Bock

En mörk kraft har världen i sitt grepp. Bock och den förälskade vakten rider mot solnedgången på jakt efter trollkarlen.

Det är ingen som vet var trollkarlen bor, och det är heller inte säkert att det är han som står bakom världens ondska.

Kanske är han den ledes lakej, eller rentav folkets påhitt, en passande syndabock för allt som är fel här på jorden.

Bock vill göra gott, vill rädda folk förbittrade av livets likgiltiga gång. Bock gillar idén om trollkarlen som ondskan manifest.

Det sade spindeln om henne.

Till att börja med…

Livet är en vacklande gång, en dans på utsträckt lina, en rörelse till en omöjlig sång, ovisst hur lång: detta är ju det fina.

Befar den som säger, med en hemmabyggd våg världen väger, att utmaningar och tvister, man blott åt huvudet rister-

Och klipper en skalle, eller bränner den balle, blott för att han skrattar, eller dansar och fnattar; befar den som andra inte fattar.

Ty folk är inget att förstå, likt ropen bakom träden från en lustig skogsrå, men något man i kroppen känner, om ens ord värmer eller bränner.

Det kommer an på en själv, på kärnan, på hjärnan, att se saker an, och tro på dem som kan, och gå med öppen hand, från hem till varje land.

Håll portarna öppna, släpp hjälplösa in, och lyssna ej på gumman som hatiskt slår på trumman, och vaktar sitt rede, ty hon spelar med den lede.

Hat och misstro hör icke världen till, men att älska och hjälpa, att aldrig andra stjälpa, det är människans sigill: vi kan och vi vill.

Läsare, när du på allting tvivlar, och hastigt utan tanke ivrar, och andra med dig lustigt livar, så tänk dig om, och håll dig from-

Ty den lede han då i dig ruvar, med pengar och makt världen kuvar, får oss mot varandra, och folk att mot mörkret vandra.

Det är ju så lätt: låt allt bli rätt.

Kapitel 1

En gång för många, många år sedan sjöng folket en sång. Den handlade om en hjälte vid namn Bock.

De sjöng:

”Sten föll på ett krus och slog huvudet i bordet. Blod från ett hål på skallen, formade en pöl runtom Sten på golvet-

Blev liggande. Bock, vår hjälte, rusade ut ur skuret. Ned längs stigen, förbi bäcken; längre än hon varit förr.

Bock gav sig ut i skogen, sprang som Apollo var henne trogen. Kottar, mossa, träd, helt utan pläd; längre än vad hon kunde minnas.

Sten hade sagt att Bock skulle samla ved. När hon var färdig med det skulle hon göra en brasa. Medan den tog sig skulle hon tvätta rovor.

Sten skulle vila sig på släpet, men, häpet, slog han huvudet i bordet så det kom blod. Solen tittade fram, gav Bock mod.

Solen tittade fram. Molnen gav vika, Bock stannade för att kika, såg ingen Sten komma springande, eller skuret han låg i.

Himmelen blev mörkare, skogen likaså. Bock såg upp mot stjärnorna som blinkade. Månen lyste och sade djupare.

Bock lade sig ned i en dunge. Nedtrampad jord vittnade om vildsvin på vandring. Bock suckade och blundade. Det var sommar.

Sten brukade säga att Bock kommit för att hjälpa till. Innan Bock kom hade Sten fått göra allt jobbet själv.

Tvätta skuret. Så potatisen. Hugga veden. Sätta fällor och fånga smådjur. Göra bål. Tvätta och bädda. Nu kunde Bock göra allt detta.

Bock hade frågat vad Sten skulle göra. Då slog Sten Bock hårt på benet med en käpp så hon inte kunde gå på flera dagar.

Sten visste inte var Bock kom ifrån. En dag stod hon i dörren – som en gåva – såg på Sten med skrämda ögon.

Ibland var Sten borta i flera dagar. Då gick Bock på upptäcktsfärd i skogen runt skuret, men aldrig så djupt som nu.

Nästa morgon var Bock hungrig och såg sig omkring. På marken bland barr och löv fanns myror och kryp hon började äta.

Ack, magen tumlade. Bock kom till en bäck, gick ner på knä och drack. Solen stod högt, vattnet porlade som en sång.

Bock hade sett andra människor än Sten. En gång skulle Bock gömma sig. Sten pratade lågmält, Bock hörde inget.

Bock smygtittade genom fönstret. Efter ett tag gick de. Sten var arg efteråt, slog några vedträn och röt mot himmelen.

Finns det annat än skog, undrade Bock. Ja, sa Sten. Det finns byar och städer, berglandskap och marker.

Bor det människor där? Det finns inga människor, sade Sten. Alla är döda, pesten tog dem. Hur stor är skogen, undrade Bock.

Bock gick tills hon inte kunde se något. Då satte hon sig ner med ryggen mot ett träd. Månljuset gjorde allting svartgrått.

Ett djur kom förbi i mörkret. Det kom riktigt nära, nosade Bock i håret och gick vidare. Moln täckte månen och snart var allt svart.

Bock ensam i världen, här i början på färden. Skogen bjuder på sin natt, och från mörkret hörs avlägsna skratt.

På en djurstig fann Bock en död mus. Märkligt, svansen runt halsen som en snara. Bock åt den rå, så hungrig – ja men söta rara!

Sten brukade berätta historier. Han hade bott i en by när han var barn. Varit helt omöjlig. Som vuxen hade han fördrivits från byn.

Vandrat runt. Rövat och rånat. Haft folk ihjäl. Rest från stad till stad, strax hatad av alla. När pesten kom flyttade han in i skogen.

I skogen kan ingen skada dig, sade Sten. Varför inte, frågade Bock. Då slog Sten Bock hårt på benet med en käpp så hon inte kunde gå på flera dagar.

Ifrågasätt mig inte, sade Sten. Om jag säger att någonting är, så är det. Jag berättar om jag vill, men be mig inte förklara.

I skogen finns bara djur, sade Sten. De är dumma. Har du en påk kan du döda dem. Med en fälla kan du fånga dem.

Människor kan vara farliga, sade Sten. Kommer du an med påk skriker de på hjälp. Då får du antingen slåss eller springa.

Ibland blir det svårt. Man måste smyga. Det bästa med en död är att den inte pratar. Pesten gjorde jobbet, nu är alla borta-

Att snacka med människor går inte, sade Sten. Är inte vi människor, frågade Bock. Då slog Sten Bock i magen. Fråga mig inte om människor.

Berätta mer, sade Bock. Inte ikväll, sade Sten. Släck elden, diska grytan, bädda min säng. Väck mig imorgon när jag vill vakna.

Finns det monster, odjur och troll? Tro fan det finns monster, sade Sten. Bock kokade gröt och hämtade vatten.

Men kan du berätta mer, sade Bock. Du sade att i skogen finns bara djur. Då slog Sten Bock med en käpp. Tro inte på allt jag säger, sade han.

En gång för många år sedan, mötte jag ett skogsrå, sade Sten. Hon dansade och sjöng, lockade mig djupt in i skogen.

En gång mötte jag ett troll som satt och gnagde på ett rådjur. Han frågade om jag ville smaka. Nej tack, sade jag.

En annan gång mötte jag en spindel, stor som ett hus. Vad är ett hus, frågade Bock. Den var stor som ett hus, fortsatte Sten-

På fötterna hade den guldskor och på huvudet en hatt. Den talade till mig, en massa strunt, jag minns inte vad-

Något om en prinsessa och en förälskad soldat…

Ett hus är som ett skjul men större, med fönster och dörr. Man skall inte prata om spindlar, monster och troll, sade Sten.

De finns. Det är allt du behöver veta. Om du någonsin möter ett är ditt öde inte längre i mina händer.

Solen var nästan borta, skogen åter mörk, när ett okänt ljud fick Bock att rycka till. Hon väntade spänt på att höra det igen-

Reste sig upp, såg sig omkring. Där, borta mellan träden, var det något som brann, målade träden i gult och orange.

Någon dansade, långa skuggor kastades på träden. Bock höll andan för inte att höras, smög sig närmare.

En galen sång, nästan inte musik. Ett tonlöst sorl, sprunget ur lågor och aska. Mörka gestalter rörde sig rytmiskt runt ett stort bål.

Den lede, den grymme

Dansar ibland oss

Som en broder

Kom med, kom med

Alla människor och djur

Hela natten

Vid ljusets ankomst

Vi under jorden far

Vi under jorden far

Bock stod gömd mellan två träd, kunde inte förstå vad hon såg. De hade armar och ben som människor, men svansar och horn som djur.

Deras röster var ihåliga, de kastade eld från sina händer. De hoppade genom lågorna, försvann men uppstod igen på andra sidan.

Alla människor och djur

Komma till oss

Satan den lede dansar med oss

Genom alltings tid

För alltings verk

Hela värdens nav

Kom och lek

Vi gör dig glad

Vi mättar kons mage med blod

Kattguld till människan och var

Örter och ben

Grodlår och sten

Bock var förtrollad. Himmelen var svart och iakttagande. Instinkten sade åt Bock att springa, men hon kunde inte röra sig.

Då sade en röst från bålet till Bock: Bock, du står där bak trädet. Kliv fram, vi är ej farliga. Du kan inte gå ifrån oss nu.

Som styrd av en annans hand klev Bock fram och stod i bålets sken. Flammorna färgade ansiktet. Mitt öde är ej i Stens händer nu, sade Bock.

Sten är död, lät det från bålet. I underjorden piskar han med en piska en glödande sten och rullar den på magen i tre tusen år.

Om natten skall han sova, och drömma om en sten, som piskas med en piska och rullas på en mage i brännande smärtor.

Vore du icke så ung än, vore ditt öde snarlikt, men vi ror ej på den som ingen ondska känner. Låt världen ha sin gång, vi möts en dag igen.

Så må du gå, men vi möts vi två, en dag när du är stor, och känner livets snor. Men vart skall jag gå, frågade Bock.

De stackars satarna bor i en by, den är alldeles intill. Gå mot öst, där solen står upp. Gå i två dagar och säg att du kommer med guld.

Så tar de dig sig an, och allting börjar rulla, men berätta aldrig, vad du i natt skådat, och heller ej, vad du gjorde med Sten.

Bock fick tårar i ögonen. Jag gjorde inget med Sten, sade hon. Han föll och slog huvudet och blod kom från hans huvud.

Jag gjorde inget med Sten. Jag sprang, jag gjorde inget annat. Ja det tror du nu, dumma gräs. Men kruset han föll på var lagt dit av händerna dina-

Så när du en gång vid Herrens port står, kommer du ej flina. Gå nu Bock, och vänd dig ej om. Bock gick tills allt var mörkt.

Länge hörde hon Stens vrål, plågad av flammor och tre tusen års dans runt hans brinnande buk, där en piska piskade en glödande sten.

Bock gick i två dagar, fann döda korpar och ruttna katter. En räv utan huvud, en ekorre med svansen fastbiten mellan dödsstela käkar.

Hon åt djuren. Hon drack vatten från bäckarna. Till slut kom hon fram till skogens slut. Vid en äng stod en gammal gård med en länga.

Gunilla var ute för att hämta vatten i brunnen då Bock visade sig vid skogskanten. Men Gud hur ser du ut unge, utbrast Gunilla.

Var har du varit, vad har hänt med dig, var är din mor och far? Bock svarade inte, såg bara på huset. Fönster och dörr, precis som Sten sagt en gång.

Bock fick riktig mat. Det krävdes två bad för att få bort all skit och smuts. Hon lades till att sova i Annas säng med duntäcke.

Det gick två dagar innan Bock pratade. Hon sade att hon kom från skogen, bodde i en skur, hade ingen mamma eller pappa, bodde med en som heter Sten.

Var är Sten nu, frågade Gunilla. Bock ville inte svara. Gunilla tittade fundersamt på barnet. Gunilla bodde med Erik, Felicia, Rickard-

Gert, Anna, Emma, Thorvald och Lille Mats. Huset var inte stort och alla sov i samma rum. Barnen såg skrämt på Bock.

Det var innan hon fått sina två bad. Vattnet var kolsvart efter första badet. Som tjära, sade Erik. Är hon ren nu, frågade barnen.

Ren och klädd i deras egna kläder såg barnen länge på Bock: svart hår ner till svanken, kolsvarta ögon, spetsig näsa, små öron och liten mun.

Bock stirrade tillbaka. Barnen var större och mindre. De hade gröna byxor, bruna byxor, blå skjortor, vita skjortor. Sten hade alltid haft en björnpäls.

Bock följde med barnen på äventyr i skogen runt byn. Hon var ett barn igen, skrattade och lekte. Erik sade att nu har vi fått en ny medlem i familjen.

Hon heter Bock. Vi vet inte helt var hon kommer ifrån eller hur gammal hon är. Bock sover med Anna, sade Gunilla. Ni är ungefär lika stora.

Anna protesterade men de blev goda vänner efter några dagar. Sängen var inte så trång trots allt. En dag var de ute i skogen och lekte-

Titta, sade Bock, se vad jag kan. Anna tittade. Bock höll händerna utsträckta framför sig. Ovanför dem svävade en sten. Den flög.

Anna rusade hem till huset gråtande. Bock gick efter. När hon kom fram stod hela familjen och väntade på henne. Gunilla talade allvarligt.

Varför sade du inte att du är en häxa. Jag kommer med guld, svarade Bock. Kattguld, sade Erik. Du kan inte stanna här!

Vad är en häxa, frågade Bock. Jag har inte varit dum. Jag kanske kan hjälpa. Finns det några tunga saker som ni behöver lyfta?

Bock tittade märkligt på dem, hypnotiserade dem. Från Bocks kolsvarta ögon kom ett sken. Pupillerna blev långsamt röda. Magi, sade Lille Mats.

Erik och Gunilla tvekade. De hade ju stenbumlingen bak huset. Den var till stort besvär. Den hindrade dem från att bygga ut huset mot norr.

Kom, sade Erik. Gunilla kom efter, i hennes kjolar alla ungarna. Bak huset låg en bautasten, tung som ett berg, ostörd i generationer.

Kan du maka på denna bjässen har du vår tacksamhet. Du kan ej stanna, men vi skall hjälpa dig med mat och kläder, sade Erik.

Bock såg på stenen och sträckte ut händerna, koncentrerade sig, tungan på sned mellan läpparna. Stenen rörde sig, först långsamt-

Mossa och buskar gav vika och revs itu. Ett dovt mullrande hördes från jorden och plötsligt svävade stenen en hel meter över jorden!

Var vill ni ha den, frågade Bock, stolt och glad. Blir det bra där borta vid skogsranden? Bock kastade stenen mot skogen och fick stanna ett par dagar mer.

Rickard, den äldsta sonen, gjorde ett par dugliga skor av läder. Kvällen innan avskedet gick Bock och Gunilla en tur efter kvällsmaten.

Solen var på väg ner. Koltrastar och svalor sjöng och lekte, insekter surrade. Du skall veta att jag tycker om dig, sade Gunilla-

Du är en god själ och har mycket kärlek i dig. Jag vet att du vill hjälpa oss, men alla vet ju att häxor är av den onde. Vad är en häxa, frågade Bock.

Gunilla skrattade. Och du skall vara en. Häxor är den ledes skökor, besitter magiska krafter och förstör för alla andra.

Alla andra, frågade Bock. Vi som tror på Herrens förestående paradis, svarade Gunilla. Så som det står i boken. Bock blev förvirrad.

Sten hade aldrig berättat om boken. Sten sade att alla dog i pesten. Bock mindes något rösten i skogen sagt, gissade: boken om den lede och hans bröder?

Åh arma barn, utbrast Gunilla och stannade tvärt men sansade sig. De gick vidare. Säg mig, sade Gunilla, var har du lärt dig din magi?

Jag kan inte berätta, svarade Bock. Har du mött den onde, frågade Gunilla. Nej, jag borde inte fråga, ångrade hon sig. Man får inte kalla på olyckan.

Imorgon går du ned längs den stora vägen och svänger vänster vid floden. Där finns en stad, men kära barn, dölj dina konster, ty folket räds den lede.

Bock gav sig av, längs stigar och vägar, ut ur skogen. Hon slumrade under stjärnorna bland kor och får, åt av brödet hon fått av Gunilla och barnen.

Nästa dag kom hon fram till en flod. På strandkanten satt tre fiskare. Bock gömde sig bakom ett träd och betraktade i tystnad.

Fiskarna pratade ofarligt om allehanda ting: Robert, såg du Perssons plog häromdagen, den fastnade i diket och inte ens oxen fick upp den.

Jaså. Ja, så nu sitter Persson hemma hos Gamle Pär och dricker, och Helga är vansinnig på oxen, så nu skall den slaktas.

Bock lyfte lekfullt en sten och lät den flyga runt över vattenytan till fiskarnas stora överraskning och förskräckelse.

Se, Robert, stenen där! Var, skrek Robert. Där, Robert, den flyger! Den ledes trick! De rusade upp.

Bock lät stenen falla i vattnet med en plums. Snart var allt lugnt igen. Fiskarna såg sig omkring utan att veta vad de skulle se efter.

Är vi inte överens om att vi just såg en sten sväva av sig själv? Ingen i staden kommer att tro oss, Robert. Så skulle det vara Persson.

Tycker jag känner mig lite frusen. Tänk om något är i görningen, en häxa eller annat otyg. De gick mot staden, Bock följde efter.

Sten hade sagt det finns byar, städer, marker och berglandskap. Bock kom fram till stadens port. Där stod en vakt med ett svärd.

Sten hade sagt att människor kan man inte prata med. Bock hade redan pratat med flera. Sten hade sagt att pesten tagit alla människor.

Sten hade sagt att kom man an med påk ropar människor på hjälp, så får man slåss eller löpa sin väg. Bock kunde lyfta stenar. Hon valde att slåss.

Med rödsvarta ögon gick Bock fram till vakten. Stopp i lagens namn, skrek vakten. Bock lyfte vakten upp i luften med tanken. Släpp ner mig, skrek han.

Låt mig komma in, sade Bock. Ja, du får komma in, släpp ner mig bara! Bock gick in genom stadens port. Bakom henne föll vakten ner med ett brak och blev liggande-

Inte död, endast skadad med en bruten ankel. Inne i staden blev Bock snabbt omringad av vakter med sköldar och lansar.

Vem är du, häxa, skrek de. Bock gjorde en ring av eld runtom sig så ingen kunde komma till. Genom flammorna kunde hon inget höra.

Soldaterna ordnade ett eldlag som langade vatten och hällde spann efter spann på elden, men den slocknade inte. Till slut blev en utvald att forcera elden.

Häxa! Vad vill du, varför härjar du vår stad, frågade den utvalde vakten. Vad är en häxa, frågade Bock. Vakten såg omöjligt på Bock.

Jag är Bock. Jag kommer från skogen. Jag är vän med Gunilla, Erik, Anna och de andra. Jag behöver en säng att sova i och jag är hungrig.

Vakten var lamslagen. Det blixtrade till i hans mage. Han förstod inte vad han stod inför. Rödsvarta ögon, en fin liten spetsig näsa.

Långt svart hår. Utan att ha tänkt det och utan att inse det var vakten redan förälskad, mer förälskad än han någonsin varit förr.

Bock, hör på mig, sade han. Du måste släcka elden. Folk blir livrädda. Snart kommer de och har dig ihjäl. Släck elden, jag lovar att tala väl för dig.

De kan ej ha mig ihjäl, sade Bock. Det har ingen kunnat förr. Sten föll och slog huvudet. Ett bord hade honom ihjäl. Jag ser inget bord.

Älskade Bock, jag vet inte vad du talar om. Släck elden, så vi kan prata normalt som folk! Bock gjorde så och vakten rusade runt och manade till ro.

Soldaterna lade sina svärd i slidorna och väntade spänt på vad som nu skulle ske. Stadens borgmästare var på väg.

När Bock kom stormande in genom stadens port hade borgmästaren just somnat och först efter någon tid övertalats att komma ner. Mitt i natten, gormade han.

Nu stod han framför Bock och försökte få kontroll över situationen. Om detta ej är en häxa, vad är det så, tänkte han. Jag vet endast en som kan svara på det.

Eller jag vet nog två. Prästen och häxan. De två borde kunna reda ut det här. Jag måste få vila lite innan jag får besök vid midnatt.

Kära Bock, häxa eller ej, välkommen till vår stad, började borgmästaren. Ditt inträde har ej kunnat undgås av någon.

Eld och våld till trots, brukar jag möta främlingar med öppen port. Tag denna vår gästfrihet på största allvar och ställ ej till mer bråk.

Bock såg på borgmästaren utan att svara. Folk hade samlats och kom nu närmare för att höra ordutväxlingen. Några hade redan börjat samla ved till ett bål.

Gästgivaren ger dig en säng och ett aftonmål. Imorgon bedes du samtala med prästen och häxan, direkt efter frukost, så vi får avklarat detta.

Ett sus gick genom folkmassan. Menade borgmästaren verkligen att prästen och häxan skulle vara i samma rum-

För att samtala med en häxa? Borgmästaren, fortfarande i nattmössa, gick åter till sängs, nöjd med hur fredligt det hela uppklarats.

Till långt ut på natten viskades och skreks det, skrockades och bråkades det, ja till den grad att när tuppen gal sju nästa morgon låg hela staden fortfarande och sov.

Några timmar senare stod gästgivaren, prästen och häxan vid Bocks dörr. Gästgivaren gick in först och ställde brickan med mat på nattduksbordet.

Därefter ville han gå ut, men blev stående eftersom prästen och häxan fastnat i dörröppningen när de båda försökt gå in samtidigt.

Backa, häxa, sade prästen, låt mig gå in. Icke, prästaskalle, svarade häxan. Du går in efter mig, Satan är störst.

Icke, svarade prästen. Herren är störst, maka på dig. Prästen gjorde korstecknet. Häxan lyfte två fingrar i den ledes tecken.

Om jag får komma förbi, sade gästgivaren. Han försökte gå emellan men kunde inte. De gav upp och såg på Bock som satt på sängkanten-

Och log med sina svarta ögon. En värme fyllde rummet, spred sig till deras innersta, återupplivade deras stela hjärtan.

Ovanför staden svävade Herren, osynlig. De var unga på nytt. Gå du bara ut, sade prästen till gästgivaren. Kom du bara in, sade häxan till prästen.

Efter lite makande och stelt dansande i det lilla gästrummet satt prästen och häxan sig ned i varsin stol vid fönstret. Prästen talade först.

Nå, Bock. Du kom in igår kväll och gav ett vilt spektakel, skrämde både vakter och borgmästare till livs. Jag såg det inte själv-

Men har fått berättat för mig att du framkallade en ring av eld runtom dig, och denna eldring kunde inte släckas med vanligt vatten.

Till sist fick en vakt kasta sig igenom eldhavet. Ingen kom till skada, prisad vare Herren. Vakten var dessutom, måste jag säga-

Mycket vänligt inställd till dig efteråt. Prästen tvekade. Han såg över mot häxan. I mina öron låter det hela som häxkonster, fortsatte han-

Direkt från häxornas bok. Rida in i staden. Sprida kaos och eld. Förföra stadens unga män, allt för den grymme Satans skull.

Bock ryckte på axlarna. Prästen blev osäker. Jag vet inte vad häxan har att säga om det hela, sade han och vände sig mot häxan.

Var har du lärt dig dina konster, frågade häxan. Bock ryckte på axlarna igen. Men du måste ju ha något att säga om det, utbrast de båda.

Sten sade att man inte kan prata med människor, sade Bock. Jag tycker också det är svårt. Men Sten var dum. Nu är han död.

Har du dödat Sten, frågade de. Han föll på ett stop och slog huvudet i bordet, svarade Bock. Jag sprang och sprang, in i skogen.

Där mötte jag-

Men Bock slutade tvärt. Prästen och häxan fick inte mer att veta. Denna oskuld, detta arma barn, knappast en ond häxa, så långt var de överens.

Prästen och häxan bugade för Bock, de kunde ju inte annat, renhjärtad som hon var. Borgmästaren tog glatt emot beskedet.” Kapitel 2

Hjälten rider ut i världen, folket sjunger:

”Bock bodde i staden bland folket. Hon reste ut och var alltid välkommen åter. Folket var stolta över sin nya magiker.

Av häxan fick hon en korp och en råtta, av prästen en bok. Av staden fick hon en gata, av borgmästaren ett hus. Bock tackade och tog emot.

Stadens snickare kom samman och byggde möbler, ett skrivbord att sitta vid. Bock lade boken på skrivbordet och lät djuren leva fritt.

En morgon kom Bock hem och möttes av en hemsk syn. På golvet låg korpen utan liv och råttan satt bredvid, ätandes på liket.

Bock grät i tre dagar och låste sig in. Folket stod utanför fönstret och de bankade på dörren. Bock kom ut och sade att nu fick det vara nog.

Staden ställde till med fest. Alla korpar fick fritt inträde. Råttor bads ej att komma. Låt nu också råttor komma, sade Bock.

Alla råttor skall ej kunna stå till svars för vad min råtta gjorde en gång, oansvarig som jag var att låta den dela rum med en korp, sade hon.

Efter festen fick Bock en häst. Hon red ut, över bäckar och marklandskap, upp i bergen, ner igen och mötte havet för första gången.

Havet böljade och väste, tjöt och ven. Dess grönvita tungor slickade stranden där Bock stod med sin häst. Längre bort var havet mörkblått och stilla, oändligt och lilla.

Lilla havet, skrek Bock för att höras. Vem är min mor och vem är min far? Havet väste och sade att det mindes det inte.

Bock red längs havets kant tills hon mötte klippor. Här red hon inåt landet. Vid skymningen kom hon fram till en stuga.

Hallå, hallå, må jag komma in, sade Bock och knackade på dörren. Vem är det som bankar och ropar så sent, svarade en stämma. Det är jag, Bock från skogen.

Komma in och komma in, det beror på vad du vill här inne. Jag kan höra att du är snäll, men misstag ej, du åker ut om du stjäl.

Jag vill ej stjäla, endast vila, och kanske få äta och sova. Dörren öppnades och där stod en bruten man. I hans hus blott en eldstad, bord och säng-

Torkat kött på en lina och vatten i ett krus. Bock talade om råttan och korpen och grät en del. Men mannen hade förlorat barn och fru-

Ja icke nu, men för år antal sju. Likt ett hav som stormar slickar sår på nära håll, är det stilla och blått när blicken hela vägen gått-

Det gör ont nu och de nästa dagar sju, svarade mannen, men för mig, må du minnas, är dagarna år, ett blödande sår.

Jag lät dem sova i samma säng, snyftade Bock. Det skulle jag ej gjort. Korpen kunde inget göra, råttan bara jaga och jaga-

Ingen himmel att flyga upp i, endast väggar att fäktas runt i. Hade jag blott lämnat fönstret öppet och dörren på glänt-

Så hade den rymt, avbröt mannen försynt. Ty jag lät min dörr stå öppen för fara, när ut och ränna skulle min Klara. Efter henne kom mor, lilla syster och bror.

Nerför klippan och hjälpa, och vinden den stjälpa, och havet det taga, just som det behaga. Bock såg på mannen, såg en tår blänka och rinna långsamt.

När jag kom in jag finn’, korpens mage ut och in, och råttan som log, med käften full av blod. Ack, mitt hjärta det slog, då jag långsamt förstod-

Korpens mod, dödens bod, då den kämpat och dog. Jag vill giva den en sång, till havet vill jag sjunga-

Min korp den tappra, min fågel den svarta. Du satt vid min sida i drömmarnas storm. Du flög upp i himlen och kraxade högt-

Nu finns du ej mera, och stor är min sorg. Du ligger och sover i vågornas borg. Jag klappar och tänker, och havet all sorg dränker.

Kan du ej sjunga en sång ock för mig, sade mannen. En sång för min Klara, hon skulle ju bara, och en sång för lille bror, lilla syster och mor.

Ty jag har ej orden och rösten kan ej mer, och hjärtat det flimrar, ack dessa oändliga timmar! Mannen brast i gråt och började rysta.

Bock stod över honom. Liten är den ro en ung själ kan gro, hos en gammal och plågad, sade Bock och höll på mannens axel.

Tag min sorg, ned till vågornas borg och släpp den så fri, uti havet däri. Släpp ock din egen, till våndornas djup, och se där i borgen, både älskling och sup.

Mannen såg på Bock med stora ögon. Jag ser dem när livet är slut, är det vad du säger? Och det må du hellre tro, ty ser du dem aldrig-

Uti helvetet du bo, svarade Bock. Men jag saknar dem, skrek mannen i förkrosselse. Jag kan ej vänta! Och havet skrek, månen steg och jorden sprang runt sin svans.

Och elden som sprakade till långt efter de var fallit i sömn viskade något hemligt, om havet och tiden, och trots att de sov, lärde de-

Likt en kniv livet sticker hål och lämnar sår som icke kan läkas. Under himmelens valv, kan glädjen bli till halv, men kommer långsamt åter, till den som Gud förlåter.

Åt detta log den lede. Bock vaknade med ett ryck. Mannens säng var tom. Hon fann honom sittandes på en stubbe täljandes en pipa.

Jag spelar pipa, sade han, har många pipor. Här, denna är till dig. Prova den. Bock blåste i pipan. Vackert, sade mannen.

Bock red i tre dagar genom dalar och små skogar. När ingen hörde övade hon på pipan. En melodi om korpen och en om den ensamme faren-

Som skulle leva i tjugo år ännu, och göra tusen pipor, och möta tusen människor, och tänka tusen gånger, vareviga minut, på sin Klara i havets djup.

När Bock kom tillbaka på förmiddagen till staden var korpens död ett sår med en skorpa. Så snart folket såg Bock rida genom porten flockades de på hennes gata.

Från skaran bröt den förälskade vakten fram. Kära Bock, var har du dock varit, frågade han och log. Ta mig in så vi kan tala, jag har tänkt på dig så.

Vi kan tala här, sade Bock. Vakten såg sig omkring och kände allas blickar. Jo, det är klart, sade han. Så böjde han sig fram och viskade i Bocks öra-

Möt mig bak krogen då kvällen är mogen, när klockan slår åtta och bring ej din råtta. Bock svarade högt så alla kunde höra, utan tanke på vad vakten sökt göra-

Om råttan är där än, för jag har ej kikat, tar han med därhän, och retur när vi fikat. Blickar vändes mot den förälskade vakten som hastigt flydde.

Vakten på ängen låg, såg sommaren, lik kärleken, hans håg. När kvällen nalkades gjorde han sig klar-

Håret lite på sned, ställde geväret breved och stod klockan åtta för Bock med råtta. Bock, trött efter turen, nyvaken efter middagsluren-

Mindes plötsligt vakten, den märkliga apan, han som kallat, där ute på gatan. Och något i bröstet hon märkte. Det slog lite hårt, just som om det värkte.

Nej, se det kan jag ej, jag må hellre stanna, här i rummet och rynka min panna. Något i blicken hos grabben, orden som kommer ur flabben.

Ty kärlek var något nytt Bock såg, blott nämnt en gång i Stens skogsrå. Anna var hon glad för, Gunilla likaså, och folket också.

Ja, varför bröstet nu värkte och magen slog en knut, till synes utan grund och utan ett slut, ville Bock knappast undersöka, nej icke bland smärtorna böka.

Vakten i tårar, hela natten han vrålar. Ack hans hjärta brister. Våra själars tvister när allt slår gnistor, sitt förnuft han mister. Mot månen han ropar, i känslorna han rotar.

Bock vaknade nästa morgon förvissad. Hon skulle ut och resa igen. Tog ryggsäcken på. Gick ut genom dörren. Där låg ett brev, hon tog det med.

Uppå hästen och ut genom stadens port. Tidig morgon. Alla sover. Ett regn lade sig över staden. Regnkappan på, den hon fått av folket.

Rida genom landskap och skogar. Sitta och titta, mot djupet blicka. Allena med tanken. Hästen, ranken, den gamla skranken.

Allehanda tid hurtigt passerar, kommer så nästa med stillhet briljerar. I dagen så fast med rörelse och tankar, tills tystnaden kommer, i själen förankrad.

Ett skimrande rus, ett brinnande ljus. Nu tystnad, resonans. Ett eko. Någon kallar. Regnet lyktar. Bock från skogen ensam i världen.

Mörkgrön. Kolsvart. Sommarens ljusa färger. Stannar vid en glänta, solens strålar kan ej vänta, rusar fram mellan molnen.

Stannar vid en glänta, uppe på stigen hästen får vänta. Sätter sig ner på en stubbe, gammal och vis som en gubbe, om blott få år hon är, och knappast kär.

Någon kallar, hon hör ett ljud. En gren som knakar, någons fotsteg brakar. Som många fötter, långa rötter. Många ögon, långa fransar. Vassa käftar, detta allt bekräftar-

En spindel med stora steg, likt en jätte kliver fram bak en trädstam. Större än ett hus, Bocks hjärta i rus. Hennes stora ögon, nu svarta och röda, ser mot monstret, gapar och skall springa-

Gapar och skall springa, men spindeln gör ringa. Står med sex ögon som skimra och glor, åtta små fötter iklädda guldskor. Lyfter på hatten, säger det var som katten.

Är det inte Bock, den modiga magen, som sörjer sin korp och älskar sin råtta, och trotsar vakten som gråter klockan åtta, gjorde prästen och häxan till vänner, och nu i skogen ränner-

Som bodde med Sten och skrämde Anna, är beundrad av Gunilla och betrodd av Klaras far? Bock, som fick en häst och red ut från staden, och snart ligger gott i spindelmagen-

Sluka mig ej, stora spindel, utbrast Bock. Jag smakar ej gott. Jag pruttar och kräker, dina tarmar fräter. Tyst jag må bliva, men om du mig äter, din lycka jag förgäter.

Spindeln flinade och korsade sina ben, lutade sig mot trädet och lyfte en sten. Han här, sade den, denna man, denna Sten, var han din far?

Ack nej, sade Bock. Jag känner ej min far, ej heller min mor. Sten var en ond en, som slog och bedrog en. Jag arbetade och hjälpte, tills ett krus honom stjälpte.

Det var ej ditt fel, sade spindeln och log så att Bock förstod. Jag mötte Sten en gång, och sjöng honom en sång, om en gul långkalsong, ty mannen han var trång.

Han förstod icke annat, än det som var förbannat, och rätt var det nog, att han hos den lede dog. Men vem var din mor?

Du må sluta med att fråga, för det bränner som en låga, sade Bock. Jag stod en dag hos Sten, bankade på skjulets dörr. Jag minns inte alls, vad som varit förr.

Spindeln log. Det kan jag för dig berätta, och liksom du tror på detta (mitt varande mitt framför dig), må du också tro, att detta är det rätta.

Spindeln satte sig ned i gläntan och tände en pipa. Kom och sätt dig, sade den. Jag mötte din far en gång, ja jag mötte också din mor, och tro det eller ej, men jag mötte också dig.

Jag var en liten spindel, inte större än din hand. Jag gick på en äng inte alltför långt härifrån. Jag har icke varit där åter, men en spindel sådant aldrig begråter.

Där på ängen kom hundra hästar och tjugo vagnar, en riktig karavan, och på taket på den största en kritvit svan. Ja, inte en riktig levande svan, förstås, men en i trä, slipad och målad.

Ryttarna på hästarna hade svärd och bar fanor, och där fanns tjänare och kockar, narrar och munkar. Bakerst gick en orkester med trummor och trumpeter.

Jag rusade upp och satt och darrade på en trädstam och betraktade miraklet, just som trumpetaren blåste fanfar och stannade spektaklet.

Allt blev tyst, jag vågade inte andas. Jag såg mig omkring och väntade spänt, och när det var över trodde jag aldrig att det hänt.

För ut från svanvagnen klev en konung och efter honom en drottning, och efter henne en prinsessa, och hon liknade dig, ja tro det eller ej.

Bock frågade vad en prinsessa var för något och spindeln förklarade. En kung då, en drottning då, frågade Bock och spindeln förklarade.

Prinsessans ögon var ej svarta, som dina är nu, men blå, heller inte håret, som ditt är nu, men näsan den var din och precis lik fin. Dräkten du bar gul som solen.

Ni satte er under trädets breda krona, vilade mot stammen, så hade jag fallit, vore det rakt ner i dammen. Tjänare kom med brickor med kakor och dryck, orkestern kom och spelade av glädjens nyck.

Jag såg den lilla flickan, så ståtlig och med lyckan, den som livet en gång ger, som vi alltid vill ha mer, för vilken vi jämt ber och sällan riktigt ser.

Konungen och drottningen smålog och talade, riddarna i gräset lågo och dvalade. Molnen uppå himmelen sprida och sig fjärna, ja kunde det fortsätta så måtte det gärna.

Din far och din mor, de var kung och drottning. Du var prinsessan, så glad och så fin. Ni packade samman, och skulle just att gå, när det på himmelen skedde så-

Att molnen komma närmare och himlen bliva svartare. Regn och hagel, hårt som tånagel, börja störta ner, och mer och mer. Allt vi plötsligt kan skåda, är skyfall tjockt som kåda.

Ni rusade in i svanvagnen, jag detsamma bland bladverken. Snart ni for på annoväga, varthän jag kan ej säga, men jag ser dig icke igen, förrän, Sten skulle bli din vän.

Bock var stum, hon var icke dum. Hon visste ej, om allt var lurendrej, om spindelns ord, var frälsning eller mord. Hon väntade med att tala.

Spindeln harklade sig. Jag har länge tänkt, att regnet var ett omen. Men sånt tror jag bara på ibland. Vad som hände sedan, var som socker på ledan.

Riket blomstrade. Din far och mor styrde med rättvisa och elegans. Folket var lyckligt, ingen för rik eller fattig, och alla voro lärda, och konsterna begärda.

Men så en dag en trollkarl på porten bankar. Han bringar gåvor och oändligt med slantar. Kronan faller, guldet tappar värde och valutan ersätts med magikerns kattguld.

Din far han försökte med den onde att tala, sade: gå nu härifrån och tag dina skatter. När detta ej fungera, han riddarna sänder, men trollkarlen svarar med allestädes bränder.

Snart är allting i brand, folket det rymmer och flyr sitt land. Dina föräldrar i tårar och blivo snart dårar, och bärs ut ur slottet i bojor på bårar.

Så står du där kvar, och inget du har. Slottet av guld blev ett kråkhus av mull. Du är en tröstlös tjej, och du förstår det ej.

Mot skogen du springer så fort du nu hinner. Åren hade gått, lite längre ben jag fått, men du sprang mig förbi, du såg mig ej. Dina ögon var fortfarande blå.

Spindeln blev tyst och kröp iväg. Skogen var stilla, som om den lyssnat på sagan, men inte hade spindeln varit väck i få sekunder förrän en duva började kurra och en koltrast sjunga.

Snart var sommarleken igång igen, syrsor bakom bladen, vind i trädkronorna, vatten i bäckarna, myrornas dans, vildsvinens elegans.

Kapitel 3

Bock och den förälskade vakten draga ut mot trollkarlen, folket sjunger:

”Bock i raseri. Alltings lurendrejeri. Sätter en myrstack i brand! Fäller träd med bara tanken. Tömmer en sjö och låter vattnet rasa ner över djuren.

Bock red runt i veckor, slumrade vid bäcken, i buskar, i vindskydd, med vildsvin, med insekter, uppe i träden bland fåglar. Åt av blad, kottar, kadaver. Sprängde stenar med röda missiler.

Hästen var den bästa vännen. Säg mig, häst, sade Bock. Om jag en gång var en prinsessa men nu är en häxa, vad är jag då egentligen?

Om en prinsessa är god och en häxa är ond, är jag då god eller ond? Är jag ond för att jag nu är en häxa eller är jag god för att jag egentligen är en prinsessa?

Spindeln kanske ljuger. Jag var kanske aldrig en prinsessa. Alla andra kanske ljuger. Jag är kanske inte en häxa. Jag är bara Bock, tänkte hon.

Jag är bara Bock. Jag vet ingenting. Hon mindes mötet med den lede i skogen. Den lede gav mig de svarta ögonen och lärde mig magin.

Kära häst, prickig, brun och svart. Varför ska man vara god eller ond? Jag bränner myrstacken för att jag är ledsen, inte för att jag är ond.

Jag sjöng en sång för den brutne mannen för att han bad mig om det, inte för att vara god. Jag log mot prästen och häxan för att de var söta.

Bock satte sig ned på en stubbe och tänkte, kände efter medan hästen såg på. Jag är inte ond, tänkte hon, och det kändes rätt.

Är jag så god, kära häst. Hästen skakade på huvudet. Detta undrade Bock. Hon visste inte att hästar kunde förstå människospråk.

Det är sant, häst. Jag är inte god bara för att jag inte är ond. Jag är god när jag gör goda ting. Jag gör icke onda ting med vilje.

Tankarna snurrade runt i Bocks huvud. Att vara prinsessa är att vara ädel, sade Bock och tänkte på vad spindeln sagt. Då rör man sig med stora tankar om rätt och fel.

Är man prinsessa, häst, spelar det ingen roll var man sover, vilka kläder man går i eller vad man äter. Det viktiga är att hjälpa folket och att rädda världen.

Vore jag ej prinsessa, häst, voro det utan betydning. Då behövde jag icke bry mig om stora ting, utan kunde gå på strövtåg i skogen i resten av mitt liv.

Men nu säger spindeln att jag är en prinsessa, och den lede har givit mig en magisk kraft. Ack, himlar förovan och eldar förnedan, och Gud som styr sakernas strävan!

Bock beslöt sig för att rida tillbaka till staden och ställa sin magi till allmänt förfogande. Nu var det en ädel uppgift. Nu styrde ideologin om alltings godhet, om folkets nöd och världens räddning.

Små hjältar med stora visioner, kunna rycka hjärtan hos miljoner, och vilja så göra, om ingen dem störa. Men i varje värld av eld och jord, finnes en godhet och finnes en hord.

Horden den leva av plåga och blod, och har inget mod, men resurser den när av folkets armod. Ty om ingen ondska fanns, vore ju allt i balans.

I fjärran lurar en sällsam kraft. Den bubblar och pyser, så envar ryser, vid tanken att få den på manken. Prästen han ber, häxan flyger, och den lede han kokar, dånar bland odjur och fånar.

I världen finnes ingen profetia, allt är idel jord och svinstia. Bock på en häst skall hålla en fest, hon rider till gärningen med full snurr på tärningen.

Vad skola hon göra rätt, hon som icke mera sett, vet som varje gubbe med vett, att en fattig pinan lider, och en sjuks liv skrider?

Men vad skall hon se, för att säkert inse, att fattigdom och sjuka, blott är strängar på en luta, som spelas av den lede, från hans underjordiska rede?

Om hon använder kraften, bär hon så icke lasten, av död och misär, och styrker hans här? Ack, om den lede henne kraften bragt, och hon med godhet gjort en pakt, är inte allt förbi, redan innan hon ridit där uti?

Men käre lyssnare som vore observant, och inte tänker som det är vant, ty ingenstädes faktiskt står, att fan begåvat hjälten vår.

Fågelsång och folkets fröjd, Bock glad och nöjd, då hon återvände till staden. Himmel så praktfull och fin, liksom Bocks min, då hon ner från hästen klev och bland folket blev, ett tag.

Var har du varit, kära magiker? Ute och ridit och sökt folk i nöd, svarade Bock. Se inte längre, vi har slut på bröd! Bock koncentrerade sig och stirrade mod en punkt på marken-

Men fick ge upp, för detta kunde inte kraften. Hur skaffar vi bröd, frågade hon så. Vi behöver mjöl, jäst och vatten, svarade folket.

Vatten har vi från brunnen, den giver än, men mjölet det är slut, och skörden har slått fel. Varpå Bock svarade: frukta ej, jag rider strax till nästa stad-

Och frågar om de har. Bock red iväg och kom tillbaka dagen efter, men påsen den var tom, ty där fanns inga rester.

Folket tog Bock ut på fälten för att se, att allt var ruttet och passé. Veten förr så gul och fet, nu en brun och stinkande smet.

Jag sätter allt i brand och återföder jord och land, sade Bock. Det kan du ju prova, så tager vi striden, och lever på beta och rova under tiden, svarade folket.

Sagt och gjort, pesten skulle bort. Bock startade en ofantlig eldsvåda som härjade i över en vecka. När allt brunnit ner fick jorden slicka såren, och vänta på våren.

Problemet försatte Bock i tankar: det är ju icke för bondelivet mitt hjärta bankar. Hon ville ta livet i hornen och ruska runt, inte vänta på kornen och snacka strunt.

Nästa dag stod Bock återvänd på sin gata med folket runtom sig. Kom fram den som har ont, som är dum, som vill ha en sten flyttad, manade Bock.

Folket ropade och bad och kom med alla möjliga klagomål. Bock kunde inte höra något som helst. Då visade sig plötsligt en bekant figur i folkmassan.

Kära Bock, viskade den förälskade vakten. Har du läst mitt brev? Brev, vilket brev, tänkte Bock, men så mindes hon brevet, det hon fann på trappsteget.

Bock tog vakten in med ett ryck, sade: kom och sätt dig, låt mig bjuda på en dryck. Sanningen är att Bock blivit lättad, då hon av folkets drön blivit ganska mättad.

Nå, vad sade du för något om ett brev, frågade Bock och på sätt tiden fördrev. Vakten stammade att han några ord på papper skrivit, då han en söndag ensamt tiden fördrivit.

Bock i ryggsäcken länge rotar, men finner till sist brevet och ropar: här! Jaha, då ska vi se, första ordet börjar på ”B”.

”Bästa Bock, jag ligger i solen och tänker på dig. Molnen de blickar ner på mig och undrar vad jag gör. Inget, svarar jag. Jag ligger bara här och tänker på världens sötaste tjej.”

Bock lade ner brevet och såg på vakten, vars hjärta med fingrarna bankat takten. En rasande galopp, och nu sade det stopp. Från stolen han faller utan hopp.

Eld och lågor! Likblek vakten på golvet flämtar. Ack, hjärtats plågor! Bock ett glas vatten hämtar. Hälla på hans överkropp, snart står vakten åter opp.

Bock och vakten framför varandra, bara dem och inga andra. Vakten skäms men ändå är han trygg. Bock, för kärlek ännu blind, känner sig rätt skygg.

Vad är detta, frågar Bock. Det är allt i världen, svarar vakten. Har det att göra med sjukdom och svält? Det är hjärtats sjukdom och svält. Säg till om jag kan hjälpa.

Vakten ställd av svaret bliver, böjer sig fram och en kyss Bock giver. Så springer han ut, till folkmassans tjut, och försvinner runt knuten, hans betagenhet än mer gjuten.

Kvar på golvet ensam står, Bock som sätter sig och giver allt en tår. Ser ut i tomma rummet, blank som ostörd sjö, en kolsvart mö, ett väsen som icke kan dö.

Ty något i Bock sig rör och välter, alla hennes tankar svälter. Jag bryr mig ej om arma vakt, icke heller om hjärtans jakt, ser endast den ledes grymma slakt.

Bock har en mission, en storartad vision, och straks hon åter med folket sig blandar, likt en ängel från ovan hon burdust landar.

Säg mig vem som bringar det största fördärvet, rasar hon, och ser sig omkring. Folket på avstånd i ring, överraskade, halvt skrämda.

Vad det är de skådar, vad dessa brinnande ögon förebådar, veta de ej, eller vad det är för en tjej, denna magiker som plötsligt visat sig.

Någon ropar tjuvar, andra att kungen folk stuvar. En massa röster i spektrets färger, som till slut konvergerar, konsensus fungerar, och faller

på svart.

Det finns en trollkarl i en grotta inte långt härifrån. Han sitter där hela natten, dricker brännvin från tratten och har tama fladdermöss i hatten.

Vi menar att han förbannar det hela, så vi knappast kan leva. Han har förpestat vår skörd, och gjort borgmästaren helt störd. Han sover på dagen och är helt borttagen.

Trollkarlen har gjort arbete till en pina och fått våra muskler att förtvina. Han har gjort så att vattnet smakar trist, men vi genomskådar han list.

Det är hans fel att korna inga ungar får och på fårna ingen ull uppstår. Det är han som får det att regna i en månad, så at brunnen svämmar över, och får himlen at blåna, när vi skyar behöver.

Denna onda vridna man har haft omgång med min fru, sade en. Han har förpestat henne med brännvin och kyss, jag kan lukta det, det må ha varit alldeles nyss.

Icke att han har, svarade frun. Men dig har han lurat, i din skalle murat, att jag skulle ha turat, med en sådan gammal karl. Aldrig att jag har!

Om du bara var hälften så pilsken, som du nu är ilsken, sade en tredje, så skulle nog din fruga dig vilja. Vad säger du, din rostiga cykel, står du här och sprider gyckel!

Stämningen blev alltmer uppjagad. Det var tydligt för Bock att denne mystiske trollkarl hade en del på sitt samvete och orsakade mycket lidande bland folket.

Medan folk med varandra bedrev gäck, var Bock plötsligt väck. Någon ropade att hon var borta, och alla skämt kom till korta. I ringens mitt var där nu fritt.

För Bock var åter ute och red, och hästen den var med så klart, men var grottan låg, kom hon inte ihåg. I all hast hade Bock glömt fråga vart hon skulle.

Bock kände sig fram, red än mot öst och än mot väst, så lite mot norr och så mot söder igen, men, det var som om hon red i ring, ty plötsligt förstod hon ingenting.

Där var staden igen, just som hon lämnat den. Hon red in genom porten och fick fatt i första bästa, ja vilken som helst, ty trollkarlen alla förpestar-

Det är det ingen som vet, fick hon svarat, ty inget finns bevarat, som en gång kommit därhän. Det sägs att blott den mest otursamme vandrare fångas i trollkarlens klor-

Endast den som lycklig på stigen går, och aldrig skiljer en tår, blickar mot solen och ler, och var morgon för Gud ber; nedåt vägen vandrar, och plötsligt hos trollkarlen hamnar.

Ty trollkarlen älskar det som är trist, och använder all sin list, och vänder flin till grin, på det grymmaste sätt, så det aldrig blir rätt: så att livet leves på ett fruktansvärt sätt-

Så att ingen säker på morgonen vaknar, utan ständigt dörren ängsligt bevakar. Så att en vacker havstur själen skakar, och ingen en annan själ bejakar.

Den som däremot är skrockfull och bitter, eller för mord och våld bakom gitter sitter, skyr allt fnitter, eller djävulsk ondska besitter, den får av trollkarlen vackert smicker.

Bock reagerade på den starka beskrivningen av trollkarlen, och ville blott en sak veta: hur länge har denna magiker fått heta som han heta?

Jag skall ut och magikern finna, till staden skall jag honom bringa, och därmed inför alla honom tvinga, att sluta och omedelbart försvinna, svarade Bock.

Bock till folkets räddning red igen, men just som hon passerat stadens port, kom någon springande rasande fort. Det var den förälskade vakten.

Tag mig med, du sköna, min kärlek är ingen skröna. Jag följer dig i vått och torrt, ropar om du kommer bort, och får uppdrag gjort, snabbare än fort.

Bock ryckte på axlarna. Hon hade inget emot en gäst. Ta din häst, sade hon, så rider vi innan det blir mörkt. Jag vet inte vart, men vi rider i full fart.

Ty trollkarlen skall ej få rymma, hans grotta vi skall finna, och folkets lycka återvinna. Vi rider till nästa stad, där jag om bröd förr bad.

Den förälskade vakten kom med häst och packning för vinter och höst. Bock svara mig, och svara mig ärligt, sade han: älskar du mig?”

Kapitel 4

Row, row, row your boat. Gently down the stream. Merrily, merrily, merrily, merrily. Life is but a dream:

Bock med vakten på färden, ut i vida världen-

Sitter stilla mot ett träd, betraktar droppar som faller från bladen, från regnet som startade dagen. Nu kan vi åter upp på hästen sitta, och mot den andra staden skritta.

Regnet faller inte mera, så plötsligt det kom, och gjorde vägen till lera. Vi nådde knappt in under skogens skydd, av blad och grenar noggrant sydd.

Vi red i en solnedgång genom natten och mötte de första röda molnen då regnet tvingade oss till vila. När vi satt och glodde, jag mig en lur snodde-

Bock, jag såg dig om natten, hur du nynnar mörkrets sång, ögonen mot valvet, följer stjärnors gång: sover du aldrig?

Jag varken sover eller är vaken, svarade Bock, och mindes Stens skur. Sten hade vänt sig och jämrat, och ack, som han svor.

Jag brukade gå ut om natten och ställa mig under stjärnorna; som till teater följde jag himlavalvets gåtfulla skådespel.

Om vintern sade natthimmelen ingenting, och denna rasande tystnad dansade med evighetens blinkande öra; om våren och vintern blåste det så jag inget kunde höra.

Sommar, tänkte jag i regnet, vore det blott evig sommar kunde jag alltid höra livets röst, och ville alltid veta vart jag skulle.

Det kunde vara stormigt när Bock kom ut men snart var hon och natten ett: så sov Bock, likt ett moln. En gång kom en grävling förbi-

Gick och nynnade, nosade och grymtade som grävlingar nu gör när ingen dem ser. Men plötsligt stannade den, såg något märkligt.

Såg en människa i gläntan, stå helt stilla i väntan, i trans, i stilla dans, med rymden och Gud, svävande någonstans. Det tyckte grävlingen.

De stod där hela natten, för grävlingen bästa skatten, att hitta en existens, med denna lata tendens, att bara stå och titta, utan något att hitta.

Solen skulle just stå upp, men fick vänta en minut, för grävlingen plötsligt rusar ut, likt ett utlett skrälle, från sitt gömställe.

Petar Bock på tån, kroppen av förväntan spröd som ett rån, när Bock sig långsamt vänder, mot grävlingen, som knappt tror det händer-

Rödsvarta ögon, och grävlingen stel av fasa, ty däri rasa: hela världens sorg, likt äpple i en korg, och trots att dessa ögon gråter, de inga tårar låter.

Nej, stilla Bock världen beklagar, varför Gud instiftat lidandens lagar, att olyckan springer från hus till hus, och tycks släcka varje ljus.

Grävlingen hade aldrig rört detta sorgens land. Nog blev det hemskt ibland, en blodig tand, men sådan är naturens gång, och alltid hjälpte fåglarnas sång.

Inte kan det vara så illa, sade grävlingen, gammal och klok. Inte kan vad vara så illa, frågade Bock. De såg oförstående på varandra. Bock ögons var blå igen.

Just då ljuset och skogens myller dialogen stör, och fåglarna åter i full vigör. Borta från skjulet hördes Stens röst som ropade högt. Grävlingen skyndade sig vidare.

Du verkar sova nu, sade vakten till Bock som satt och stirrade ut i luften. Allt här runtomkring är precis vad det verkar vara, men inte du.

Detta träd är ett träd. Grenen som bladen hänger på är en gren. Mitt hjärta som slår så hårt och bultar när jag talar till dig är ett hjärta.

Men vad är du, Bock? Vad i hela världen är du? Du liknar en människa, men det är du i alla fall inte. Ingen människa kan skapa eldringar som inte kan släckas.

De säger att jag är en häxa, svarade Bock frånvarande. Ja men det är du heller inte, svarade vakten, för häxor är onda, och du är inte ond.

Bock reste sig. Jag vill bringa rättvisa och glädje till världen, sade hon. Det uppnås inte vid att sitta här och prata strunt. Dags att resa vidare.

Resa genom natt och dag, livet är ett snöre. Rullen har jag i min ärm, snörd om mina fingrar. För varje steg jag tar, för varje sväng vägen har-

Släpper jag en liten bit, tvinnar snöret och rullar in igen. Men ack, det är mig bakom. En dag när rullen är slut-

Kan jag snurra runt och återvända. Följa snöret vägen hem. Leva allt igen. Det sjöng vakten.

Det går ju inte att leva såhär, klagade vakten. Vi har inte sovit på tre dygn. Man fungerar inte som människa. Tankarna gör ont. Bock, vi måste pausa.

Lägg dig och vila här i diket. Jag väntar i staden när jag kommit fram, svarade Bock och tog hästens tyglar och satte av i galopp.

Men äventyret, skrek vakten efter henne. Jag vill också vara med, vill vara det när, vill vara dig när. Bock kom tillbaka, såg ner på vakten från hästryggen.

Detta är inget äventyr, detta är verklighet, sade Bock och försökte sätta sig in i vaktens krångligheter. Hon tänkte på långa dagar i Stens fångenskap-

Om man sätter ett mål – att man ska klara det – så har man kommit långt. En ny dag gryr, och kämpar man, kommer natten, och en ny dag gryr åter.

Vakten klev av sin häst, säkrade sig att Bock såg det, och lade sig till att sova på vägen. Du väntar på mig, sade han, och somnade på två sekunder.

Bock väntade tålmodigt i två dagar. Folk kom förbi på vägen, fick gå runtom den snarkande soldaten. Den andra dagen stannade en handelsresande för att prata.

God dag, unga dam, sade hon till Bock. Kvinnans gråa hår var flätat i en fläta och lagt över skuldran. Flätan var bundet samman med en lerblomma.

Jag ser att din vän är trött, mycket trött. Hon såg på vakten, sedan åter på Bock. Men kunde ni, unga dam, vaken och vacker-

Kunde ni tänka er att ta en titt på vad jag säljer? Ser du denna vackra lerblomma? Perfekt till att binda in ett vackert hår som ert.

Så svart det är, utbrast hon förvånat då hon såg Bocks hår. Tror aldrig jag sett ett så svart hår. Säg mig, har du använt pigment? Vad är din hemlighet?

Kvinnan spände ögonen i Bock, som såg bort. Jag har ingen hemlighet, svarade Bock och såg på sten och grus på vägen.

Ja men kära nån, något måste du ha gjort. Jag har rest dessa nejder fram och tillbaka i alla dess hörn, och aldrig har jag sett ett så svart hår.

Det nästan lyser så svart det är ju! Damen tog sig för kinderna. Halleda! Det glimrar ju! Hon såg sig om efter någon som kunde instämma.

Men där låg bara vakten och sov. En torr vind prasslade i trädkronorna och for över fälten. Molnen rörde sig snabbt på himlen, och solen sken.

Bock drog sig för att se på den irriterande damen, men när hon till sist gjorde det, så den stackaren såg Bocks rödsvarta ögon-

Ja, då svimmade kvinnan och föll pladask på vägen, ganska prydligt bredvid den förälskade vakten, som fortfarande sov som en sten.

Bock såg roat på vakten som drömde starkt, som kramade och rullade runt där på vägen. Snart hade han förflyttat sig helt intill damen, som inte rest sig än.

Bock skrattade då hon såg vakten omfamna kvinnan. I orolig dimma kysste han hennes mun och panna och föll sedan åter i djup sömn, nu med armarna omkring henne.

Men ajdå! Oj! Vad i hela världen! Damen grymtade och stönade och försökte komma loss. Men vakten hade ett hårt grepp om sin älskade.

Jag kan inte komma loss, skrek damen nästan paniskt. Bock log. Detta var komiskt. Det var sällan Bock blev road, men nu skrattade hon.

Kan du inte hjälpa mig? Han verkar ha somnat med armarna omkring mig. Jag kan alltså inte komma ur hans grepp. Hon såg på Bock med bedjande ögon-

Bock förstod rädslan i kvinnans ögon. Stackars människa, tänkte Bock. Så allvarligt är det väl inte. Inte är ditt liv i fara. Lite kan du väl tåla-

I och med detta uppstod inom Bock en kamp, helt abstrakt, på ett annat plan, mellan gott och ont. Det var klart att hon skulle hjälpa, men omedelbart eller bara snart?

Det var tydligt för Bock, att om hon vände ryggen och gick, ja då var hon ond, då var handlingen ond. Om hon hjälpte ofördröjligen, då var hon god.

Hur länge kunde hon vänta med att hjälpa damen? När blev det ont? Hur länge kunde hon låta sig bli road av den förälskade vaktens snarkande grepp om den chockerade damen?

Så lätt det är att bli ond, tänkte Bock. Här serveras det på ett silverfat. Här ute på ett blåsande fält. Men då beslöt hon sig för att hjälpa.

Nu var det inte roligt mera. Nu gick Bock fram och lirkade damen ur vaktens famn. Vakten smackade med läpparna och vände sig om.

Tack, tack ska du ha, sade damen när hon kommit upp och torkat gruset av kläderna. Jag måste vidare. Det var angenämt, vi ses kanske en gång! Farväl!

Bock nickade och stod en lång stund och såg efter henne. Nog hade hon märkt, att jag fann det prekärt, att hjälpa, tänkte Bock.

Bock satte sig ned och såg på vakten. Irriterande, tänkte hon. Med all min energi, all min goda vilja, alla mina planer-

Så sitter jag bara här och glor. Bock tänkte på trollkarlen, hur han kanske just i detta nu steg ut ur sin grotta, och såg sig om med onda ögon-

Slickade sina läppar. Tänkte ut ett lagom mål, en skörd att förpesta, en vattenbrunn att förgifta, ett folk att förrycka-

Red ut på sin svarta häst. Galopperade i solnedgången, genom natten. Piskade hästen. Var på väg, snart framme. Folket darrande oförberedda!

Bock ryckte till. Nej, nu får det vara nog, sade hon högt. Hon reste sig upp. Mitt hjärta bankar och tanken är klar, men händerna är bundna.

Då såg hon lite längre bort på vägen från staden en flock människor komma springande. De var långt borta men närmade sig hastigt.

Några bar på påkar, andra hytte med nävarna, några släpade på en kärra. En figur gick i täten, rund och arg. Bock kände snart igen henne.

De var cirka en tio-femton stycken, stora och små, unga och gamla, och främst i ledet, kom den med beskedet, den handelsresande damen.

Där är hon, skrek hon till folket! Häxan! Fånga henne innan hon förhäxar er också!

Bock var blixtsnabb. Innan påkarna nådde hennes ben, eller händerna hennes hals, brann en hög mur av eld runtomkring henne.

Men vakten, som nyss sovit men nu vaknat, satt omtöcknad utanför ringen och kliade sig i örat. Bock bet sig i läppen. Tusan också.

Folkmassan grep fatt om vaktens armar och ben och band honom till kärran. Att man aldrig får ro, beklagade han sig, inte helt vaken ännu. Det ena efter det andra.

Häxa, släck elden och kom ut, annars är det slut med din demon här i människoskepnad. Vi är många fler än er, och i staden står en hel armé.

Hon är ej en häxa, skrek vakten från kärran. Hon är godhetens drottning, bringare av fred och rättvisa. Låt henne vara omedelbart!

Men sådana ord var just vad folket hade förväntat sig från den ledes hora, och de lät sig inte överbevisas. I ring stod de så nära elden som möjligt utan att förbrännas.

Bock fick en impuls, en liten tanke, om att låta eldhavet förtära dem alla. Om elden var en cirkel, bröts denna diskret på sina ställen.

Men Bocks vilja var stark. Hon klarade alla prov, och det varade inte länge innan hon släckte elden och lät sig tagas till fånga.

Spända på kärran blev Bock och vakten förda till staden. En hetsig folkmassa väntade dem. Den skanderade ilsket:

Vad har vi här!

En häxa!

Vad ska vi göra!

Bränna på bål!

Om och om igen. Bock och vakten såg på varandra. Kanske var detta slutet, inte bara på deras korta äventyr, men även på deras korta liv.

Kärran blev körd till stadens torg där en stor hög av träd och grenar var samlad. Så blev allt tyst. Folket väntade på att någon skulle ta ordet-

Ta ordet och förkunna domen. Prästen skulle komma och slå spiken i kistan. Borgmästaren skulle nicka och låta spektaklet börja. Men ingen kom.

Folket mumlade. Jag vill inte, viskade vakten till Bock. Så lite högre: jag vill inte. Den förälskade vakten, på dödens branta rand, ut i brinnande sång brista:

Jag vill inte dö, och dö skall jag ej.

Ty oskyldig är jag i himmelen.

Jag har allt att ge, det får ni ej ta.

Rättvisa må råda på jorden.

Han sjöng med ärlig, spröd röst, en sentimental melodi. Samma verser om och om igen. Först var det oklart vad som hördes.

Men snart stod det klart, att häxans medhjälpare var god till sång, och kunde röra mänskliga hjärtan. Ty inte ett öga var torrt, och snart började folk sjunga med.

Ja, snart stod hela torget i sång. Jag vill inte dö, och dö skall jag ej, ty oskyldig är jag i himmelen. Jag har allt att ge, det får ni ej ta-

Rättvisa må råda på jorden. Nu kom borgmästaren tillbaka till staden efter en tjänsteresa. Han såg det otända bålet, kärran med de två fångarna, och hörde folket i sång.

Vad i all världen är det som försiggår! Vi har fångat en häxa, skrek någon. Men hennes lakej är en skönsångare. Vi tvivlar på att hon är en häxa trots allt.

Ty inte kan ondska alstra sådan skönhet, argumenterades det. Men det är ju inte häxan som sjunger, invändes det. Nej, men skönsångaren är ju under hennes influens.

Vore hon en häxa torde han vara förpestad. Har ni testat om hon är en häxa, frågade borgmästaren irriterat, innan ni drar era slutsatser?

Det blev tyst. Det hade de ju inte. Deras argumentation var uteslutande baserad på logik. Har ni testat om hon flyter på vatten?

Det behöver ni inte, hördes plötsligt Bocks lugna och väldiga röst från kärran. En våg av välbehag svepte i och med orden över folket.

Vem är det som talar med en sådan röst? Bock hade inte sagt ett ord sedan hon blev fångad, hade lugnt väntat på sakens upplösning.

Ty Bock visste, att allt slutar gott. Hon visste att hon inte kunde bli fångad, att inget ont kunde ske henne. Hon väntade blott spänt på fortsättningen, som vore allt ett skådespel.

Borgmästaren makade sig genom folkmassan fram till Bock. Hennes svarta ögon med de röda pupillerna mötte honom.

Du är då av en annan värld! utbrast borgmästaren. Din röst, dina ögon, ditt hår. Hon framkallar eldringar, utbrast någon. Vad är du om inte en häxa?

Jag är Bock från skogen. Jag vet inte vad jag är. Jag vill bringa fred och rättvisa till världen. Jag skall finna den onde trollkarlen i grottan och fånga honom.

Jag har aldrig hört något så dumt, skrattade borgmästaren. En häxa du är och häxa du förblir, i vår fängelsehåla, där du skall sitta och ruttna.

Din lakej kommer med dig. Han må vara en skönsångare, men han är likväl din hjälpare. Har han lust att sjunga skall han vara välkommen.

Nog skall vi höra honom i hela staden. Borgmästaren grinade och såg sig omkring. Folket stod stilla och tänkte. Ingen sade något.

Endast ljudet av kärrans knakande hjul och den förälskade vaktens långa suck klädde solnedgången. Folk vände hem till sitt.”

Kapitel 5

I fängelsets mörka håla, Bock kallar på hjälp, folket sjunger:

”Vet du, Bock, sade vakten. Jag tycker faktiskt det är ganska mysigt att vara i fängelse. Bara du och jag. Ingen som stör oss. Inte en massa ridande och äventyr.

Bock svarar inte. Timmarna går. Det är första dagen. Utanför slumrar staden i morgondiset. Kyrkklockan ringer. Tuppen gal.

Fängelset, denna håla. Bock på ryggen på stengolvet. Uppe i hörnet en liten svart spindel som glor. Detta lurendrejeri. Bock kokar inombords.

Mat! En skål med vattnig havregröt kastas in genom gallret och hälften spiller ut. Vakten ned på knäna och slickar. Det tar jag, Bock. Ät du från skålen.

Detta lurendrejeri! Dessa onda, svarta människor. Denna orättfärdiga värld. Bock smakar bitterhetens frätande vätskor, söker efter syndabockar-

Ser på spindeln i taket i sitt nät. En fluga kommer flygande, från världen på andra sidan muren, från friheten, där ute bland folket, bland solen och vindarna-

Surrar runt och sätter sig i taket. Spindeln smaskar med sina käftar och tittar på flugan med sina ögon. Flugan lugn, tvättar benen, vingarna och snabeln.

Igen och igen. Dag efter dag. Spindeln vidgar sitt nät. På den femte dagen fastnar flugan i nätet. Surrar ihärdigt och tystnar sedan. Själsfrände, tänker Bock.

Ack, att inget blir som man tänkt sig, säger vakten. Man förnimmer framtiden, känner dess andetag och dess värme. Ungdomens hoppfulla drömmar.

Så hamnar man i en fängelsehåla och dagarna går, svarar Bock. Sten, den uslingen. Han tog mig tillfånga, gjorde mig ond med sina ord och slag.

Ack, mor och far, var är ni nu? Sitter även ni och ruttnar i en grop? Är detta vår släkts öde, att födas om sommaren för att frysa till döds när vinter kommer?

Hör, en fågel sjunger utanför. Helt intill. Sjunger om friheten och om maskar, om gröna blad och grenar som vaggar i vinden.

Tio dagar. Tjugo dagar. Femtio dagar. Bock, jag vet ännu inte allt om dig. Säg mig, den dagen Sten kom hem med en död räv-

Hur många gånger var det du skulle vattna potatisen när det inte regnat på två veckor-

Sade Sten verkligen att du kom från tiggarhuset och var smutsigare än hans disktrasa-

Visste du att jag spelade violin som barn? Jo, det är sant. Men jag spelade inte så länge, det var för omständligt. Jag ville hellre leka de andra.

Dagar, dagar, ändlösa dagar. Månen som lyser in genom det lilla fönstret, gallrets skuggor på Bocks bittra ansikte.

Vissa nätter när vakten sover står någon vid gallret och ser in. Bock känner en närvaro men vill inte vända sig om. Bock, minns du mig? En rutten andedräkt, från bål och brända djur.

Minns du jag sade, att vi ses igen? Det är inte än, min olyckliga vän. Det är om lång tid, ty du får aldrig frid. Jag väntar och väntar och väntar.

Bock går bort till ena hörnet, vänder om och går tillbaka till det andra. Vakna, somna, vakna, somna, vakna, somna, vakna somna, vakna, somna, vakna, somna.

Solen går upp, solen går ner, solen går upp, solen går ner, solen går upp, solen går ner, solen går upp, solen går ner, solen går upp, solen går ner.

Bock står vid gallerfönstret och betraktar människorna på torget. Ser dem bränna häxor. Onsdagar är det marknad. Varannan fredag är det spelegille.

Vakten håller då konsert. Folk samlas utanför fängelset och hör på. Vakten har skrivit nya låtar sedan förra gången. Sjung den om jungfrun!

Vakten tar ton. Bock spottar på golvet och håller för öronen.

Jag ute och vandrade en solig dag. Mina fickor var tomma och huvudet så. Jag gick där och tänkte och vissla en sång, att kanske jag möter kärleken en gång.

Då stod där framför mig en underbar dam; det svartaste hår och de mörkaste ö-ö-ö-ö-gon. Hon log och gav mig en kyss på min kind.

Ja, vi dansade och kramades natten lång. Ja det var en gång, ty nu hon min hustru ä-ä-ä-är, och vi bor i ett slott på en himmelsk bergstopp.

Slut! Applåder. En gång till! Vakten börjar sjunga sången en gång till, men slutar abrupt. Bock har slagit honom i ryggen.

Tack för mig, tack för mig. Folket buar och skriker skällsord. Förbannade häxa, skriker de. Låt honom sjunga! Du är en satmara! Det skall inte gå ut över oss.

Varma sommarkvällar, vinden blåser lätt över sjön Immelens nordöstra vikar, där Gunilla och Erik och barnen har slagit läger för kvällen.

Ty Gunilla något hade märkt, uti sömnen, genom magen, en hemlig känsla, ett inre kall. Hon talade en dag vid middagsbordet, och uti världen de for.

Bock, ska jag säga er, sade Gunilla. Hon är i fara. Hon kallar på mig dag och natt. Barnen såg på varandra och tänkte att nu hade mor mist förståndet.

Men Gunilla gav inte upp. Till slut orkade inte Erik höra på det längre, och gav sin tillåtelse, att familjen ut och resa skulle, när solen sken över varje kulle.

Våren kom sent och slog hastigt över i en brännande sommar, så brunnarna och gräset torkade, och åarna blev gyttjepölar och sjöarna drog vattnet till sig.

De reste norrut, det var ditåt drömmen pekade…

Bock i hålan satt och glodde på ny fluga, som surrade runt spindelns käftar, dag efter dag, som det var flugan till behag. Den likt jag, tänkte Bock.

Den likt jag, föredrar fängelsehålans trygghet framför omvärldens faror, dvalar i svalhet och skuggor, bak mursten och järn.

Men icke kan väl jag, likt flugan med ett vingtag, komma utanför väggen, med min magiska kraft, tänkte Bock. Hon försökte.

Men inget hände. Där fanns inget att bränna, ingen sten att lyfta. Och att styra sinnet på en tillfällig förbipasserande eller försäljare på torget-

För att få denne att besöka fängelset och nå ner i hålan, var helt otänkbart, omöjligt. Bock började kalla på hjälp: om natten när staden sover, Bock ihärdigt på Gunilla ropar.

Gunilla, jag vet ej vem jag annars skall taga till. Det ondsinta folket har tagit mig till fånga., folket från den andra staden, den bortom ditt hus.

Kära Gunilla, du måste hjälpa mig. Fången i en håla i den andra staden. Ondsint folk. Hälsningar Bock. Kära Gunilla, du måste hjälpa mig.

Det onda folket har satt mig i en håla. Följ skogsvägen från staden när ditt hus. Vänster utmed den brända marken. De har vakter, var försiktig.

Vakten, liggandes på rygg på fängelsets stengolv: Vet du, Bock. Jag tror inte vi behöver något annat än det som ryms innanför dessa fyra väggar.

Jag ligger här och tittar ut genom fönstret på den ljusblå himmelen. Du har gått bort till ditt rum… Hörn! inskjuter Bock. Nyss var du här.

Fortfarande upptagen av dig i mitt sinne ligger du och surmular där inne, klädd i ditt korpsvarta linne, likt en hyllning till kärlekens minne.

Ja du talar fint, sade Bock efter vakten tystnat. Men var är handlingen bakom dina ord, dessa onyttiga självupptagna infall?

Så spände Bock ögonen i vakten och orden ekade över stadens torg:

För hade du haft något vett i din skalle och icke varit som nu en stor fet nalle skulle du satt krafter till och fått allt dit vi vill!

Tystnad. Allt är tyst, även folket på torget utanför, även djuren. Endast duvornas kurrande och en örns skrik över det fjärran berget.

Vakten strax uti tusen tårar, för Bock mångfaldigt bedårar, att det finnes alls inga den ledes kårar, som jämnt livets godhet fårar.

Den smärta ditt hjärta känner, finnes ej bland fältens bränder, ej heller här i vår grop, bland spindlar, gammal havregröt och sot.

Jag vet vad det innebär att såra en medmänniska. Jag vet vad två människor kan göra mot varandra när ondskan tar över. Hjälpa eller stjälpa.

Hjälpa eller stjälpa, fortsatte vakten. Bock, vi sitter här i gropen tillsammans. Kanske de släpper ut mig en dag, om jag sjunger bra nog. Men dig släpper de aldrig.

Det sägs att den som visar folket ljuset, bliver själv dragen i gruset. Dagen har sin gång, likt släggan sjunger stenens sång.

Bock lyssnade. Vakten talade. Jag tror inte på den rättvisa du söker, på folkets frigörelse, på ont och gott. Allt är inte svart och vitt.

Det finnes onda borgmästare, och dem skall folket nog störta, men var är den onda trollkarlen? Var är den grotta från vilken han rider om natten?

Jag ser blott godhet vartän jag går, och vintern jag förstår, som en begynnande vår. Jag såg min far och mor slå varandra ihjäl, sade vakten med tårar i ögonen.

Så när du rider mellan hus och hem, och förkunnar dig beskyddare och allas vän, tvivla ej, och folket lägger släggan och sätter örat till.

Men nog har de hört allt, och nog mördar de bakom väggarna… och nog är alltet en evig vinter på väg mot paradisets förlovade sommar.

Och skåda bara folket på torget. För blott ett år sedan sjöng vi tillsammans så inte ett öga var torrt. Nu går de och spottar och svär.

Bock kom i tankar om mötet med den lede i skogen, och på allt annat som finns men icke syns, och svarade blott kort, att hennes öde redan var avgjort.

I det ögonblicket hörde de någon kalla utanför fönstret. Gunilla, Erik och barnen kom i rättan tid, för inte mycket fanns kvar att säga mellan Bock och vakten.

Bock och vakten rusade till fönstret och såg på torget, där en folkmassa samlat sig omkring deras räddare. Gunilla talade högt och bestämt, likt en mor till en flock ungar.

Ni låter denna flicka gå omedelbart, sade Gunilla. Hon är lika mycket häxa som en sten är en båt. Folket stod tyst och tänkte på meningen av detta.

Släpper ni henne fri, skall ni få smaka av hennes godhet, det är jag helt säker på, och hon vill hjälpa eder med allehanda problem.

Borgmästaren hade hört uppståndelsen och makade sig fram till Gunilla och sade att de hade säkra vittnesmål på att Bock och hennes lakej-

Hade förvirrat en handelsresande, nästan bränt hundra man till döds, hypnotiserat folket i djävulsk sång, och nu tydligen också tillkallat en hel demonfamilj.

Erik, som egentligen inte ville företaga denna resa, blev nu irriterad och ruskade om borgmästaren. Du är ju helt omöjlig, skrek han.

Kanske är det du som är i ohelig allians med den lede, och styr denna stackars stad med ont försåt. Låt flickan gå, och giv henne en chans.

Borgmästaren blev förnärmad och ville utmana Erik på slagsmål, men då han såg dennes starka armar och viljestarka ögon ryckte han på axlarna-

Låt gå. Om ingen bland folket invänder, skall jag låta Bock och skönsångaren gå fria. Det påstås de kan hjälpa med vardagliga ting-

Jag beder alla som har något arbete ogjort ställa sig i kö här på torget, så skola vi se om våra gäster talar sanning. Vaktmästare, öppna fängelset!

När Bock och vakten kom ut i solskenet på torget möttes de av jubel och hurrarop. Vakten underhöll med en sång till allas stora belåtenhet.

Gunilla, Erik och barnen kramade Bock, och Bock presenterade vakten. Min följeslagare, sade hon med tydlig irritation i rösten-

Han har sett mycket och redan blivit en klokare soldat men han skall hem nu. Jag ämnar fortsätta jakten på trollkarlen och kampen för rättvisa på egen fot.

Den förälskade vakten – följeslagaren, skönsångaren – brast vid dessa ord ut i gråt och bönföll Bock om att få följa med, men Bock var orubblig.

Härefter blev Bock i staden i en vecka för att utföra diverse, av andra, utlovat arbete. Hon flyttade tunga stenar, fyllde brunnar med vatten, fick sjukt boskap att gå.

Lycka till, modiga Bock, sade Gunilla.

En tidig sommarmorgon red Bock ut genom stadens port och försvann runt en krök för att aldrig mer bli sedd av stadens invånare.

Vakten, som så klart inte hade accepterat Bocks förbud, red efter henne och försvann likaså han. Folket vinkade och begrät sin store skald.

Så var det uppå fålen igen. Bock, i svårt humör, kämpandes med motstridiga känslor, betraktade skogen i färd med att klä sig i sommarens vackra dräkt. Vakten såg det samma ett par minuter senare.

Svårt humör ja. Nog var människorna värda att rädda och Bocks mission icke förgäves, men likaså var de otacksamma och dumma.

Förr kände Bock endast Sten, och det var enkelt, för Sten var alltid elak. När Bock mötte Gunilla blev godheten representerad.

Mellan dessa poler torde ju resten av folket rymmas, den ene mer Gunilla än den andre, och borgmästaren, lika hård som Sten.

Tiden i fängelsehålan med den förälskade soldaten hade förändrat Bock, precis som ett sommarregn förändrar, och en sömnlös natt, och ett blåmärke.

Hon hade suttit vid fönstret och tittat på folket som om morgonen flockat torget, pratat, gått runt, handlat, bråkat, skrattat och gått i säng.

Dag efter dag, ostört. Den onda trollkarlen verkade lysa med sin frånvaro, såvida inte häxbålen var hans verk. Bock undrade hur torget sett ut om trollkarlen varit besegrad.

Då hade hon inte suttit i fängelsehålan. Hade vakten varit där? Ja, kanske. Han var inte ond, bara tröttande och irriterande. Bock fäktade genast bort vakten från tanken.

Hade brunnar ej torkat ut, och boskap ej sjuknat och stenar flyttat sig själva, eller hade alla stenar varit lätta? Kanske hade Gud vinkat när man såg upp-

Molnen på himmelen varit av riktigt silver och solen av guld, och kanske hade koltrasten sjungit också om natten. Tiggaren som dagarna i ända satt vid brunnen med sin kopp-

Hade varit en rik köpman. Borgmästaren hade låtit folket sjunga, och…

Det slog Bock att hon inte visste hur god världen kunde bli. Hur skulle jag kunna veta det, när jag likt alla andra vandrar i trollkarlens dimma, tänkte hon.

Bock tänkte på den lede i skogen. Det kändes avlägset nu, men det var verkligt. Kände trollkarlen den lede, eller var de rentav den samme-

Var trollkarlen den ledes lakej, likt folket menat att Bock själv varit som häxa? Skulle hon först behöva besegra trollkarlen, och därefter den lede?

Denna tråkiga metafysik klädde inte Bocks rynkade panna. Hon suckade. Det var nog klokt sagt av vakten, att endast det goda är värt att se.

Men en aldrig skådad trollkarl i en grotta kändes betydligt mer överkomlig än den eldiga djävul som känt hennes namn och talat till henne i skogen-

Medan Sten brändes levande och demoner dansade runt bålet…

Bock rös. Hade hon verkligen skådat detta? Den dånande ihåliga rösten som ekat mellan träden och fått elden att vika sig kom plötsligt alltför nära.

Och vem hade flåsat henne i nacken i fängelset? Bock stannade hästen. Vinden blåste, trädkronorna vaggade, fåglarna var tysta. Någon var henne i hälarna. För första gången i sitt liv blev Bock rädd.”

Kapitel 6

Djupare och djupare, legenden går:

”Ty vem var Bock i detta skede, nyss fri från fängelsets åldrande väggar, hela världen i hennes hand, av okänd makt skänkt en mystisk kraft.

Och vad var denna okända makt. Mötet med den lede i skogen föregick förändringen – föregick, märk väl, inte föranledde.

Och hur i all världen kunde en flicka med rödsvarta ögon lyfta stenar med tanken och sätta åkrar i brand, och påverka människor i djupet?

Magi eller ej, verklighet eller fantasi, som bok och sång eller likt fält och slägga – hela världen var en myrstack, men vem var myrdrottningen?

Bock brydde sig ej med dessa tankar, men många gjorde: på värdshus, i kyrkor, på torg och landsvägar, över hela det fallna riket och bortom.

För vad blev det egentligen av konungen och drottningen och deras vackra prinsessa, nyss, inom mannaminne, så stolta, rättvisa och starka-

Innan trollkarlen kom…

Bock ensam i världen, vakten smygandes efter. Skogen djupare och djupare. Allt ser likadant ut, precis som den gången för inte så längesedan: bara djurens ensamma stigar.

Vägar i skogen där ingen har gått, barken av trädet hackspetten flått. Grenarna ändras och buskarna gror, resanden bländas av krånglig retur.

En dag, två dagar, tre och tio. Harlik, myror och gräsliga rötter. Bock äter och går, vakten efteråt resterna får. Hur detta är mat, han ej förstår.

Den utmattade, svältande vakten i sorgsen sång:

Mitt i all nöd Man tänker endast på bröd Och allt det betöd Och bacon så röd Och allt jag någonsin gjort Glömmes hastigt likt sommarregn bort.

Monster och skogsrå, häxor, troll och demoner. Nyss fjärran rop och knakande grenar. Nu plötsligt nära! Helt intill! En morgon vid en glänta-

Vem en frisläppt fånge jagar, spökar och ylar i flera dagar. Är det inte den flitige Kaspar, sjörövarnas stjärna och banditernas rival.

Halt, sade Bock. Rör dig inte ur fläcken! Kom fram och visa dig med händerna på huvudet. Hjärtat bultade, bara det inte var den lede igen.

Halt och halt, sade främlingen. Jag är den magiske Kaspar, ingen annan. Jag haltar för alla, och kommer upp bakom – tömmer väskan!

Jag tänkte väl jag skulle finna dig här, vår borttappade prinsessa och befriare! Ha-ha. Direkt från fängelset in i min skog. Har ni gått vilse?

Bock såg sig om. Vi? Så hörde hon steg bakom sig. Ett trampande hon kände alltför väl. Hasande, smygande, irriterande. Då förstod hon.

Och i och med att hon förstod, att hennes rädsla ej varit av mörker och död, utan av vaktens prassel precis bakom, började hon ryta-

Röt så att alla träden skälvde. Vrålet ekade över hela skogen så att fåglar tog till flykt, ekorrar irrade runt på marken, mullvadar kom upp från sina hål.

Ett förlösande vrål, och när hon var färdig, var hon inte längre rädd. Hon insåg, på ett ögonblick, och utan att resonera-

Att rädsla kommer inifrån, frammanas av kusliga aningar och minnen, och känns verkligare än verkligheten självt-

Och känns så förskräckligt att man ryser, och stelnar till sten. Det var ju blott vakten hon hört, men hon hade fruktat den lede, och även detta-

Berättade om något djupare: att om en förälskad soldat kan fruktas som djävulen själv, är denne inte mer skrämmande än kärlekens ihärdigaste fanbärare.

En mullvad i sitt hål gömmer sig för räven och höken, trots att han dem aldrig mött. En människa i ett gömställe med soldater omkring-

Fruktar och hjärtat bankar, men när höken kommer slåss man med näbbar och klor, och den finnes ej som gav upp utan kamp!

Människa som mullvad, hjälte, kruka och evig förlorare: det finns ingen som ger upp. Ett helt liv med nederlag och förnedring, men nu-

Ger jag aldrig upp. Här kommer höken med klorna klara, att gripa mig om nacken för till grytan att fara, men nej det skall vi ej.

Nej, nej och nej. Jag skriker dig i ansiktet innan du tar mig! DL, jag skriker dig i ansiktet innan du tar mig!

Så skall det låta, Bock, sade Kaspar. Bock blängde på honom. Det anstår inte dig, att tycka något om mina förehavanden, svarade hon.

Kaspar skrattade. Ers nådighet, det kan vara att ditt tidigare sällskap, som fortfarande står där gömd bakom ett träd, ätit havregröt ur skiten och förärat dig sånger, men jag-

Jag är annorlunda. Jag skall visa dig vägen, och kämpa vid din sida, och vara dig evigt trogen i fred och krig, men svar på tal, det ger jag alltid.

Kaspar började gå. Vänta, ropade Bock. Vart ska du? Jag? sade Kaspar. Vi skall gå till min grotta, och där skall jag berätta för dig hur detta ruttna landet ligger.

Vänta, skrek vakten och sprang efter, sade frågande: ligger landet? Idiot, sade Bock, och vände sig mot Kaspar. Vi kommer gärna med, men först jag vill veta-

Du bor i en grotta. Vi söker en annan som också bor så, en som förhäxar och förpestar, torkar och smittar. Kaspar avbröt-

Ers nådighet, du behöver inte säga mer. Folket fruktar allt som är okänt. Även jag besitter vissa krafter, och i min ungdoms dagar-

Visste jag inte bättre, än att jag skulle leka med bönderna, och pröva mina krafter, och öva, och snart såg de mig, och snart-

Var jag den onde trollkarlen.

Vakten svimmade vid dessa ord. Bock såg länge på Kaspar. Detta förklarar en del, sade hon sedan. Jag har länge tänkt, att allt elände var din förtjänst-

Bock tänkte sig för innan hon talade vidare. Hon fruktade inte den lede, men hon var tvingad till att aldrig berätta om mötet i skogen-

Och jagat dig i natten. Ropat ditt namn. Stormat din grotta med eld och svärd. Föreställt mig en värld över vilken din ondska inte rådde-

Det var dig jag skulle ut och finna och förgöra här i skogen. Kaspar log. Himmelen, sade han, råder och blandar, så att allt på huvudet landar.

Vakten ruskades till liv och de började gå. Vakten var avundsjuk på denne trollkarl, förr roten till allt elände, nu deras kompanjon och vägvisare.

Vakten spottade på jorden. Säg mig, Kas-kar, sade han. Kaspar, rättade Kaspar. Säg mig, Kaspar, om det inte är du som torkat brunnarna-

Och förpestat djuren och fälten, och gjort stenarna så tunga, vem är det så? Det förefaller mig suspekt att du plötsligt var så misstänkt-

Den onde trollkarlen, oj-oj, och hela världens hatobjekt. Nu är vi plötsligt vänner och på väg till din grotta, från vilken du sägs rida om natten.

Vi frågade i städerna om hur vi kunde hjälpa, vilken ondska vi kunde bekämpa, och det varade inte länge förrän de ropade efter dig och hytte med nävarna.

Vi var så säkra, fråga bara Bock, på att kunde vi dig bara finna och besegra, så skulle kärleken segra, och vi kunde gå till kyrkan och-

Nu tiger du, avbröt Bock, åter irriterad på vaktens tappra kärlek. Det förefaller sig så, svarade Kaspar lugnt-

Att antingen finnes det en anledning till folkets och världens misär, eller finnes det många, vilket är det samma som ingen anledning.

Vakten kliade sig i håret. Kaspar vände sig mot honom. Föreställ dig, sade Kaspar, att du har en bägare med vatten…

Vattnet håller på att rinna över kanten. Det fattas bara en enda droppe för att detta skall ske. När denna droppe landar frågar vi oss-

Vem släppte denna droppe, vem skapade den och varför tilläts den falla ned i bägaren, men vi glömmer resten av vattenmassan.

Vi frågar oss inte vem som ditbragt alla de andra dropparna. Vi lever i en tid där världen är en bägare med vatten fylld till kanten-

Vår tid…

Liksom alla andras tid, sade Bock.

Kaspar: Världen har alltid var en överfylld bägare med vatten, men det glömmer vi hela tiden.

Folket ser bägaren rinna över, misären tilltar, korna dör, skörden slår fel, och alla ser sig omkring efter droppen – efter trollkarlen.

Men trollkarlen födde inte korna, sådde inte säden, lade inte dit de förbannade stenarna, nej, för vem gjorde det?

Vakten blickade mot himmelen, verkade inte riktigt höra efter, nynnande på en avlägsen melodi, tycktes se något där uppe bland molnen.

Just precis, sade Kaspar. Vi måste gå djupare. Vi måste fråga oss: vem skapade bägaren och vattnet, för det torde ju vara den samme.

Liksom det torde, enligt metafysikens lagar, vara den samme som ditbringar dropparna och låter bägaren rinna över.

Vi må blicka upp mot himmelen, så som du gör nu, soldat, och beklagande fråga oss varför vi inte känner lycka, och jämt lever i smärta.

Se endast godhet överallt, sade vakten frånvarande samtidigt som han vaknade från sitt drömmeri. Allt är av godhet, också smärta.

Bock ilsknade till. Vilket förbannat sludder! Hon rasade: nog finns det ondska, inte endast godhet, och jag ska rida ondskan in i väggen!

Ty jag har sett ondskan i ögat, och jag vet att den finns, lik skogen och elden och allting annat. Jag har varit så nära-

Att jag nästan kunde ta på den. Jag hörde den tala. Jag såg den påföra smärtor och brännmärken på en älskad vän, och-

Ondskan talade till mig, kunde mitt namn, och visste att vi skulle ses igen. Och jag förstår nu vad detta betyder, och-

Vet varför jag mött dig, Kaspar, och även du ska med, dumdristiga soldat, och vi ska rida till världens ände och driva ondskan ur världen!

Tystnad rådde efter dessa ord. De tre gick vidare, tänkte på vad som blev sagt. Det är nämligen det, sade Kaspar till sist: en god vän, en du också mött en gång eller två-

Spindeln i guldskorna, berättade för mig att prinsessan är funnen, att hon är på väg, och har mött ondskan och förseglat sitt öde-

Och därmed världens: och inte har vi böcker, och historia är något vi hör det bråkas om på krogen, och knappast har vi lärt oss något-

Annat än att det gör ont att bli slagen som straff när man stulit, och att mord är dumt för så riskerar man motgång, och Den Heliga Boken-

Som säger att i början var allt en tomhet, sen kom ljuset och jorden och himmelen, och att detta var gott-

Och sen skapades vi människor som bara bråkar och trilskas sen första dagen, och Herren som sitter där uppe, och Kaspar pekade-

Där. Där sitter han, och vakten tittade mot himmelen, och skogen tystnade, och trädens kronor stillnade, och även mullvadarna-

Vakten tittade och såg upp, och där på himmelen rörde sig faktiskt något, och Kaspar fortsatte, och vi lever i en Biblisk värld-

Där orden är nya trots att de är gamla, och det finnes ibland oss heliga människor som är utsända av Himmelen för att ändra-

Världens gång, som är en haltande, smärtful gång med kryckor på slitna knän torra som en öken, eftersom människor vill bara slåss-

Men folket vill älskas, ser mot himmelen och gråter, går ner på knä och ber trots att det gör ont, och drabbas av olyckor-

Unga och gamla med glimten i ögat och blicken mot framtiden slås ner av livet självt, och blickar mot himmelen och därefter gruset-

Och Herren kan inget göra, för så fungerar det faktiskt inte, griper inte in i enskilda fall, utan styr helheten och ingen rör på-

Världens gång, som haltar och värker genom tusen år, och allt vi glömmer, och bägare som fylls till bredden av tårar-

Som faller och faller, av Herren skapade, ner i världens bägare som rinner över, och alla letar efter trollkarlen…

Men det var bara jag, suckade Kaspar och kliade sig i huvudet. Nu finns även du, Bock. Vi skall skynda oss till min grotta.

Där väntar spindeln. Där ska vi ha ett planeringsmöte. Sakta i backarna, sade vakten. Vem är egentligen spindeln, för jag förstår alls inte-

För nog känner jag den heliga boken, den enda bok jag läst förutom regementsreglerna, men där står inget om en spindel.

Icke förstår jag hur en oskyldig portvakt och fritidsskald som jag, som blott följt sitt hjärta och härjat in i en våldsam romans-

Med en mystisk flicka, som visar sig vara en prinsessa, men inte nog med det, utan hon har också magiska krafter-

Och inte nog med det, för nu kommer en annan magiker och påstår att denna prinsessa är skickad av självaste Himmelen-

För en enastående uppgift som – vakten kunde nästan inte andas – ska r-r-r-rädda världen och f-f-folket från tårar, fördärv och ondska!

OK, skrek vakten, det är fint! Jag förstår det inte, men det är OK. Men vem är spindeln! Det gör mig vansinnig!

Vi är människor, vi har ett par armar och två ben, men jag förstår inte hur en spindel, med åtta ben, kan få plats i Herrens drama-

Och guldskor! Och den kan också prata antar jag. Herrens vägar är gåtfulla brukar man säga där jag kommer ifrån-

Avbröt Kaspar. Bock kan bekräfta att denna heliga best finnes, och tror du oss ej får du snart själv se, med dina två bruna ögon-

Som kommer möta spindelns sex, och han kommer artigt att räcka ut en hand och hälsa dig. Det är en gammal spindel-

Äldre än staden, äldre än trädet på galgbacken, äldre än den första människan. Spindeln talar och verkar, men bakom ryggen-

Sover den och drömmer om gamla tider, innan människan kom, när världen var ung, markerna var skog och fria, bäckarna porlande-

Och allt var ostört: när ingen fanns som kunde se det och beskriva det. Då kom spindeln ned från sin tråd, spunnen långt borta-

Över himmelen…

Det har den själv berättat för mig. Spindeln är en gäst hos oss, har kommit för att hjälpa. En vän från himmelen. Nu går vi, sade Bock. En spindel, skrattade vakten. Jo-jo!

Kapitel 7

Och även när allt blir fel, fortsätter folket sången:

”När de kom fram till Kaspars grotta låg spindeln slaktad utanför. Spindelns åtta ben var samlade och formade till bokstäver:

B

O

    C

        K

Kroppen låg framför grottans ingång och blockerade denna fullständigt. Vad i helvete, sade Kaspar. Bock med knutna nävar: vad ska detta betyda?

Vakten sade inget, stod och ryckte, kunde inte tala eller tänka. Detta var väldigt fel, så fel som något överhuvudtaget kan bliva: den ledes verk.

Det var en tryckande, het sommardag. Koltrasten sjöng i ett träd. De tre begravde spindeln i en jättelik grop inte långt från grottan. Bock flyttade kroppen med sina krafter.

Men det tog emot. Tankar strömmade till om att detta förr var ett levande väsen som hon talat med en gång. Men bara en gång.

Hon mindes knappt deras möte. Spindeln och träden, nutid och dåtid. Verklighet och hemlighet. Smärta och glädje.

Döden som mötes så olika, ett ansiktes sista min, den riktiga ron. Från Kaspars ögon små tårar rinna, över kinderna rulla, mot jorden falla. Landar långsamt i den våta jorden-

Som kroppen skall förenas med. Med tanken och händerna grävde de ett hål, djupt som skogens högsta träd, stort som ett palats värdigt en legend.

Vid skymningen tog vakten till sång. En enkel sång, ett stilla regn, till en spindel i guldskor han aldrig mött, men hört så mycket gott om.

Så gick de in i grottan. Här bodde Kaspar. På väggarna gamla sjökort och sablar. Tre skattkistor fyllda med guld och klenoder stod gömda längst bak.

I mitten stod ett stort bord med en karta uppslagen. Stearinljus, bägare och krus vid sidan om halvfulla romflaskor och vinkaraffer.

Vid den öppna spisen pyrde elden än. Någon har varit här, utbrast Bock och vakten samtidigt. Nej, sade Kaspar-

Ingen har varit här. Det är gudomlig kraft som håller elden levande. Jag säger blott åt den att brinna lite ännu, och den får liv-

Bugar och tackar gör jag, har varit ute i månader till sjöss och annorstädes; brasan är alltid levande när jag kommer tillbaka.

Vakten tänkte ett tag. Bock, du vet jag inte tror på den lede och allt det, men tror du elden håller sig levande även för denne?

Det struntar väl jag i, svarade Bock irriterat. Hade jag haft en livstid och mer, skulle jag spekulerat på frågan. Det är sant, vi skall vidare, sade Kaspar.

Låt mig samla det vi skall ha. Ta för er av mat så länge. Vakten kastade sig strax över allt han kunde äta. Bock utan hunger, ensam och ledsen-

Över hela världens tillstånd, den nära tidens grymma scener som fick henne att tvivla på kallets riktighet, hela dets relation till ondskan.

För man kunde inte blott ignorera det tråkiga, allt Bock sett sedan Sten dog. Den ensamme faren vid kusten. Spindelns ben utan guldskorna, i bokstäver…

Vem kan skriva, tänkte Bock. Bock kunde inte. Vakten kunde skriva, men hur i all världen skulle han haft ihjäl en så stor best?

Prästen kan skriva, men detta skulle ju motsäga hela hans gärning. Borgmästare kunde säkert skriva, och dem kände Bock två av-

Den snälle borgmästaren och den förbannade borgmästaren i den andra staden, som fängslat henne. Bock blev stel av raseri. Har denne usling gjort detta?

Men att finna Kaspars grotta var inte lätt. Det var i stort sett omöjligt eftersom Kaspars magi höll den dold. Så vem kunde trolla med sådan kraft-

Att inte ens Kaspars himmelska metoder kunde stoppa det, och därefter besegra den urgamla spindeln, som var fäst till utomjordisk tråd, och åtta ben-

Och stor som ett hus. Det krävdes mer än krafter. Vad var detta för monster! De dansande djävlarnas tondöva sång!

Bock såg på vakten som glufsade på ett rått vildsvinslår, såg sedan åter mot lågorna och glöden. Den lede har skrivit mitt namn-

Har tagit Sten, kommer nu efter mig, och kanske alla andra, kommer kanske efter hela världen. Detta sorgliga världens tillstånd.

Sommarnatten summade utanför grottans kyla. Det var inte värdigt av en återkommen prinsessa att bekymra sig om så dystra ting. Ty varför, under Guds ögon-

Skulle det till folket komma en räddare, som bevis för godhetens existens och evighet, för att sedan bliva slagen ned?

Säger man A säger man också B, brukade Sten säga. Bock log för sig själv, saknade nästan Sten. Över den mörkblå natthimmelen föll en stjärna.

För å andra sidan, att som Bock bliva skänkt en kropp och få vandra fritt – det tänkte Bock i fängelset – eller ens att finnas till-

I en grön skön skog, och livets gåta, och folkets känslostormar, nu när det vet, precis som spindeln sade, att prinsessan är återfunnen-

Kom från ett skjul i skogen, helt ensam, med eldens kraft. Med rödsvarta ögon, långt korpsvart hår, insisterande på ondskans existens-

Välver fram genom världen, sätter den i brand. Godhetens brand, som bränner den ruttna lukten och allt det onda.

Ge oss den häxan, skriker de. Vi känner icke denna DL hon skall befria oss från. Bränn henne på bålet, låt lågorna stå-

Ja kunde vi bara henne finna, skulle bålet strax brinna. Men de säger att trollkarlen har fångat henne-

Så nog skall hon få sitt…

Men alla andra: de fattiga, de svaga. Dem i nöd, som var dag förtär sitt bröd, och inte kan skrika, eller anderledes världsordningen berika-

De sjuka, de lurade, de från starten ogynnade. De som födes som slavar, eller fångas och tvingas, som så gärna vill, men jämt står still.

Bock hörde alla upprörda stämmor, kände hetsen och raseriet ända in i själen. Men hon såg något annat, ty en röst förvrids i vinden, men icke bilden, som endast rörs av flammor.

Bock visste inget om fysik, heller inte om tankens logik, utöver det givet henne från födseln och barndomen på slottet.

Att överväga att hela projektet var ett misstag fanns inte på kartan. Bland alla Bocks tankeströmmar, tilltagande från dag till dag, rymdes aldrig tvivlet.

Bock var stensäker. Inte bara på att hon hade mött den lede i skogen straks efter hon rymt från Stens skjul. Även spindelns ord var verkliga-

För att inte tala om Bocks magi! Något var i görningen, och Bock spelade huvudrollen. Var hon än såg sig om fanns den ledes svarta skuggor.

Bock hade aldrig läst Bibeln. Hon hade inte lärt att Herren är allestädes närvarande, men också alltid frånvarande-

Den lede går på jorden, jag har mött honom i skogen. Så borde även den gode gå på jorden, tänkte hon. Det föll aldrig Bock in-

Att hon var den gode, bragt till jorden via rymden för att bringa musik, sanning, profetior, hälsa, solen och ljuset, poesi och allting annat gott.

Sådant blir aldrig uppenbart. Det ligger i bakgrunden. Det är en känsla som inte kan klädas i ord. Ner från taket, unge, du faller och slår dig, och se nu-

De slåss där borta, jag måste dit och stoppa dem. Brunnen är torr och djuren dör, och inget något gör. Så måste väl jag!

Så känns det, tänkte Bock, att taga sig av världens problem som de utspelar sig framför en. Inte gå runt med krona och hava att folk ska buga-

Att sätta andras välfärd framför sin egen. Att leva för att hjälpa andra. Att hjälpas åt för att skapa den bästa världen. Precis som Herren vill ha det, tänkte Bock.

Uppenbarligen hade något blivit fel. Herren klarade det inte själv, en svag och vilsen gud… Eller var allt som det skulle vara-

Folket, olyckliga och bråkandes, precis enligt den gudomliga planen. Den lede i varje hörn och ord, hetsandes stämningen.

Ända tills nu…

Bock, Kaspar och den förälskade vakten red från grottan i gryningen, mot en svart-blå dimma, mot skogens hjärta. Vägar blev till stigar, blev till djurstigar.

Sorg, smärta och ilska över det bestialiska mordet. Kaspar höll hårt om hästens tyglar. Bock spejade ondsint mot träden. Vakten red i mitten, tänkte på sitt.

Långsamt. De första dagarna fåordigt, fokuserat. Bock höll nattvakt, de andra sov. De stannade vid minsta obekant ljud, spejade in bland träden.

Skogen kunde inte kommas närmare. Kaspar fångade vilt, Bock gjorde bål, vakten diskade och slog upp tältet. Arbete förtog den ledes hot-

Ty inget hände. De mötte ingen, såg inga bål, djurlik eller symboler, hörde inga rop. Stämningen lättades, blev avslappnad, ja till och med festlig.

Porlande bäckar som spindeln älskat. Stora floder och bokskogssalar, gläntor med solljus. Broar och vindskydd. Vaktens sånger på färden.

Det hela utvecklade sig till en härlig campingtur. Dynamiken dem emellan var positiv. Vakten blev betagen av Kaspars historier.

Kaspar hade slagits mot svärdfiskar och blivit biten av hajar. Sett blåvalar, enbenta pirater, tvetungade skönheter och gigantiska cykloper.

Vakten älskade Bock fortfarande, men var liksom inte längre förälskad, mycket tack vare Bocks envishet och nyckfulla temperament-

Allt Bock ville, sade vakten till Kaspar en kväll, var ju att fånga ondskan, den lede och trollkarlen, och befria folket och bringa rättvisa och trygghet-

Och hon sov aldrig. Sådant var svårt för vakten att sjunga om. Kaspar däremot, åt honom kunde man tillägna både seglarwaltz och ballader.

Men även Bock mildrades. Hon började dra på munnen, kunde skämtsamt gillra en fälla för vakten, sjöng ibland med i sången, tog initiativ till gemenskap.

Fångar du en kanin? Gör du brasa nu eller senare? Var ska vi slå upp tältet? Ska jag berätta om när jag mötte grävlingen och han trodde…

Vad är det egentligen vi letar efter, sade vakten plötsligt en morgon. Det blev tyst. Frågans enkelhet och tyngd hängde i luften.

Det var som om de hade glömt. Eller hade de förträngt. Bock var en yngling, vakten lite äldre. Kaspar hade erfarenhet.

Det var som om ingen hade tagit på sig ansvaret för äventyrets fortsättning. De red ut på jakt efter den lede. Nu var det plötsligt lek varje dag.

Klantskalle, svarade Bock. Vi letar efter den som hade ihjäl den stora spindeln. Ja men det var väl bara ett odjur eller något, svarade vakten.

Det var inte vilket odjur som helst, svarade Kaspar. Såg du inte att det hade lämnat grymma meddelanden, och dessutom tagit guldskorna och hatten.

En björn kanske, tvekade vakten och såg på Kaspar. Bock skrattade: han förstår inte hälften av vad han själv säger.

Men björnar kan inte skriva. Vakten långsamt förstår, genom kroppen ilningar går, att finnas korn av sanning, i det magikerna påstår.

Kapitel 8

Vännerna försvinner, men sången består:

”Det hela var bara alltför mycket. Häxor, demoner, den lede och Gud. Spindlar och mord, hemliga tecken och hotande skog som aldrig tog slut.

Bocks tankar körde runt och runt men hon saknade referenser. Hennes metafysik stod tunn och ensam men skulle likväl driva historien framåt. De tre irrade runt i skogen.

Ingen stoppade dem. Inget hände. De kunde lika gärna ha jagat ett löv, en kanin eller ett osynligt monster. Bock satt vaken om nätterna-

Stirrade mot natthimmelen. Stjärnor föll, planeterna svävade. Månen lös upp gläntan där de slagit läger. Inne i tältet snarkade Kaspar och vakten.

Vakten drömde, grymtade något: Nej, inte björnen. Du kan ju skriva. Du måste kunna…

Bock hade inte lika svårt att acceptera ondskans inkarnation. Till skillnad från vakten hade hon aldrig haft en lugn tillvaro-

Inte vad hon kunde minnas i alla fall. För henne kunde allt vara sant, precis vad som helst. Vaktens mor hade sagt till honom som barn att spöken inte finns.

Bock satt och tänkte i sensommarnatten. Plötsligt tycktes hon minnas något, några avlägsna ord kom flygande, något hon hört en gång-

Margrethe, här är vi. Här nere, kan du se oss? Margrethe såg ner och där stod hennes mor och far, vinkade till henne där hon satt i det höga trädet-

Bock mindes en stor sal, ett bord uppdukat med otaliga rätter och levande stearinljus. Sköldar på väggarna, vakter uppställda vid ingångarna.

Små tårar rann nu nerför Bocks kinder, och vinden torkade dem. En falsk känsla av trygghet, men ändå så nära. En stilla pust jämfört med den storm som nu rådde.

Bock väckte Kaspar för att få sällskap. Hon kände sig ensam, mer än förut, sade inget, men grät mot Kaspars bröst och armar som höll henne.

Vi är ju vilse, sade Bock till slut, hopplöst. Kaspar sade inget. Spindeln skulle ju ha visat oss vägen, var det inte så? Nu ligger den begravd.

Ja, sade Kaspar till sist. Det känns hopplöst. Vi borde rida tillbaka. Tillbaka till var? frågade Bock överraskad. Ja, ni rider till staden och jag till min grotta.

Jag har en viktig sjörövartur planerad till hösten. Detta verkar dra ut på tiden. Jag har tänkt på det länge men inte haft mod att säga det.

Detta lurendrejeri, tänkte Bock. Återigen. Dessa oberäkneliga människor. Och för dem skall man offra liv och lem!

Som vore allt ett stort skämt signerat himmelen. Bock såg sig själv högt uppifrån. Där satt hon med sitt svarta hår och löjliga tankar.

På jakt efter något som inte fanns, för att rädda något som aldrig varit i fara. Men så mindes hon åter den ledes ord i skogen-

Och kokade inombords. Återigen. Likt en flykt genom snårig skog med slö kniv. Man ser inget, kommer ingen vart-

Finner snart sina egna spår på en okänd väg. Det var alltid tanken på mötet i skogen som satte henne på rätt kurs igen.

Kaspar fick fly om han ville. Hans skattkistor kallade, alla hans spektakulära meningslösa äventyr. Bock skulle nog klara sig.

Värre var det för vakten…

Som grät och grät när han om morgonen av Bock fick veta att Kaspar återvänt till grottan. Hann inte säga farväl! Bock visste något om sorg.

Hon kände den hopplösa vakten. Han grät över många ting. Nu var han dock uppriktigt ledsen. Bock tröstade honom, sade några väl valda ord.

Vi möter många människor på vår väg. Några blir vi väldigt glada för. Men livet är sådant inrättat, att några möten är för evigt-

Andra är korta. Jag mötte en man en gång som förlorat sin hustru och alla sina barn till havet. Han trodde han hade dem hela livet-

Men de försvann. Han fick blott korta möten, och han kunde inte tröstas. Endast då jag sade att jag trodde att de skulle mötas igen-

Trots att jag om detta inget vet, slutade han plågas. Var glad för att du mött Kaspar. Skriv ännu en sång om honom, och du-

Han är inte borta för evigt, inte slukad av jorden eller havet. Han finns här i världen någonstans. Himmelen vet vad som ska hända.

Kanske ni ses en dag igen. Vakten lät sig tröstas, blev snart på bättre humör. Bock packade ihop tältet, vakten nynnade på en ny sång.

När Bock satt där och packade ihop tältet misstog hon en pinne för en tältpinne. Förvånad tog hon den upp och såg på den-

Vände pinnen, studerade den. Den har ärr. Sår från avrivna pinnar. Barken är nästan helt borta. Men här, här finns bark, och här-

Bock stirrade, kunde inte tro sina ögon: här fanns ett hjärta inristat. Det var ingen av naturen tillfällig repa utan ett riktigt hjärta, stort som en tumnagel.

Det låg fler pinnar runtomkring. Bock tog dem upp. Hon kunde inte förstå det. Samtliga pinnar hade hjärtan inristade.

Bock såg ut mot skogen efter vakten. Det måste vara han, tänkte hon. Den obotlige romantikern tagen på bar gärning.

När vakten kom tillbaka mötte Bock honom med ett leende. Hur i all världen har du hunnit rista hjärtan på så många pinnar?

Är det Kaspar du saknar, eller vem håller du kär? Man blir ju nästan rörd, skrattade Bock. Vakten tog en pinne och tittade på den.

Det är inte jag som gjort detta, Bock, sade vakten med allvar i rösten. Och knappast är det Kaspar heller, sånt trams är han för stor för.

De stod länge och såg på varandra, pinnarna och skogen. Till slut riktade vakten blicken mot himmelen och sade: någonstans där uppe sitter Herren och kastar pinnar.

Tänk att vi är så välsignade, att Herrens blick följer oss! Vakten bröt ut i sång, om livets skönhet och Guds storhet.

Vi ska inte räkna med Herren, sade Bock eftertänksamt när vakten sjungit klart. Detta kan lika gärna vara den ledes verk.

Åter rida genom skog över barr och bäck, på hästen som en säck, med ögon och klor, spejar och glor, genom skogshavet ror, mot slutet…

Vila i en glänta där solstrålar brytas mellan bladen; här nere på jorden, lys på myror och gråsuggor som arbeta och kämpa, i denna glänta.

Var Bock och vakten än stannade fann de hjärtpinnarna: vid bäckar, vid korsningar, gömda under löv, inpetade i stengärd.

Bock lät sig långsamt övertygas. Hon började förnimma en slags värme inombords: efter allt detta slit, äntligen erkännande.

De red vidare: fler pinnar. Snart skulle något hända. De pratade hoppfullt om kvällarna, skrattade och log, saknade alls inte Kaspar.

Vakten i sång, och Bock stampar takten:

Bock i en kärlekens rus Ty hon fler pinnar med hjärtan funnit

Ack, allt som förr var pest och pina Nu ondskan verkar förtvina

Bytas ut mot himmelskt leende läppar Herren som kastar ner tecken

Uppmuntra-a-ar Gå denna väg, säger Herren, allt blir bra.

Ty Bock visste med säkerhet, att hjärta var lika med Guds kärlek. Värme som spridas i själ och kropp, hästen framåt i galopp-

Mot värme som kommer utifrån, inte inifrån, inte skapad av en själv – som strålande från en helgad källa, en livets brasa-

Icke från ett bål i skogen!

Bocks svarta hår i vinden flyga, och ögonen de lysa. Framåt, mot paradis, i gemensam sång, om den ledes undergång, kom bara kom, med himmelska språng-

Mot det som skyarna en gång utfäst, att få färdas i liten båt på vaggande vågor, förbi träd och gläntor, folk som håller rast i vindskydd och tält-

Solen som gassar och regnet som svalkar. Sten, genom allt i tusen år, på havet med stretiga åror – för land, för liv-

För folket. Att kunna leva i fred och ro, som en drottning själv behagar, bland städer, mark och djur. Bock plötsligt vet hur-

Med kärlek! Det som hon alltid glömt. Det som Sten fördömt. Det som vakten visste allt om.

Men plötsligt är vakten borta.

Hästen är dock kvar. Bock söker resten av dagen. Om natten prasslande och grymtande utanför tältet. Djur som springer omkring. Bock inget får sova.

Inget spår av vakten på den andra dagen. Bock ensam i skogen som åter är ondskefullt förändrad, djurlik på stigen och dåliga tecken-

Mystiska läten från djupet, men Bock utan rädsla, ser endast målet, att rädda den förälskade vakten. Den tredje dagen börjar, allt är tyst och stilla…

Bock finner vaktens avhuggna fot dinglande i ett träd utanför tältet.”

Kapitel 9

Tillsammans klarar man allt, folket sjunger:

”Först måste man gå vilse. Man kan inte först gå rätt och sedan gå vilse. Jo, säger Bock: Det beror på om man går på väg eller djurstig-

Och hur djupt in i skogen man traskar, och vad som lever där; om man möter djävlar, spindlar, folk, hjärtan eller tomhet.

Man kan vara på rätt väg och sedan svänga fel. Då är man snart vilse. Man kan också inse att svängen förde en in på en annan väg-

Som plötsligt känns rätt, säger Bock. Om morgonen, innan man vaknat helt, när tankarna far runt. Om natten, när man sig vänder och vrider.

Mitt på dagen, när solen slickar ens uttorkade röda hud: då kan man vara vilse. När man mist sin enda vän och endast har hans fot…

Just när man var på rätt väg, suckar Bock hopplöst. Då kan man vara vilse. När allt som föregått visar sig vara den ledes trick och spel-

Så att tältet och de båda hästarna försvinner. Bock vänder på pinnar, finner inga hjärtan, irrar runt, talar strunt-

Till den vita foten ställd på en stubbe: vad är kärlek?

Bock ensam i världen, vilse som aldrig förr, lockad djupt in i skogen, hungrig och rånad på allt hon haft – ger nästan upp.

Dag och natt, natt och dag, precis som i fängelset. Går runt, kommer tillbaka till samma stubbe.

Nu ger Bock upp…

Men ingen svarar, inget händer. Eller jo, någon flinar långt där inne i mörkret, men Bock vill inte lyssna, lägger sig ner på barren, ser upp mot stjärnorna-

Där uppe sitter Herren och kastar pinnar…

Bock fantiserar att vakten kommer springande. Han ler, sjungandes på en sång. De kramas, återförenade. Allt är äventyr igen.

Bock vaknar med ett ryck, in i denna värld, den riktiga, den onda skogen och den lede. Mardrömmen: vilse i skogen, lurad av den lede och hans demoner.

Många har upplevt riktig hunger, Bock är en av dem. Djurlik, bär, ruttna rötter. Förr så rikligt, nu knappt något. En ekorre med ögonen utprickade-

Ett djur om dagen. En näbbmus strypt av svansen, av någon lirkad runt halsen. Magen kurrar, skriker, vrider sig, och kroppen vrålar.

Man tänker ju inte på annat än mat, skriker Bock men ingen hör. Tänk den gång jag åt bröd på gästgiveriet, eller när Kaspar fångade vilt!

Bock vandrar runt planlöst om natten bland gäckande läten och hotade skuggor. Bock är inte rädd, hon orkar inte: låt det bara komma.

Bock färdas i ett djuriskt tillstånd: minnen och känslor spelar spel, för ren överlevnad. Bock är en maskin av kött och finns inte mer än så.

Bock ser upp mot himmelen där molnen flackar förbi och liknar saker. En gris man kunde äta om man kunde fånga den.

Ty allt liknar något om man stirrar länge nog, så även skogen, denna levande organism med dolda känslor och viljor.

Från skogen kommer något som knappt liknar en människa: långsamt, huvud, armar och ben slappa. Ett svart moln runtomkring.

Men bara skogen ser det. Det är Bock på väg mot alltings slut.

Eller kanske är det en ny början, men detta beror på… Det beror på vädret, på Bocks humör, på den ledes humör, på alltings tillstånd-

På fåglarna, på bävrarna, på björnarna, på träden, på molnen, på sommarängarna, på sjöarna, på en fjärils vingslag-

Det beror på hela världen och allting däri. Kanske är uppgörelsen mellan Bock och den lede droppen som får bägaren att spilla över-

Och svart tjära att spilla över vägarna – täpper till halsarna på folket, förruttnar djur och mark, får demoner att ränna vilt på gatorna-

Eller droppen som välter bägaren, och får tårarna att rinna ut i gräset, sorgerna att förlåtas, människorna att helas-

Och världen att börja på nytt igen. Det är så svårt att säga, ty ingen har förr mött den lede och återkommit med livet i behåll.

Ingen har förr kämpat mot den lede, gett sig ut från skjul och sten för att slå ondskan ur världen, blott kallad av en inre röst och en spindel.

Men Bock har, Bock gjorde det! Nu vandrar hon likt en glömd vålnad, hungrig, utmattad och förvirrad, i den oändliga skogen-

Och den lede lockar, tisslar och tasslar bak träden, och slickar sig om läpparna, ty snart skall tänderna sättas i denna hopplösa prinsessa-

Denna hopplösa existens: allt som står i vägen mellan den lede och hans helvete. Det blir lätt, det går snabbt, det blir utan kamp, tänker den lede.

Allt som står i vägen mellan den lede och Gud: denna hopplösa prinsessa, kommen ur ingenting, och skall till ingenting åter bliva.

Men långt borta formade sig en storm.

Stormen rungade och blixtrade, åskade och blåste så träden välte och bladen for. Den släckte bål och eldar och kunde inte stoppas av någon eller något.

Ännu var den fjärran, och endast Herren kände dess riktning och velocitet, men den lede, ja, stackars DL visste inget om den.

DL vässade tänderna, slipade klorna, tände bål och drömde om död, hans lakejer kring hans väldiga fötter, dansandes-

Sjungandes, att världen tillhör, precis som sig bör, den som allt till smärta och elände gör, och all skönhet förstör-

Länge leve vår MÄSTARE! Och skönheten bevaras, när folket förföras, och landskap och stad i flammor förgöras-

I tusen år vi har väntat, kring bålen flämtat, just på denna jord, och samlat vår hord. Nu står vi miljoner kräk stark-

Redo, alldeles redo, fruktade DL, giv bara signal, ty vår vilja är, alena, ditt val. Och den lede svarar, med en röst från underjorden:

HAV TÅLAMOD, UNDERSÅTAR!

Lakejerna kastar sig vid hans fötter:

Älskade djävul, vi har mer tålamod än alla världens herdar, men svara oss dock, inte väntar vi, fåfängt, på denna arma Bock?

BOCK KOMMER, dånar DL, OCH SKALL FÖRGÖRAS, TY OM VI ICKE HENNE BESEGRA, KAN VI ICKE REGERA!

Ack DL, det förstår vi ej!

Och DL suckar och svarar:

Ni fähundar samlade utav skit och damm, världen klokare om ni försvann. Ser jag ut som en räv, nej, ner i jorden och gräv!

Bock gick i två dagar. DL gick i hennes fotspår: tittade, lyssnade, studerade, ty DL kan magi, men vet inte allt.

Bock gick på måfå i två dagar, likt ett spöke på villovägar. På kvällen innan den sista dagen satte hon sig ned vid en bäck-

Fyllde gaster med vatten och såg upp mot himmelen där mörka moln rörde sig snabbt som en dröm, och Bock såg-

Likt en repetition, en sista påminnelse, en antydning, en förvissning: ett minne kom till hopplösa Bocks räddning-

Mor: Margrethe, kommer du inte ner från trädet nu blir din mor galen.

Far: Margrethe, kom nu ner från trädet, vi kommer för sent till balen.

Gud är hård mot de hårda i kärlek.

Den lede kom från alla håll likt ett prisma. Bock hade rest sig utvilad och gått ner till bäcken för att dricka-

Satt sig på en stubbe och försökt tänka. Känslan av drömmen, värmen, var ännu kvar. Allt var hopplöst, men Bock gav aldrig upp.

Bock öppnade munnen för att tala, men sade inget, ty ingen var där för att höra. Då landade en koltrast på marken framför henne.

Och det var som fågeln log. Den såg in i Bocks ögon och sade något hemligt. Bock ryckte till, ty koltrasten sade att hon skulle komma hem igen.

Bock gjorde sig klar, reste sig. Det verkade som att stunden var kommen. Hon hade rusat från Sten, människors fiende, och denne brann-

I helvetet, och Bock mötte Satan i skogen. Hon reste land och rike runt – sitt rike – och såg den ledes verk-

Hur DL plågar folket, och bränner kreatur och mark, och förpestar brunnar, själar och bäckar. Likt en röd tråd uppå himmelen-

Har Bock följt ödets vissa väg, utstakad av VÅR HERRE, att på den sista dagen möta Satan och VARA SJÄLV i denna stund.

Blott Guds gamla ögon skola skåda striden, och skola styra denna och stormen och regnet till folkets gagn. Det säger legenden.

Ty aldrig skall det onda få vinna! Lägg mig i en grav men min mull blir till träd och blommor, blir till fåglar och människor-

Och folket skall alltid segra, och kärleken skall alltid sättas överst, och ondskan skall alltid fördrivas och på den sista dagen-

Glöm ej mitt namn!

Skall Bock besegra ondskan!

Plötsligt är DL här, kommer från alla håll. Bock ser upp, hela livet en dröm – finnes ej mer än flackande moln på den mörka himmelen.

DL är längre än ett träd, större än ett berg, svartare än natten, med horn likt pålar man spetsar mördare på, och omgärdad av flammor och onda demoner-

Och är samtidigt osynlig: elden i trädens toppar, lågornas långa tungor, djurens paniska flykt, skrämmande ögon i röken-

Kommer från alla håll, än genom jorden som ruttnar, än från skyn som mörknar, och från alla sidor, med eld och förstörelse.

Nu räcker DL ut sin grymma hand och skall till att gripa Bock, men stannar mitt i rörelsen, ty Bock ser på DL, trött och irriterad-

Bock ser på DL, DL ser på Bock, och gnistor uppstår när strålarna möts. Precis som jag, samma rödsvarta blick, tänker DL-

Och något händer inom honom. Han är ju så ond, äldre än bergen, och det är otänkbart att DL känner kärlek, men något känns-

Den lede blir svag i knäna, vacklar. Har jag en avkomling? Finnes det två av mig? Jag är kanske inte ensam. Sällan skådat inblick i-

Bock vrålar så det ekar över hela skogen, över hela jorden. Det dånar och åskar omkring henne. I och med hennes ord anländer stormen.

NU SLUTAR DU MED DETTA SKITET! skriker Bock

Och den lede med alla sina demoner och lakejer, och all ondska som härjar i träden och mellan folk och förgör allt liv, allt detta tar ett steg tillbaka-

Stött av Bocks ord, fruktande hennes magiska närvaro: vem är likgiltig, vem är det som är trött mina fasoner? Ett ungt hjärtas spetsande ord-

Den lede är mållös, han undrar, men hinner inte göra mycket, ty även Gud är trött på folkets plågor, och Bocks vrål var bra nog-

Så Herren griper nu in! Gud, som aldrig ses, är här, svävar osynligt över träden och stöter bägaren så den vacklar, välter-

Och himmelens regn släcker alla bål, och Bocks vrål var bra nog, alldeles utmärkt, aldrig så utmattad och irriterad!

Ty Bock vet ju, och alla vet ju, att livet och världen icke behöver vara en pina, om bara ondskan kan förlikas i alla hjärtan.

Ty när ett gammalt hjärta gråter och drar sig har ett ungt inget sett ännu, men vet ändå allt, för det är ju så lätt, och har inte tid för lek, inte än!

Den lede, oändligt gammal, utan hjärta, förr starkare än tusen oxar, krymper nu samman. Demonerna förtvinar, blir till kolklumpar och aska-

Talar aldrig mer, verkar aldrig mer, naken och avväpnad. En liten tår längs kinden trillar – den första och den sista, en bitter svart tår-

DL ser på Bock, väntar på vad hon skall göra. Nu är det nog slut med allt, tänker den lede. Vilken kort strid, och allt är förlorat-

Hennes ögon. Jag var inte förberedd på en spegel…

Bock rusar fram och fångar DL i sin hand. Håller hårt, bär den förkrympte DL som vore det en fångad bålgeting.

Då hörs ett dån som överröstar stormen, och himmelen bliver klar. Molnen makar på sig, så att ner kan hissas en stege utav spindelväv i guld.

Med ena handen om DL och den andra om stegen börjar Bock klättra upp. Likt en bönstjälk når stegen över molnen-

Upp över atmosfären. Bock klättrar högre och högre, ser hela jordklotet och alla människor, djur och träd-

Ser uppifrån ett hoppets ljus breda sig över världen, som nu är fri från ondskans fördärv. En ny dag gryr, folk gäspar och kliar sig i ögonen, fria att blomstra och leva i harmoni.

Bock har räddat världen, och vid stegens slut väntar spindeln med guldskorna, hatten i hand. Jag trodde, börjar Bock-

Du tror så mycket, ädla prinsessa, men alla vet vad som händer när man dödar spindlar som man behagar: regnet faller i flera dagar.

Uppe vid stegens slut lever Gud på moln, och Gud bor tillsammans med alla fromma själar som en gång vandrat på jordens yta.

Här uppe från molnen blickar de ner på folket och samtalar och hoppas, men griper aldrig in, och förbannar den lede, som nu är förgjord.

Du har räddat världen, säger Gud. Runt Gud står en skara i vitt sken, bland dem Bocks far och mor, spindeln, och Klara.

Välj en bland dessa, att åter med dig på jorden vandra, säger Gud och visar med handen. Bock vet inte vad hon skall tro-

Men någonstans inom sig förstår hon, och ser sin far och mor, konungen och drottningen, ståtliga och stolta.

Tårar faller längs alla kinder, familjen återförenad i Guds eviga bastion. Hur Bock än tänker och väljer, mötas de åter en vacker dag.

Spindeln han niger, bugar och tiger, i hans ögon ett löfte om blomstrande ängar bland frodiga skogar och bäckar som porlar.

Till sist faller Bocks blick på vakten, som står där och vacklar, och smilar brett med ögon som säger: välj mig, du vackra, magiska drottning.

Gud, som känner och vet allt, väntar, låter Bock själv säga, att det svåra valet faller på vakten. Den unga kärleken har ju makten.

Hand i hand svävar Bock och vakten ner från himmelen längs en regnbåge. På landsvägen står deras hästar sadlade och klara.

Nu och för evigt.

Bock och vakten blev mottagna som hjältar vart de än red, deras bravader redan sagostoff. Nyheten hade spridit sig över hela jorden.

De red inte genom den andra staden, där de förr legat för bålet, men folkets jubel hördes ut till vägen. Förlåt oss, ädla hjälte, ropade de.

När Bock ankom till sin egen stad välkomnade folket henne med sång och fanor. Raketer firades upp och långa bord stod dukade till fest på torget.

Du är vår drottning nu, sade borgmästaren. Gifter du dig med denna enkla soldat, bliver han vår konung. Vår arkitekt har redan tecknat ett slott.

Prästen, som hade hört borgmästarens ord, tillade, att kyrkan redan stod klar för tidernas bröllop. Bock och vakten nickade.

Lycka rådde, inte bara här, utan bland alla människor. Vatten kom åter ur brunnarna, och kor och getter sprang lyckliga runt på frodiga betesmarker.

Den lede blev ett cirkusdjur, vilket spektakel. Folk kom från fjärran länder för att skåda världens mest makabra attraktion.

Inte mera kräves att säga, om hur den lede slutet på vägen nådde, ty inget mer han förmådde. Från och med nu, alla häxor endast gott spådde.

Bock, hon började hoppa, hon var lycklig, alldeles som en loppa, att slutet var nått på denna förfärliga soppa.

Fast trött hon var av expeditionen, från skjulet genom skogen, ja hela missionen, så aldrig en blund hon sig tog, och det var nog-

Lycka och kärlek upplivar själen, snabbar på hjärtat och lyfter på hälen. Bock vid altaret stå, ganska nervös ändå, ser bredvid häxan, Sten stå i en vrå.

Men prästen säger, tar du denna Bock till din äkta maka och hustru? Bock stirrar på vakten1 med läskiga ögon-

Vakten ser tillbaka, åter förälskad – ja, säkert förhäxad – på sin sköna prinsessa, toppen på berget, apex på livets besynnerliga bana-

Och låt det aldrig bli en vana. Låt paret Olsson aldrig taga för givet, att lycka hör till livet, ty ett hjärta snabbt blir rivet-

Av allehanda vardagligt svek, eller nattens uttråkade smek, eller all annan slags falsk kärlek, ty skört äro livet-

Än skörare är hjärtat, denna lilla pump, vår mjuka levande stump, som navigerar längs kusten och sjunker tung av lusten.

I de djupa själarnas hav som himmelen ödmjukt gav, att låta oss människor däri simma, men aldrig mer än en timma-

Ack, kärleken som bränner och ilar, och kroppen genomborrar med eldiga pilar: lyfter vardag och vana, till medmänsklighetens stolta fana.

Ty kärleken oss emellan – människor, folket, vänner och fiender – bringar till jorden lycka, och våra grå ansikten utsmycka-

Och läsare, om du mig icke tro, ta det in och låt det gro, eller ut och några pengar sno, spendera dem på ting eller kro’-

Du finner aldrig ro! Likt en haltande hingst efter ett springande sto du ständigt jagar, till livets sista sorgliga dagar-

Läsare, spar dig besväret, jag försöker dig lär’ det: kärleken är livets valuta, den är oändlig och kan aldrig sluta.

Bock blev drottning, Jöns konung, och de styrde landet med förnuft och kärlek. Tvister blev lösta på fredligaste sätt.

Bock var lycklig. Bock blev gammal, flera tusen år. Hon fick leva så länge hon ville, Gud vet ju allt, och en dag stod hon åter i himmelen.

När den moderna världen gjorde sitt intrång, infördes demokrati, och de fattiga och svaga försörjdes genom Bocks oändliga minnesfond.

Sten Bock aldrig mera såg, heller inte skjulet.

Sten Bock aldrig mera såg, heller inte skjulet.”