palats. Vitt omöblerat, rosa ljus som strömmar in genom fönstren. Här är jag och detta ville jag fånga men under ytan rör sig sjöodjur och odefinierade känslor. Frustrationer, bittra… Man måste vara en insekt, ett djur utan tankar som spenderar hela dagen på att komma över vägen bara för att vid en slump bli vänd om och börja gå tillbaka. Går inte att tänka på sådant, hur allt kunde blivit om man istället gjort si och så. Imorgon ska jag köra runt mellan loppisar och hitta möbler. Behöver lampor. Om två dagar kommer Astrid, hon älskar vårt nya hus. Om ett par veckor har jag allt på plats. Kan börja data igen, såvida inte… Kärleken, saknaden därav, denna längtan efter närhet som väl aldrig försvinner tills den blir tillfredsställd. Är det inte allt jag egentligen har bett om? Att bli älskad, att kunna vara kräsen och vänta på den stora förälskelsen utan att bita i sura äpplen. Någonstans – på flera ställen över hela jorden – går en man som aldrig upplevt kärlek och som aldrig kommer. Vet inte vad han saknar, är lika glad ändå. Detta är fel: kärleken är inbyggd, är en drift och ett mål för mänsklig aktivitet. Det gäller de flesta: jag vill bli älskad av den rätta. Vore jag sjuttio sade jag detsamma. Den rätta – de många rätta – som det alltid var meningen att jag skulle älska tillbaka. Hade jag inte tänkt således hade jag inte varit nöjd med detta nästan fallfärdiga hus, öde på en åker vid en liten skog. Då hade jag inte gått i gamla kläder, hade inte blivit sittande i det dunkla rummet. Utan rest mig för att tända lampan, för att oroligt vandra omkring i ständig jakt efter något bättre. Efter den materiella kärleken, efter det nyaste och fräschaste. Som du vet, läsare, är jag nog inte som du. Är jag nog inte som någon annan. Är jag ganska ensam om min konstitution, om min kamp mot samhällets och människornas laster… Tror detta är ett sår länge om att läka: jag söker skevheten, konflikten, den abstrakta plats där samtalet spårar ur. För du tror att världen är trygg, att inga monster finns ibland oss, men jag vet att detta är fel. Även om jag själv inte är ett sådant monster har jag levt i närheten av ett. Jag vet vilket mörker, vilken orättfärdighet, som bor bland rosor och på shoppingstråk, och jag vet hur snabbt det fula kan blottas. Därför vill jag ställa dig, göra dig paff, utan att du vet hur jag gjorde. Vill skrämma dig, även om jag så klart egentligen inte vill. Det sura, bitterheten, har lindats om min tunga: lever jag i ett helvete ska du också. Kan jag inte förstöra allt för dig kan jag i alla fall förstöra lite. Mitt helvete ska bli ditt. Detta är ett sår, ett beteende jag inte hade innan. Innan allt… Kanske fungerar jag inte alls bland människor, kanske kommer jag aldrig att göra det. Kanske blir detta hus – som just nu är en nystart – en fälla, fästningen där den som drog sig tillbaka från samhället spenderar sina sista, många, långa ensamma år. Jag kan arbeta (som läkare), kan föra samtal, kan hämta och lämna på dagis, leka med min dotter, handla, laga mat… Men kanske kan jag inte mer än detta. Kanske träffar jag någon, en vacker kvinna som tycker om mig, och inser redan på första daten att impulsen – lusten, begäret – att förstöra det fina är för stor. Att det enda jag kan när bordet är dukat med all världens skönhet är att fatta dukens kant och slänga allt på golvet – bara för att se reaktionen! Bara för att fasan i dina ögon! Dunkelt mörker utanför, i timmar har jag suttit på madrassen med huvudet mot väggen som ändrat färg från vit till grå. När solen har gått ner och jag lindas i svart ska jag sluta mina ögon och drömma om framtiden. En gång sprang jag över blomsterängar med unga friska ben utan att bry mig om vart jag var på väg. Tänk att få göra detta igen, tänk att få leva igen som en riktig människa. Helt vanlig, som alla andra, en som ingen riktig smärta känner och som aldrig egentligen sprungit fel. 47.

En kräftskiva är en kräftskiva och ett slut är ett slut, oavsett hur det går till och vad man har på huvudet. Så länge man äter kräftor och inte gråter. Arne Hansson kom springande mot huset från bryggan med mig i hälarna. Genom rök och explosioner som lyste upp den mörka himlen, i händerna kräftburarna, ur munnen blott dessa högljudda ord: – Stoppa djävulskapet! Jag ger upp! Om och om igen, tills alla vålnader hade hört och all ödeläggelse hade upphört. Karsten stod vid den öppna buren, tog chansen, var den första som kom upp till Arne Hansson. – Nu ska du få, din skit, för att du har hållit mig fast så länge! Arne Hansson kastade kräftburen på honom, gjorde den frisläppta fången paff. Karsten kunde inte annat än att fånga buren i armarna. – Ta nu dessa och lägg i den stora grytan och sätt den till att koka. Tyrannen vände sig mot Arnold som kom emot honom med tårar i ögonen. – Min herre, jag trodde… – Vi har inte tid att tro! Samla borden och duka upp till fest! – Fest, min herre? – Kräftskiva! Kalla det vad fan du vill. I gryningen rider vi till masten. – Till masten, min herre? Men Arne Hansson ämnade inte svara den gamle butlern. Flåsande, med dyngsur skjorta och svett som rann längs pannan vände han sig mot vålnaderna som hade samlats omkring oss. Där stod Ida, såg på mig med tindrande ögon. Mats, Hulda, Pär – alla verkade de betagna av det oförståeliga faktum att jag och tyrannen hade kommit från sjön och verkade vara vänner. – Vad är det ni har smällt med? frågade Arne Hansson och såg sig omkring. Ingen svarade. Vålnaderna höll alltid tyst när de blev misstänkta. Trots alla explosioner och allt ståhej brann det endast i ett fåtal trädtoppar. Huset var intakt, alla dörrar öppna på vid gavel men helskinnade. Gäststugan kunde också ses i sin helhet. Då klev Jasmin fram: – Raketer förstås, store satan. Arne Hansson var först tyst men skrattade sedan. – Store satan? Ni är allt roliga. Han gick in i huset. Ida sprang fram till mig. – Åh, min hjälte! Jag trodde allt var förlorat! Vi kunde inte hitta dig någonstans! Innan jag svarade försökte jag reda ut hur allt hade gått till men den stora trötthet som långsamt började göra sig gällande förhindrade längre tankestråk. – Du var i den sista plutonen? frågade jag. Ida log sitt leende. – Vi gick allihopa så snart du hade försvunnit runt knuten. Det var svårt för de gamla att hänga med så vi väntade, tog god tid på oss. – Men såg ni inte att masten lös? Alla sprang iväg! En blixt genomborrade mitt hjärta: – Den tog Mats! Masten tog Mats! Jag ville kasta mig på jorden eller runt Idas axlar, ville gråta förtvivlat, men Ida sade blott: – Det vet vi, min älskling. Men Karsten har förklarat. Inget ont händer, man kommer bara till de levandes värld. Så vi är glada för Mats skull. Snart ska vi göra honom sällskap. Jag såg in i Idas vackra ansikte. Bakom henne de mörka trädtopparna som stod helt stilla och den mörkblå himmeln som tycktes vibrera. Det lös från hennes ögon, ansiktet format i ett försiktigt leende. Tiden tycktes stå stilla. Långsamt lutade jag mig fram efter en kyss, det var så länge sedan… – Nu får ni sluta! gormade Arne Hansson som kom ut från huset. Han ställde sig framför mig med sin väldiga mage, petade sig in mellan mig och min älskade Ida, såg på mig med en allvarlig min: – Din far? Har du hört något från honom? – Nej, hur skulle det ha gått till? Arne Hansson grymtade och gick in i huset igen. Ida sade: – När kräftskivan är slut ska din far långsamt veva upp solen igen. Vi går i gryningen, det sade Arne. – Varför kallar du honom Arne? Det lät lite väl vänligt. Och hur kunde Ida plötsligt veta så mycket? Det var omöjligt att tänka. Istället satte jag mig på en av bänkarna som just burits ut. Lika arbetsamma som på bröllopet, lika duktiga och artiga var de, vålnaderna. Hjälpte Arne Hansson att duka upp till kräftskivan. De glimrande vita hästarna syntes inte längre till.

På våra huvud märkliga hattar, framför oss röda kräftor kokta i dill, de svarta ögonen egentligen lika livlösa som oss själva i den riktiga världen. – Ja, men skål då! Arne Hansson höjde snapsglaset. – Skå-å-å-å-ål! ropade alla, varenda en redan berusad, placerade vid tjugo långbord, alla Bockatorps hundratals invånare. Tennisbanan hade gjorts om till en festsal under öppen himmel. Mellan träden hängde kinesiska lanternor, facklor brann i varje hörn och mellan borden. Det var den långa natten, ögonen kunde inte förstå det, att det varit mörkt så länge. Bortsett från mastens röda sken och fyrverkeriet hade endast mörker omgett oss från det att vi gav oss av från Bockatorp. I träsket hade jag plaskat runt, på sjön hade jag rott genom den svarta natten. Nu äntligen: ljus, gemenskap, mänskliga röster. – Detta blir något att berätta för barnbarnsbarnen, tjöt plötsligt Kerstin som satt bredvid mig. Vid min andra sida satt så klart Ida. Snett framför mig Pär, bredvid honom Jasmin och bredvid henne Hulda. Arne Hansson reste sig upp men höll nästan på att välta. – Ja, vänner! Nu var vi alla vänner. Inget spelade någon roll, inga relationer, inga maktfaktorer hade någon egentlig vikt här i mellanlandet. – Vi har varit igenom mycket tillsammans. Först kunde vi inte gilla varandra, sedan skulle vi bråka, men se på oss nu! I roliga hattar och med snapsglas i nävarna! – Hurra för Arne Hansson! ropade någon. – Hurra för Arne! Allas vår Arne! skanderade vålnaderna. Egentligen ville jag ta mig för pannan, eller viska till Ida att allt var ett förbannat hyckleri, men även Ida klappade och skrattade. På något sätt rycktes jag med i stämningen. Självklart hade de rätt, Arne och gastarna: man ska inte ta så allvarligt på saker och ting. Man ska passa på medans man kan. Livet är kort – varför spilla tid på att älta gammalt groll? Med snapsen försvann tvivlet. Snart befann jag mig endast här, bland vålnader, i mellanlandet, på en kräftskiva i en annan dimension. – Nu tar vi oss en sup till och så hugger vi in, ropade Hulda med sin skärrande stämma. Det gjorde vi. Huldas uppmaning uppfattades nog mer som en befallning. Ett väldigt liv utbröt. Kräftstjärtar delades, klor flängdes av, skal tömda från sitt innehåll kastades i stora högar. Arnold kom ständigt med nya flaskor. I gryningen gav vi oss iväg, de flesta av oss fortfarande berusade. Min far hade anslutit sig till festen, men när han kom var det svårt att hitta någon som helst struktur på umgänget. Arne Hansson och Arnold låg i varandras armar, viskade något hemligt, Pär hade klättrat upp på det höga staketet som omgav tennisbanan, gal att han var en tupp, att han gol i gryningen. Några slogs, andra sjöng, några simmade runt i sjön. Själv hade jag hittat en gitarr som jag försökte stämma tillsammans med Ida utan större framgång. Min fars entré gick således obemärkt. Likt en turist i ett främmande land smög han omkring, skrattade för sig själv. Till slut satte han sig bredvid mig och Ida. – Jaha, börjar ni bli färdiga snart? sade han. – Tyst, vi stämmer gitarren! väste jag av ren vana men var egentligen inte alls arg på min far. Ida var också berusad men nog ändå den mest vettiga på hela Udden. Hulda hade somnat redan innan vi ätit färdigt. Ett par omtänksamma vålnader hade lagt henne på ett av borden likt en snarkande farao.
– Vad menar du att vi är färdiga med? frågade Ida. – Ja, med festen… Men så tänkte han sig om. – Ja, med allt egentligen. Som jag förstår det väntar masten på att föra oss tillbaka. Som ett slags svar, likt så många gånger förr som hade den öron, började plötsligt masten lysa från långt där borta över trädtopparna. Dess sken badade våra vridna ansikten och kisande ögon i rosenrött, fick oss att vakna från festens djuriska drömmerier. Reaktionerna lät inte vänta på sig, plötsligt hade alla nyktrat till. – Masten! ropade vålnaderna. Göm er! Men även Arne Hansson var uppe, fick slita sig från den högt snarkande Arnolds fasta grepp. – Behöver inte gömma sig! ropade han och viftade med armarna. Detta är tecknet. De är redo att ta emot oss.

Trots att det var sista gången någon av oss vandrade genom skogarna i Östra Göinge i gamla tider var stämningen inte sentimental. Vem vill egentligen vara fast för evigt i ett mellanland? Trots att träden, bäckarna och ängarna sorgmodigt tycktes vinka farväl lät jag mig inte fångas, ville jag inte springa upp och krama eller säga några väl valda ord. För egentligen fanns ju inget av detta, egentligen var hela mellanlandet en produkt av någons fantasi, kanske min egen, kanske någons i militären. Även om allt levande tycktes vara av kött och ben kunde detta omöjligt vara fallet, min egen kropp inklusive. Allt jag minns av färden till masten var vålnadernas bestämda steg och hoppfulla småpratande, som var vi egentligen på väg till en karneval eller cirkus. Arne Hansson ledde tåget, var den enda förutom Mats som kände vägen till masten. Bredvid honom gick Arnold och strax bakom kom jag, min far och Ida. Vägen svängde förbi Bockatorp som i gryningen såg sovande och övergivet ut. Aldrig mer skulle vi samlas kring torget, aldrig mer skulle vi sova i de kalla stenhusen. Vildsvinen hade redan övertagit byn, gick och bökade i rabatterna och sov på trägolvet på krogens uteservering. – Vad händer med vildsvinen när vi har åkt? frågade jag Arne. – Ja, de stannar väl. Tills vi stänger ner projektet. Då vet jag inte vad som händer. Ettor och nollor, tänkte jag. Hela mellanlandet bestod nog bara av ettor och nollor. En magnet mot hårddisken skulle radera allt levande. Till slut stod den framför oss, masten, dess höga gestalt lika respektingivande som då jag såg den första gången för flera evigheter sedan. – Ställ er i en lång kö! beordrade Arne Hansson och vålnaderna löd. Han gick in i kontrollrummet och började trycka på knappar på det uråldriga tangentbordet. En motor startade, så lät det, den började puttra och kugghjul började rulla. Mastens röda sken riktades rakt neråt och formades till en cirkel. Arne Hansson tryckte på en knapp och en port öppnades på byggnadens ena sida. Ljuset flyttades och riktades precis framför porten. Arne Hansson stod uppe på en ramp. – Såhär går det till! skrek han. En efter en ställer ni er i ljuset. När jag trycker på en knapp blir ni återbringade till de levandes värld. Oro utbröt bland vålnaderna. Nu var det inte långt kvar. Snart skulle allt förändras. Ett tryck på en knapp och snart var mellanlandet ett minne blott och livet återvunnet. – Gör det ont? ropade någon. – Inte ett dugg! svarade Arne Hansson. Ni märker ingenting. Enda problemet är var ni hamnar, det kan ingen svara på. Den delen av processen har forskarna inte kunnat klura ut. Ni hamnar någonstans i Östra Göinge men det kan lika gärna vara Hässleholm eller Kristianstad. – Vad är forskare? ropade någon. – Fy för Hässleholm! ropade en annan. – Sluta nu med det tramset! väste Hulda. – Ni får själva klara er i de levandes värld, fortsatte Arne. Var beredda på att saker och ting är mycket annorlunda från den gång ni själva gick på jorden. Detta gäller förstås även mig, men det är nog ännu värre för er gamla bönder. Det var svårt för de som stod längst bak i kön att höra men essensen av generalens ord viskades bakåt. Kön behöll sin form, ingen trängdes eller sprang iväg. Så började vi. En efter en klev vi in i ljuset. Arne tryckte på knappen och vips! så var vålnaden borta. Eftersom jag, Ida, min far och Arnold hade gått med Arne och ställt oss bredvid honom när han talade ingick vi inte i kön. Om vi inte hade ingripit hade vi fått vänta till sist. Omständigheterna gav oss tid till att säga farväl, trots att vi kallt räknade med att ses igen. – Ida, sade jag. Vi ses i den riktiga världen. Jag väntar på dig, vet att du hittar mig på något sätt. Ida var heller inte sentimental, ingen av oss lät ögonblicket tynga oss. – Det vet jag, min älskade. Vi ses snart. Ida vände sig mot Arne Hansson: – Låt mig få resa nu, sade hon. – Som du vill, sade Arne. Ida ställde sig längst fram i kön, i det röda ljuset. Arne tryckte på knappen och Ida var borta. Jag övervägde om jag skulle resa efter henne men det fanns en person jag ville säga ett par ord till. – Pappa, sade jag. – Min son, svarade min far. – Förlåt för allt. – Du har inget att säga förlåt för. Du var en bra son, inget att klaga på. Ta hand om dina syskon och din mor. Glöm mig inte. – Vad menar du? Du reser väl också tillbaka? Min far log. – Nej, jag stannar här med min papegoja. – Men de stänger ju ner projektet! Då försvinner du. – Jag njuter medans det varar. Min far gick inte att övertala, det var ingen idé att ens försöka. Arne Hansson fick kämpa med liknande känslor då Arnold plötsligt klev fram och sade: – Då stannar jag också. Trivs egentligen bäst här. Arne Hansson bara skakade på huvudet. – Är du klar? sade han. Jag klev in i ljuset, det blixtrade till, det kändes som om jag lyftes upp. Sedan blev det svart.

Frihet, lutar mig tillbaka i länstolen. Allt jobbigt, alla utmaningar bakom mig likt stinkande hundar från helvetet som gett upp jakten och vänt om. Ska snart ställa mig i köket och börja med kvällsmaten. Astrid är hos sin mor denna vecka. Vardagsrummet är ljust och inbjudande, en stor soffa man kan kasta sig i, små men finurliga målningar i alla färger på väggarna. Ingen taklampa men en golvlampa i varje hörn. Vågar man hoppas på framtiden utan att banka i trä så snart man tänkt tanken? Jag vaknade på golvet i hallen. – Pappa! ropade Astrid och sprang fram. – Jaså, du lever trots allt, fräste Hon. – Ida… sade jag men det tog ett tag innan jag kunde resa mig. I dagarna efter började svullnaden lägga sig och ersattes av ett blå-lila märke lika stort som en handflata. Masserade jag med fingrarna kunde jag märka den lilla benbit som hade slagits av under huden. Rakt på ögonbrynets sida där skallen är som tjockast. Få centimeter från tinningen där skallen är som tunnast. Vi hade alltså haft tur: Hon, som inte blev en mördare; jag, som fick leva vidare; Astrid som fick behålla sina föräldrar. Nu måste jag säga vad jag egentligen ville säga, för jag måste erkänna att jag har bråttom och vill vidare. Min tid i mellanlandet lärde mig ingenting som jag inte redan visste. Likt i en dröm baserades mina upplevelser på sådant som redan fanns inom mig. Inget nytt tillfördes. Ingen tid passerade. Men precis som en dröm kan påverka de vakna tankarna och föranleda förändring, visste jag en sak när jag vaknade på golvet: jag måste bort. Att försöka läka såren mellan mig och Henne var ett förlorat slag. Det hade det alltid varit. Det krävdes en tur till helvetet för att inse detta. Vi kunde aldrig leva tillsammans, inte ens i teorin. Jag fick ett brev en dag. Det kom framåt hösten till min nya adress, hade mitt namn på konvolutet. Handstilen var vacker, gammaldags…

”Älskade Carl, de är roliga de här datorerna Glimåkra bibliotek är ett fint ställe, hon är snäll hon som jobbar i kassan, hjälper mig Du vet jag älskade dig Men hur kan man säga vår kärlek var riktig med tanke på allt som hände Det var fint det vi hade men jag måste se dig igen för att veta vad jag känner Hon hjälpte mig hitta kläder, hitta ett jobb, någonstans att bo Det tog lång tid och det var hårt och ensamt Vänta, nu kallar Astrid men det behöver jag inte skriva Nu fick du en chock va? Astrid, din dotter, hon liknar dig på pricken Jag är ledsen att det gick så lång tid innan jag skrev Jag var tvungen att känna efter Anpassa mig Skriv när du kan, jag väntar på dig Din Ida”